Slutet av april 1141, minuter före solens uppgång på St Ides dag. Långviken i norra Gotmar.
|
|
| Anders på En studie i svart |
Major DeHaas stod uppflugen i fören på fartyget som långsamt rörde sig genom den tunga dimman. Så tjock var soppan att man knappt kunde se handen framför sig, men bakom sig hörde han rödkåpan.
-...430 alnar...400 alnar, något styrbord...370 alnar...
Skulle något hända så var det nu. Hade de blivit bedragna? Skulle de mötas av brandskepp och snabba galärer? DeHaas rös till, och det var inte bara på grund av fukten som hade passerat hans halsduk och rann utmed ryggraden under harnesket. Förgryningen hade sedan en halv timme fått beckmörker att övergå i grå halvdager. Absolut tystnad rådde på däck, där manskapet stod packat för att kunna avlasta i största hast. Endast en man med skarp hörsel kunde urskilja långsamma årtag med tygklädda åror.
"...110 alnar...90 alnar, sakta nu..."
Han vände sig om och viskade till adjutanten. Ordern gick ut och snart var alla soldater redo; remmar åtdragna, hjälmar på och böner sagda. DeHaas hoppades vid ljuset att de andra skeppen skulle ligga på tid.
"...20 alnar...15 alnar...10...5...land!"
Skeppet krängde till medan det hävde sig upp ur vattnet och upp på sandstranden. Inte ett enda skrapande av en sten. Trettio hjärtslag. Han måste besinna sig. Med öronen på helspänn lyssnade han efter kölar mot sand. De måste ha landat. Ett djupt andetag.
"Landstiiiiiiig!"
Efter åratal i befälsställning var DeHaas röst väl övad och den tycktes fylla hela viken. Innan ekot dött hade etthundra Furstliga legionärer landat på gotmarisk mark.
DeHaas hoppade smidigt, trots pansarets tyngd, ner i det vaddjupa vattnet vid fören och såg sina soldater landstiga helt enligt övningarna. I samma ögonblick lyfte dimman och stranden belystes av solen som gick upp bakom deras ryggar.
"För Fursten!"
"Hell Fursten!"
Från hundra strupar gick stridsropet upp, och legionärerna satte sig i rörelse.
Den lilla ryttarstyrka som skickats att möta Furstens landstigningsstyrka hämtades
av väpnade legionärer ur skänkstugan som låg strax ovanför bryggorna. Vissa
av dem hade hunnit få på sig kläderna konstaterade DeHaas med viss förvåning.
Unga hetsporrar var de alla, vem visste vilka de hade trakasserat för nöjet
att få visa Furstens lakejer vem som bestämde här. Deras ledare, en man i
silkespantalonger och bar överkropp, presenterade sig som Stefan Sigmundsson.
"Å drottningens vägnar skulle jag vilja önska er välkomna till Gotmar."
Hans röst var lite ostadig, men majoren tyckte att han gjorde väl ifrån sig.
"Å Furstens vägnar tackar drottningen för hennes ynnest att låta oss begagna denna hamn."
DeHaas gav den unge mannen ett kraftigt handslag och ett konspiratoriskt leende.
"Jag skall personligen se till att markfru Ask framför till Drottningen hur tillfredställande vi blev mötta och fägnade av er samvetsgranna tropp, herr Stefan."
Den unge adelsmannen log svagt tillbaka, osäker på om han blev gjord till åtlöje eller om han precis undkommit sin nesa.
"Generalen kommer att landstiga snart, jag är säker på att han vill tala personligen med er. Under tiden kommer jag att se till att sätta upp tält och få fram bättre skaffning än den där skabbiga skänkstugan kan erbjuda.
"Kapten Borsson! Se till att Herr Stefan och hans tropp får tillfälle att förbereda sig inför mötet med Generalen."
Med ögonen åter på gotmariten avslutade majoren samtalet.
"På återseende, Herr Stefan. Generalen träffas om en timme."
Majoren vände på klacken. De första hästarna var avlastade. Gott! Äntligen
kunde han andas ut. Gotmariterna hade inte spelat dubbelt och allt gick enligt
plan. Hans ansikte sprack upp i ett leende när han vände ansiktet mot öster.
Ut ur solen och genom vikens mynning kom skeppen stävande för svarta segel.