| Utskriftsvänlig sida |
Det nedanstående är inte en inlajvtext men beskriver heller inte nödvändigtvis off-sanningar om hur världen fungerar. Det är en syntetiserande sammanställning av de rådande lärda teorierna bland Terra Cognitas arcuriska magiker om nekromantiska fenomen, inte minst då de Furstliga nekromantikernas forskning som låg till grund för Den Svarta Nyckeln.
Själen bebor kroppen, och mellan kropp och själ uppstår något slags aura eller astralkropp eller fält som de relaterar genom. Det innefattar något slags minnen av vad det innebär att bo i kroppen, och är vad som låter klassisk nekromanti med relativ lätthet åstadkomma någonting så komplicerat som att få en vandöd marionett att röra sig. Fältet är också viktigt för hur en själ som bebor en kropp – till skillnad från en rent kroppslig själ – kan hantera känslor, minnen och tankar, och är det som bär kroppens sinnesintryck och tillstånd – lust, berusning, smärta, illamående – till själen.
I en död kropp avklingar fältet snabbt. En vandöd med en själ bunden till kroppen är inte genuint okroppslig, men har heller inte en levande kropp. Det gör att astralkroppen löses upp, och med den förmågan till identitet och att känna sig levande – “mördar all din glädje”, som Koutakvädet säger. Den förlusten är fasansfull, och den vandöda kommer därför närmast instinktivt vilja undvika det genom att istället förtära motsvarande energifält hos en levande, intelligent varelse, genom att till exempel förtära dess kött.
De döda är egentligen i en plats bortom världen som inte kan nås fullt ut av någon i den. Däremot kan någon som kan vandra utanför världens cirklar, som en Talvisk shaman, ta sig till vad som upplevs som ett dödsrike, vilket är en plats som de döda nuddar vid. De döda dras till de här platserna/tillstånden, och kan genom kraften i den dragningen lösgöra sig från den länk (som en navelsträng eller silvertråd) som de har till kroppen. Det som karakteriserar dödsriket (som kanske utgör ett slags gräns mot den Sanna Empyréen) är just den här dragningen, vilken stammar ur/består i ett fenomen som i Koutakvädet beskrivs som den blå elden.
I vanliga fall dras den döda själen mot elden/ljuset/lågan, tar sig mot den (kanske genom en prövning lik dimmornas värld i Ljuslärans teologi), och vandrar sedan utanför världen. Den nuddar fortfarande världen vid dess gräns, i det egentliga dödsriket, men den platsen/tillståndet kommer att te sig olika för olika betraktare beroende på deras förväntningar och perspektiv. En gudomlig välsignelse, som exempelvis ges genom Ljuslärans begravningsriter, för själen oantastad genom dimmorna och till sitt mål. Väl där kan den inte påverkas eller betvingas annat än möjligen av en kraftfull Talvisk shaman, som skulle kunna ha förmågan att lotsa den tillbaka in i världen.
Innan själen nått fram är den däremot sårbar. Kraften/fenomenet som lotsar/drar de döda själarna, den blå elden, kan åstadkommas av vissa typer av andar, och förekommer genom magi på vissa platser i världen. Den blå elden är en energimanifestation som åstadkommer de villkor som råder i ett dödsrike. Det innebär att själar som inte nått sitt mål kommer att dras mot den blå elden, vilket är dess huvudsakliga verkan.
Det skulle antagligen kunna vara så att blå eld, i egenskap av något som attraherar själar, också kan binda dem. Blå eld kan hålla själar fast i dödsriket, eldsdöpta vandöda kvar i närheten av sin såddplats, eller brukas av “vita nekromantiker” som ett sätt att låsa kvar onda själar på den plats där de är tänkta att slutförvaras. Tillräckligt starka instanser av den blå elden kan kanske slita själarna ur eldsdöpta vandöda så att de slutligen läggs till vila.
Jordkraften eller Flödet kommer in i världen genom Källorna, och har på vägen givits form, egenskaper och attribut. Detta skapar eller vidmakthåller den skapade världen, och ger den dess egenskaper. Allt materiellt, det mesta magiskt och somligt andligt består av blandningar av de fyra elementen, jord, eld, luft och vatten. Det femte elementet är de andra fyra i förening, eller det oformade som de andra fyra stammar ur, eller det som finns under de andra fyra.
Den blå elden är ett av få exempel på magiska fenomen som består av ren ande. Det gör att en arcurisk magiker som vill tända den blå elden måste använda kraft som helt renats från de fyra elementen, det femte är vad som är kvar efter att de släckts ut. Jämför Koutas tre lås, den levande världen dras ifrån eller stängs av, för att blotta den blå elden där under.
Det femte elementet, själ eller ande, är kanske vad som karakteriserar “nekromantisk energi”. Det är kraft där alla de fyra elementen fåtts att dö, som tenderar att bilda den blå eld som lockar, kallar eller binder själar.
På samma sätt som råandar/elementarer/oknytt har elementen i sig, finns det andar som enbart har ande i sig. Hiisi och andra väsen som fångar eller förslavar döda själar – och kanske också väsen som lotsar eller vägleder döda själar, psykopomper – är elementarer för det femte elementet, och bär den blå elden med sig. I Thule är de nästan okända. En möjlighet är att de faktiskt jagas bort av Ljuslärans helgon (vilka sägs lotsa de dödas själar) i områden där Ljusets lära har fäste, eller rentav att helgon är att betrakta som någon som “bergtagits” av den Förste och Ende och förvandlats till själselementarer/råandar/änglar i dennes tjänst.
På samma sätt som ett kraftflöde kan fås till att omfatta ren ande genom att de andra fyra elementen tas bort från det, kan ett oknytt göras till en sådan själselementar om den upphör att tillhöra någon av de fyra elementarkategorierna. Det innebär att det måste fråntas allt som ger det en identitet, något som antagligen går att göra genom intensiva övergrepp från en shaman eller blodsmagiker.
Blodsmagi är generellt hälften så stark som jordmagin. En blodsmagiker behöver alltså anstränga sig dubbelt så hårt som en jordmagiker för att få fram samma effekt. Dock kan flera blodsmagiker länka sig samman och på så vis bli starkare. Då ökar styrkan exponentiellt. Två blodsmagiker är dubbelt så starka som en, och tre blodsmagiker är dubbelt så starka som två. Hur många blodsmagiker kan länka sig varierar kraftigt med magikernas skicklighet och hur mycket kraft var och än kan kanalisera.
Under Gedakampanjen länkades ibland så många som 15 blodsmagiker, men med följd av att många blev brända och några till och med avled.
Alla som lär sig blodsmagi får dock som konsekvens ett övernaturlig band till Fursten. Genom vilket, misstänker många, Fursten får en viss kontroll över blodsmagiutövaren.
Klassiska arcuriska "zombier", tex Månhellas vandöda. De måste detaljkontrolleras, men har viss motorik pga den långsamt avklingande astralkroppen. Möjligen kan den laddas upp på nytt av en nekromantiker, något som skulle antyda att en nekromantiker också skulle kunna hålla en eldsdöpt vandöd vid intelligent skenliv utan att den behövde äta de levande.
Spontant resta kroppsliga vandöda med ett initialt medvetet sinne, kalmo i talvisk folktro - en benämning som fastnat även i Thule. En själ som lockats från sitt egentliga mål av en annan ansamling av blå eld kommer inte att frikopplas från sin döda kropp. Eftersom upplevelsen av kroppen avklingar i och med att astralkroppen bryts ned öppnas nya sinnliga förmågor och själen utvecklar förmågan att animera sitt eget kadaver och vandra runt i det. Om den blå elden tar fäste inuti den vandöda, blir tillståndet varaktigt, och kan möjligen smitta vidare till andra döda kroppar som fortfarande är knutna till sin själ. I och med att astralkroppen bryts ned ytterligare faller förmågan att hindra kadavrets förruttnelse bort, och sinnen och personlighet, vilka fortfarande förlitar sig på astralkroppen emedan själen inte är fri, börjar vittra. Processen hämmas så länge den vandöda kan förtära andra intelligenta varelsers astralkroppar.
Okroppsliga själar, tex. kummitus i talvisk folktro eller vålnaderna i Thule. Genom att låsa något slags struktur i själens sätt att relatera till sin omgivning förhindras den från att svara på kallet från blå eld, och den kan istället kvarbli i världen. Detta kan ske spontant eller åstadkommas på magisk väg. Resultatet blir ett slags spöke som endera är okroppsligt, manifesterat, eller som besätter en levande kropp, beroende på. Om det skulle besätta en död kropp blev antagligen resultatet att det hamnade i liknande situation som en eldsdöpt vandöd, dvs. att den skulle behöva äta intelligenta varelser för att inte degenerera mentalt.
Något av ett mellanting är de vandöda som har någon sorts påtaglig skepnad men som inte är fullt ut kroppsliga, eller som tycks olika solida vid olika tidpunkter. Hit kan man t ex räkna kummelgasten Atle vid Naari, som visade sig i en solitt kroppslig skepnad som kunde utkämpa ett envig, men vars kropp när gasten vilade bara tycktes bestå av några benrester. Även Furstens gengångare tycks ha en liknande halvt om halvt kroppslig skepnad när de inte besätter en levande kropp. Exakt hur sådana är beskaffade är okänt, men en teori är att väsendet bildar en mer eller mindre "hård" astralkropp uppbyggd kring resterna av sin fysiska kropp.
En själ vars kropp dör i närheten av blå eld (annan än det riktiga dödsrikets), eller som nyligen dött i närheten av blå eld, blir en eldsdöpt vandöd enligt ovan. Om elden tar fäste i dess inre i form av en mindre gnista är tillståndet i princip permanent, och kan spridas vidare till nyligen dödade personer den vandöda livnär sig på kött ifrån, oavsett avstånd till den ursprungliga elden.
Att åstadkomma den blå elden faller sig naturligt för själsknytt. En arcurisk magiker kan träna sig i att fokusera ett kraftflöde till att frambringa den, men processen är mycket enklare om flödet kan kanaliseras genom en Hiisi, själselementar eller liknande, eller dess käril. I annat fall måste magikern ha sett den blå elden med sin inre syn för att kunna återskapa dess egenskaper. Den största svårigheten är dock att frambringa ett kraftflöde som helt saknar spår av de andra fyra elementen, eftersom sådana skulle dominera flödet också i mycket liten omfattning.
Det behövs alltså ett sätt att helt utplåna varje spår av eld, vatten, jord och luft från den kraft som skall användas för att frambringa blå eld. Det går att sätta samman arcuriska ritualer för det, men är extremt krångligt, svårt, och riskabelt.
Blå eld sprider sig under fel omständigheter. Om den binds på blodsmagisk väg i ett sigillerat frö kan dess öppnande skjutas upp till dess fröt begravts i jord eller i kött och rituellt vattnats med blod, varefter elden tänds. När så skett kommer effekterna att uppstå inom en viss räckvidd från eldens läge. Elden kan antagligen sprida sig och krypa ut, kanske som när rötter eller underjordiska kolfyndigheter brinner, över ett stort område. Denna typ av rituell plantering är vad som omtalas som drakeldsgraven, som kallar de hädangångna. Långt i norr finns områden där sådana drakeldsgravar fortfarande brinner från Koutas tid.
Att "säkert" massproducera drakeldsgravarnas frön kan göras genom att följa Nyckelns exempel.