Theo Axner

Några alver spanar från sin utkikspost vid Aiwethir

Det andra anfallet mot Ilyrana

En mild men blöt vinter gjorde att krigsföretagen kom igång sent, först framåt maj. Båda sidor hade förberett sig under hösten och vintern; alverna hade förstärkt och förbättrat sina försvar och de Furstliga hade upprättat en kedja av befästa basläger längs Högälven.

Alverna hade evakuerat alla civila bosättningar öster om älven Belenchon; de alver som fanns kvar där nu var krigare och stödpersonal som dels höll ett antal utposter, dels rörde sig i skogen redo att bedriva gerillakrig.

De Furstligas första stora stöt under maj riktade sig liksom 1149 mot Holenthon, som återbesatts av alverna som en rent militär utpost. Den Furstliga anfallsstyrkan var starkare än förra året (då de inte behövt lämna fullt så starka reserver för att försvara Högmark) och förstärkt med nya dvärgtillverkade krigsmaskiner.

Holenthon föll efter hårda strider, till priset av tunga Furstliga förluster, och brändes till stor del ned. Alverna hade gillrat magiska fällor kring jordkraftkällan vid Holenthon som ställde till med en del ytterligare skada.

Ingen mindre än draken Náuglug sändes att återta utposten med porten i Klippiga skogen. De allierade försvararna övergav utposten; porten hade gömts och förseglats så gott man kunnat. De Furstliga tog åter porten i besittning men har såvitt man vet inte lyckats öppna den på nytt.

• Novell: Åter till Klippiga skogen

Under sommaren började den Furstliga huvudstyrkan långsamt och metodiskt avancera ned längs Aiwethir (eller Uggleån som den kallas i Högmark), en liten biälv som rinner upp nära Ekeholm och förenar sig med Belenchon vid Laiquambo. Den var inte av överväldigande storlek - kanske ett par tusen soldater - då Fursten också förutom alla garnisoner behövde hålla rörliga styrkor i Högmark såväl som i Margholien. Dock följdes den av ett omfattande logistiskt och magiskt understöd: inte minst en stor kår ingenjörer, pionjärer och arbetare som fällde träd, svedjebrände områden framför armén, röjde stigar till öppnare leder och reste en tät kedja av basläger och utposter längs vägen. Bland ingenjörerna fanns flera av Kalins dvärgar och deras märkliga maskiner. Även draken anslöt sig periodvis till armén och hjälpte till i röjandet av väg.

De Furstliga kämpade sig långsamt igenom en ändlös serie fällor, snaror, distraktioner, bakhåll - från såväl alver som tämjda djur och väsen - och fältbefästningar, och mot slutet av sommaren hade de nått fram till den starka utposten Tirniant. Den består av ett valv av trä över älven - skapat och skyddat på magisk väg - med ett stentorn och likaledes magiskt förstärkt fällgaller och kontrollerar en smal flaskhals där den omgivande terrängen är extra svårframkomlig. Tirniant lades under belägring.

Alverna hade under tiden också vädjat till sina mänskliga allierade om undsättning eller stöd, och i Arosia förbereddes en undsättningsexpedition med stöd från de andra rikena. Efter nederlaget i Högmark föregående år fanns det inte möjlighet till en satsning i samma storlek.

Kronprinsessa Adriana	Riddar Akvin	Ärkematriark Cordelia

Inrikes i Gedanien

I juni gifte sig kronprinsessan Adriana och riddar Akvin Örnklo d y, son till friherre Akvin Örnklo, i Geda. Vigseln hölls i Templet i Geda av ärkematriark Cordelia.

Några veckor senare insjuknade plötsligt den 15-årige greve Lindorm Silfverspenne, herre till Månhella slott, i en häftig feber och dog. Han saknar direkta arvingar och hans kastellan, en avlägsen släkting, fortsatte att föra befäl på Månhella slott tills vidare.

Under sensommaren flydde några misstänkta spioner från Månhella; det var än så länge oklart vad de kommit över om något.

Läs mer: Den politiska situationen i Gedanien, LjÅ 1150

Friherre Peder Silvertuna	Prins Imrar

Strandhugget mot S:t Egils hamn

I slutet av juli genomfördes det mest ambitiösa allierade anfallet - en sjöburen räd mot Margholiens kust under ledning av Gedaniens marsk, friherre Peder Silvertuna,och prins Imrar. Förutom gedanska skepp och Fria Skeppare deltog sunnanslättska och arosiska frivilliga, och även en stark kontingent under Parzifal av Eltz.

Räden hade flera syften:

• Strategiskt: ta eller förstöra något lämpligt mål och pröva de Furstligas försvar och beredskap. Samt, likt de andra mindre räderna, tvinga de Furstliga att binda upp styrkor för försvar och försvaga andra fronter.

• Symboliskt/moraliskt: det första större anfallet mot Furstens kärnland på lång tid hade en stor symbolisk betydelse. Ett annat viktigt symboliskt syfte var att visa sitt stöd för Drakfåglarna som det legitima "fria Margholien". Deras fana bars med i tåget och restes vid intagna platser.

• Distraktion: man var också i samråd med just Drakfåglarna som själva planerade några djärva dolda operationer inne i Margholien. Det här anfallet torde dra åt sig det mesta av de Furstligas uppmärksamhet.

De allierade reser det fria Margholiens fana i S:t Egils hamn

Strandhugget

Efter ett avbrutet strandhugg vid Bykle slog man framgångsrikt till vid S:t Egils hamn i Ovanstig, drev bort de Furstliga försvararna och tog flera skepp och annat byte.

Hamnen var svagt försvarad av några Furstliga kavalleriförband, en handfull galärer med besättning och skyndsamt hopskrapat landvärn. De Furstliga satte själva eld på magasinshusen och försökte förstöra handelsskeppen som låg i hamn, men de allierade lyckades erövra ett skepp lastat med järn och virke. De föll tillbaka från hamnen och försökte ta upp stridspositioner i skogen i närheten, men de föga entusiastiska bönderna och sjömännen flydde. De Furstliga ryttarna gjorde några motattacker men tvingades snart ge vika för övermakten och slå till reträtt.

S:t Egils hamn var - för tillfället - intaget, förutom fästningen som man inte försökte ta; garnisonen var alltför svag för att våga sig på några utfall. De allierade avstod från att plundra de civila stadsborna men lade beslag på de skepp och förråd som kunnat räddas från elden. Det fria Margholiens fana - två korsade silverpilar på ett blått och rött fält - restes i staden.

Marschen längs Graneälven

Medan skeppen och en del av styrkan lämnades vid S:t Egils hamn ledde herr Peder en stark ryttarstyrka på en marsch längs Graneälvens dalgång; både som en demonstration och för att skaffa förstahandsunderrättelser om det inre av Margholien. Om man inte mötte på motstånd skulle det teoretiskt gå att ta sig hela vägen till Ravnsmark den här vägen och möta upp med styrkorna där. Det hade man nu inga avsikter till men man hoppades förvirra och kanske skrämma de Furstliga.

Flera mindre utposter togs eller förstördes på vägen - man passerade också de alviska forngravarna - och det fria Margholiens fana restes på flera platser. Snart nog rapporterade dock spanare att Furstliga styrkor var på väg mot hamnen söderifrån längs kusten. Hellre än att riskera att bli avskurna avbröt herr Peder marschen och återtågade till S:t Egils hamn där man gick ombord och seglade hemåt.

Sjöslaget vid Saxeholm

Under seglatsen hem gensköts de allierade av en stark Furstlig eskader; krigsgalärer förstärkta med pirater och inhyrda skepp från Ordo Alemandi. Eskadern, som leddes av ingen mindre än Furstens amiral Scylla Draanca, hejdade de återseglande allierade utanför Saxeholm och ett sjöslag stod.

Striden blev, som sjöslag brukar, kaotisk och tycktes länge jämn. De allierade skeppen var fler, men en del av de Furstliga var bestyckade m ed brandprojektiler av ett nytt slag (antagligen byggda av Kalins dvärgar).

Under stridens gång blev herr Peders fartyg, Solen, svårt skadat, men i stället för att dra sig ur striden - också det en riskabel manöver - valde marsken djärvt att ge sig mitt in bland fienden och gick i närkamp med såväl den stora Furstliga galären Rapax som piratkoggarna Meermann och Adler.

Exakt vad som skedde kunde inte urskiljas från de andra allierade skeppen, men man såg hur Solen fattade eld - troligen av en av de Furstligas brandprojektiler som avfyrats från nära håll. Trots branden lyckades marsken och hans besättning äntra Rapax, och en vild strid uppstod; herr Peders banér med den avhuggna vita liljan vajade i vinden där striden stod som hetast.

Meermann lade sig långsides med Rapax och skickade ombord förstärkningar för att galären skulle kunna slå sig fri, men lågorna från Solen spred sig inte bara till Rapax utan även till Meermann. Samtliga tre fartyg gick brinnande till botten och Adler kunde inte göra mer än att plocka upp ett fåtal överlevande. Amiral Draanca var ombord på Rapax men det skulle senare visa sig att hon var bland de överlevande.

Det hela chockade de Furstliga till den grad att de kom av sig och de allierade kunde utnyttja förvirring till att slå sig ut med bara några förlorade skepp. Utan vidare allvarliga störningar kunde man segla tillbaka och landstiga i Draakhem.