Jantes berättelse

Per som Jante på Källan vid Världens Ände

En sprakande brasa brann i eldstaden och kastade ett flackande sken över de många bänkade gästerna i Näversjö prästgård. Det var kvällen före Väktarnatten, och som vanligt hade fader Thomas bjudit in bönderna från Ulfstuna, Nordanås, Vitehög och de andra byarna i socknen – en liten socken i Stenåker, Arosias västligaste härad - till ett anspråkslöst kalas innan de stora festerna började dagen därpå.

Det här Väktarnattskalaset var dock olikt många tidigare, liksom året som gått före varit mycket annorlunda. Mycket hade hänt, och mycket av det hade varit ont. Krig hade brutit ut och den mörke Fursten av Margholien – som enligt allt ivrigare rykten var ingen mindre än Gholan den Ogudaktige, tyrannen från forntiden, som återvänt - hade fallit över Arosia och Gedanien som en ljungeld. Kung Karl hade dragit ut med en här för att möta fienden bortom Silverån, men han hade lidit ett svårt nederlag och få av de män och kvinnor som Stenåkers härad sänt ut hade återvänt. Flyktingarnas berättelser talade om hur fienden använde sig av svartkonster som ingen kunde stå emot. Sedan hade kungen förvånande nog kommit till Vitehög med ett följe, där även grannrikenas kungar och än mer främmande folk – alver och dvärgar, rentav, och det vilda skogsfolket från väster - mött upp, och hållit krigsråd. Och än märkligare hade det blivit. Kungarna och deras följeslagare hade tydligen funnit på något sätt att möta Furstens svartkonster, och de hade samlats vid Långsjön för att utföra märkliga ceremonier. Och under krigsrådet hade kung Karl dött.

Theo på Värdshuset Sjöormen

Sedan hade lyckan faktiskt sett ut att vända i någon mån. Ett nytt fälttåg under hösten hade varit mer framgångsrikt, och de Furstliga hade fördrivits från slottet Stenkärna i nordost. Flera av de Näversjöbönder som deltagit i tåget hade återvänt nu och var med på kalaset – gamle Ranulf Videung hade nyss underhållit församlingen med de vildaste skrönor om hur de mött alver, tågat upp genom skogen på hemliga stigar och överraskande fallit de Furstliga i ryggen utanför Stenkärnas murar.

Men nu hade turen kommit till bröderna Jante och Kåre Torsson från Vitehög att berätta om sina äventyr. De hade redan tidigare haft rykte om sig att vara lite underliga; Kåre var en sån fenomenal jägare att det ryktades att han var trollkunnig, och Jante ansågs antingen synsk eller lite tokig – eller bådadera. Dessutom hade han varit lärjunge till den märkliga och lärda Fru Greta, som dött tidigare under året (och vars efterlämnade skrifter tydligen haft något att göra med gåtan kungaföljena sökt lösa). Jante hade varit inblandad i händelserna vid krigsrådet på ett eller annat sätt, och kort därpå hade han och hans bror försvunnit från byn. Alla hade blivit mycket överraskade när de plötsligt klev in i prästgården tidigare samma kväll, och många hade undrat vad de egentligen haft för sig.

Det verkade bli Jante, den yngre av bröderna, som skulle föra ordet. Han ställde sig på sockenprästens anmodan upp i hörnet av salen och inledde sin berättelse – först lite trevande, snart med inlevelse.

"Om jag skulle börja från första början och berätta allt," sade han, "skulle vi få hålla på till nyår och ändå inte komma till själva historien. Så jag ska inte bli för långrandig. Ni vet att kung Karl och drottning Katarina, och många av olika folk med dem, besökte Vitehög i somras. De sökte ett verktyg för Ljuset att stå emot den Ogudaktiges mörka krafter. Och de fann det. Med folkens förenade kunskaper och bistånd från de mest oväntade håll fann man på att skapa vad de Odödliga kallade Nyckeln – ett verktyg som skall fjättra vår fiende och låsa honom ute från vad han söker. Nyckeln bands i ett kärl, dvärgarnas bägare Aurviotr, som av skäl som endast den Förste känner bevarats hos vår kära Fru Greta.

"Efter att Nyckeln skapats – och som ni vet krävde det att kung Karl offrade sitt liv – samlades ett nytt rådslag, där jag var med. Kung Vite visade sig för oss på nytt…"

En rysning gick genom salen. Kung Vite! Den gamle sagokung som sades ligga begravd i ett stenkummel inte långt härifrån, och som hjälpt – och kanske förrått – Imrar den Gode mot Gholan i forntiden. I somras berättades det att hans vålnad visat sig på nytt och bistått konungaföljena i deras sökande – men också att han skulle bära skulden till kung Karls död.

"Kung Vite visade sig," återtog Jante, "och han förklarade att Nyckeln skulle brukas för att häva Gholans makt över vad han kallade Källorna – de platser där jordkrafterna är starkast. Det var genom att förslava och besudla dessa källor som han vann sina krafter, men med Nyckelns hjälp skulle vi kunna ta dem ifrån honom. Efter många timmars rådslag kom vi fram till en plan. Ett sällskap frivilliga, hämtat från de olika förenade folken, skulle föra Nyckeln till närmaste besmittade Källa – Vite kunde visst med dess hjälp känna var källan fanns – och söka rena den.

"Vi blev tio stycken i sällskapet. Tre av alvfolket – Aiglos, Anril och Aranel från Formenos. Tre av vildfolket – den vise Sol, den hetlevrade Glöd och den skarpögda Vindtass. Och så vi andra – jag och Kåre, och Örjan Einarsson från Vitehög med oss. Drottning Katarina sände också en av sina hirdsvenner, Alma, med oss. Hon skulle också tjäna som kurir och återvända med bud om vi skulle förolyckas.

"Efter rådslaget begav vi oss hem, packade våra saker och såg till att få några timmars sömn. Redan morgonen därpå lämnade vi Vitehög och drog mot nordväst..."

Vitehögsborna nickade. Torssönerna och "Sur"-Örjan i Anundsgården hade gett sig av väldigt plötsligt dagen efter krigsrådets slut, och de hade inte talat med många.

"Vi färdades mot nordväst i fyra dagar, upp mot Tiomilaskogen, och vi stötte inte på en människa. Jag kan inte säga att vi avsiktligt höll oss undan - inte vad jag märkte i alla fall - men både alverna och vildmännen tycktes ha en förmåga att finna stigar vi inte sett. Vägen gick genom marker som skulle ha varit oländiga för oss, men på något sätt gick det ändå lätt för oss.

"Det var ett märkligt resesällskap. Vi försökte förstås hålla humöret uppe, men det låg som en mörk skugga över oss. Och det var något med de främmande folkens sändebud som vi inte riktigt förstod. De drog sig undan från varandra och talade inte mer med varandra än de måste. Jag försökte fråga dem om saken men fick inte reda på mycket - det verkade närmast som om alverna på något sätt fruktade vildmännen eller något de stod för. Samtidigt fick jag en känsla av att de båda folken förstod något om varandra som låg bortom min och de andra arosiernas horisont...

"Hursomhelst. Den fjärde morgonen vaknade jag ur onda drömmar och kände att något var fel. På något sätt visste jag att något ont hade skett, och när jag talade med Sol av Lodjursflocken visade det sig att han också känt av det. Han var dessutom säker på att det onda, vad det nu var, kallade på oss från nordost. Vad kunde det vara fråga om? Kanske en fälla... men kanske någon som desperat behövde vår hjälp. Vi såg ingen annan råd än att ta omvägen och ta reda på det.

"Det stod inte länge på förrän vi kom fram till en glänta där en liten gård hade stått. Den var nedbränd och det grundligt, bara stugans stengrunder och några svartnade trärester stod kvar. Till och med marken var svartbränd, och vi rev upp små moln i askan när vi kom stövlande in på gårdsplanen. Inte ett livstecken någonstans. Vi hittade bara..."

Jante hejdade sig och tycktes för ett ögonblick villrådig om hur han skulle fortsätta, men Kåre fyllde i. "Familjen. Vi hittade bondfamiljen inne i resterna av stugan. Döda förstås - mördade, barnen också. Det var ingen vacker syn. Men det underligaste av allt var vad vi hittade bortanför gården."

"I en liten glänta precis bortom gården," återtog Jante, "hittade vi ett annat lik, ett som inte varit mänskligt. Det hade varit en dvärgvuxen figur, men det var ingen dvärg - det liknade mer de Underjordiska, som ni alla hört berättas om, även ni som inte sett dem..."

Nej visst, nej. Det hade pratats en hel del i hela socknen efter Torssönernas försvinnande om hur de dragit runt i skog och mark om nätterna och talat med oknytten och andra väsen klokt folk håller sig långt borta från.

"Den här Underjordiske, eller vad han än varit, var inte bara död. Han hade naglats fast i marken med ett spett. Det var ristat några underliga tecken på spettet som verkade vara imålade med torkat blod, och när vi tittade närmare såg vi att liknande tecken fast större hade målats på marken i en cirkel runt kroppen - också i blod, vad det såg ut som.

"Sol blev som tokig när han såg liket. Han utropade något obegripligt och föll ihop som en död. Snart hämtade han sig, men han kunde inte förmå sig att gå närmare eller ens titta på den mördade Underjordiske. De andra vildmännen tog honom med sig tillbaka till gården för att vänta på oss där.

"Vi som stod kvar var förbryllade och villrådiga. Anril, den lärde alven, förklarade att han inte var säker, men att såvitt han hade förstått det var det mycket svårt för att inte säga omöjligt att faktiskt döda ett oknytt. Kanske var det det som gjort shamanen så upprörd - vildfolket verkade ju ha ett märkligt förhållande till de här varelserna. Anril ryckte på axlarna. Däremot blev han synnerligen intresserad - och förskräckt - när han närmare undersökte spettet och tecknen på marken.

‘Det här är otvivelaktigt magiska tecken av något slag,’ muttrade alven, ‘men de är av en art jag aldrig sett tidigare. Och det står en stank av förfall och ondska om dem. Om det här inte är Alvbanes verk vill jag vara skapt som en vätte. Vi är nog på rätt väg, alltid.’

"Det verkade inte finnas mer att säga. Vi begravde skyndsamt kropparna och begav oss vidare. Färden fortsatte utan vidare missöden i ett par dagar, men sent på eftermiddagen andra dagen återvände Vindtass från en spaningstur och berättade om soldater som samlats i närheten. Vid en närmare undersökning visade det sig att små poster satts ut för att blockera de farbara stigarna och gläntorna ett stycke längre fram - skogen runtomkring var synnerligen oländig. Posterna bemannades av svartklädda soldater med Furstens vita sexuddiga kors på sköldarna - allt som allt kanske ett par dussin. Och vi visste inte hur nära de hade till förstärkningar. Men vi tycktes ha bekymrat oss i onödan; alverna och vildmännen lyckades efter en tids spanande finna svårupptäckta stigar genom de tätaste snåren, där vi oupptäckta kunde ta oss förbi vaktposterna.

"Det verkade som om de Furstliga räknat med att skogen skulle vara oframkomlig och nöjt sig med att sätta ut sina vaktposter på de enda farbara ställena. Och antagligen hade det stämt i vanliga fall - inte ens Kåre hade någonsin kunnat finna vägarna som vi tog oss fram på.

"Vi vågade inte stanna så nära den Furstliga utposten utan fortsatte genom natten - lyckligtvis var det ju mitt i sommaren och bara mörkt ett par timmar. Nu började vi känna av att vi närmade oss vårt mål, hurdant det nu var. Jag började må illa, och jag märkte att Sol och alverna kände likadant. En kväljande stank tycktes hänga i luften - kanske var det den som Anril talat om, som nu vuxit sig så stark att även jag kunde känna den. Vi kunde inte vara långt ifrån Källan nu. Men varför hade inte de Furstliga barrikaderat sig vid själva källan i stället?

"Under de mörka timmarna, medan vi sakta ryckte vidare, verkade landskapet börja förändras. Allt omkring oss tycktes bli mer och mer förvridet, mer overkligt och drömlikt. Var det verkligt, eller spelade mörkret och vår oro oss spratt? Vi kände oss iakttagna, men inte ens de kattögda alverna kunde se något."

Det mummel som i början åtföljt Jantes berättelse hade vid det här laget tystnat. När han stannade upp för att hämta andan och läska sig med en klunk vin, var det bara sprakandet från eldstaden som kunde höras i salen.

"Efter ett par timmar i mörker började det dagas på nytt. Nu mådde jag fruktansvärt illa och kunde inte riktigt tänka klart. Jag hade känt något liknande tidigare - några av er här i salen var med då också, när Furstens utsända kom till Vitehög i somras..."

Detta väckte åter upp en del av sorlet, inte minst bland Vitehögsborna. Torvald i Videgården, åldermannen i Vitehög, nickade stelt många gånger och muttrade något ohörbart för sig själv. Tyrsdöttrarna rös och flyttade sig lite närmare varandra. Och även de andra sockenborna berördes av jämförelsen. Det hade ryktats vitt och brett om de hemska svarta riddarna som i somras, trots att kung Karl med sitt följe slagit läger inte långt från byn, fräckt dragit in i Vitehög och skingrat bystämman, tydligen på jakt efter någon eller något. Kanske hade de sökt efter den där bägaren i Fru Gretas arv, den som Jante sedan fick med sig för att använda i sina trollkonster... Och mycket riktigt, Torvald hade berättat vitt och brett om hur de stank av död och förstörelse.

"Vi vandrade ytterligare ett stycke," fortsatte Jante, "men snart öppnade sig skogen och vi kom ut i en stor öde glänta, kanske en uttorkad myr. Mitt på fältet stod en dunge med träd som verkade uråldriga, med breda stammar och knotiga grenar. Vi anade alla att dungen var vårt mål.

"Då vi nått vårt mål och var trötta efter nattmarschen slog vi läger i skogsbrynet, lagade lite mat åt oss och vilade en stund. Alverna lade förunderliga örter i maten, sådana jag inte ens sett hos Fru Greta, och de lät förstå att de skulle skänka oss styrkan åter. Och det verkade hjälpa - efter en stunds vila kände vi oss på nytt lite starkare och raskare. Men stanken från dungen var alltjämt nästan outhärdlig.

"Sol, som legat stilla som en död en stund, vaknade plötsligt ur sin dvala med oro i blicken. Han tog mig med ett litet stycke avsides och sa till mig: ‘Du svävar i stor fara. Skugghjärta har sträckt ut sin hand ur sitt fängsel för att krossa dig. Andarna av Drömmarnas flock visade mig en bild av hur du bar ett ok, tungt nog att bryta ryggen på dig, medan du plöjde ett fält och sådde det med benknotor. Ett fält med en dunge döda träd... det där fältet.’ Han pekade ut mot dungen. Utan att vänta på något svar från mig målade han någon sorts symbol på mitt ansikte - tydligen en sol eller stjärna.

"När vi kände oss redo och bett våra böner, framåt morgonen, samlade vi oss och ryckte fram mot dungen. När vi närmade oss, trädde plötsligt en skepnad fram bland de knotiga träden och kom oss till mötes.

"Det var en högrest och ståtlig man – vid första anblicken såg han ut som en riddare eller rentav en konung, klädd i mantel och hjälm och med en lans i handen. Men då han kom lite närmare såg vi att skenet bedrog. På huvudet bar han som en krona sammanflätad av torra, vissna kvistar, från vilken ett dok av döda löv hängde om hans nacke och axlar. Även hans gyllenbruna mantel tycktes täckt av löv, men alla syntes vissna och döda – de skiftade i gult, brunt och svart, inte ett stänk av grönt någonstans. Han bar arm- och benskenor som såg ut att vara gjorda av mörk bark, och hans "lans" var en lång knotig stav från vilken en vimpel av de döda löven hängde. Hans ansikte var ungt och vackert – utom ögonen, som lyste blodröda. Vi såg alla som förtrollade på honom.

"Men plötsligt blev vi varse att vi inte var ensamma med dungens härskare. Omkring oss, på våra sidor och bakom oss, såg vi plötsligt mörka skepnader träda fram. De liknade oknytten vi sett tidigare, men de var alla fula och förvridna och stank av ondska, och alla hade samma blodröda ögon som härskaren.

"Härskaren betraktade oss tyst några ögonblick. Så sprack hans mun upp i ett leende och blottade rader av sylvassa, fläckiga tänder.

’Välkomna till min domän, dödliga,’ nästan sjöng han med en märklig röst – melodisk men samtidigt hes och sprucken. ’Jag är så glad att få ta emot er här – få är de som vågar sig hit, och ibland blir det ensamt. Ja… ni är mycket välkomna.’ En glimt sken till i hans röda ögon och han slickade sig om munnen med en mörk tunga. Bakom honom hasade sig fyra jättelika bestar, liknande stentrollen vi alla hört sagor om men ännu mer vanskapta och ohyggliga, ut ur dungen och spred ut sig över gläntan.

"Sol viskade, kanske till mig eller kanske för sig själv: ’Han är en råande… men det kan han inte vara…!’ Vad det än var vi hade framför oss, oknytt eller ej, så var det tydligt att något ont fått Källan i sin makt och på det sättet svärtat ned såväl skogen som väsendena omkring den. Vi insåg att vi måste ta oss in i dungen och förbi dess väktare. Och nu förstod vi också varför de Furstliga inte hade satt upp sin utpost vid själva källan – de varken behövde eller, skulle jag tro, vågade gå så nära den.

"Med en tyst bön till den Förste om vägledning och hjälp tog jag fram bägaren Aurviotr –Nyckelns fulländade käril – och höll den framför mig. Ett ljussken blixtrade till och bländade oss för ett ögonblick, och plötsligt stod den döde kung Vite framför oss på nytt, blek och avtärd, knappt synlig i morgonljuset. Hans ansikte, härjat av bedrövelse och spänning, såg värdigt på oss men förvreds stundtals i en hemsk grimas.

"’Hör mig!’ utropade han. ’Ni måste fånga ett stycke av Källan i Aurviotr för att betvinga henne. ’Men jag kan inte bistå er själv. Källans mörker är för starkt, och med Ranas etter i min själ kan jag inte stå henne emot. Endast den med rent hjärta och ädelt sinne är ert hopp.’ Och med de orden tonade han bort och försvann på nytt."

Jante avbröt sig ett ögonblick. "Nå, i själva verket sade Vite inte ordagrant ’rent hjärta och ädelt sinne’. Han använde ett uttryck på sitt eget språk, som Anril översatte till ungefär de orden. Men det gick tydligen inte att översätta exakt, utan det kunde också betyda ’rent blod’ – vad han nu menade med det.

"Hur som helst. Under tiden Vite visade sig hade Källans väktare tyckts som förlamade, nästan som om tiden stannat upp för oss. Men så fort han var borta kom de åter i rörelse. Om härskaren hade sett Vite uppenbara sig gjorde han ingen min av det. Han log fortfarande sitt rovdjursleende och slog ut med handen som för att välkomna oss på nytt. ’Se så, dödliga,’ kraxade han. ’Genera er inte. Ni har färdats lång väg hit, och mina valpar är ivriga att få leka.’

"Det var tydligen en signal. Trollbestarna gav upp djupa, mullrande vrål och stormade fram mot oss, följda av de mindre kreaturen. De stridbara i vårt sällskap – Kåre, Glöd, Vindtass, Alma och Aranel, slöt sig samman rygg mot rygg för en desperat strid. Under tiden försökte Aiglos och Anril, Sol, jag och Örjan ta oss in i dungen i hopp om att lyckas rena Källan med Nyckelns hjälp innan våra vänner förgicks.

"Men då vi närmade oss dungen vände sig härskaren mot oss och spände sin röda blick i mig. Jag stelnade till, fastnaglad i marken, och kunde inte röra mig ur fläcken. Inte heller kunde jag släppa bägaren. Härskaren kastade huvudet tillbaka och skrattade triumferande – och fastän han släppt mig med blicken, kunde jag ändå inte röra mig. Över hans skratt kunde jag svagt höra det förtvivlade stridslarmet och hans bestars vrål.

"Sol och alverna försökte kasta sig mot härskaren, men de hejdades som av en mur. Men även de låste sina blickar med hans, och de tycktes alla fyra fångas i en viljornas kamp. Alla tycktes vi fastlåsta i våra ställningar. Örjan hade sjunkit ned på knä, mumlande halvkvävda böner för sig själv, grimaserande som i plågor och svettandes floder. På något sätt visste jag att han utkämpade en inre kamp, att Mörkret försökte bemäktiga sig honom, knäcka hans vilja och trosvisshet.

"Men hans enkla tro segrade ändå. Plötsligt, efter vad som kändes som en evighet, reste sig bonden på fötter med ett skri av smärta. Med en övermänsklig ansträngning vacklade han fram ett steg, slet tag i mig och bar mig på ryggen in bland de förvridna träden. Härskaren, som fortfarande stod som förstenad i sin kamp mot Sol och alverna, kunde inte hejda oss.

"Så fort vi kom in i den mörka dungen släppte min förlamning. Nu gällde det ögonblicken. Jag fyllde bägaren med torr mossa och jord ur dungens hjärta, fattade Örjans händer och bad en sista gång den Förste om hjälp.

"Och något hände. Ett nytt ljussken blixtrade till. Mängder av små vita blixtar, som åskviggar eller spjut av eld, slog ut från bägaren - ned i gropen vi hämtat jorden ur, mot träden omkring oss, rakt upp mot skyn. Och som ett svar ljöd en åskknall och ett lätt regn började falla över den torra dungen. Larmet utanför hade tystnat. Och vi kände hur illamåendet och stanken av förfall försvann som genom ett trollslag, och en känsla av välbehag trädde i dess ställe som den första vårdagen efter en lång vinter.

"Vi trädde ut ur dungen och fann våra vänner liggande på marken, utmattade eller meningslösa. Härskaren och alla hans tjänare var spårlöst försvunna. Flera av de som stridit var sårade och blödde, men vi fann till vår lättnad att alla levde. När vi fått liv i alla fick vi reda på att alla Källans väktare försvunnit i tomma intet samtidigt som dungen sattes i brand och regnet började falla. Sol var fortfarande förbryllad över det som skett, kanske mer än någon annan av oss. Han verkade ha en uppfattning om vad som borde kunna hända, och det här stämde tydligen inte. ’Råandarna dör inte,’ upprepade han gång på gång.

"Men för ögonblicket tog vi det med ro. Vi hade segrat. Och när vi lämnade gläntan såg vi att de döda träden börjat skjuta skott.

"Ja," sade Jante och såg sig med ett leende om bland de många hänförda lyssnarna, "sedan är det inte så mycket mer att berätta. Vi delade upp oss och drog åt olika håll. Jag och Kåre följde med Lodjursflocken hem till deras domäner, men det är en annan historia som får berättas en annan gång. De andra – alverna, Örjan och Alma – återvände till drottningen med Nyckeln för att berätta om vad som skett."

Medan tystnaden övergick i ett allt högljuddare och stimmigare sorl bänkade sig Jante nöjd bredvid sin bror. Berättandet var över. Nu var det tid för mat, dryck och vila.