Stormen för Västerport

Det hade börjat. Under ett ohyggligt oväsen av mullrande trummor, dundrande stöveltramp, skärande trumpeter och blodisande härskrin stormade de Furstliga fram mot Gedas murar. Som en mörk tidvattenvåg vällde de fram i luckorna mellan sina diken och pålverk och ut över det leriga fältet väster om porten. Stora belägringstorn och en jättelik murbräcka rullade sakta framåt djupt inne i massan.

Den allra första vågen var en lös svärm av klent utrustade bågskyttar, vättar och orcher vad man kunde se, som sprang framåt för att komma inom skotthåll och snart började ösa pilar upp mot bröstvärnen. Få om några av deras pilar fann dock något levande mål. Det var högt upp och försvararna kunde lätt huka sig bakom bröstvärnen till skydd. Så ljöd kommandorop längs muren, och skyttarna ställde sig upp och öste en skur av pilar och skäktor över de olyckliga vättarna.  Tjogtals av dem föll som slagna av en osynlig hand. De söndertrasade resterna av första linjen vacklade, bröts upp och flydde.

Skratt och hurrarop ljöd från murarna över den första lätta segern. Men under tiden hade de pansrade kolonnerna som följde efter förtruppen, också mest orcher, pressat desto närmare. Avantgardet hade uppfyllt sitt syfte: de hade gett en fingervisning om försvararnas styrka och skyttekraft, och de hade dragit på sig pilar som annars skulle funnit värdefullare mål. Tre tunga spjutspetsar började formeras, en mot vardera bräschen och en, långsammare och mer tillbakahållen, mot porten.

*                                                        *                                                        *

Aemilius

Men det var inte bara murbräckor de Furstliga hade tänkt pröva mot Västerport. Plötsligt började det slå som gnistor ur den massiva porten. De skyddande tecken och symboler som mäster Aemilius ristat in i den började förvrängas och lysa med ett djuprött sken, som om de fyllts med blod. En stank av svavel fyllde luften och eldsflammor, onaturligt blodröda, började slå upp ur ekträet.

Trollkarlen tvekade inte. Efter att ett ögonblick ha böjt huvudet och gjort piltecknet stegade han in i gången under porthuset, höjde sin tunga stav framför sig som en pik och stötte den mot porten. I larmet kunde ingen höra vad han läste för besvärjelser, men både stanken och eldsflammorna sjönk undan. Ändå såg det ut som att något osynligt pressade hårt mot porten, fast angriparna ännu var långt från den.

*                                                        *                                                        *

Både norr och söder om Västerport pressade orcherna fram mot murarna med stormstegar och belägringstorn. Men det var inte genom att erövra bröstvärnen Gladius räknade med att inta Geda; det viktiga var att hålla försvararna utspridda och upptagna överallt medan huvudattackerna slogs ut mot de svaga punkter man så mödosamt skapat.

Nu stormade det första kompaniet, tungt pansrade Järnnäveorcher, fram mot den södra bräschen. Men de stötte på en obehaglig överraskning: dvärgarna hade gillrat en fälla. När de pressade fram mot bräschen i muren, allt tätare och tätare, började själva marken ge vika under dem, och innan stormanloppet hunnit hejda sig hade nästan hundra av dem störtat igenom det tunna gallret av bjälkar och lera, som höll för tjugo men inte hundra, och ner i en två famnar djup grop garnerad med spetsade pålar på botten. Det var dock inte det värsta. Längs gropens väggar hade täta risbalar, indränkta med tran och olja, packats under natten. Just som de som kunde hade börjat resa sig och försöka samla sig till att klättra ur ställde sig de gulklädda bågskyttarna uppe på bröstvärnet och öste ned ett regn av brandpilar över gropen. Oljeknippena flammade upp och på några ögonblick hade hålan framför bräschen förvandlats till ett brinnande inferno. Skrin av smärta och stanken av bränt kött fyllde luften, och orcherna närmast runtom ryggade förskräckta undan. En skälvning gick igenom angriparna och de stannade upp runtom bräschen medan försvararna fortsatte att ösa pilar och stenar över dem.

*                                                        *                                                        *

Tveksamheten kom att sprida sig även norröver genom de kurirer som ilade iväg för att varna angriparna mot den nya bräschen. Major Gruthzag som hade befälet på norra flanken hann få budet innan de kom fram – de hade haft längre sträcka att gå mot murarna – och tog det säkra för det osäkra och skickade fram de rester av förtruppen han kunde få ihop att pröva om marken var säker. Det var den, visade det sig, även om få av spanarna kom tillbaka för att rapportera personligen.

Nu sköljde de Furstliga mot hela västra muren som en svart tidvattenvåg. Stormstegar kastades upp, många fälldes ned på nytt men nya restes ständigt; stora belägringstorn rullades fram; ännu höll försvararna på bröstvärnen stånd men pressen var hård. Runt de båda bräscherna rasade blodiga närstrider; gång på gång pressade angriparna in för att varje gång slås tillbaka på nytt. De stupade och sårade låg i höga travar och började på flera håll närapå fylla igen diket vid murarnas vid.

Gladius hade satt in fler av sina reserver för att pressa försvararna till bristningsgränsen. Legoknektarna hade börjat rycka fram tätt bakom den första vågen av orcher; de altiriska långbågskyttarna i sina smutsvita gambesoner hade börjat ösa ett regn av pilar över bröstvärnen längst söderut. Två kolonner legionärer hade rullat fram en jättelik, övertäckt murbräcka – den hade Varjas emblem, vildsvinshuvudet, målad på ena sidan och gick under öknamnet Svarta Suggan – mot porten, hukande under hennes tak och sina egna stora sköldar för pilarna och stenarna. De nådde fram till porten och stötte mot den gång på gång, men än förslog varken murbräckan eller svartkonsterna för att bryta ned den.

*                                                        *                                                        *

Kung Imrar

Friherre Peder Silvertuna

Kung Imrar och hans lilla eskort satt fortfarande till häst och bildade en fanvakt runt det blå riksbanéret med den gyllene eken. Hans marsk, friherre Peder Silvertuna, red fram till dem och höll in sin jättelika springare, som nätt och jämnt tycktes täckas av det blå tygschabraket. Marsken nickade djupt mot kungen, en så hövlig bugning som omständigheterna tillät.

”Herr Peder!” ropade kungen. ”Hur går det för de våra?”

”Det är en hård träffning, Ers Majestät,” svarade marsken, ”men de värjer sig gott. Bröstvärnen och bräscherna håller vi och vårt manfall är ännu en bråkdel av de Furstligas. De har angripit porten med svartkonster, som Ers Majestät vet, men mäster Aemilius håller emot. Jag har satt två man att hålla honom under armarna för den händelse han börjar bli trött,” tillade herr Peder med ett bistert småleende.

”Gott!” sade kungen. ”Men ni tycks bekymrad. Vad ont har skett som jag inte hört? Säg ut!”

”Vore det bara Västerport vi hade att försvara,” sade marsken, ”kunde vi nog andas ut. Men nu har de Furstlige givit sig på Norra Porten också, har jag just fått bud om, och kanske Östra därtill. Så talrika som vi ser dem framför oss kan de inte ha stora styrkor över till det, men det tvingar oss att sprida oss tunt.”

”Det kan vara illa,” nickade kungen med rynkad panna. ”Har vi folk nog till att hålla murarna i norr och öster?”

”Folk har vi,” genmälde marsken, ”men inte stora reserver längre. Herr Arve och Fru Brigitta har befälet i östra staden med Stadsfanan och Rännebanéret, och jag har skymtat deras baner vid Norreport. Jag har sänt svenner att höra hur det går dem, men de har inte begärt mer hjälp ännu. De vet att de måste hålla stånd. Kommer de Furstliga in i östra staden är också Gedaån och broarna förlorade, och då sitter vi trångt.”

*                                                        *                                                        * 

Försvararna var trötta och hårt pressade, men ingenstans hade de Furstliga brutit igenom och nu började anfallet mattas en aning. En lyckosam katapultsten slog omkull ett belägringstorn; tornet slogs i spillror och krossade dussintals av de Furstliga som kom i vägen. Marken nedanför murarna var överströdd av döda orcher, legionärer och legoknektar. Stormkolonnerna började vackla och tumla bakåt, de sköljde fram igen men slogs tillbaka igen och nu föll de varje gång tillbaka lite längre i stället för lite kortare. Styrkta av åsynen och försedda med färska laster av pilar och stenar bombarderade försvararna dem mer energiskt än någonsin. Plötsligt gick en skälvning igenom linjen av angripare och de Furstliga började dra sig tillbaka från murarna. De trötta gedanierna hurrade. Rop av ”Imrar!” och ”S:t Ahrik för Gedanien!” genljöd över murarna.

Det var dock ingen masspanik eller oordnad flykt. De Furstliga retirerade utom bågskotts avstånd och började där mödosamt ordna sina led på nytt. Det tog en stund, en frist som stadens försvarare inte var sena att utnyttja till att fylla på ammunition och ta hand om de sårade. Dvärgarna, Ahriksriddarnas fotgångare på norra murpartiet och Johan Skölds fänika på södra hade alla haft förluster, men de var måttliga och stridsviljan var långt ifrån bruten. Nu hade man också hunnit få alla förråd och annat som skulle evakueras bort från västra staden.

*                                                        *                                                        *

De Furstligas omgruppering drog ut ett stycke på tiden och på båda sidor fick de uttröttade soldaterna en stunds välbehövlig vila. Herr Peder hade t o m utnyttjat fristen till att i egen person rida över till östra stadsdelen och se hur det gått vid Norra Porten; där hade han kunnat konstatera att man mycket riktigt höll stånd väl även om trycket stundom var hårt. Även där hade en murbräcka satts in, rullad av vad som verkade vara de vandöda från Månhella, men den här murbräckan hade varit klenare skyddad och man hade lyckats förstöra den. Det hade tagit musten ur anfallet, men de Furstliga gick till anfall på nytt närhelst de hoppades att försvararnas vaksamhet skulle slappna.

*                                                        *                                                        *

Vilostunden blev dock inte övermåttan lång. Trumpetstötarna ljöd på nytt och än en gång svepte stormvågen fram mot murarna. Snart var de åter framme vid murarna, vid bräscherna, vid porten. Försvararna stod redo att ta emot dem, och nu var de vid bättre mod än i stridens början; de hade slagit fienden tillbaka en gång, och nog kunde de göra om det. Nu kunde inte de Furstligas stridsmoral vara långt från bristningsgränsen.

 

Gladius

General Gladius och hans stab stod på sin utkikspost och begrundade samma fråga. Flera av stabsofficerarna hade börjat se oroade ut. Generalen själv hade sedan det andra anfallet påbörjades betraktat striden med stort intresse men utan att med en min förråda vad han tänkte. Bredvid honom stod två som var obeväpnade: en reslig karl i svart kåpa och en liten, späd kvinna i rött och grått.

”General,” sade en adjutant efter att ha samlat mod en stund. ”Det här kan gå illa. Vi får svårt att samla trupperna till ett anfall till idag om vi måste retirera igen. Om vi måste ge dagen förlorad…”

Generalen hejdade honom med en höjd hand. ”Vi ska inte retirera igen,” sade han lugnt.

”Nestor,” fortfor generalen, ”hur går det för Kollegiet? Jag ser inte att porten brinner.”

Nestor	Rana

”De har stött på motstånd,” svarade den svartklädde trollkarlen, Furstens ärkemagiker. ”Alliansens magiker blockerar attacken mot porten, kanske har de Nyckeln till hjälp. Men de kan inte hålla emot för alltid.”

”Kanske inte,” sade Gladius med en lätt grimas av avsmak. ”Men då kan vi kanske förmoda att deras magiker är fullt upptagna?”

Nestor nickade. ”Det ser så ut. Jag har varken sett eller känt av annat.”

”Nå, då så,” nickade generalen. ”Då är det dags. Rana?” sade han och vände sig mot den obeväpnade kvinnan. ”Skicka fram Náuglug.”

*                                                        *                                                        * 

Náuglug.

Draken.

Vid Världens Ände, för inte länge sedan, hade Furstens utsända funnit Hjärtat efter Náuglug, den drake som tjänade Gholan i forntiden och som Imrar den Gode, eller kanske kung Vite, dräpte. Nu hade de den gamle drakens själ i sin hand, och de hade byggt den en ny kropp, höljd i järn och stål, i smedjorna under Björnramsbergen. Det var en djävulskt sinnrik konstruktion, till en mindre del av kött och blod och till större av järn, och nu drevs den av en vilja lika gammal och ond som Gholans egen. Draken hade först siktats i Gedanien för någon månad sedan, när de Furstliga med dess hjälp intagit borgen Ekelunda, och sedan dess hade den blivit en ohyggligt välbekant syn för Gedas försvarare, som hämtad rakt ur deras mardrömmar.

Och nu, med ett dånande metalliskt skramlande, skred besten fram ur dimman med långsamma, beslutsamma steg. Klorna av järn grävde djupa fåror i den leriga marken. Ur den utsirade, kantiga, spetsiga mask som var dess ansikte lysta två smala röda kattögon ur runda hålor av järn, och när den öppnade sitt jättelika gap och visade rader på rader av sylvassa tänder steg en gulaktig rök ur dess strupe. Kroppen täcktes av järnfjäll, de flesta svarta som natten men en del skiftande mot blått.

Medan draken makligt klev fram över fältet bakom belägringsarmén pressade de Furstliga på mot murarna med förnyad desperation; kanske styrkta av åsynen av sin mäktiga allierade, kanske i sin iver att fly längre bort från den, kanske en kombination.

Náuglug vecklade ut sina vingar av stål och läder, utstötte sina omänskliga skrin som alla lärt sig att hata och frukta, och steg till väders. Att se honom svepa upp mot skyn och ned mot murarna igen var som att se döden själv. Hans fjäll var en rustning, hans tänder och klor som krökta spjut, hans svans en vinande slaga och hans andedräkt brinnande död.

Till all lycka kunde besten inte flyga över murarna och ned i själva staden; det fanns ingen yta stor nog för honom att både landa och kunna lyfta igen, och blev han fast därinne skulle han kanske kunna övermannas som en orm i en myrstack. Så till en början nöjde han sig med några prövande framstötar mot bröstvärnen. Där han spydde sin brinnande olja kunde ingen stå kvar, utan försvararna tvingades retirera in i närmaste torn. Men så länge det brann kunde heller inte angriparna ta sig upp på murkrönet. Men det tog tid för försvararna att komma i ordning på nytt, tid som var guld värd för de sårbara stormkolonnerna.

Likväl var draken och hans mästare inte nöjda med det. Nàuglug drog sig tillbaka ett stycke bakom linjerna, som för att vila, medan striden om bröstvärnen rasade vidare. Så började han, lugnt och utan brådska, spatsera fram mot bräschen norr om porten. De Furstligas led buktade undan och öppnade sig där den kom fram; inte heller de förmådde stå kvar nära draken. De på murkrönet och i tornen som förmådde hålla i sina armborst och bågar och sikta rätt öste pilar över honom, men de studsade rasslande av som mot ett plåttak. Det var känt att järndraken hade några svaga punkter, men än hade man inte funnit dem.

Så kröp den svarta järnbesten nära muren, öppnade gapet och spottade en stråle svart, flammande olja rakt in genom bräschen. Allt oljan rörde vid klibbade den fast vid, och allt som inte var sten eller järn flammade upp i lågor. Dvärgarna innanför bräschen kastade sig åt sidorna och tillbaka, men många hann inte undan utan förvandlades till levande facklor. Stanken av giftig rök, svavel och olja, bränt kött och glödhett järn steg som ett vidrigt moln.

Elden brann inte länge, men så fort draken andats sin död och backat undan stormade orcherna in genom bräschen under vilda stridsrop och högg och stack omkring sig. Dvärgarna återsamlade sig och slöt leden så gott de förmådde, men den svåra oordning de slungats i av drakelden gav för första gången angriparna övertaget. Folk från kungens frälsehird och de vitklädda Ahriksriddarna skyndade till undsättning, och till slut förmådde dvärgarna pressa orcherna tillbaka genom bräschen och hugga ned de som blev kvar innanför murarna. Men det hade kostat på stort. Ingen hade tid att räkna manfallet bland dvärgarna, men det hade varit ohyggligt. Det låg som en matta av döda, döende och sårade dvärgar innanför bräschen, flera av dem förbrända till oigenkännlighet. Sammanbitet slöt de kvarvarande leden och väntade på nästa anfall.

*                                                        *                                                        *

Mäster Aemilius stod ännu med sin stav kilad mot porten och höll ännu stånd mot de Furstliga besvärjarnas attacker. Men det hade frestat hårt på och trots att två bastanta hirdmän stöttade trollkarlen kroppsligt började han bli utmattad. Han var likblek och svetten rann i rännilar nedför ansiktet och halsen. Han var mycket medveten om att hans utmattning var farlig; så snart hans koncentration började svikta skulle en blotta uppstå som hans motståndare säkert skulle utnyttja. Med uppbådande av all sin viljestyrka försökte han skjuta upp det ögonblicket så länge som möjligt.

Men det kom naturligtvis ändå. Som en projektil borrade sig den mörka kraften genom blottan som uppstod för ett ögonblick, rände genom porten och staven och slog mot Aemilius som en hästspark. Trollkarlen och hans två stöttor slungades till marken och blev liggande. Nästan ögonblickligen började de kokande bloddropparna sippra fram ur porten på nytt, och några ögonblick senare slog de onaturliga röda flammorna upp i träet. Och nu fanns ingen som kunde hejda dem. Den massiva, järnbeslagna ekporten brann snart som en jättelik fackla.

Några soldater innanför porten skyndade sig att släpa de fallna i säkerhet bort från den brinnande porten, vars hetta snabbt spred sig och fyllde hela porthuset. De levde alla tre, men trollkarlen var medvetslös och gick inte att väcka. Hövitsmannen kallade till sig några unga löpare och befallde dem att bära honom upp till Imrarsborg.

*                                                        *                                                        *

”Fram i bräschen en gång till, era kräk,” röt major Gruthzag, ”en gång till! Klättra över liken om ni måste!” Hans uttröttade soldater hade fallit tillbaka från murarna för att hämta andan, men den enögde orchhövitsmannen ansåg att de vilat länge nog och mer därtill.

Först långsamt, sedan snabbare, forsade de framåt på nytt. Striderna runt bräscherna hade gått hårt åt dem, men nu hade man börjat se att även försvararna tappat stort, och inte bara tack vare draken. Nu var det gott om människor, både vitklädda Ahriksriddare (de var för all del inte så vita längre) och andra, uppblandade med dvärgarna. Försvararna började visst krokna på andra håll också. Draken hade upprepat sin uppvisning vid den andra bräschen; dvärgarna där hade varit beredda och duckat undan i god ordning, men det hade ändå skapat en öppning att utnyttja. Och så hade det fortsatt, även om draken nu börjat få slut på krafterna – att flyga och spruta eld tog visst hårt på den – och dragits tillbaka bakom linjerna. Än höll gedanierna stånd, men motståndet syntes allt mer krampaktigt. Snart måste det vara över.

*                                                        *                                                        *

Hade det inte varit för svartkonster skulle ett solitt bygge som Västerport tagit många timmar på sig att brinna nog för att ens bli rejält försvagat, men det var ingen naturlig eld som de Furstliga tänt i den. Efter kanske en halv timme hade flammorna sjunkit något, och då var porten svartnad och så illa åtgången att murbräckan, när legionärerna nu kunde komma nära porten med den utan att själva brännas, på några få stötar lyckades slå in den.

Gedanierna stod dock redo. Det första kompaniet legionärer hann storma in genom porthuset innan fällgallret föll ned bakom dem och de omringades från tre håll. Den striden blev kort; på några minuter var de alla nedhuggna.

Men under tiden hade fler pressat in, och även om fällgallret höll dem tillbaka en stund och lät försvararna skjuta till måls i godan ro lyckades de snart forcera det. Många fler föll medan de tog sig in över resterna och in på den öppna marken innanför porten, men nu vällde fler och fler av de Furstliga in genom porthuset. Fram mellan leden trängde sig Domedagsgardister, svingande väldiga svärd och yxor, och slet för att röja en väg genom gedaniernas täta led. Snart var marken även innanför porten täckt av de stupade på båda sidor. Sakta pressades försvararna tillbaka, tum för förtvivlad tum.

*                                                        *                                                        *

Prinsessan Adriana

Ett stycke bort hade kung Imrar, prinsessan Adriana, herr Peder och en liten grupp följeslagare samlats för ett snabbt och desperat krigsråd. Kronprinsessan hade velat samla dem som fanns över och genast kasta sig in i striden vid porten, men marsken hade avrått.

”Ers Kungliga Höghet,” hade han ropat för att göra sig hörd över larmet, ”det är en strid vi inte kan vinna. Men vi kan tappa och tappa stort, om de får en chans att mitt för ögonen på alla fälla en Imrarsättling.”

”Herr Peder,” svarade prinsessan med bedrägligt mjuk röst men blixtrande ögon, ”vill Ni förbjuda mig att dra svärd och våga mitt liv för att värja mitt folk när det behövs mest?”

”Nej,” sade marsken. ”Men om jag finge skulle jag förbjuda Er att dåraktigt våga Ert liv där intet står att vinna på det. Jag ber Er, spar Ert hjältemod till den stund då det kan bli avgörande. Den lär komma snart nog.” Prinsessan såg inte nöjd ut, men hon böjde på huvudet och teg.

”Är det så illa, herr Peder?” frågade kungen. ”Är vi slagna?”

”Om inte ett mirakel inträffar mycket snart,” genmälde marsken, ”måste vi ge Västerport förlorad och falla tillbaka till broarna. Där kan vi samla oss på nytt, och det kommer att kosta fienden både tid och folk att ta sig fram dit. Där kan vi hålla stånd väl och värja vad som kvarstår av överskeppningarna till borgen.”

Kung Imrar fingrade tankfullt på jakthornet han bar hängande från bältet. ”Hur har det gått i östra staden?”

”Där håller vi mur och port, Ers Majestät,” svarade marsken, ”den Förste ske pris. Och när vi väl dragit vår huvudstyrka över broarna kan vi hålla dem än säkrare. Men här i väster kan vi inte hålla ut längre. Vi har knappt några reserver kvar som det är, och de Furstliga har startat fler av sina djävulseldar inne i staden.  Alla löparna ränner för att släcka eldsvådor i stället för att stötta krigarna. Vi måste blåsa till reträtt innan de våra vräks över ända.”

Kungen nickade omärkligt, höjde sedan blicken och såg bort i fjärran för ett ögonblick.

”En tung dag har det varit, och tyngre lär natten bli,” sade han. ”Det gläder mig föga att släppa in objudna gäster i min stad. Men måhända har jag länge levt på lånad tid. Nåväl, låt oss gå och värja de våras reträtt.” Han lade handen på svärdsfästet och tog ett steg framåt men stannade upp inför sin dotters och marskens blickar. ”Vad nu?”

”Ers Majestät,” sade prinsessan. ”Far. Hörde du inte vad herr Peder sade till mig alldeles nyss? Du får inte stupa, inte nu. Vi måste få dig i säkerhet.”

Kungen rynkade pannan och spände blicken i henne. ”Så jag ska låta mitt folk och min dotter strida och blöda men själv gömma mig?” utropade han. ”Ska nästa drottning dö för att köpa en gammal kung ännu lite tid? Vill du, min dotter, befalla mig att rädda mitt eget skinn först?”

”Nej, far,” svarade prinsessan, ”men jag vill be dig. Om du dör just nu är vi säkerligen förlorade.”

”Ers Majestät,” sade herr Peder. ”Jag har ett förslag. Vi måste slå tillbaka fienden i porten för att ge de våra ryggen fri till reträtt. Låt oss samla de ryttare och hästar vi har att tillgå, det borde bli åtminstone ett baner sammantaget. Vi delar oss i två grupper. Ers Majestät tar de tyngsta ryttarna och rider upp söderifrån, medan jag tar de andra vägen över Västertorg. När vi är nära ger vi signalen till reträtt, och sedan, snabbt och överraskande, rider vi an de Furstlige innanför porten samtidigt som fotfolket faller undan. Det lär bli en kort och ojämn dust. Men de får inte förföljas ut på fältet. Sedan tar ni ryttarna och rider tillbaka till Imrarsborg med dem.”

”Det är gott,” nickade kungen.

Prinsessan sneglade på marsken med ett ögonbryn höjt, som om hon inte var säker på om hon förstod eller inte. ”Och vad önskar vår marsk att jag ska göra?” sade hon bistert.

”Ers Kungliga Höghet,” sade marsken, ”först vill jag att Ni jämte fru Solrun leder fotfolket under reträtten. Rid ibland dem, låt dem se er och skänk dem hopp. Det får inte bli panik, då är vi förlorade. När reträtten är avklarad vill jag att Ni  tar befälet i östra staden som min ställföreträdare tills jag kan ta mig dit. Det kanske kan dröja en stund.”

*                                                        *                                                        *

Så slutade striden om Västerport. Trumpeterna blåste signalen till reträtt och försvararna föll tillbaka från murar och bräscher och började smälta in bland stadens hus och gränder. De Furstliga började välla in efter dem, men de fick inte mycket tillfälle att genast förfölja de flyende då de två järnnävarna av pansrade ryttare slog in i deras täter. De vacklade och föll tillbaka i oordning, inte för någon längre tid men länge nog för att ge både ryttare och fotfolk tid att dra sig undan. Snart nog var de Furstliga på väg in på nytt.

Striden om Västerport var över, men striden om västra Geda varade större delen av dagen. Flera mindre grupper hade förskansat sig i de starkare husen, och kvarter för kvarter utkämpade gedanierna en stridande reträtt mot de obönhörligt invällande Furstliga. Forcerandet av huvudgatan mot Västertorg och vidare mot Tempelplatsen blev ett mycket långvarigt och blodigt företag; dvärgarna hade gillrat bråtfälla efter bråtfälla och gatan blev till en slaktfålla. I längden var striden hopplös, och de som inte lyckades retirera vidare i tid blev så småningom omringade och nedgjorda. Men det ansågs allmänt på båda sidor efteråt att Gedas försvarare värjt sig väl inte minst under sin reträtt genom västra Geda. De Furstliga var segerrika, men de kom i svår oordning och det var bara i mindre grupper utan mycken inbördes samordning de kom fram till broarna. De första osammanhållna attackerna slogs tillbaka utan mycket svårighet, och när solen gick ned hölls Gedaån med sina befästa broar ännu av försvararna. Men nu var hela västra Geda, undantaget Imrarsborg, i de Furstligas händer. Det svarta baneret med det vita sexuddiga korset och Gladius’ gröna fana med hundhuvudet fladdrade från tinnarna över Västerport.