Jagad jägare

Erika Westberg, 2013-04-21, upplagd 2013-05-28

Vårvintern 1149, västra Högmark. En Furstlig expedition, utsänd från den trupp som nyss intagit alvutposten Holenthon, hade sänts ut på en expedition i Tolvmilaskogen för att undersöka en magisk port, dittills dold, som nyss blivit synlig - men även de allierade hade sänt en expedition till samma plats. Med de Furstliga hade också kommit Odört, shamanen från Skymningsstammen, nu försiktigtvis förklädd till en av Solstammarna.

En episod från Draksådd.

Erika som Odört på Draksådd

Varje gång hon kastade en blick över axeln var de där, ständigt förföljande. Varje gång hon trodde att de gett upp dök de upp igen som svarta jagande skuggor i skogen. Västanvindens doft drev med vinden och blandade sig med källans vibrationer, och fördunklade Odörts syn ytterligare. Världarna gled samman och hon försökte ta stigar som inte fanns, snubblade när hon tog ett steg och klev rakt in i en fallen stam där hennes syn talade om för henne att ett träd fortfarande växte bredvid stigen. Och överallt, älgspåren. Inte hennes totem, inte hennes skogar, och hon var säker på att Flod vänt skogens andar mot henne.

"Tsss!" väste hon irriterat. Snart skulle de nafsa henne i hälarna. Hon famlade fram ett läderbylte från sina kläder, kände värmen från Rot glöda mot fingrarna och omsluta henne som en mantel innan den samlade sig i ett dallrande osynligt moln strax framför henne. Schamanen kastade en snabb blick omkring sig. Där, under trädet. Det fick duga. Kvickt lämnade hon byltet bakom stammen och fortsatte springa. Skulle de ta henne skulle hon åtminstone ha ett ankare kvar, en plats att fly till. Värmen följde henne en bit - så morrade hon åt den, och den återvände till gömslet.

Glidande och halkande i snön tog hon sig upp på en höjd. De kom ifatt henne. En blond man talade till henne, krävde att hon skulle stanna. Hon hade sett honom förut; han var rädd, bräcklig. Hon kunde redan känna den salta järnsmaken av hans blod mot tungan. Längre bak stod en kvinna med båge. Hennes närvaro gled nästan obemärkt förbi Odörts sinne. Den tredje däremot ... eller fjärde? Han - eller hon - nej, han rörde sig vant i skogen, båge i hand. Schamanen blinkade, försökte bli av med intrycket av att se två personer på samma plats. Någon form av besatthet, förmodligen. Kanske en förfaders ande som följde honom. Hon backade, händerna öppna för att visa att hon var obeväpnad, och försökte spana efter en väg ut.

Den dubble stack pilen i kogret igen för att visa fredliga avsikter. Inom sig hånskrattade hon. Hade det varit hon som stått där i överläge skulle hon inte tvekat ett hjärtslag, men de här var lika veka som Solstammarna. De var misstänksamma mot henne, men de var också rädda, och de ville ta henne levande tillbaka. Tsss ...

Odört drog ett djupt andetag, fyllde lungorna med skogsluften, och började gnugga händerna mot varandra medan de kastade ord fram och tillbaka. Här var hon tillräckligt långt borta från Västanvinden och Rot för att det skulle finnas andar kvar. Hon kunde känna värmen samlas i handflatorna som en kittlande energi. Så stirrade hon på den blonde mannen.

"Du är rädd för mig, inte sant?"

Flinande tog hon ett steg emot honom. Han backade ett halvt, handen på svärdet, men hennes ögon fick fäste i hans. Blodssmaken exploderade på hennes tunga och vittringen av hans rädsla sjöng i henne. Det var all blotta hon behövde; på ett ögonblick sträckte hon energin mot honom, gled förbi de ynkliga murar som skyddade hans sinne (som flätat gräs, tänkte hon, som spindeltråd i morgongräs) och tog tag om hans vilja.

"Anfall honom!"

Kommandot att anfalla den dubble gläfstes fram samtidigt som hon knöt greppet om mannens sinne. Så drog hon sig ut, lika snabbt som hon tagit sig in, och vände på klacken. Utan att tveka kastade hon sig utför klippsluttningen och rusade vidare. En av kvinnans pilar slog i marken precis bredvid hennes fot, men schamanen hade inte minsta avsikt att stanna. Istället bet hon sig i kinden, spottade ett par droppar blod på marken och beordrade en av sina tjänsteandar att försinka männen.

Plötsligt var det som om hon kunde röra sig lättare i skogen igen. Hon lämnade förföljarna bakom sig och hörde dem vända tillbaka. När Odört vände för att ta sig tillbaka mot källan och porten fann hon dock inte vare sig någon kropp eller blod i snön, så den blonde hade visst inte lyckats skada den dubble. Nå, det hade åtminstone lyckats försinka dem länge nog för att hon skulle ta sig undan.

Rot! Det kändes som om en isande hand knöt sig runt hennes hjärta. Tänk om de funnit henne? Tänk om de lagt hand på henne, skadat henne, burit henne med sig? Tänk, vid Fursten och Äldst och alla världens makter, om de förde henne till de vidriga nyckelväktarna? Odörts hjärta slog snabbare när hon rusade tillbaka mot gömslet. Längre fram såg hon hur förföljarna återvände mot porten, men de såg sig inte om och såg inte schamanen som följde efter dem. Först när hon såg läderbyltet ligga där hon lämnat det kunde hon andas ut.

Med jaktlystnaden lysande i ögonen återvände hon, smygande, klättrande och krypande när det behövdes, genom skogen och över klipporna mot porten. Förr eller senare skulle hon lista ut vad hon behövde veta. Rödkåporna ignorerade henne och brydde sig inte om vad hon såg eller hörde, inte heller de flesta andra hon mött inom Furstens arméer. Om hon kunde se vad dessa väktare gjorde, om hon kunde lära sig något av deras hemligheter ...

Hon skulle bli mäktig. Hon skulle mata sin dotter ytterligare, och med Rots hjälp skulle hon dräpa varje annan schaman som vågade stå emot henne. Stammarna skulle bli hennes. Skogen skulle bli hennes. Varje fågel, vinden under dess vingar, varje bytesdjur på marken, varje ande i dess källor och berg, allt skulle stå öppet för henne. Västanvinden skulle bli hennes tjänare och alla portar skulle vara hennes att vandra genom.

Flinande kastade hon sin röst mot himlarna när hon såg kampen, sjöng ut sin utmaning och lystnad. Rödkåporna föll och soldaterna med, men Odört levde. Snart skulle hon veta vad hon behövde ... snart.