I
 |
| Laurelin |
 |
| Alcamarthiel |
Laurelin och Alcamarthiel möttes som vanligt vid frukosten. Det var meningen att Helcaril skulle ha gjort dem sällskap för att de skulle få talas vid om hur det gick med efterforskningarna, men han var sen.
”Det var väl här vi skulle ses?” sa Laurelin till slut. ”Var håller han hus?”
Hennes kusin gjorde en min av behärskad irritation.
”Åh,” sa hon efter att ha hällt upp en andra bägare te åt sig, ”jag skulle tro att vi kan hitta honom i laboratoriet. Han har nog bara glömt bort tiden och arbetat hela natten. Igen.”
Det var inte helt osannolikt, fick Laurelin medge. Under de två-tre veckor hon tillbringat i Laiquambo hade hon snabbt fått lära sig en del om sina värdars och kollegors egenheter. Helcaril var noggrann för att inte säga pedantisk med detaljerna när det gällde forskningen, men påtagligt disträ och tankspridd med det mesta annat. Det verkade hända att han glömde bort att både äta och sova och han kunde försvinna in i sitt laboratorium flera dagar i sträck.
Alverna forskade förstås kring flera ting, men det som uppslukat Helcaril så var den kristall han kommit över i Österlandet från de försvunna alver han funnit där. Kristallen var magisk men de flesta av dess egenskaper, och den kunskap alverna var övertygade om att den dolde, var fortfarande ett mysterium. Klart var att kristallen också var ett kraftfullt nekromantiskt fokus men det verkade inte vara dess huvudsyfte. Helcaril hade blivit mer och mer besatt av mysteriet.
Laurelin hade själv inte sett så mycket av den där kristallen efter att Helcaril och Alcamarthiel presenterat den, och forskningen på den, för henne. Under den dryga vecka som gått sedan hon fått installera sig och kunnat börja vara till hjälp hade hon mest bistått sin kusin med hennes eget arbete.
Alcamarthiel hade fortsatt vara vänlig och omhändertagande mot Lin, som alltid sett upp till sin äldre kusin. Mot andra kunde hon bli retlig och kort; Lin förstod snart att hennes kusin var illa till mods över att de kört fast i forskningen.
* * *
 |
Helcaril |
De hittade mycket riktigt Helcaril i laboratoriet. Han satt hopsjunken i en högryggad trästol vid arbetsbänken där kristallen vilade; om han försjunkit i meditation eller helt enkelt nickat till var inte gott att säga, det tog i alla fall en stund att få liv i honom. Han var hålögd och blek och blicken tycktes långt borta.
”Så, mäster,” sa Alcamarthiel utan att hörbart förråda sin otålighet , ”skall vi gå igenom hur det gått i veckan?”
Det var ganska snabbt avklarat. Alcamarthiel kunde nöjt meddela att hon funnit Laurelins magiska talanger visserligen otränade men lovande och dessutom väl harmonierande med sina egna, vilket bådade gott för deras möjligheter att samverka. Några nya rön kring kristallens mysterium fanns däremot inte att rapportera ännu.
Helcaril nickade lite förstrött. Den outtalade frustrationen över att kristallen ännu gäckade dem hängde i luften.
Plötsligt slogs dörren i bortre änden av salen upp och någon kom in. De tre alverna såg förvånat upp på den oanmälda nykomlingen.
 |
| Mirestel |
”Mirestel?”
Det var mycket riktigt Mirestel, som Helcaril och Laurelin sist träffat vid rådslaget på Hjortsnäs och som dragit i fält med de andra efter det. Hon såg ut som om hon kommit raka vägen in från skogen också; hon var blek och håret var ostyrigt, kappan fuktig av smält snö och stövlarna och kjortelfållen leriga. Stödd på sin stav linkade hon fram över golvet med korta, stela steg.
| *) Alvisk hälsningsfras. Ordagrant ”Fred.” |
”Helcaril,” flämtade hon andfådd. ”Sidh.*) Har du kristallen här? Jag har en idé om den…”
Mirestel låtsades först inte se Alcamartiel. Deras möten hade alltid inneburit en intrikat, social dans av noggrant förtäckta förolämpningar under omsorgsfullt formulerade artighetsfraser. Att ignorera henne var bara det första steget i koreografin. Samtidigt noterade hon med ett styng av obehag hur medtagen Helcaril verkade. Hon borde inte ha lämnat honom, det var det hon vetat hela tiden. Men utan sina vedermödor i krigets närhet hade hon kanske aldrig nåtts av den insikt som nu skulle skänka nytt ljus till hennes mästares ögon.
Helcaril höjde ett ögonbryn. "En idé? Nå, visa oss!" Han reste sig och visade vägen in i den inre kammaren, där kristallen satt monterad i en sorts ställning på en arbetsbänk som lät den "sväva" fritt och betraktas från alla håll.
”Kom Laurelin, min vän, jag har hört att dina krafter växt! Du var med vid ritualen vi gjorde när vi lade en illusion över porten, kom jag vill visa dig, för du har nog lättast att känna igen vad jag menar!” Mirestel tog Laurelins ena hand och drog henne med sig.
Laurelin blev lite förvånad över det familjära tilltalet och beröringen, men samtidigt var det spännande att bli den första att pröva denna nya idé. De hade suttit fast så länge nu och hon var otålig att se någon ny infallsvinkel, oavsett vilken det var! Dessutom var hon lite smickrad över att hon fick uppmärksamheten framför två så framstående magiker som Helcaril och Alcamarthiel. Hon kastade ett öga över axeln mot sin kusin och svalde när hon såg hennes spända käkar, ett tydligt tecken för den som kände henne att ett tyglat raseri brann hett och innerligt innanför den svala ytan.
Mirestels stav dunkade mot golvet för varje steg och greppet om Laurelins hand var hårt. Hon noterade med tillfredsställelse att Alcamarthiel hade hamnat på efterkälken och lyckönskade sig själv till denna lilla, men ack så tillfredställande seger, när hon stannade så att hon halvt blockerade dörröppningen in i det lilla arbetsrummet.
”Gå närmare du,” sa hon till Laurelin och sköt fram henne mot bordet där Helcaril redan stod.
Alcamarthiel fick välja mellan att avmätt titta över Mirestels axel, eller att tränga sig förbi henne på ett högst ovärdigt sätt.
”Vad ska jag göra?” frågade Laurelin.
Mirestel svalde. För ett ögonblick fångades hon av osäkerhet. Tänk om jag har fel? Men nej, känslan har varit så tydlig, så uppenbar. Det måste vara rätt!
”Du öppnar dig för kraften, så där ja!” Hon kunde inte själv känna något, men det var uppenbart av den yngre alvens min att hon öppnat sig själv för magin. ”Nu ska du känna kristallen med magin, låt ditt sinne bara nudda vid den, lyssna på den med kraften. Hör dess musik.”
Laurelin såg först förvirrad ut, men så plötsligt byttes hennes konfunderade min mot en av förundran.
”Det är, något bekant, något märkligt…”
”Precis,” sa Mirestel, med ens otålig av iver.
”Nu låter du ditt sinne sjunga med samma musik. Kan du göra det?”
”Jag tror det,” mumlade Laurelin, nu helt försjunken i magin.
Alcamarthiel kunde inte längre hålla sig utan tog några steg närmare, men ingen i rummet märkte det för alla var helt fokuserade på Laurelin och kristallen.
Ett svagt pulserande skimmer tändes i kristallen. Laurelin hade slutit ögonen men gungade ändå i takt med ljuset som gled över hennes ansikte, som om hon var ett grässtrå på ett fält som böljade i vinden.
”Jag ser… möjligheter? Värmen, som finns i kylan, hur fröet på en gång är frukten den kom från och trädet som det en gång ska bli...” Laurelins röst var frånvarande, beslöjad.
”Just så,” viskade Mirestel.
”Jag ser det också, sa Helcaril plötsligt. ”Livet som gömmer sig i döden och döden i livet.” Hans ögon speglade kristallens glöd med ett blåaktigt sken.
”Laurelin,” sa Mirestel försiktigt. ”Kan du nu återupprepa ritualen, illusionsbesvärjelsen, men rikta dig mot kristallen?” Hon hade utan att själv märka det, tagit några steg närmare bordet och det gav Alcamarthiel möjligheten hon väntat på, obemärkt slank hon in bredvid Mirestel. Genast kunde hon känna av de magiska energierna i rummet mycket bättre.
Laurelin tittade på henne. ”Vi var flera om den,” sa hon. ”Ritualen.”
”Det räcker med din del för det här,” svarade Mirestel efter ett ögonblicks tvekan. Hoppas jag. Men jo. Det här fungerar.
Laurelin nickade, koncentrerade sig och började väva sin besvärjelse på nytt. Kraften slingrade sig runt kristallen som rökslingor. Glimten av igenkännande i hennes ögon blev starkare.
”Känner du igen hur den reagerar? ” sa Mirestel lågt med en lätt hand på Laurelins axel. Hon nickade nästan omärkligt och Mirestel log ännu mer omärkligt. Ja. Jag hade rätt.
”Helcaril,” nästan viskade hon. ”Läs av kristallen nu på nytt. Från början, som om du sökte något du inte visste vad det var.”
Helcaril gjorde som hon bett honom. Även i hans blick vaknade något.
”Porten,” sa han halvhögt. ”Som porten.”
"Det stämmer!" sa Laurelin. "Samma sorts flöden som vid porten... men mycket svagare förstås. Men det är samma."
Mirestel log ett trött leende och drog en djup suck, kanske av lättnad, och sjönk ned på en träbänk. Ögonblicket därpå for hon upp igen med ett kvävt gny, gjorde en grimas och lutade sig på staven på nytt. Helcaril tog ingen notis om henne nu; han stod lutad över kristallen med blicken klistrad vid den.
"Naturligtvis..." mumlade han. "Ett fokus av samma karaktär. Att jag inte såg det. Det här öppnar nya möjligheter..."
Så skakade han sig ur sina funderingar och rätade upp sig, synbart yrvaken med en ny lyster i blicken, och vände sig mot de andra.
| *) "Bra gjort." |
"Mae carnen,*) Mirestel," sa han. "Och välkommen tillbaka. Vi kommer att få en del att göra med att undersöka det här vidare. Hmm, du är bekant med Laurelin sedan tidigare? Alcamarthiel känner du ju."
Laurelin kastade en blick på sin kusin. Alcamarthiel var stel som en pinne och log ett leende som fruset i is. Hon var inte road av situationen, det var tydligt.
"Kära Mirestel," sa Alcamarthiel till slut just som tystnaden skulle till att börja bli pinsam. "Välkommen tillbaka. Så... gott att se dig."
Mirestel hade vid det här laget samlat sig och log tillbaka. "Åh, Alcamarthiel, detsamma," sa hon mjukt. "Det gläder mig att du ser ut att må väl. Så avslappnad och lugn... jag som oroat mig för att du skulle ligga sömnlös av oro över hur långt vi har kvar att gå i vår forskning."
Alcamarthiels spända lilla leende blev om möjligt ännu mer ansträngt. "Din omtanke rör mig till tårar," genmälde hon. "Men du är tillbaka tidigare än vi väntat? Jag skulle ha trott att härsmakten i Tolvmilaskogen inte kunde klara sig utan din... visdom. Men de verkar ha sänt hem dig tidigare? Vi är naturligtvis... överlyckliga att ha dig här redan."
"Ja, det är svårt att inte kunna vara på två ställen samtidigt," svarade Mirestel. "Men jag känner likväl att jag behövs bättre här... för att kunna stötta Helcaril i hans arbete."
"Välkommen tillbaka, Mirestel!" sa Laurelin snabbt för att förekomma sin kusin. "Det är verkligen skönt att se dig välbehållen."
"Utmärkt," sa Helcaril, som inte verkade ha märkt något av hur temperaturen i rummet fallit. "Då föreslår jag att vi återsamlas här i morgon och går igenom allt."
"Gott," sa Mirestel. "Då drar jag mig tillbaka så länge. Jag har färdats långt." Med ett sista litet triumferande leende gjorde hon helt om och linkade sakta och stelt ut ur salen. Alcamarthiels blickar sköt dolkar efter henne.
II
Lin hade aldrig sett sin kusin så här.
Alcamarthiel sa inte ett ord på vägen tillbaka till kusinernas kvarter. När de kom in i vardagsrummet gick hon raka vägen fram till bordet i hörnet, hällde upp en bägare vin åt sig och drack, långsamt men i djupa klunkar. Med sin fria hand skrapade hon med naglarna i bordsskivan. Hela kroppen var spänd som en lutsträng.
Lin blev mer och mer obekväm till mods.
|
"Rhachon taneth!"*) utbrast Alcamarthiel plötsligt, kastade ifrån sig den tomma bägaren och började kliva av och an i rummet. "Vem tror hon att hon är?"
"Vem? Mirestel?" vågade Lin fråga, fast hon redan medan hon sa det insåg att det var en dum fråga.
"Vem annars?" fräste hennes kusin. "Hon kommer här som om inget har hänt, nästlar sig in som en orm och... hon..." Alcamarthiel storknade av ilska och hon fick knappt fram orden. Hon drog djupt efter andan som för att samla sig.
Lin hällde upp en bägare te ur kannan. Det var kallt men gav henne något att göra med händerna. "Jag förstår... att det finns en historia mellan er?"
Alcamarthiel snodde runt och gav henne ett blixtrande ögonkast, men så tycktes hon komma ihåg sig och slappnade av något.
"Ja," suckade hon. "Det finns en lång historia. Det är lika bra att du sätter dig ner, det här kan ta en stund."
* * *
Det tog mycket riktigt en stund för Alcamarthiel att redogöra för sina och Mirestels tidiga mellanhavanden, mycket för att hon länge uppehöll sig vid talrika små oförrätter, men kärnan i det hela var vad Lin kunde förstå ganska enkel. De två hade i åratal varit rivaler som sökte ungefär samma plats och utrymme. Båda var magiker - Mirestel hade tidigare haft Ailindil, som nu var död, som läromästare, men denne och Helcaril hade samarbetat flera gånger och då hade de stött samman. De hade alltid haft svårt att tåla varandra och tävlat om samma plats (och, läste Lin mellan raderna, om mästarnas uppmärksamhet och gillande). Efter att Ailindil dött hade Helcaril räknat med att Mirestel skulle återvända till Laiquambo och hjälpa till med forskningen där - något som Alcamarthiel varit allt annat än lycklig över. Hon hade blivit lättad, och Helcaril förvånad, över att Mirestel plötsligt valt att ge sig ut i fält i stället. Och så kom hon tillbaka nu och stal all uppmärksamhet. (Alcamarthiel uttryckte det förstås inte riktigt så.)
"Jag förstår, kusin", insköt Lin när Alcamarthiel till slut avbröt sig för att hämta andan och hälla upp mer vin. "Jag har också undrat lite över henne. Vi råkades ju för första gången vid Hjortsnäs för några veckor sen. Jag blev förstås glad att möta en frände och dessutom en äldre magiker, men hon stötte bort mig varje gång jag sökte nå henne."
"Jaså?" sa Alcamarthiel surt. "Så som hon hälsade dig nu skulle man ju kunna tro att ni var bästa vänner..."
"Ja, det är det som är så märkligt," sa Lin. "Hon var helt annorlunda nu." Alcamarthiel såg inte gladare ut, men hon slappnade av något.
"Faktum är," fortsatte Lin, "att jag blev förvånad över henne vid Hjortsnäs och ännu mer på uppdraget i Klippiga skogen, där vid porten. För att inte säga besviken... och lite orolig."
Alcamarthiel höjde ett ögonbryn. "Åhå?"
"Ja... hon var ju en av de främsta magikerna där. Jag hade väl väntat mig att hon skulle ta ledningen, eller åtminstone initiativ. Men när vi skulle försöka stänga och dölja porten var det som om hon inte hade något grepp om vad vi skulle göra. Nim-Elenath fick ordna upp allt."
 |
"Berätta mer," sa Alcamarthiel långsamt och sneglade på sin kusin.
"När vi mötte Rana," fortsatte Lin, "verkade hon... inte övertygad, men intresserad. Fascinerad." Alcamarthiel nickade. "Annars... hon höll sig passiv i alla våra diskussioner."
"Verkligen?" muttrade Alcamarthiel. "Jag skulle ha trott att hon la sin näsa i blöt överallt som vanligt..."
"Tvärtom, kusin," svarade Lin. "Om något så vände hon ryggen åt allt. Och inte bara i samtalen. Det hände mer än en gång under expeditionen att hon plötsligt försvann från stridsplatsen när fienden var i närheten. Till synes för att väva någon besvärjelse, men andra gången följde jag efter henne..."
"Och?" Nu hade hennes kusin blivit intresserad på allvar.
"Hon gömde sig helt enkelt under en gran."
Alcamarthiel log för första gången under samtalet, men leendet nådde inte ögonen. "...Verkligen? Det var ju intressant."
"Ja, alltså," sa Lin, "det är ännu en sak som var underlig. Så harigt som hon betedde sig i Klippiga skogen blev jag väldigt förvånad över att hon följde med härsmakten ut i fält i stället för att följa med oss hit. Jag hade inte trott att det passade henne..."
Alcamarthiel nickade, fortfarande leende och med ett fundersamt finger på hakan.
"...men å andra sidan var hon ju inte där så länge," avbröt hon. "Det, kusin, har du alldeles rätt i. Det här kan behöva undersökas. Men bäst att du vilar lite nu." Det var inte heller någon dum idé. Lin hade stått och gått en bra stund idag, även om hon suttit ned lite nu, och var trött.
Alcamarthiel svepte iväg mot dörren, men hejdade sig i dörröppningen och vände sig om på nytt. "Kusin... när det nu är som det är vore det kanske bra om du kunde försöka få Mirestel att känna sig mer hemma och till rätta. Hon verkar ju ha fattat mer tycke för dig nu..."
Nu var det Lins tur att le lite snett. "Det är inte så, kusin, att du vill att jag ska göra mig vänlig med henne i hopp om att hon ska slappna av och avslöja någon hemlighet eller svaghet?"
Alcamarthiel log snabbt och lite självmedvetet och knyckte på nacken. "Ungefär så, kusin," medgav hon och skred ut. "Se vad du kan göra."