| Utskriftsvänlig sida |
Historien om dessa tre smått legendariska figurer spelade en viktig roll på Tuonelas Port, där såväl Atle som Kouta återvände i vandöd skepnad. Allt det nedanstående är inte allmän kännedom, men det är inte längre några intrighemligheter.
Olsten Unge, senare känd som Brand, var en av Imrar den Godes stridskamrater och lärde sig runkunskap av dvärgar. Senare, efter Imrars seger över Gholan, drog Olsten/Brand och hans bror Atle i österled och upprättade ett antagligen kortlivat hövdingadöme i östra Talvala, närmare bestämt i trakterna kring Naari (bygden därTuonelas Port utspelades). Atle dog och begravdes där; Olsten fick en runsten rest i Sunnanslätt, där det också med dvärgrunor står om Atles bragder i österled på Naaris ängder, där han nu sitter i hög.
Långt norr om Naari, i det inre av Talvala, härskade vid den här tiden dödsbesvärjaren Kouta över ett litet rike. Kvädena och sagorna om honom berättar om att han sökte efter hemligheten med ”den blå elden” och att kalla de döda tillbaka till livet, och att han själv levde vidare som en vandöd och skaffade sig makt över att väcka upp och befalla över de döda. Kouta verkar ha varit en småskaligare talvisk motsvarighet till Gholan i Thule, som han var ungefär samtida med.
Läs mer: Kvädet om Kouta
Med tiden fick Atle höra talas om dödsbesvärjaren i norr och de väldiga skatter han samlat på sig. Hans källa var den skicklige och kanske rentav trollkunnige smeden Seppä, som tidigare även smitt föremål åt just Kouta. Smeden berättade att han kunde visa Atle en hemlig väg in i Koutas fäste; i utbyte ville han ha en amulett som Kouta tydligen stulit från honom och alltid bar på sig.
Atle övertalade Olsten att hjälpa honom och tillsammans gav sig bröderna iväg för att plundra Koutas fäste. Det skulle normalt ha varit ett vansinnigt företag, men Olsten, som stridit vid Imrars sida, visste mer än de flesta om hur man slåss mot vandöda häxmästare. Dessa kunskaper delade han med Atle.
Historierna om vad som skedde i Koutas fäste går vitt i sär, men en ofta återkommande historia gör gällande att Koutas svaghet visade sig vara blod som offrats frivilligt; det brände honom som eld och fick honom att förlora sina krafter. Hur det än gick till lyckades räden; Kouta besegrades och hans välde föll sönder. Atle tog amuletten från honom och behöll den som sitt eget byte. Olsten tyckte att löftet till smeden borde hedras, och ett häftigt gräl uppstod mellan bröderna. Det slutade med att de gick skilda vägar och Olsten seglade hem till Thule.
Väl hemma blev Atle mer och mer fäst vid amuletten, samtidigt som hans hälsa bröts ned och han tynade bort mer och mer. Smeden gjorde upprepade försök att få honom att lämna ifrån sig amuletten som han lovat, men gav till slut upp och lämnade trakten. Så småningom dog Atle och sattes i hög nära Naari.
Med tiden visade det sig att Atle hemsökte sitt gravkummel som en gast, en haudan-haamu. Det visade sig också att folk som dött i närheten av Atles hög inte alltid ”gick vidare” som det skulle, utan det hände då och då att de fortsatte att hemsöka trakten. Så småningom, några år efter Atles död, samlade sig plötsligt de vandrande döda och började överfalla bygdens invånare.
Vad hade hänt? Kouta var i själva verket inte förintad eller nedgjord för gott; han hade reducerats till en skugga av sitt forna jag och då hans krafter ebbade låg han som i dvala. Men när de steg och han vaknade på nytt använde han de krafter han hade och sin makt över de vandöda för att försöka ta tillbaka sin amulett från Atle. Men så länge Atle satt med amuletten i sitt kummel var han för stark för Kouta.
Atles hushåll och folk verkar ha övergett bygden vid den här tiden, men några av hans närmaste män och kvinnor stannade kvar för att vaka över hans grav. Dessa väktares ättlingar lever ännu i trakten och vakar ännu över Atles grav.
Under seklerna som följde slog sig annat folk ner i trakten och historien om Atle, Kouta och hemsökelserna sjönk in i legendernas dimma, men bakom legenden fanns en sanning. Vare sig den funnits där tidigare eller sprungit fram efter det som skett finns det en stark jordmagisk Källa, färgad för nekromanti, under Atles gravhög. Källans kraft ebbar och flödar kraftigt med tiden. Det är när den varit som starkast, någon gång per århundrade, som Kouta vaknat och på nytt försökt bryta sig in i gravhögen och då de döda inte förmått gå vidare utan hemsökt trakten.
Tuonelas Port utspelades vid en tid då kraften på nytt stigit högt, Kouta hade vaknat till liv och med honom de vandöda. De Furstliga som snabbt räknat ut att gravhögen var ett fokus för det som hände försökte på magisk väg bryta sig in där, vilket ledde till att den förtretade kummelgasten körde bort dem.
Med ofrivillig hjälp från gravväktarnas ättlingar lyckades dock de Furstliga så småningom forcera gravhögen och stjäla amuletten. Med hjälp av en mystisk smed – var det rentav samme smed som århundraden tidigare bedragits på amuletten av Atle? - lyckades de också låta tillverka en andra amulett, och Rödkåporna lyckades skära av Atle från kraftkällan. Det var inte nog för att räkna ut honom och han kom för att kräva tillbaka sin skatt, men Domedagsgardisten Svipdag Stenhjärta utmanade honom på envig om amuletten och besegrade till mångas häpnad den försvagade kummelgasten och drev honom genom Tuonelas Port, porten till de dödas rike.
Under tiden lyckades traktens shamaner och andra bofasta fördriva Kouta och de andra vandöda, tydligen för gott den här gången.