Utskriftsvänlig sida

Nyckelns Všktare och det magiska kriget: tidslinje

Henrik Hoffström och Theo Axner, 2015


Här följer en översiktlig tidslinje år för år över Nyckelns Väktares göranden i det magiska kriget mot Fursten. Händelserna beskrivs närmare nedan.

År Händelser Lajv
1139
Nyckeln skapas
Den första Källan renas
Thule i brand
Gott år och fred
1140 Katastrofen vid Ljunga Stormfåglar
1141
Nyckeltalismanerna
Stenen vid Ulvsnäs
Utposten
Nyckelns väktare
1142
Källan vid Världens Ände
 
Till Björnramsbergen
In i Månhella
Kung Vite befrias
Dimman kring Geda hävs
Silcarindril uppfyller sin ed
Källan vid Världens Ände
Dagbräckning
 
 
Jakthornet
1143 Runstenen vid Lyktgubben Väktarnattssagor
1144 Incidenten vid Henkintie De oheligas land
1145
Månhella återtas
 
1146
Överfallet på Örnevalls kloster
Tuonelas port
Skuggor i snön
Tuonelas port

 

1147 Katastrofen i Oriani Den svarta Nyckeln
1148 Den blå elden tänds i Gedanien När vinden vände
1149
Porten i Klippiga skogen
Striden om porten
Forskning och bekämpning
Fristad
Draksådd
 
 
Fristad
1150
Räden mot Månhella
Expeditionen till Edsätra
Regentmötet i Arosia
 
Jägarna och bytet
 

Tillbaka till tidslinjen

1139

 

Två av de första Väktarna:

den arosiske magikern Jante Torsson

och shamanen Sol av Björnstammen

Nyckeln skapas

Nyckeln skapades vid rådslaget vid Vitehög av de som sedan skulle utgöra kärnan i Nyckelns Väktare. Det hela gick dock inte helt enligt plan och Ranas ande lyckades besätta Nyckeln som därmed blev förorenad. Kung Karl av Arosia offrade villigt sitt liv för Nyckeln.

Det väsen som kallas Jägaren, som upprätthållit oknyttens lag, hade korrumperats av Furstens ärkemagiker Nestor. Han blev avslöjad och lämnade Oknyttens Hov, vilket fick viktiga följder de närmaste åren då Lagen i hans frånvaro var bruten. Oknytten i Thule förlorade en del av sina begränsningar men också, ödesdigert, en del av sina skydd och blev sårbara för Furstens blodsmagi.

 

 

Den första Källan renas

En expedition tar sig med hjälp från Solstammarna in på av Fursten kontrollerat territorium och renar med hjälp av Nyckeln en källa i Tolvmilaskogen i nordvästra Arosia.


Tillbaka till tidslinjen

1140

Dvärgen Randgrid åldriga, en av Nyckelns Väktares grundare

Katastrofen vid Ljunga

Sporrade av tidigare framgångar tar en grupp Väktare sig in i det då ockuperade nordvästra Gedanien för att rena en Källa i närheten av byn Ljunga. Under en konfrontation med de krigare och shamaner från Skymningsstammen som vaktar källan försöker man bruka Nyckelns kraft mot dem. Det hela slår dock fasansfullt fel, Ranas ande besätter den väktare som försöker bruka Nyckeln, Nyckelns kraft vänder sig mot Väktarna och bara ett en lite del av expeditionen undkommer.


Tillbaka till tidslinjen

1141

 

Nyckeltalismanerna

Med hjälp av vänligt sinnade oknytt upptäcker Väktarna ett sätt att lagra en del av Nyckelns kraft i en talisman för att kunna använda som motvapen mot Furstlig magi. Varje talisman kräver dock ett Käril från ett oknytt och tillgången på dem är alltid knapp.

 

Stenen vid Ulvsnäs

Väktarna höll möte i en avlägset belägen jaktstuga tillhörande Örnevalls kloster. På platsen återfanns en mycket gammal vildfolksristning som gav ledtrådar till hur man skulle kunna rena Nyckeln från Ranas inflytande.


Tillbaka till tidslinjen

1142

 

Källan vid Världens Ände

Ristningen vid Ulvsnäs ledde Väktarna över Stavbergen till en plats i Västmark Solstammarna kallade "Världens Ände." Där hoppades man kunna finna de Trenne som en gång hjälpt Imrar mot Gholan. Expeditionen fann dock mer än man väntade sig, redan på vägen dit blev alven Helcaril besatt av Ranas ande och väl framme vid Världens Ände mötte Väktarna Ranas vålnad. Världens Ände visade sig vara identisk med den plats där alvfursten Silcarindril - sagornas 'kung Vite' - och Imrar en gång stred mot och besegrade Rana och draken Náuglug och här var Rana stark nog att ta fysisk gestalt. Rana gjorde klart att på denna plats där hennes ande var stark skulle hon kunna lämna Nyckeln på villkor attVäktarna ordna en ny kropp åt henne att ta boning i. Efter många och långa överläggningar beslöt Väktarna att förkasta erbjudandet. I stället lyckades man med hjälp av Älgstammen och Björnstammen som var närvarande för att utföra en rit vid platsens källa, använda källans krafter till att rena Nyckeln och Rana drevs ut. Medan detta pågick hade en Furstlig expedition under ledning av Nestor själv också tagit sig till platsen, lyckats hitta och få med sig draken Nauglugs själssten och nu, fri från Nyckeln, anslöt även Rana till de Furstligas led. Med Rana på ryggen och styrd av en riktig drakes medvetande skulle den Furstliga draken bli ett långt större hot än tidigare.

Vid Världens Ände förmådde Väktarna och deras allierade från Solstammarna också den gamle, korrumperade Jägaren att lämna över till en ny och därmed återupprätta oknyttens lag som varit bruten i tre år. Fursten och Nestor kommer inte att kunna tvinga till sig makt över fler oknytt, men många var fortfarande i deras våld.

Nyckelns Väktares utsända vid Världens Ände
Den Furstliga expeditionen

 

 

Till Björnramsbergen

Väktarna hade insett att den Furstliga järndraken måste vara smidd av Kalin, en dvärgisk mästersmed från den dvärgkoloni i Björnramsbergen man inte hört av på flera år. Man drog slutsatsen att Kalin måste vara i Furstens våld och sände en expedition för att om möjligt frita honom. Expeditionen tog sig in i den av Fursten hållna dvärgbosättningen och träffade Kalin, som dock visade sig ha gått helt och hållet över till de Furstliga. Expeditionen bevittnade också när själsstenen de Furstliga fått med sig från Världens Ände smiddes in i Järndraken och Nauglug vaknade. Allt var dock inte helt förgäves. Man lyckades undkomma och även föra en av Kalins lärlingar i säkerhet, som senare hjälpte till att återsmidaImrar den Godes svärd Grandner.

 

In i Månhella

Två grupper Väktare, varav den ena förklädda till Rödkåpor och Furstliga inspektörer, tog sig in och undersökte det nekromantiska laboratorium som då fanns i Månhella. Det hela höll på att ta en ände med förskräckelse då den ena gruppen blev gripna. Lyckligtvis höll den andra gruppens förklädnad och de falska inspektörerna kunde få med sig de övriga ut. På vägen gjordes en räd ner i Nidvinters, det frostväsen som härskade över Månhella, håla. Där lyckades man temporärt besegra Nidvinter med hjälp av några av S:t Ahriks reliker man funnit i ruinerna av Månhella kloster. och rädda med sig Hithraen, en alv som fallit offer och fryst ner av Nidvinter för hundratals år sedan. Man blev dock tvungen att slå till hastig reträtt och ett par Väktare offrade sig för att de övriga skulle kunna ta sig ut. Hithraen sändes hem till sina fränder i Ilyrana för vård och har inte hörts av sedan dess.

En av de vandöda alvkrigarna

Silcarindril befrias

En grupp Väktare som medförde flera förklädda kungligheter, däribland drottning Katarina av Arosia och kung Imrar och kronprinsessan Adriana av Gedanien, tog sig i väg till värdshuset Jakthornet nära Vitehög i Arosia, den trakt där Nyckeln en gång skapades för att försöka häva den förbannelse som band Silcarindrils - "kung Vite" - vålnad till platsen. Det lyckades och man kom även över Silcarindrils gamla jakthorn Andune, som gjorde det möjligt att kalla honom och hans spökryttare till hjälp. Det hela höll dock än en gång på att sluta i katastrof då en stark Furstlig trupp anföll värdshuset där expeditionen befann sig, men med hjälp av Silcarindril och de vandöda alver som följde med honom kunde de Furstliga drivas på flykten. Silcarindril skulle nu äntligen kunna uppfylla sin ed om att komma till Imrars hjälp.

 

Dimman kring Geda hävs

Nyckelns Väktare spelade också en liten men viktig roll i hävandet av belägringen av Geda hösten 1142. För att hindra undsättning, jordisk såväl som magisk, att nå den belägrade staden hade Furstens magiker och shamaner med hjälp av blodsmagiskt förslavade oknytt svept in den i en förtrollad dimma.

Väktarna som förde Nyckeln med sig i undsättningshären sände en expedition för att med hjälp av några av de väsen som ännu var fria försöka befria dem som de Furstliga förslavat. Efter många strapatser lyckades de infiltrera Kollegiets högkvarter och stjäla de Käril som förvarades där. Kärilen var just käril för sina "ägares" kraft och var det som gav Nestor och de Furstliga makt över dem. Efter att de lyckats stjäla Kärilen och rädda sig tillbaka till lägret lyckades Väktarna, efter en dags försök, att bryta förtrollningen och befria de trälbundna oknytten. Trolldimman skingrades när gryningen kom den 18 september, och de forna fångarna skingrades åt olika håll.

 

Silcarindril uppfyller sin ed

Kampen om Geda slutade med slaget vid Geda högar, där de Furstliga led ett svårt nederlag mot de allierade härarna. Nyckelns Väktares andra viktiga insats för segern var en följd av händelserna vid Jakthornet. När trolldimman nu hävts hade kung Imrar till slut lyckats använda Silcarindrils horn Andune för att kalla den döde alvfursten till undsättning och slutligen ge honom vila. Silcarindril och hans döda alvkrigare gick till anfall mot draken Náuglug och Rana, som nu red på honom försedd med en ny levande kropp. Både Rana och Náuglug skadades svårt i striden och för att rädda sin matmor flydde draken med henne, vilket bidrog till att vända stridslyckan mot de Furstliga.


Tillbaka till tidslinjen

1143

 

Runstenen vid Lyktgubben

Man fann en runsten i närheten av värdshuset Lyktgubben utanför Örnevall. Den talade om att en av Imrar den godes vapenbröder Atle fanns begraven ”östan om Tuoli, på Naaris ängder” någonstans i Österlandet. Väktarna beslöt att sända ut flera små expeditioner för att försöka finna denna plats och se om där kunde finnas några ledtrådar till hur Imrar en gång besegrade Gholan. Några av de expeditioner som sänts till östra Talvala kom aldrig tillbaka.


Tillbaka till tidslinjen

1144

 

Incidenten vid Henkintie

En av de utsända expeditionerna hittade visserligen inte Atles grav men väl en del annat intressant under en höstmarknad vid Henkintie i södra Talvala året därpå. En Furstlig expedition var på plats, bl a för att ombesörja en fångutväxling med S:t Ahriks riddare, och under marknadsdagarna kallade någon - man vet ännu inte vem - fram en hiisi, en talvisk ond ande, som angrep besökarna och drevs bort först med gemensamma ansträngar av de Furstliga, Ahriksriddarna och de bofasta. I oredan passade Väktarnas utsända på att kidnappa magister Gabriel Magnamontanus, en av Furstens högt betrodda magiker, och föra honom till Arosia. Där förklarade han sig villig att hjälpa de allierade med sina ansenliga kunskaper och insikter om Furstendömet och dess magi, och har huvudsakligen tillbringat de senaste åren i husarrest på Lejonnästet.

Tre av Nyckelns väktares utsända Magister Gabriel

Tillbaka till tidslinjen

1145

 

Månhella återtas

Väktarna tog sig återigen in i Månhella. Den här gången förgjorde man Nidvinter i hans håla vilket möjliggjorde för den gedansk-arosiska arme som väntat utanför staden att inleda ett anfall och till sist förstöra det Furstliga nekromantilaboratoriet på platsen.


Tillbaka till tidslinjen

1146

 

Överfallet på Örnevalls kloster

I januari 1146 genomförde de Furstliga ett överraskande anfall mot Örnevalls kloster.

Överfallet blev nog så allvarligt, men fick inte så förödande följder som det kunde ha fått - det verkar som om de Furstliga inte haft perfekta underrättelser, då anfallet slogs ut för tidigt, innan flera av de väntade hunnit anlända till klostret. Flera av Nyckelns Väktare och deras följeslagare dödades i de kaotiska striderna, däribland den visa dvärgen Randgrid Åldriga. Men änkedrottning Katarina av Arosia och Nyckeln själv kunde föras i säkerhet.

Den Furstliga styrkan - som enligt vissa uppgifter leddes av ingen mindre än Furstens ärkemagikerNestor - slog också till reträtt och försvann samma väg de kommit. En förtrupp tog sig så långt som till värdshuset Lyktgubben men nedgjordes i strid där dagen efter överfallet.

De av Nyckelns väktare som återsamlades vid värdshuset Lyktgubben efter överfallet

 

Tuonelas port

Den starkaste Väktarexpedition (egentligen flera som skulle sammanstråla) som sänts ut på många år tog sig till Naari, i östra utkanterna av det Furstliga Talvala, med flera mål:

Med sig förde man Nyckeln. Det hela blev svårare än väntat då en mycket stark Furstlig expedition också sänts till byn samtidigt som en del av expeditionen inte lyckades ansluta i tid.

Man lyckades etablera kontakt med de försvunna alverna och från dem få med sig en magisk kristall av dittills okänd nytta. Det var nära att det slutade olyckligt - tydligen hade de Furstliga avsiktligt låtit Väktarna hållas för att Väktarna skulle lokalisera alverna åt de Furstliga. Nyckeln var nära att gå förlorad, flera av Väktarnas utsända sårades, dödades eller tillfångatogs och det vara bara bristande underrättelser som hindrade de Furstliga från att lyckas överfalla alverna vid deras möte med Väktarna.

De Furstliga hade å sin sida framgång med sin nekromantiska forskning och från Naari lyckades de föra med sig den Blå lågans hemlighet.

Gällande de två försvunna Väktarexpeditionerna så fann man ut att den första av misstag blivit dödad av de talviska alverna medan den andra så när som på en person fallit offer för de kalmo - det talviska ordet för de levande döda - som hemsökte platsen.

Väktarnas utsända och deras allierade på expeditionen till Naari

Tillbaka till tidslinjen

1147

Katastrofen i Oriani

Efter att ha mött Talvalas alver sände Väktarna en expedition djupt in i Furstendömet för att undersöka de gamla alviska gravhögarna i ruinerna av det forna alvriket Oriani, i nuvarande Ovanstig i norra Margholien. Man trodde nu att man hade hemligheten till hur man skulle ta sig in i högen vilket visade sig stämma, en variant av den metod man använt för att kontakta Talvalas alver visade sig fungera. Porten till högen öppnades, man steg in och fann till sin förvåning att högen var tom så när som på en uppenbart sammanrasad port i andra väggen, från porten kändes en märklig magisk utstrålning som man senare förstått är var av samma typ som de portar man senare stötte på i Klippiga skogen och i Ravnsmark.

Längre än så kom man inte med sin undersökning då nästa sak som hände var att Nestor åtföljd av flera Furstliga magiker samt en stor trupp Domedagsgardister dök upp. Några Väktare lyckades fly, andra dog och några blev fångar. Något som på lång sikt skulle visa sig ha ödesdigra konsekvenser.


Tillbaka till tidslinjen

1148

Den blå elden tänds i Gedanien

Man hade tidigare fått rapporter om blå eld och vandöda i gränsmarkerna mellan Margholien och Högmark, men under befrielsen av norra Gedanien hösten 1148 blev några av Nyckelns Väktare vittnen till hur Furstens blodsmagiker tände de blå eldar som förhäxade mark och gjorde de som dräptes där till vandöda. Från och med nu blev ett viktigt mål för Väktarna att bekämpa den Blå Elden och dess spridning.


Tillbaka till tidslinjen

1149

Porten i Klippiga skogen

Nyckelns Väktare misstänkte att Furstens invasion av alvernas länder bland annat kunde ha att göra med de magiska portaler som alverna i forntiden byggde men som sedan fallit ur bruk och i glömska även bland alverna själva. Det var med hjälp av en återupptäckt sådan port som de försvunna alverna i Österlandet hållit sig gömda. Under de Furstligas undersökning av det nyligen erövrade Holenthon orsakades, troligen av misstag, en magisk urladdning som fick en av portarna att bli synlig.

En expedition rustades skyndsamt från det allierade härlägret i Hjortsnäs för att undersöka vad som skett; den omfattade flera av Nyckelns Väktares och alvernas utsända. Expeditionen slog läger på en övergiven gård i Klippiga skogen i sydvästra Högmark. Här fann man mycket riktigt något som liknade en port i en klippvägg, som dittills - inte funnits där eller åtminstone inte varit synlig.

Snart nog visade det sig att inte var ensamma - en Furstlig styrka av legionärer och rödkåpor hade också tagit sig dit. Mer oroande var dock att Rana och några av hennes följeslagare kommit dit. Hon visade sig dock oväntat nog villig att parlamentera med alverna på den allierade sidan, och de höll ett samtal som utmynnade i en tillfällig och obekväm vapenvila.

Tydligen var de Furstliga ute efter att försöka aktivera porten, och båda sidor möttes i en kaotisk sammandrabbning. Rödkåporna nedgjordes eller drevs på flykten, och fast en förvirrad alv i Ranas följe, en av dem som tillfångatagits under den tidigare nämnda expeditionen till Oriani och som ny nu tydligen hjärntvättats till att byta sida, lyckades börja öppna porten avbröts processen och porten förblev stängd. Som en provisorisk lösning dolde alvernas magiker på nytt porten med en illusion.

Porten. Inskriptionen på den, skriven med alviska skrivtecken, löd:
Genom det Övergivna går vägen från Klippiga skogen till Livsträdets dal.
Bakom ljuset finns orden som låser.

 

Striden vid porten

En större strid vid samma port några veckor senare slutade med en allierad seger, men två av Nyckelns Väktare, några andra allierade och ett par Furstliga försvann in genom porten som tillfälligt öppnats under den magiska sammandrabbningen. Porten slöts igen och gick inte att öppna på nytt; man tvingades anta att de försvunna var förlorade.

 

Forskning och bekämpning

Alverna i Laiquambo, varav några samarbetat nära med Nyckelns Väktare och ett par rentav räknades dit, hade forskat intensivt kring den blå elden, portarna och de märkliga fynden från Naari. Under våren och sommaren 1149 lyckades alverna och Väktarna med samlade ansträngningar skapa sig en ganska klar bild av vad den Blå Elden och Furstens nya nekromanti innebar. Men hur skulle man bekämpa den?

Man upptäckte ett motvapen i form av amuletter, liknande dem man tidigare konstruerat för att bekämpa blodsmagi och som drivs av kraftkäril från oknytt. De kan krympa och kanske rentav utsläcka en blå elds verkan, men tillgången är begränsad och den blå elden kan i längden spridas fortare än den på det här sättet kan inskränkas. Intensiv forskning pågår på att få fram ett effektivare motvapen.

Motvapnet testades för första gången under höstfälttåget till Högmark, där man till synes framgångsrikt lyckades rena det ödelagda Ranheda från de blå eldar som tänts där. Det återstår att se om effekten var permanent.

 

Fristad

Kort före Väktarnatten hände det så: de Väktare som månader tidigare försvunnit in i porten i Klippiga skogen lyckades få i väg ett bud från världen bortom portarna. Detta bud nådde Mäster Aemilius som med en liten grupp Väktare hastade till Unnsbacken i Ravnsmark i nordvästra Margholien, som numera hölls av Drakfåglarna. På vägen dit mötte Väktargruppen ett märkligt budskap skrivet med blod och slaktavfall och i mitten låg en märklig smidd stjärna í järn med många vassa spetsar. Enligt meddelandet skulle den kunnaöppna porten vid Unnsbacken och hjälpa de som var fast på andra sidan ut. Väl på plats öppnades så porten och Väktarna tillsammans med ett par Furstliga som också blivit fast på andra sidan porten kom stapplande ut.

Det visade sig att de tillbringat de mellanliggande månaderna i en märklig skuggvärld de själva kallade Gråmark. Resan hade svetsat gruppen hårt samman och de båda Rödkåporna - som tycktes villiga att bryta med Fursten - försvarades envist av sina allierade reskamrater mot de hämndlystna Drakfåglarna. De nyanlända fördes med Nyckelns väktare till deras högkvarter i Sunnanslätt. Porten i Ravnsmark har tills vidare förseglats med jordiska verktyg och kamouflerats magiskt.

Porten i Ravnsmark och de sex som återvände

Tillbaka till tidslinjen

1150

Räden mot Månhella

Väktarna har de senaste åren haft en mindre bas i Månhella för att kunna hålla ett öga på den starka källan under Månhella slott samt kunna observera och bekämpa kvardröjande magiska fenomen som orsakats dels av den Nekromanti som det Furstliga utövade på platsen under många år och dels av att platsen under lika lång tid var sätet för Isoknyttet Nidvinders hov. Nidvinter själv besegrades 1145 och är nu åter bara en av alla isstoder under slottet men ett oknytt kan egentligen inte dödas och inget säger att han inte någon gång skulle kunna väckas till liv igen. De Furstliga har ju redan gjort det en gång.

Nyligen har Månhella infiltrerats av spioner som lyckats ta sig in den byggnad och de rum på slottet som Väktarna disponerade och där kommit över ett antal rapporter och försändelser. Det hela skedde väldigt diskret och man uppmärksammade ingenting, det hela uppmärksammades först när man märkte att handlingarna saknades.

 

Expeditionen till Edsätra

Väktarnas fortsatta efterforskningar om den blå elden och portarna förde dem i början av hösten till jaktgården Edsätra i norra Gedanien, som vid tidpunkten också gästades av delar av det gedanska riksrådet. Gården låg på den mäktige drotsen Arald Eldstiernas marker; hans hänsynslösa agenter hade mer än en gång tidigare kommit i konflikt med Nyckelns väktare.

Mycket riktigt blev det en del gnissel nu med, även om själva forskningsexpeditionen avlöpte utan större problem. En rättegång mot broder Asulf, en av Väktarnas utsända som tidigare gripits på drotsens mark, utmynnade i en överenskommelse om att Nyckelns Väktare, vars rättsliga och organisatoriska status hittills varit oklar, i fortsättningen skulle lyda direkt under ett råd av de allierade rikenas och folkens regenter som skulle inrättas mer formellt.  

Misstron mellan Väktarna och drotsens folk förblev stark, och dagen efter mötet gav Väktarnas utsända sig av inklusive broder Asulf som drotsen förklarat att han tänkte behålla som gisslan tills regentrådet var instiftat. Efter en del ytterligare dramatiska turer, som lyckligtvis inte ledde till någon blodspillan, gick drotsen med på att domina Elarka Arnvidae, abbedissa vid Örnevalls kloster och en av ledarna för Nyckelns väktare, frivilligt stannade som gisslan i Asulfs ställe.

 

Regentmötet i Arosia stad

Det mer formaliserade regentrådet för alliansen mot Fursten, som samlade de olika allierade folkens ledare eller språkrör och med mer formell legitimitet skulle kunna agera samordnande och ta gemensamma beslut, sammanträdde och invigdes i början av december på Lejonnästet i Arosia.

Åtskilliga av Nyckelns väktare, som själva sammanstrålat i närheten inte långt tidigare, var också närvarande och med änkedrottning Katarina i spetsen lovade de regentrådet sin tro och lojalitet. När budet kommit till drotsen i Gedanien lät han utan vidare släppa sin gisslan, moder Elarka, fri.