Det stora äventyret    

Enrik insåg plötsligt det löjliga i att bry sig om några små rostfläckar en morgon som denna. Det var mycket möjligt att han inte skulle vara vid liv ikväll – och, för den delen, kanske inte hans unga väpnare heller. Tanken hade självklart slagit honom förut, men aldrig med sådan intensitet som nu. Förr, under de regntunga, trista höstdagarna hemma på Björnkulla, eller under de sömnlösa kvalmiga sommarnätterna, hade äventyret, helst i form av det ärofulla och rättfärdiga kriget, hägrat förföriskt lockande strax bortom de mjuka kullar som utgjorde ättens marker. Enrik mindes hur underbart skönt det hade varit att lämna ägorna, när han red iväg mot Gedaniens huvudstad Geda för att inleda sin hirdtjänst. Han hade inte sett sig om en enda gång, även om han senare kände nog så stor hemlängtan.  

Trots att hirdtjänsten hade varit både hård och slitsam, hade Enrik trivts. Det enda som påminde honom om hemmet var hans unga kusin Linna, som följt med i egenskap av hans väpnare och tjänare. Det gjorde dock inte särskilt mycket; Linna hade varit lika glad som han över att få komma iväg från hemmet, och han mindes fortfarande hur hon hade stirrat storögt när de träffade kungen för första gången.

Men hirdtjänsten tog slut för fyra år sedan, och Enrik hade med viss glädje sett föräldrarnas stora gård dyka upp bakom kröken, hört den klara åns porlande när den rann under den lilla träbron, känt de tunga dofterna stiga upp från bryggeriet, smakat äppelvinet som bara hans morbror Ulf kunde få så där perfekt lent och sött. Glädjen över att få komma hem förbyttes dock snart i leda. Å ena sidan förstod han nu, på ett helt annat sätt än tidigare, vad hans föräldrar pratade om när de talade om krig, uppbåd och hirdtjänst. Å andra sidan kände han sig med ens främmande för sina småsyskon och de andra han hade lekt med därhemma. Han kände sig plötsligt vuxen medan syskonen Ylva och Torvald, femton och tretton år gamla, kändes som barnungar.

Hans far, Botulf, tyckte att Enrik borde få sina fåniga griller ur huvudet och börja hjälpa till med att sköta bryggeriet eller äppelodlingarna eller smedjorna; det som hade gjort ätten Björneklo rik, och som var den mest till nytta. Modern, riddar Elina, förstod honom bättre – men hennes prat om att hon hade varit likadan när hon var ung, och att krig var en otrevlig nödvändighet och absolut ingen vacker lyxvara, gav honom ingen hjälp. Enrik tyckte att hon inte alls förstod hur han hade det – hon hade ju fått bevisa sitt mod och utföra ärorika bragder, fått en chans att visa sin duglighet; det hade inte han. Hade hon inte ridit ut och slagits mot svartfolken år 1125? Hade hon inte blivit riddarslagen av kungen själv för sitt hjältemod i striderna?

Hans mor suckade och genmälde att jo, det hade hon. Därmed var saken klar, enligt Enrik, som inte lyssnade när modern sedan försökte förklara att hon gärna hade avstått från riddarslagen, om det hade inneburit att svartfolken hade hållit sig borta och aldrig gett sig ut på plundringståg i landets norra delar.

Men även om Enrik ansåg att modern inte förstod, var han glad över att hon åtminstone försökte förstå – annars hade han säkert tvingats att på livstid ägna sig åt bryggande eller äppelodlande. Visserligen var han glad åt att ätten ägnade sig åt sådant som drog in pengar – pengar som bland annat hade betalat rustningen han nu bar och svärdet som nu hängde vid hans sida. Men han hade likväl inte kunnat föreställa sig ett liv ägnat åt det, inte förrän han fått visa sin duglighet, i vart fall. Det var bara båda föräldrarnas uttryckliga och stränga förbud som fick honom att inte stanna kvar i kung Imrars hird efter slutförd hirdtjänstgöring.

När kriget så äntligen kom, strax efter att åns istäcke börjat smälta i Ljusets år 1139, strax efter Enriks tjugoandra födelsedag, hade Enrik tyst tackat den Förste för den unika chans det innebar för honom – äntligen skulle han få bevisa sin duglighet, sitt mod, sin djärvhet, sin… ridderlighet. Även om han inte erkände det för någon, knappt ens för sig själv, var det de där tre små slagen på axlarna som han suktade efter mest av allt. Att det dessutom var ett krig mot den mörke Fursten, ett ärorikt krig mot Ljusets fiender, hade bara gjort saken ännu bättre.

Kungens bud om att frälseuppbådet skulle samlas mottogs med glädje och upphetsning av Enrik och med oro och eftertänksamhet av riddar Elina. Stor aktivitet bröt ut på Björnkulla – godset skulle ställa upp med totalt tretton väpnade och rustade män och kvinnor, och det var mycket som skulle förberedas och packas. Förutom riddar Elina och hennes väpnare, den trofaste Reidar Joarsson, var det Enrik själv, hans kusin Linna (som bad så enträget om att få följa med att riddar Elina till slut beviljade hennes önskan och lät henne vara Enriks väpnare) samt nio ofrälse män och kvinnor som alla var svurna i ätten Björneklos tjänst. De sistnämnda hade stått på ett fält och övat sig i att snabbskjuta med sina pilbågar, under överinseende av riddar Elina, när nyheten om Tornholms fall nådde ättens gods.

Först hade alla vägrat att tro på nyheten, men när flera oberoende underrättelser inkom, som dessutom berättade om greveätten Stenbocks totala förintelse, kunde man inte längre betvivla att det var den bittra sanningen. Riddar Elina uttryckte stor oro, och hos Enrik själv såddes ett frö av tvivel – det här verkade vara något betydligt mer allvarligt än det gloriösa äventyr han hade längtat efter. Men han hade skakat av sig funderingarna och intalat sig själv att allvaret i situationen bara gjorde kriget än ärofullare. Uppgifterna om hur Furstendömets soldater gått fram med stor grymhet och skövlat landet väckte dessutom vrede hos Enrik, och gjorde bara att de hägrande rättfärdiga striderna kändes än mer lockande.

Så hade tiden för avfärd kommit, och följet gav sig av mot öster, mot huvudstaden Geda, för att sälla sig till kungens här. Riddar Elina red främst, och hennes väpnare bar ättens baner. Innan hade det hängt i Björnkullas stora sal, och fanan var både gammal och skamfilad, men Enrik kände ändå stolthet när han såg ättens vapensköld vaja i vinden, ett vitt björnhuvud på röd bakgrund.

Spridda grupper av flyktingar hade rört sig på vägarna, och Enrik kände en annan sorts stolthet i bröstet när några av dem hurrade för de rustade ryttarna och knektarna. Andra hade bara suttit passiva och apatiska i vägkanten, med trasiga kläder och jagade blickar – de såg nästan ut som om de väntade på något, utan att veta vad de väntade på. De hade något undflyende i blicken, och Enrik blev chockad när han såg skräcken och smärtan i ögonen på en ung kvinna, som lyfte sina händer mot de förbipasserande i en tyst bön; en av händerna var borta, stumpen nödtorftigt täckt av brunfläckiga linnetrasor. Han stannade till och försökte säga något hoppingivande eller uttrycka medlidande, men inombords sade något att orden inte skulle betyda något, och de morska orden blev till ett osäkert mumlande i stil med ”Ljuset skall segra”. När han slängde några kopparmynt åt kvinnan tittade hon inte ens åt dem, utan stirrade bara på Enrik med en plågad blick. Han skulle precis rida vidare när hon utan förvarning plötsligt började gallskrika, och sjönk ihop med armarna om huvudet. Andra flyktingar skyndade till. Ett par av dem slog armarna om henne och vyssjade henne som om hon varit ett litet barn. De andra gav Enrik misstänksamma blickar. Skriken blev till ett plågat jämmer som skar rätt genom Enrik, och han kände sig absurt nog skamsen. När de såg att det inte var någon fara drog sig de flesta flyktingarna tillbaka. Enrik såg att de hade tagit kopparmynten med sig. En av de som tröstade kvinnan, en gammal gumma, tittade upp mot Enrik och sade, närmast ursäktande:

”Goa herrn, jag hoppas inte min systerdotter skrämde er. Hon har inte vart sig själv sen de Furstliga högg ihjäl barna hennes. Om herrn har några fler nådiga gåvor till den här lilla stackarn så kan han ge dem till mig, så tar jag hand om dem.”

Enrik nickade svagt och kastade en nypa mynt på marken, som gumman blixtsnabbt snappade åt sig. Sedan red han vidare utan ett ord, och flydde från den jämrande kvinnan.

Medan följet färdades längs vägen kände sig Enrik mer och mer förvirrad – han hade tänkt sig att alla flyktingar skulle vara som de som hurrat och jublat åt de passerande knektarna, inte att många bara skulle sitta där med tomma blickar och tärda ansikten.

Bara några mil nordöst om Geda hade de stött på ett stort följe, på väg i motsatt riktning. Deras fanor var av vackert siden och silke, och på långt håll tycktes det Enrik som om de röda drakarna var levande, där de flaxade mot en bakgrund av guld och svart. När de kom närmare hälsade riddar Elina artigt på den unge greve Draakwinge, som red i spetsen för sitt följe. Han hälsade nådigt tillbaka, och förvånade Enrik genom att inkludera honom i hälsningen. Greven förklarade därefter att de uppbådade styrkorna skulle samlas utanför Månhella i västra Gedanien för att där möta ”de förbannade Furstliga stridsdoggarna”, som den emotionelle greven uttryckte det. Han erbjöd även riddar Elina – som han konsekvent kallade ”Björneklo” – att slå följe med honom dit. ”Ja, de andra i Björneklos följe givetvis inräknade.”

Enrik hade betraktat greven och hans följe med viss beundran under färden – de var mångdubbelt fler än moderns följe, och det var alldeles uppenbart att ätten Draakwinge var ofantligt mycket rikare och mäktigare än hans egen. Greve Draakwinge var dessutom en man vars manér och tal sannerligen tilltalade Enrik – han fick höra mycket tal om ärorika strider och kamp till sista blodsdroppen. Segervisshet fyllde honom, trots att han ännu inte hade sett några Furstliga soldater. Han fick dock höra en hel del prat om dem – att de nyttjade svartfolk var redan känt för honom, men han fick också höra att han skulle akta sig för deras fotfolk, som var något helt annat än vad man var van vid. Enrik brydde sig dock inte om dessa varningar alltför mycket – han lyssnade hellre till grevens högröstade stridsiver. Snart hade han glömt kvinnan vid vägkanten.

Vädret var uselt, och det regnade oupphörligt från och med två dagar innan ankomsten till Månhella. De kom fram på kvällen, och Enrik såg förundrat den stora härskara som fyllde de läger som bredde ut sig över fältet utanför staden. Både kung Imrar av Gedanien och kung Karl av Arosia var där, tillsammans med gräddan av frälset i båda länderna. Ätten Björneklo hade med ens känts så fattig och obetydlig när han såg fanorna som hängde tunga och genomblöta i det strilande sommarregnet – Silfverspenne, Silvertuna, Dufwa, Eldstierna, Måånstierna, Grip, Örnkloo, Natteld, Hielm, Tre Rosor – greve- och friherrefamiljer, anrika ätter vars släktträd var mäktiga ekar jämfört med Björneklos; Enriks morfar var i tjugoårsåldern när ätten befriades från skatteplikt och istället blev skyldiga att ställa upp med rustade ryttare.

Det var först när riddar Elina och hennes följe närmade sig härlägret och dess myller av tält som Enrik såg hur enormt lerigt det var överallt efter att hundratals män och kvinnor och hästar trampat runt, men det fanns inte mycket att göra åt saken. De slog upp tälten i lägrets södra utkant, och väpnarna fick därefter fullt sjå med att torka och rengöra rustning. Dagen därpå var för Enrik mest en serie krigsråd, planeringar och brandtal, allt i snabb följd. Rykten florerade givetvis vilt i den samlade härsmakten: de Furstliga hade vänt och gått mot Geda istället. Nej, de hade fallit in i Högmark och kung Sigtrygg samlade en stor här av trollkunniga dvärgar och förvildade bergsmän för att slå tillbaka. Sunnanslätt hade ställt sig på Furstendömets sida och anfallit Drakhem. Nej, Sunnanslätt skulle komma till undsättning, och man väntade nu på förstärkningar därifrån.

Enrik hade själv inte trott på något av ryktena – han fick vara med på de större krigsråden och visste därigenom att de Furstliga hade slagit läger i nordväst, ganska nära Månhella, och att de uppenbarligen hade väntat på att de allierade skulle samla sig. Men hans väpnare lyssnade på skvallret och vidarebefordrade alla vilda viskningar till honom. Han hade strängt förmanat henne att inte tro på ryktena, vilket hon antagligen inte heller gjort av hennes sura blick att döma.

Spanare inkom hela tiden med rapporter – den Furstliga hären hade mycket riktigt inte givit sig iväg någonstans, utan stannade kvar i sitt läger nära Silverån, uppenbarligen inväntandes de allierades motdrag.

På kvällen kom så budet: slaget står imorgon! Alla skall vara uppställda och förberedda vid dagbräckningen! Enrik hade legat sömnlös den natten, lyssnandes till det eviga ljudet av regndroppar som slog emot tältduken. Regnet avtog dock framemot småtimmarna, och Enrik föll till slut i sömn och sov tungt i ett par timmar.

Det var fortfarande mörkt när de steg upp, men lägret var som en myrstack med folk i rörelse åt alla håll, överallt. Hästar gnäggade, människor ropade, gav order och sjöng. Den arosiske riddaren som hade sitt tält bredvid Enrik stod halvrustad och ropade på sin stressade väpnare; en rote legoknektar marscherade förbi i strikt ordning och under taktfast sång; en tjänare som kom förbispringande bärandes på ett koger fullt av pilar halkade, men lyckades mirakulöst nog förhindra att pilarna föll ur. Människor var i rörelse överallt, och det tog några ögonblick innan Enrik sansade sig och började klä sig, medan han väckte den snarkande Linna med några inte alltför omilda sparkar.

Rustningen hade inte tagit lång tid att få på sig, för en gångs skull, och det dröjde inte länge innan Enrik steg upp på sin häst. Den grå springaren kände upphetsningen i luften och gnäggade, men Enrik klappade den lugnande och red sedan iväg efter modern, alltmedan den allierade hären gjorde sig redo för strid.

Och nu satt Enrik där, på sin gråa springare, med rustningen drypande av fukt och en fjärilssvärm fladdrande i magen, medan dimman långsamt lättade. Han såg sig om – runt omkring honom satt två länders högsta riddare och adelsmän på sina stolta springare med vimplar och fanor hängande från lansarna. I spetsen för den taggiga kilen satt kung Karl av Arosia omgärdad av beridna hirdmän, bärandes sitt riksvapen och hållandes sitt riktiga vapen, en vackert smidd stridsklubba. Där fanns också ofrälse ryttare, med enklare rustningar och enklare utstyrslar.

Enriks egen kung, Imrar av Gedanien, befann sig till fots i spetsen för sin hird, på västflanken. Enrik själv befann sig långt fram och till vänster i formationen – inte längst fram, men närapå. Åt väster, på ett par kullar, stod rad på rad av bågskyttar, med klungor av fotfolk framför. Enrik kunde inte se mycket av dem, men han visste att de stod där. Väster om dem låg Silverån och skyddade flanken, men Enrik kunde inte heller se denna. Åt öster stod skyttebaneret uppställt, båg- och armborstbeväpnade ryttare. Bland dem fanns hans väpnare Linna, medan moderns väpnare red tillsammans med henne i huvudbaneret. Hans mor, riddar Elina, strax framför honom i ledet, hade redan spänt på sig skölden. Den bar ättens vapensköld, medan en vimpel i ättens färger, rött och vitt, hängde från hennes lans.

Enrik följde sin mors exempel och spände på sig sin sköld; också försedd med Björneklos vapensköld, men med en vit tornerkrage, vilket visade att han var ättens arvinge. Den metallkantade, trekantiga skölden var tung, men tyngden gav en viss trygghetskänsla.

Igår kväll hade han längtat efter slaget; tanken att han kanske skulle stupa, att han kanske inte skulle få smaka segerns sötma eller bli överhöljd med ära, hade inte slagit honom. Det var först nu, när han satt här i det tilltagande morgonljuset och såg dimbankarnas slöjor långsamt lösas upp, som han insåg hur mycket han njöt av att vara vid liv, och hur mycket han skulle sakna det om det tog slut idag. Nå, jag dör i så fall för en god sak, i ärbar strid, intalade han sig själv.

Det talades inte mycket, och den allierade hären stod nästan helt tyst. Efter ett tag kunde Enrik urskilja ljud norrifrån – rustningar som klirrade svagt i fjärran, hästar som gnäggade, enstaka svaga kommandorop. Han spände blicken och försökte se tydligt, men dimman gav bara glimtar av skepnader och klungor av folk som närmade sig.

Så, med ens, började en svag vind att viska omkring honom. Dimman bröts upp och lättade betydligt – det gick nästan kusligt fort. Enrik såg nu för första gången Furstendömets soldater. En klump av osäkerhet och rädsla lade sig i halsen, men han svalde den snabbt, och försökte förgäves ignorera den kväljande känslan han hade i magen.

Först kom tunna, oregelbundna linjer och klumpar av vad han först trodde var svartfolk. Det tog ett tag innan han insåg att det var människor – vildmän, blodtörstiga vildar vars grymhet han redan fått höra mycket om. Bland dem rörde sig skepnader han först inte kunde bli klok på, men han insåg efter ett tag att det han såg var små gestalter uppsuttna på stora ulvar. Enrik hade hört att Fursten använde sig av vättar som ulvryttare, men han hade aldrig riktigt trott på det. Han förlorade dock snabbt intresset för dem, för bakom dem kom den fientliga huvudstyrkan.

Det första intrycket var fem svarta enhetliga järnblock som vällde fram sida vid sida med fladdrande svarta fanor; men han insåg strax att det var människor - Furstens fotsoldater. Han hade hört att de var disciplinerade och extremt välordnade, men det var först nu, när han såg deras snörräta rader och djupa led, som han med en växande obehagskänsla insåg vad det egentligen betydde. De utgjorde fiendens vänsterflank. Efter några ögonblick såg han att ett av blocken bestod av soldater med betydligt mer djuriskt och omänskligt utseende – svartfolk. Det verkade mycket konstigt – det hans mor hade berättat om svartfolk tydde på att de vanligtvis rörde sig allt annat än ordnat och disciplinerat. Trummor dånade, och trumpet- och hornstötar dånade ut över slagfältet från båda sidor.

Runt omkring honom började riddare och svenner prata upphetsat, diskuterandes fiendens sammansättning. ”Svartfolk? Det där är inte svartfolk – de kan inte vara så disciplinerade,” utbrast någon till vänster om honom högt, en man Enrik kände igen som friherre Eirik Bosson Grip. Friherren talade uppenbarligen till ryttaren bredvid, en ganska fetlagd kvinna som bar en vapensköld han inte kände igen. Enrik hörde inte svaret, för riddar Lupus Albrektsson Gyllensol, som var i främsta ledet, ropade att ”de Furstliga måtte vara galna – de har släpat med sig belägringsmaskinerna ut till slagfältet!” Några skrattade åt det, men andra fick än bistrare miner. Riddar Elina vände sig om – hon bar en tunnhjälm, så Enrik kunde inte se moderns ansiktsuttryck – och sade lågt: ”De har inte släpat med sig belägringsmaskiner ut till slagfältet om de inte kan använda dem här. Var försiktig. Och passa dig för svartfolken, de är segare än många tror. Se till att den är död innan du vänder ryggen till!” Hon återgick till att betrakta de Furstliga, som närmade sig.

Enrik ställde sig upp i stigbyglarna så att han skulle kunna se över huvudena på de ryttare som stod i vägen, och nu såg han – på de Furstligas östflank rullades ett brett bälte av kastmaskiner fram på stora hjul. Öster om dem stod det fientliga rytteriet. De såg ut att vara ganska många, men lätt rustade, och Enrik fick intrycket att de var mycket svagare och sämre disciplinerade än de väloljade enhetliga kvadrater av fotsoldater som långsamt rörde sig framåt på västflanken.

Flera av riddarna började nu otåligt skruva på sig i sadlarna, och Enrik insåg att det snart skulle vara dags. Han började andas häftigare, och svettdroppar trängde fram i ansiktet och på ryggen, trots att det var en kylig morgon. De Furstligas förtrupp, vildmännen och ulvryttarna, närmade sig både på väst- och östflanken. Fotsoldaterna på västflanken rörde sig också framåt, om än långsamt, men kastmaskinerna och rytteriet på östflanken verkade avvakta de allierades anfall. Så kom en lång och klar hornstöt från de allierade leden. Kung Karl höjde en bepansrad näve. ”Vi svänger mot höger och rider till storms mot fiendens rytteri, krossar dem, och rullar upp deras flank mot vänster. Må den Förste och Ende ge oss seger – färde!” Enrik körde sporrarna i hästens sidor, liksom alla de andra ryttarna. Stridsrop av hundra olika slag steg mot skyn; ”För Gedanien!” ”Grip!” ”För Ljuset!” ”För Arosia!” ”Natteld!” ”För konung Karl!” ”Oxenstierna!” Hundratals hovar dånade mot marken när huvudbaneret svängde åt höger och satte av i trav, rätt mot den Furstliga östflanken.

I väster steg plötsligt en enorm visslande viskning mot skyn, och när Enrik tittade ditåt såg han att de allierade bågskyttarna börjat beskjuta de framryckande vildmännen och vargryttarna på den flanken. Det svarta molnet av pilar rusade först snett uppåt och sedan snett nedåt, innan det ven in bland fienden. De Furstliga fortsatte framryckningen, lämnande efter sig ett snigelspår av blödande vildmän och döda vargryttare, medan pilbågar och armborst ven igen och igen och igen.

I öster såg Enrik hur skyttebaneret sände skurar av pilar mot de vargryttare och vildmän som gick till angrepp. Han hann se hur ulvryttare trots stora förluster började omringa de beridna bågskyttarna, och han bad en tyst bön för Linna, samtidigt som ryttarna ökade farten något. Kallsvetten rann nedför hans rygg, och hans mun var torr. Huvudbaneret sprängde fram mot de Furstliga, en vacker och metallglänsande stormflod. Fanor och vimplar fladdrade i fartvinden, och Enrik såg med svällande hjärta alla de vackra baner och vapensköldar som omgav honom. Där flög det arosiska riksvapnet, där bredde Grip ut sina vingar, där flammade Natteld, där spärrade Draakwinge upp gapet och andades eld och död mot fienden.

Plötsligt brummade något förbi ryttarna och slog ned i marken. Jord stänkte upp på Enrik. För ett ögonblick förstod han inte vad som hänt, men så insåg han vad det var: kastmaskinerna! Fler projektiler började vina omkring ryttarna. En pil från en ballista, stor som ett spjut, slet en av svennerna i främsta ledet ur sadeln; en annan genomborrade en arosisk riddares häst. ”Fortare!” vrålade kung Karl, och ryttarna satte av i galopp. Hovslagen trummade mot marken; dånet överröstade ljudet från pilskurarna till vänster, men inte stenarnas brummande och arbalestpilarnas vinande. De enstaka skotten ökade snart till en hagelskur. Ryttare slungades ur sadeln, krossades eller följde sina döda hästar ned till marken överallt runt Enrik. En av greve Draakwinges ryttare genomborrades av en pil; den trängde sig igenom henne med så stor kraft att hennes rygg såg ut att explodera, och hon föll ledlöst av hästen, som fortsatte galoppera med de andra. Enrik kämpade för att inte kräkas medan han ofrivilligt hukade sig ned så långt han kunde. En sten som flög något för högt knäckte en höjd lans, och ätten Hielms baner föll till marken. Banerföraren stirrade ett kort ögonblick på stumpen han fortfarande höll i handen, sedan slängde han den ifrån sig och drog sitt svärd.

De Furstliga ryttarna var inte långt ifrån dem nu. Enrik såg sig om och noterade med en kyla som förvånade honom själv att säkert en tredjedel av adelsrytteriet hade fällts av kastmaskinerna. Framför sig såg Enrik hur det Furstliga rytteriet satte fart och började rida rakt mot honom. De kommer! tänkte han, och stelnade till i sadeln.

Kungen gav order om att sänka lansarna. Den täta skogen av lansar fälldes och riktades mot de Furstliga ryttarna, som själva hade sänkt sina lansar. Ett stridsvrål steg från de allierade ryttarna, och de Furstliga svarade med ett eget. Något susade plötsligt förbi Enrik så nära att vinddraget höll att blåsa honom ur sadeln, och han kände hur något vått träffade hans oskyddade vänstra kind. När han tittade ner fick han en chock – hela vänstra sidan av hans rustning var nedsmetad med blod. I några desperata ögonblick försökte han hitta banesåret han måste ha fått – sedan råkade han vända blicken åt vänster. Friherre Eirik Bosson Grip var borta; hans nedblodade springare fortsatte med vita skräckslagna ögon. Sedan såg Enrik att friherren inte var helt borta – det som hade träffat honom hade klippt honom vid midjan. Underkroppen satt fortfarande kvar i sadeln, makabert upprätt, innan en blodig stövel gled ur stigbygeln; resten följde strax efter och tumlade ned på marken. Enriks mage drog ihop sig och han kräktes, samtidigt som han riktade in lansen mot en Furstlig ryttare. Denne var på väg rakt emot honom, och Enrik tog spjärn med fötterna i stigbyglarna.

Med ett väldigt brak dundrade ryttarskarorna in i varandra, följt av en kakafoni av lansar som knäcktes, hästar som gnäggade vilt, människor som skrek av smärta eller rädsla eller upphetsning, stål som slog in i kött, sköldar som tog emot lansstötar, rustningar som skramlade när bärarna föll ur sadeln. Enrik hann knappt se ryttaren han träffade med lansstöten – den tog i den svarta sköld som fienderyttaren bar, men hon slungades ändå ur sadeln. Enriks häst trängde sig vidare in i fiendehopen och lansen gick in i halsen på en av de Furstliga. Lansen knäcktes när den träffade föll ur sadeln, och Enrik lät den falla till marken.

Nu blev allt till en enda röra av skrikande och döende och kämpande människor och hästar, och slaget krympte till ett mycket litet område kring Enrik. En Furstlig soldat, en stor man med rött helskägg, red mot honom och högg vrålande mot hans ansikte med ett krökt svärd, men på något sätt hade Enrik fått upp sitt eget svärd och parerade hugget. Vid nästa hugg hade Enrik fått runt hästen, och han fångade hugget på skölden. Stöten fortplantade sig igenom armen och upp i axeln och bedövade honom nästan, men Enrik högg tillbaka och kapade den andres svärdsarm vid armbågen. Nästan samtidigt dök en Furstlig soldat till fots upp från ingenstans och greppade springarens tyglar, men hästen stegrade sig och sparkade honom i huvudet med en järnskodd hov.

Enrik lyckades med nöd och näppe undgå att kastas av, och fann sig plötsligt omgärdad av fiender. Han vrålade och högg vilt omkring sig. Ett yxhugg tog i skölden med en dov smäll, en stridsklubba snuddade vid hans hjälm så att det sjöng av smärta i huvudet på honom. Enrik högg tillbaka mot den med stridsklubban, kände svärdet bita igenom brynjan och gå djupt in i den andres sida. Den andre, med yxan, högg en gång till på Enriks sköld medan han drog ut svärdet. Han vände hästen mot den yxbeväpnade Furstlige ryttaren men hann inte hugga förrän en annan ryttare brakade in i den Furstlige. Han hann se märket på dennes sköld – ett vitt oxhuvud på svart och blå bakgrund – innan han plötsligt sveptes med i en klump allierade ryttare. De red genom kaoset och hackade och slog åt alla håll. Enrik högg en kortväxt Furstlig soldat rakt över ansiktet, en kvinna med en lapp över ena ögat, och hörde äcklat hur ben krasade vått. Hennes häst dundrade in i Enriks, och de trycktes iväg från den lilla klungan av allierade ryttare.

Plötsligt fann han sig sida vid sida med kung Karl. Tillsammans högg de ned en Furstlig banerförare som red skrikande mot dem – han parerade Enriks hugg med sitt vackra, raka norranska svärd, innan kungens stridsklubba krossade hans hjässa. Sedan satte kungen av efter två flyende Furstliga ryttare, och Enrik vände sig istället mot en fiendesoldat till fots. Denne rände just ett spjut genom en liggande arosier; Enriks hugg tog i nacken och den Furstlige stöp ledlöst.

Flämtande såg sig Enrik om i sadeln. De Furstliga ryttarna hade till största delen börjat vända och fly – han såg längre bort hur några allierade ryttare hann upp två flyende och högg ned dem. Det fanns inte längre några levande fiender nära honom. Längre bort, vid de Furstliga kastmaskinerna, såg han hur ryttare red runt bland maskinerna och slaktade resterna av deras besättningar – resten hade uppenbarligen skingrats eller flytt. Runt omkring honom på marken låg döda och sårade människor och hästar från båda sidor, men han såg fler Furstliga på marken än gedanier och arosier. En bit bort såg han hur kung Karl samlade huvudbaneret kring sig, och han red ditåt.

Under de få sekunder det tog honom, passade han på att se sig om. De var nära ett block av de Furstliga fotsoldaterna – de hade uppenbarligen svängt upp för att möta ryttarna. Huvudbaneret fanns kvar, och till Enriks förvåning var det fler ryttare kvar än han hade vågat hoppas. Skyttebaneret var borta – det hade skingrats av de Furstliga vargryttarna, och det verkade inte som om särskilt många hade klarat sig. Han vågade inte göra annat än hoppas på att Linna klarat sig därifrån. Han kunde inte urskilja exakt vad som skedde på västflanken, men det såg ut som om de Furstliga fotsoldaterna där gått till angrepp och börjat trycka sig igenom längst ut på västflanken, närmast Silverån.

Plötsligt såg han sin mor. Den nedersta tredjedelen på hennes sköld var avhuggen, och hennes tunnhjälm hade en stor buckla i sidan, men hon verkade oskadd. Han red fram mot henne och ropade efter henne. Hon tittade sig omkring, såg honom. Han såg inte hennes ansikte, men han märkte ändå hur hon ryckte till när hon såg hans nedblodade kläder och rustning. Han skakade bara på huvudet och sade: ”Inte mitt.”

Hans mor nickade och pekade med sitt svärd – blodigt, noterade Enrik kallt – mot de Furstliga fotsoldaterna. ”Fortsätt!” skrek hon och satte av i galopp tillsammans med de andra ryttarna. Enrik ville inte fortsätta – han ville rida hem, bort från dödandet och kaoset och de sårades jämmer. Han ville inte vara med i detta stora äventyr längre, för det var inget äventyr. Ingen sjöng eggande stridssånger, ingen höll flammande brandtal för att ingjuta mod i de tappra soldaterna, ingen dog vackert, heroiskt kämpandes mot övermakten. Riddaren på marken bredvid Enrik varken spottade hatiskt mot de Furstliga eller bad till den Förste om syndernas förlåtelse, utan stirrade bara på Enrik med uppspärrade, skräckslagna ögon, och när han öppnade munnen kom inga vackra strofer ur Imrarskvädet, bara mörkt blod som rann ned över hakan.

”Rid på! Rid på!” manade den arosiske kungen, och Enrik lydde.

De brakade in i de Furstliga leden – och studsade mot den täta sköldmuren och de långa spjuten. Enrik såg flera hästar och minst en ryttare spetsas på spjut. Sköldmuren vacklade något och på vissa ställen trängde ryttare in en bit, men leden slöts och de allierade fick vika tillbaka. Detta upprepades flera gånger, och vid två tillfällen var Enrik ända framme vid sköldmuren. Den första gången högg han av spetsen på ett spjut som stöttes mot skölden på riddaren bredvid honom, och högg sedan mot huvudena på de soldater som stod främst i sköldmuren, men han tvingades vika tillbaka tillsammans med de andra. Den andra gången lyckades han och några andra ryttare slå hål och pressa sig in en bit, men det Furstliga fotfolkets disciplin var järnhård och de allierade fick vika sig ännu en gång. Enrik såg hur andra grupper av allierade ryttare gång på gång försökte sig på genombrott i sköldmuren, och han fick också en glimt av kung Karl, fastlåst i envig med en av de Furstliga härförarna. Hur länge allt pågick kunde Enrik omöjligt avgöra; han hade tappat alla tidsbegrepp.

Just när han och ett dussin andra ryttare samlat sig runt den arosiska grevinnan Agnes Måånstierna för att rida an mot sköldmuren igen, hörde han hornstötar och hovslag från öster ljuda genom stridslarmet. Han och de andra stannade upp och tittade ditåt. Dimman låg fortfarande tät i öster, och de kunde inte urskilja något tydligt, förrän en svart flodvåg sprängde fram ur slöjorna. Dussintals, säkert uppemot hundra ryttare i svarta rustningar dånade fram över fältet. Dödskallar grinade ur furstekors på sköldarna, groteska utsirningar ringlade över de svarta plåtarna, helvetiska utsmyckningar prydde rustningarna. Många av ryttarna runt Enrik svor högt, och några av dem viskade böner för sig själva. ”Så det var sant, alltså,” mumlade en arosisk riddare med röd- och vitrutig sköld. ”Vad var sant?” undrade Enrik. ”Ryktena var sanna. Det där är Domedagsgardet, Furstens egen hird. Må Ljuset beskydda oss.”

Ett jubel steg upp från de närmaste Furstliga soldaterna och spred sig genom hela den Furstliga hären.

De kommer att falla oss i ryggen, insåg Enrik, och det verkade även grevinnan ha insett, för hon höjde sitt svärd och ropade med hög och klar röst åt de andra att följa henne. Ett dussin ryttare, däribland Enrik, galopperade iväg för att möta Furstens mörka hird innan den kunde falla det allierade huvudbaneret i ryggen. Från de Furstliga Domedagsgardisterna hördes ett glatt stridsvrål när de såg den lilla ryttartroppen som red för att möta dem, och Enrik kände ett ögonblick av tvekan – men det fanns inget utrymme för tvekan nu.

Han såg grevinnans långa hjälmplym fladdra i vinden när hon red upp mot de Furstliga hirdmännens anförare; sedan skymdes hon av andra allierade ryttare som red an mot de Furstliga. Enrik hamnade rakt framför en storväxt – nästan för storväxt – Domedagsgardist. I sina bepansrade händer höll han ett kolsvart tvåhandssvärd, och axlarna pryddes av två grinande demonhuvuden. Svärdet kom susande mot Enriks huvud, och han lyckades precis ducka undan hugget. Hans mothugg var kraftlöst och gled av den andres svarta bröstharnesk med ett stumt metalliskt ljud. Sedan ryggade plötsligt Enriks häst tillbaka och stegrade sig. Enrik kämpade för att hålla sig kvar i sadeln, medan en annan allierad ryttare red upp mot den Furstlige från andra hållet – gardistens väldiga hugg klöv den allierade ryttarens sköld på mitten, och blodet forsade ur den kapade underarmen. Ett andra mäktigt hugg med tvåhandssvärdet svepte den skrikande ryttaren ur sadeln.

Domedagsgardisten höjde svärdet och vände sig mot Enrik, som precis hade fått kontroll över hästen igen. Enrik skulle just rida an mot den Furstlige, men stelnade plötsligt till. Under den svarta, behornade hjälmen kunde han nu tydligt se fiendens ansikte. De gula ögonen glödde av blodtörst och av något som Enrik med en plötslig, förlamande rädsla insåg var glädje och upphetsning. I det onaturligt bleka ansiktet vidgade sig munnen till ett brett grin och blottade gula rovdjurständer. En svart, spetsig tunga gled ut och de omänskliga ögonen såg lystet på honom. Sedan slickade sig varelsen om munnen, som om den såg en smaklig festmåltid.

Svärdet föll ur Enriks kraftlösa högerhand. Han var som fastfrusen, kunde bara se på när Domedagsgardisten red fram mot honom. Först när hästen gnäggade vilt och återigen ryggade tillbaka inför den Furstlige gav han upp ett äcklat, halvkvävt skrik och vände om. Ett gapskratt steg upp bakom honom medan han i panik körde sporrarna i hästens sidor och flydde.

Tankarna virvlade genom Enriks huvud medan han blint flydde från skräcken och de där fruktansvärda hungriga ögonen. Han insåg att han måste drömma, att han fortfarande låg i sitt tält i det nattmörka härlägret och att det ännu var många timmar kvar till slaget. Det var bara i mardrömmar som monstren fanns, det var bara i mardrömmar som de kröp fram ur sina hålor för att festa på människokött. När han hade mardrömmar om gastarna som sög livet ur honom med sina kalla händer, för länge, länge sedan när han fortfarande var en liten pojke, hade mor funnits där för att jaga bort dem. Han måste hitta mor – hon skulle omfamna honom och kyssa honom på pannan och sjunga svagt för honom, sedan skulle gastarna vara borta och han skulle kunna sova lugnt. Sen skulle han vakna, och sen skulle de rida ut i det stora ärorika kriget, och de skulle vinna en stor och ärorik seger mot de Furstliga, och de allra flesta skulle få rida hem och skriva sånger om de få som inte skulle komma hem igen. Alla hjältar skulle äras och firas i en stor segerfest där alla skulle dricka kung Imrars och kung Karls skålar, och kanske, kanske också skåla för en ung, hjältemodig knapadelsman vid namn Enrik Botulfsson Björneklo. Och han skulle få falla på knä inför kungen, och allas ögon skulle vara riktade mot honom när kungen gav honom tre lätta slag på axlarna med svärdet och sade ”Res dig, riddar Enrik!” Sedan skulle alla hurra för honom och andra riddare skulle komma fram och dunka honom i ryggen, och Linna skulle glo avundsjukt och beundrande på honom, och mor skulle le mot honom och säga att hon var stolt över honom.

När Enrik tänkte efter insåg han det fullständigt logiska i det hela. Självklart var det en mardröm. Det var bara i mardrömmar som människor var tvungna att hålla in tarmarna i magen med händerna medan de ropade efter hjälp med spruckna röster. Det var bara i mardrömmar som en stor sten kunde komma susande från ingenstans och krossa en till mos utan att man hade någon chans att undkomma eller ens märka något. Det var bara i mardrömmar som de stolta riddarna med de vackra namnen dog med ansiktet i leran och blodet i halsen precis som alla andra.

Någon red förbi honom åt andra hållet, ropade något, försökte mana på honom, få honom att vända om. Enrik lyssnade inte utan red vidare. Han ville inte vända tillbaka, rida tillbaka mot mardrömmen – nej, han var säker på att om han fortsatte bortåt så skulle han vakna, förr eller senare.

Plötsligt red någon upp jämsides med honom, greppade tyglarna, höll in hästen. Först trodde Enrik att det var han igen, han med de gula tänderna och den hungriga blicken, men det var hans mor. Hennes hjälm var borta och hon hade ett sår i pannan. Blod hade sipprat ned i hennes vänstra ögonbryn. Han gav till ett glädjerop och skulle ha omfamnat henne om hon inte hållit honom ifrån sig. ”Mor! Mor, du måste väcka mig! Jag måste vakna!” Hon stirrade på honom som om han blivit galen, först med oro i blicken. Sen hårdnade hennes ögon och hon slog honom hårt över kinden med sin öppna ringbrynjeklädda hand, först en gång, sedan två gånger till. ”Ta dig samman! Vänd om! Du flyr inte, hör du? Du flyr inte!”

Tårar trängde fram. Inte ens mor ville väcka honom. Hon hade inte berättat för honom att mardrömmar var på riktigt, och nu ville hon inte ens väcka honom från mardrömmen han glad i hågen hade ridit in i. ”Men du måste väcka mig, mor! Du tog mig hit, du berättade inte om mardrömmen, du har aldrig sagt…” Hon avbröt honom. En örfil till, hårdare än de innan. Han såg ilskan och sorgen i hennes ögon och blev för första gången någonsin rädd för sin mor. ”Håll käft! Jag försökte varna dig! Jag berättade allt för dig, hur det var, hur jävla fruktansvärt det är! Det var du som inte lyssnade! Du bad om det här, Enrik, du har längtat efter det här sen du var liten pojk. Du ska bara veta hur svårt det var för mig att ta med dig! Men det var visst enda sättet att få dig att fatta.”

Enrik hade aldrig sett henne så rasande förut, och han sjönk ihop när hennes ord hamrade sig in i honom.

”Du gillar det inte längre, eller hur, pojk? Det gör inte jag heller. Det är bara blod och död och lidande, och det finns inget vackert över det. Nu har du sett det. Du får vara rädd, Enrik. Du får kräkas, du får gråta. Du får till och med dö! Fattar du det, pojk? Jag tog med dig hit trots att jag visste att du kunde dö, jag var till och med beredd på att du skulle dö. Men du får inte göra en sak, och det är att fly! Hör du? Du flyr inte!”

Hon tystnade med flammande kinder och en långsamt borttonande vrede i ögonen. Enrik stirrade stumt tillbaka. Han var helt bedövad, och när modern vände utan ett ord och red tillbaka mot striderna följde han efter utan att tänka efter eller ens se vart han var på väg. Någon dök upp på höger sida och räckte honom ett svärd – han tog emot det utan att tänka, och satt först och stirrade på det. Det var en falchion, ett kort, krökt svärd, med ett furstekors på hjaltet. En död fiendes vapen. Enrik brydde sig inte det minsta. Plötsligt hade han hamnat i en klump allierade ryttare som stångade sig fram mot de Furstliga fotsoldaterna. Enrik väcktes ur sin trans när en spjutspets borrade sig in i hans sköld.

Han kapade av spjutet utan att tänka, och sedan högg han några klumpiga svepande hugg i huvudhöjd med sitt korta Furstliga svärd. Ett hugg träffade en Furstlig fotsoldat tvärs över ansiktet, och soldaten släppte skrikande sitt spjut. Sedan rände någon annan sitt spjut rakt in i Enriks vackra gråa springare. Den gav upp ett kort skrik av smärta och sjönk sedan ihop. Enrik kastades ur sadeln och träffade marken med en hård duns som spred sig som en smärtsam vågrörelse genom kroppen.

I ett ögonblick ville han ligga kvar på marken, bli söndertrampad av de kämpande soldaterna och hästarna. Det skulle göra slut på allt. Men så fann han sig själv ståendes på knä, och så plötsligt stod han upprätt på svaga ben. Någon kom rusande mot honom från sidan, skrikandes, och han virvlade runt och mötte hugget med sitt eget svärd. Sedan kastade sig angriparen över honom och vräkte omkull honom. Enrik landade tungt, och det kändes som om all luft slagits ur honom av stöten. Det korta svärdet tumlade iväg, bort. Den Furstlige, en skäggig man med skräckslagna ögon och vitlöksluktande andedräkt, låg över honom, och Enrik hann precis greppa hans arm innan dolkstöten fallit. Den hand som inte höll i dolken slöt sig om Enriks strupe. Enrik försökte slita bort den Furstliges hand, men skölden var fortfarande fastspänd på vänsterarmen. Han låg delvis på skölden och var ett kort ögonblick övertygad om att allt nu var slut, men så lyckades han rulla lite åt höger så att sköldarmen blev fri. Enrik drämde till med all kraft, och sköldens metallkant träffade den Furstlige i ansiktet.

En krasande duns hördes, den andre vrålade av smärta. Något träffade Enrik i ansiktet – det var en tand. Enrik vrålade själv och vräkte bort den andre. Han slet åt sig dolken och högg ursinnigt mot den andres hals, flera gånger. Sedan träffades han av en hård spark i ryggslutet, och han dråsade omkull. Smärtan bedövade honom ett kort tag, och han kunde inte förstå varför han inte kände någon spjutspets eller svärdsklinga borra sig in i ryggen. Medan han apatiskt låg där och väntade på dödsstöten, kom någon fram och drog upp honom på fötter. Det var en riddare han inte kände igen, och Enrik fick aldrig veta hans namn, för den andre var försvunnen lika snabbt som han kom.

Enrik slet åt sig ett svärd från en fallen ryttare och såg sig om efter någon fiende att bli dödad av. Det var då han hörde ljudet. Det var ljudet av ett slag som stannar upp, som om alla stridande plötsligt stelnat till, dragit efter andan, börjat tveka.

Det stod en Furstlig fotsoldat bara några steg ifrån Enrik, men han gjorde ingen ansats till att angripa, utan stirrade bara mot väster, liksom alla andra. Mot väster, där ett annat ljud hördes. Vingslag. Långsamma, metalliska vingslag; ett ljud som av en helvetisk stormfågel, som en grotesk blåsbälg i gudarnas smedja. Enrik tittade ditåt, och allt hopp rann ur honom ned i brokorna tillsammans med urinen. Allt var en mardröm. En mardröm som var på riktigt, en pulserande, framvältrande mardröm som skulle uppsluka honom. Och det fanns ingen utväg, det gick inte att vakna, för han var redan vaken.

På jättelika vingar kom en jättelik ohygglighet, en drakliknande best med svarta fjäll som glänste metalliskt i det svaga solskenet. Den slog några mäktiga slag med vingarna och svepte ned mitt ibland de allierade leden. Dess vrål var avgrundsdjupt och gällt på samma gång, och det skar i Enriks öron. Dess gigantiska käftar öppnades och spydde flammande död och förintelse över de allierade. Han hörde hur skräckslagna rop spred sig omkring honom, såg hur de allierade leden bröts upp och splittrades. Soldater runt omkring honom slängde sina vapen och flydde i panik, bort från den bevingade fasan. Enrik stod själv som förstenad. Han såg hur den allierade hären bröts sönder som krossat glas, hur klungor av flyende män, kvinnor och hästar började välla bakåt, bort från skräcken och döden. Några Domedagsgardister red ned ett par svenner som försökte hålla stånd, de Furstliga fotsoldaterna spetsade några av de få kvarvarande ryttarna på sina spjut, och så plötsligt bröts också huvudbaneret sönder, splittrades till små spillror av flyende människor och djur. Enrik såg hur en arosisk friherre flydde i sporrsträck, hur en annan ryttare blev omringad och nedgjord av framryckande Furstliga fotsoldater. Någon kom upp snett bakom Enrik, och han mer såg än kände slaget i huvudet, som en vitglödande stöt av ren smärta som borrade sig djupt in i hans huvud och genomborrade hans medvetande. Mörkret som vällde in från kanterna av Enriks synfält var nästan behagligt, men när han föll in i medvetslöshetens svarta hav kände han absolut ingenting.

När Enrik oändligt långsamt svävade uppåt genom de svarta vattnen, upp mot ytan, mindes han hur hans far hade dragit upp honom ur tjärnen, den gången när han och hans lillasyster nästan drunknade. Han mindes hur de hade suttit vid brasan den kvällen, tysta, hela familjen, och bara hållit om varandra. Det var där han ville vara nu. Han ville att hans far skulle hoppa i och dra upp honom ur det här svarta mörkret, ur den här hopplösa mardrömmen. Sen skulle de sitta där vid brasan, allesammans, och kriget skulle vara något mörkt och bortglömt för länge, länge sedan. Hans mor och han själv skulle turas om att berätta roande och hisnande hjältesagor om djärva dåd i det vunna kriget mot den mörke Fursten, och så skulle de alla vara stolta över Enrik och hans tapperhet och dådkraft. Sedan skulle de smaka på morbroderns nyaste årgång äppelvin. Kanske skulle han och hans syskon tävla om vem som kunde rida snabbast i natt igen, på den där skogsstigen som deras föräldrar förbjudit dem att rida på hundratals gånger.

Men Enrik insåg att hans far inte skulle komma och hjälpa honom den här gången, och när det långsamt började ljusna förstod han att han inte var nere i tjärnens mörka djup utan fortfarande fången i mardrömmen, med blod och våld och död överallt. Han kände att han låg ned på rygg, med ena benet något uppdraget och armarna ut åt sidorna. Huvudet var ett klot av molande smärta. När han blinkade med ögonen och såg sig omkring började han gråta, hjälplöst och uppgivet, som ett litet barn som gått vilse i en mörk och främmande skog. Han ville inte vara här längre, han ville vara hemma. Runt omkring honom låg döda eller döende, i högar eller enskilt. Svaga jämranden steg upp här och där. Lite längre bort ropade någon efter sin mor. Hans blick var suddig och han kunde inte urskilja något klart, men runt omkring gick svarta gestalter runt bland de stupade, rotade, plockade upp saker, slängde andra åt sidan. Någon drog brynjehuvan av en död arosier bara några steg från Enrik.

Enrik slöt ögonen igen, sökte febrilt inom sig efter ett sätt att slippa den hemska smärtan, efter något som skulle rädda honom, ta honom härifrån. Han försökte komma ihåg någon av de böner han lärt sig, och han mindes inte en enda av dem. Men han mindes sin Invigning, för så länge sedan, hur spännande det hade varit och hur mycket äldre och vuxnare han hade känt sig efteråt. Då hade han sagt trosbekännelsen, och nu när han snyftandes låg på det blodfläckiga fältet där döden hade fått en så rik skörd, var det den enda bön som han kunde komma på. Mellan torra läppar började orden sippra fram, viskande och avbrutna av snyftningar.

”Jag tror på den Förste och Enda, himmelens och jordens Fader och skapare, solens och månens Moder och beskyddare…”

Någon – nej, några, det var flera stycken – kom närmare, rörde sig mot honom. Det är mor, tänkte Enrik. Det var hans mor och hans syskon som hade kommit för att ta med honom hem.

”…jag tror på den Förste och Enda, varken endast man eller endast kvinna, men mer därtill...”

De kom närmare. Enrik mindes plötsligt hur han och hans syskon och deras lekkamrater lekt gömsle hemma på Björnkulla, hur han alltid hade lyckats hitta de bästa gömställena och hur de nästan aldrig hittade honom. En gång hade han somnat på sitt gömställe och inte vaknat förrän sent på kvällen, och de andra hade varit så oroliga att de gav honom ett stor utskällning när han kröp fram. Men sedan, när de gick och lade sig, hade hans mor kommit fram till honom för att krama om honom och berätta att hon varit orolig, att det var därför hon blev så arg. Och nu var det hans mor som kom för att krama om honom igen, för att lugna honom och för att berätta att hon var arg tidigare men att det var bra nu, att allt var bra nu.

”…jag tror på Dig, du Förste och Enda, på Dina Divaner, på Din vishet, styrka och flit, alla oskiljaktiga i Dig…”

Någon tog tag i hans axlar, drog upp honom i sittande ställning. En omild hand drog av hans hjälm, någon annan började slita i hans stövlar. Enrik kunde inte riktigt förstå varför hans mor och hans syskon klädde av honom, men han tänkte att de kanske skulle gå och bada i tjärnen. Kanske skulle hans syster återigen simma ut på det djupa stället, kanske skulle han återigen följa efter bara för att visa att han vågade. Men det gjorde ingenting, för där skulle alltid hans mor och far finnas för att rädda honom om det behövdes. Som nu.

En klingas svala skärpa mot halsen blev för Enrik moderns godnattkyss, en näve som grabbade tag i håret blev en öm smekning. Mor var här nu, och hon skulle ställa allt tillrätta igen.

”…jag tror på Dig, du Förste och Enda, och litar på Din försyn och på Din nåd.”

Enrik log när stålets kalla kyss spillde rött liv som vällde fram, ned över bröstet, ned på marken. Tjärnen var mörk och tyst, och Enrik svävade i dunklet medan en svag kyla långsamt spred sig i hans lemmar. Allt var tyst och stilla, så stilla. Snart skulle far komma. Snart.

Vapenrocken var strax helt röd, och där det förut funnits ett vackert broderat vitt björnhuvud, fanns nu ingenting alls.