| Utskriftsvänlig sida |
|
Månhella var före krigsutbrottet en liten, obefäst stad och marknadsplats vid Månhellaån, ovanför dess mynning i Alnaviken i Almarsjön. Staden låg nedanför en brant klipphöjd, på vilken Månhella slott var rest.
Månhella slott var en ganska liten och kompakt, trekantig stenborg med ett fyrkantigt kärntorn, två mindre runda hörntorn och ett porthus.
Efter slaget vid Månhella, midsommaren 1139, plundrades och förhärjades staden och avfolkades till stor del. De stadsbor som överlevde antingen flydde eller togs som trälar av de Furstliga, som ockuperade staden ända fram till sommaren 1145.
Kort efter slaget raserades en del av slottet och klippan det stod på genom svartkonst. Det norra ”hörnet” av det trekantiga slottet och det torn som fanns där raserades: det som återstår av stenborgen är alltså kärntornet, ett hörntorn, stenmur mellan dem och ett stycke stenmur från vardera. Luckan emellan har täckts med en träpalissad; borggården har numera bara halva ytan jämfört med tidigare.
De Furstliga kompenserade den krympta fästningen med en ytterbefästning. En palissad restes kring trappan nedför höjden, och nedanför hade ett fyrkantigt träfort rests, i stil med de befästa härläger de Furstliga har för vana att resa vid belägringar. Fortet täckte en mindre del av den gamla staden och inrymmer trälar och tjänstefolk, förråd och en del av garnisonen.
Precis runtom fortet hade husen rivits, men resten av staden stod kvar, tom och övergiven. Flera av trähusen hade dock rivits och gjorts till antingen palissader eller ved. Om nätterna skymtar spöklika skepnader mellan de tomma husen och klagande röster tycks viska i vinden.
Det sägs att de Furstliga på nytt väckt upp Nidvinter, det uråldriga onda väsen som hemsökte Månhella i forntiden och besegrades av S:t Ahrik. Klart är att Månhella med omnejd under hela den Furstliga tiden var ett centrum för svartkonster. I och under slottet upprättades ett nekromantiskt forskningsinstitut, Laboratorium Brumalis, och därifrån sändes en liten här av levande döda att strida för Fursten under belägringen av Geda.
Efter att belägringen av Geda hävts hösten 1142 och Fursten släppt greppet om sina ockuperade territorier i södra och mellersta Gedanien var Månhella, med dess slott och omedelbara omgivningar, kvar i hans händer som en isolerad enklav. Vid tillfället hade borgen också en stark garnison av levande soldater och tjänare, men de bröt sig till stor del ut och evakuerades kommande vinter. Nu fanns bara en liten grupp levande kvar och desto fler av de döda. Månhella var en nagel i ögat på Alliansens regenter men inte starkt nog att vara ett akut hot, så att få bukt med det fick bero en tid.
Två vintrar senare började de vandöda på nytt bli en allvarlig plåga. De gjorde allt djärvare räder mot grannbygderna, nu också för att ta levande fångar med sig.
Kung Imrar av Gedanien och Angantyr av Arosia beslöt i samråd med Nyckelns Väktare att prioritera att få bukt med Månhellaenklaven. Väktarna misstänkte att fångarna som togs skulle offras till Nidvinter, som enligt de gamla legenderna regelbundet måste äta kött av människor födda under fullmåne.
En ovanligt djärv och kraftfull räd från Månhellas vandöda slogs våren 1145 med svårighet tillbaka. Arosia och Gedanien började med gemensamma krafter en formlig belägring av Månhella - eller åtminstone inneslutning. Man var dock på det klara med att för att kunna vinna en seger över dessa svartkonster och deras skapelser måste det till magisk hjälp.
Nyckelns Väktare hade dock inte legat på latsidan. Efter att en grupp framgångsrikt lyckats infiltrera slottet kunde man bekräfta teorin att de fångar som togs levande avsågs som mat för Nidvinter – de som råkade vara födda vid rätt tid, vill säga. De andra dräptes oceremoniöst och väcktes upp till nya vandöda trälsoldater.
Som tur var hade Väktarna också vid det här laget klart för sig att Nidvinter hade en svag punkt. Alla legenderna och deras egna erfarenheter tydde på att han, som den falske gud han var, fruktade Ljuset och dess symboler och helgon. Man hade också nu listat ut att gillesbyggnaden för S:t Ahriks gille i Geda (ett av stadens äldsta borgargillen) delvis var byggd av virke från den ursprungliga klosterbyggnad helgonet reste i Månhella efter sin seger över Nidvinter.
En ny infiltration förbereddes. En stark rädstyrka från slottet fångades upp och besegrades, och i deras ställe skickade man in en egen grupp – ett par frivilliga ”offer”, födda under fullmåne, eskorterade av några av Nyckelns Väktare, några präster och ett antal soldater. Eskorten hade alla på magiskt väg ”förklätts” så att de vandöda skulle ta dem för sina egna.
För att göra en lång historia kort lyckades listen. De fick chansen att erbjuda Nidvinter sin föda, och med hjälp av trärelikerna (offren hade burits in på bårar gjorda av brädor från gilleshallen) lyckades de hålla honom orörlig tillräckligt länge för att prästerna och Väktarna skulle kunna attackera honom med välsignelser, heligt vatten och vad annat man kom på. Och det bet; han förvandlades till slut på nytt till en isstod och den magiska frosten, som hållit Månhella med omnejd i ett strupgrepp i fyra år, började töa.
Under tiden hade den inringade armén gjort ett skenanfall för att hålla de vandöda försvararna upptagna och utspridda och köpa infiltratörerna mer tid. När isen synbart började smälta gick det över i ett anfall på allvar – och infiltratörerna behövde allt stöd de kunde få mitt inne i fiendens håla. Även om Nidvinter var oskadliggjord fanns fortfarande de vandöda och deras härskare, de Furstliga dödsbesvärjarna vid Laboratorium Brumalis, kvar.
Slutstriden blev hård, men till slut lyckades man förstöra det nekromantiska laboratoriet. De vandöda som ännu stred förintades och delar av berget som slottet står på rasade in.
Man lyckades rädda med sig en del dokument och annat ur hålorna, men allt har inte kunnat räddas och man håller fortfarande på att gräva ut de kollapsade delarna av klippan.
Efter återerövringen och förstörelsen av Laboratorium Brumalis hävdes vinterförbannelsen över Månhellas omgivning och den tidigare ödelagda bygden har så sakteliga börjat befolkas på nytt. Flera av de som tidigare flytt därifrån har kunnat återvända till sina hem, men då många gårdar fortfarande stod öde har många av de som kriget gjort hemlösa fått ta över ödegårdar. Månhella har på papperet återfått sina stadsprivilegier men är än så länge mest en köping med några hundra invånare.
Det mesta av återstoden av Månhella slott raserades vid befrielsen. Före kriget var slottet och de kringliggande häraderna en betydelsefull förläning under grevinna Elin Silfverspenne, som stupade i början av kriget 1139. Den nye greven Lindorm Elinsson är bara 13 år gammal (född 1135) och länet förvaltas av hans moster, riddar Sigrid Edvardsdotter Silfverspenne.