Det var flera timmar kvar till gryningen, men natthimlen lystes upp av en dovt rytande eld som spred sig från trähus till trähus.
De tre alverna skyndade fram längs en trång gata i riktning mot nordöstra kvarteren. Minst två, kanske tre, blå eldar hade siktats där tidigare och nu gällde det att få bukt med dem innan den helt jordiska eld som nu rasade i staden spred sig dit och gjorde det omöjligt att komma fram.
 |
| Alcamarthiel |
ALCAMARTHIEL
Alcamarthiel skred i täten med de tre talismanerna i ena handen, lika elegant och obesvärat som om hon gått genom trädgården hemma i Laiquambo. Hennes hårda grå ögon var fästa målmedvetet framåt, men ansiktet förrådde inget spår av oro. Hon såg sig inte om efter sina följeslagare, som kom några steg efter: först Mirestel och sist Laurelin, som höll uppsikt bakåt.
Skenet bedrog inte; Alcamarthiel var inte orolig. Hon hade det här uppdraget i sin hand. Att staden stuckits i brand var förvisso en komplikation de inte räknat med när de gjorde upp planen, men det gjorde det bara till lite mer av en utmaning. Och hon tvivlade på att det ändå skulle bli någon allvarlig sådan; hittills under fälttåget hade hennes magiska talanger knappast satts på något verkligt prov. Dimridån hon kallat fram i Vargveden, som villat bort den Furstliga styrka som klumpigt försökt lägga sig i bakhåll för deras förtrupp, hade imponerat på de enfaldiga människorna men det var i grunden ett enkelt trick.
Nej, hon gladde sig åt att Helcaril anförtrott henne uppdraget och själv slagit följe med de dödliga kamrater han envisades med att hålla sig med. De hade velat skicka med henne en eskort också - som om hon skulle behöva det! De klumpiga rundöronen skulle bara sinka dem. Lin var hon glad att ha med sig däremot, och Mirestel... ja, hon dög väl till extra kraftförstärkning i alla fall. Och det här skulle bli ett tillfälle att visa henne hur en riktig magiker sköter saker och ting. Bra att ha henne under uppsikt också. Håll dina vänner nära och dina ovänner närmare.
LIN
 |
| Laurelin |
Det nära nog överfyllda kogret slog mot höften på Lin när hon trängde sig igenom en halvt nedrasad fasad. En bra sak med att ha anslutit sig till de allierade styrkorna var den nästintill outsinliga tillgången på pilar. Bland Drakfåglarna var det ständigt en bristvara.
Lin hade onda aningar. Nog för att de Furstliga verkade ha utrymt Ranheda, men så grundligt hade man inte finkammat staden att det inte kunde finnas fler gömda fällor eller bakhåll kvar. Det hade varit bra att vara några fler och bättre beväpnade. Hon önskade att Alcamarthiel gått med på erbjudandet om en eskort. Men det hade väl varit för mycket att hoppas på. När hon väl bestämt sig skulle man ha en större chans att rubba ett berg.
Överhuvudtaget fick Lin känslan av att de andra två inte riktigt insett hur farligt läget var. Alcamarthiels tilltro till sin egen förmåga var fullständig, det var som om tanken på att misslyckas aldrig ens slagit henne. Kusinen hade åtminstone beväpnat sig med en dolk; Mirestel hade inget vapen med sig alls vad Lin kunde se. Hon fingrade nervöst på sin båge och fortsatte att söka av omgivningarna efter eventuella faror.
* * *
Nu var de ganska nära östra utkanten av staden. Alcamarthiel stannade upp framför en stor stallbyggnad med en inbyggd smedja och väntade in de andra två. Mirestel var synbart andfådd och sjönk ned på kanten av en låg mur. Lin tvingades också bistert konstatera att hon själv ännu inte hade fått hela sin styrka och uthållighet tillbaka sedan nedkomsten i somras. Den kvava rökiga luften hjälpte inte heller.
Vilan blev inte långvarig. “Så ja,” sa Alcamarthiel bryskt, “ingen tid att dra benen efter sig. Vi är nära nu, men vi behöver ta oss upp någonstans där vi kan se ordentligt.” Hon pekade upp på övervåningen på stallet, som snarare var ett öppet höloft med tak med stöttor men inga väggar. Bortom loftet skymtade eldsflammor och rök. “Där uppifrån borde vi ha överblick.”
Lin och Mirestel nickade men båda hämtade fortfarande andan och satte sig inte i rörelse omedelbart. Alcamarthiel såg otålig ut.
“Se så, Lin,” sa hon. “Det här vet jag att du klarar av.” Hon vände sig mot Mirestel med en spelat bekymrad uppsyn och fortsatte. “Mirestel, det gör mig gott att se att du kan sitta bekvämt igen nu. Du kanske borde stanna här nere om du inte känner att du orkar bidra? Akta dig för förlupna pilar, bara…”
Mirestel bet ihop käkarna och skakade på huvudet. “Nej då,” muttrade hon, “Helcaril bad mig hjälpa dig. Du behöver inte oroa dig för mig!”
“Följ mig då!” Utan att se sig om eller vänta på ytterligare svar svepte Alcamarthiel in i det mörka stallet. De andra följde efter.
* * *
Det där sista var just typiskt, tänkte Lin medan de skyndade igenom det mörka öde stallet och uppför en trappa. Konstigast kanske att de hade klarat sig så långt utan att börja snäsa åt varandra.
| *) Se Rivalerna i Laiquambo: del 1. | ||
|
Ända sedan Mirestel kom tillbaka till Laiquambo i våras, några veckor efter att Lin kommit dit, och anslöt sig till forskningen hade fejden mellan henne och Alcamarthiel satt sin prägel på tillvaron där.* De båda tyckte hjärtligt illa om varandra och såg varandra, antog Lin, som rivaler och hot mot sin ställning. Sedan Alcamarthiel lyckats snoka reda på vilken slät figur Mirestel gjort i fält** hade hon aldrig missat ett tillfälle att pika och förödmjuka sin rival. Lin älskade sin kusin men hon kunde inte låta bli att se att de ständiga tjuvnypen var både småsinta och… ovärdiga. Och Mirestel hade för sin del gett igen så gott hon kunnat. De båda fick verkligen fram varandras sämsta och barnsligaste sidor.
Båda hade för all del velat hålla sig på god fot med Lin, och det hade haft sina fördelar; båda hade varit ivriga att demonstrera nya besvärjelser och låta henne pröva på spännande saker. Men det satte henne också i en roll som jämkare och medlare som började bli tröttsam. Mer än en gång hade hon känt sig som den enda vuxna i rummet trots att både Alcamarthiel och Mirestel var mer än dubbelt så gamla som hon. Och mäster Helcaril var som vanligt uppslukad av sin forskning och märkte ingenting…
Lin skakade sig ur tankarna som flugit genom hennes huvud på några ögonblick. Nu var de uppe på det öppna loftet. Hon tog sig förbi höbalarna som låg travade lite överallt, fram till kanten på andra sidan, och tittade ner.
* * *
Härifrån hade de utsikt över en gata som vidgade sig till ett litet torg, och flera gränder som slingrade sig bort från det. Elden hade spritt sig hit också, eller kanske antänts också här: en hög bråte i nordöstra hörnet av torget, som låg för ingången till en av gränderna, brann friskt och lyste upp torget som ett bål. Längre västerut brann det i flera hus och elden vandrade hitåt. Och nu såg de också de blå eldarna. Två kalla blå lågor brann, den ena i gränden innanför den brinnande bråteshögen – det var bara tack vare att de var högt upp som de kunde se den nu – och den andra i en portgång på andra sidan torget. På något sätt kunde man ana deras kyla genom hettan från den vanliga branden. Var det de två sista...?
Mirestel drog efter andan och pekade åt nordväst. Inne på en gård, knappt synlig från loftet, brann en tredje blå låga. Vägen in var blockerad av en omkullvält vagn.
"Tre lågor, och vi har tre talismaner," sa Lin och vände sig till Alcamarthiel, som stått till synes försjunken i tankar med armarna i kors. "Ska vi dela upp oss och försöka släcka varsin, eller ta dem en och en i ordning?"
"Ingendera, tror jag, kusin," sa Alcamarthiel med ett litet leende. De blå lågorna stycktes spegla sig i hennes silvergrå ögon när hon såg ut över torget. "Det blir för tidsödande. Jag har en bättre idé." Lin och Mirestel tittade på varandra och sedan, frågande, på Alcamarthiel.
"Kraften finns och kunnandet finns," sa hon självsäkert. "Jag kan släcka lågorna med ett slag." Hon låtsades inte om de andras klentrogna blickar. "Det finns inte tid att diskutera nu. Vi förenar våra krafter. Kusin, jag vill att du lägger din hand på min axel, öppnar ditt sinne för att låta kraften flöda och låter den sjunga med västanvinden när jag ger tecken. Mirestel, du gör likadant. Följ Lin. Klarar du det?"
Mirestels ögon smalnade, men hon följde instruktionerna och tog plats. Alcamarthiel höjde sin andra hand med de tre talismanerna, lutade huvudet tillbaka och började sjunga, först knappt hörbart.
Lin kunde känna hur hennes egen kraft samlades upp ur luften och elden omkring henne och jorden under henne och började virvla runt. Hon fann samma vindsång som Alcamarthiel sjöng och hon väntade på den sugande känslan när kraften flödade ur henne och in i den gemensamma riten. Tonerna steg och sjönk medan deras röster blandades och vävdes ihop likt trådar i en mångfärgad gobeläng, tills hon inte längre kunde skilja den enas stämma från den andras. Melodin blev starkare och starkare, tills själva luften verkade vibrera av deras sång.
En vindpust började blåsa upp nedanför dem, först helt liten, snart starkare tills den började torna upp sig som en virvel. Något glödde som av silver i den - kanske var det själva flödet som syntes. Lin började förstå vad hennes kusin tänkte göra: blåsa ut de vanliga eldarna först så att man kunde komma åt de blå - om den här virvelvinden nu också skulle tjäna till det eller inte. Det var en djärv plan och svår, men med deras förenade krafter och talismanerna till hjälp skulle det kunna fungera.
 |
| Mirestel |
MIRESTEL
Mirestel sjöng. Inom henne sjöd känslorna och gav hennes röst kraft att följa de andras, trots att hon inte kunde nå flödet bortom den vägg som reste sig likt en mur inuti henne. Avundsjukan när hon såg hur Laurelins ansikte fylldes av förundran inför det hon gjorde och Alcamarthiels stolta självklarhet där hon ledde ritualen, brann inom henne som en eld. Skräcken blev till toner av is från hennes hjärta. Tänk om någon av dem skulle inse att det bara var sin röst hon delade med dem i sången och inte någon faktisk kraft?
Några enstaka toner hotade att skära sig i skorrande konflikt mot de två andras harmoni. De bottnade i en berusande skadeglädje i att inte ens kunna följa den arroganta order som Alcamarthiel kastat ur sig. När Mirestel såg Alcamarthiels ögonbryn rynkas en aning åt ett missljud hon knappt kunde ana i flödet av sång och kraft, kvävde Mirestel de upproriska känslorna och koncentrerade sig på melodin. Det var länge sedan hon sjungit fram en vind och trots sin avsky för Alcamarthiel, trots att hon inte ens kunde se flödena eller känna dem, fylldes hennes ögon med tårar inför den mäktiga musik som skapades.
Hon tittade på stormen de manat fram. Vinden piskade deras hår och slet i deras kläder. Damm och rök yrde upp. Alcamarthiel slog ut med armarna och manade den virvlande vinden framåt samtidigt som hennes röst steg hög och klar i ett crescendo. Mirestel såg i ögonvrån hur Laurelin började märka av att något förändrats och ansträngde sig att följa med.
Med en djup suck slutade Mirestel sjunga. Det var ingen mening, för hon förmådde inte längre följa den melodi som nu inte helt var i denna världen. Hon tittade på de andra. Laurelins händer kramade Alcamarthiels axel tills knogarna vitnade och hennes ansikte var en blek, stelnad mask av koncentration. Alcamarthiels ögon var öppna men oseende, så helt uppfylld var hon av sitt värv. Själv rörde Mirestel lite på fingrarna, kände det mjuka yllet i Alcamarthiels klädnad mot sin hud.
Jaha, tänkte hon sardoniskt. Då ska vi se hur det här går. Rädslan hade slukats upp av musiken och hon kände sig märkligt lugn.
LIN
Laurelin hörde förändringen i sången och kämpade för att följa de nya skiftningarna i melodin. Det var som om främmande toner och rytmer hade letat sig in deras harmoni och skapat märkliga dissonanser. Hon försökte släta ut missljuden genom att fördubbla sin kraft. Det saknades något. Väven var inte komplett, men nu var mönstret för invecklat för att hon med ens skulle kunna se vad det var som saknades. Sången drog henne med sig, det var omöjligt att sluta nu. Hon kunde känna hur kraften strömmade ur henne in i Alcamarthiel och ut i vinden.
Först fick lågorna mer kraft av vinden, de växte sig dånande höga, steg upp ur taken på de antända husen och drogs med uppåt mot skyn av luftströmmarna. På avstånd hördes skräckfyllda skrik, men Laurelin noterade dem knappt. Men när vindbyarna växte sig starkare och piskade elden än hit och än dit var det som om flammorna inte kunde hänga med. De flämtade och fladdrade. Vinden fick plötsligt fatt i högen av bråte och i en sky av gnistor kastades glödande brädor och skräp in i gränden. Den blå elden skymdes först av rök och gnistor men sedan syntes den helt tydligt igen. Laurelin såg hur vinden spred sig över staden och fler och fler av eldhärdarna blåstes ut. Samtidigt ändrade Alcamarthiel melodin på nytt. Det var som om ytterligare en stämma lades till och Laurelin flämtade till. Det är för mycket! Det kändes som om inget annat än sången existerade längre. Hennes hud tycktes vibrera i takt med den, benen och köttet i hennes kropp skälvde. Andetagen slets plågsamt ur hennes lungor och det enda hon kunde tänka var att hon önskade att det skulle vara över. Ändå kunde hon inte sluta sjunga.
Lin bet ihop tänderna och kände svetten bryta fram på pannan. För hennes inre syn vävde flödet intrikata mönster i gnistrande färger mot den dova himlen, men trådarna började sakta men säkert trasslas ihop, mönstet bli otydligt och färgerna grumlas. En tråd brast och snärtade till. En vågrörelse förökades bakåt i den redan färdiga väven och fick den att bölja okontrollerat. Smärtan var nästan fysisk. Även Alcamarthiel hade noterat vågrörelsen och krävde - än mer kraft. Det var som om inget räckte till. Har vi så missbedömt vad som krävs att vi tre inte ska klara detta ihop?
Lin sneglade åt Mirestels håll. Den andra såg obegripligt samlad och lugn ut. Hur är det möjligt? tänkte Lin hukad under ansträngningen. Desperat sträckte hon sig efter sina sista krafter och kände hur näsblodet börjat rinna nerför hakan. Men behovet ville aldrig bli mättat. Omättligt, obarmhärtigt. Hur mycket mer behöver hon… var hennes sista klara tanke innan hon gled ner på knä längs med sin kusins kropp.
MIRESTEL
Mirestel tittade fascinerat på när Alcamarthiel plöstligt höjde armarna ytterligare. Hon sträckte ut talismanerna och till sin förvåning såg Mirestel en gyllene glöd tändas i dem. Det undersköna ljuset glimmade först helt stilla, sedan började det bölja, fram och åter och växte sig starkare tills det såg ut som om Alcamarthiel höll i tre gyllene stjärnor. Så lämnade ljuset kristallerna och flöt i en gnistrande ström rakt in i den virvlande vinden. Mirestel kom på sig själv med att känna en motvillig beundran. Med ens var det som om vinden fått ett nytt fokus. Den magiska storm som piskat branden i staden till underkastelse koncentrerade sig till mitten av torget i en mäktig tromb. Mirestel kunde knappt höra Laurelins och Alcamarthiels röster över dånet. Tromben började röra sig över torget, bort mot gränden där den blå elden fortfarande skymtade. Men så var det som om något gick fel. Den kraftfulla virveln började luta. Den stötte i ett hus och slet med sig brädor, tegel och takpannor. Vinden nästan studsade mot fasaden gång på gång och det eldhärjade huset började skälva tills det i ett moln av damm rasade. Tromben drog vidare över torget, drog upp ett träd med rötterna och kastade det rakt in i en annan byggnad.
Mirestel drog efter andan. Hon slet blicken från förödelsen och vände sig mot Alcamarthiel. Magikerns läppar rörde sig frenetiskt, men Mirestel kunde inte höra några ord. Laurelins ansikte var stelnat i en ohygglig min av ren plåga, men även hennes mun rörde sig. Plötsligt blev dånet från vinden ännu högre och Mirestel vände sig tillbaka precis i tid för att ducka för en flygande bräda som kom rakt emot dem. Den strök jämns med Mirestels huvud och snuddade nästan vid Alcamarthiels öra, men den andra magikern rörde inte en muskel. Hon var helt uppslukad av ritualen. Mirestel öppnade munnen för att skrika, men just då, som genom ett mirakel, rätade tromben upp sig. Den blev åter till en rak pelare av virvlande luft. Mirestel kunde se det gyllene ljuset, fortfarande fångat i virveln, tvinna sig runt, runt sig själv i tre gyllene band. Sedan började tromben röra sig. Sakta, sakta över staden. Den nådde torget, fann gränden och verkade nästan flyta in i den, rak och stadig. Den mötte den blå elden, centrerade sig precis ovanför och det var som om det gyllene ljuset i sjönk ner mot de blå lågorna. Så började de isande flammorna sugas upp i vinden och plötsligt fanns de inte där längre, som om de slukats av stormen.
Tromben rörde sig vidare, in i portgången och trots att några tegelpannor åkte ner från huset hände inget mer, annat än att även denna blå eld i det närmaste verkade sugas upp och försvinna in i det gyllene ljuset i trombens mitt. Alcamarthiels hand sköt plötsligt ut, mitt framför Mirestels näsa och var nära att slå till henne. Men Mirestel kunde ändå inte släppa vinden, som åter började röra sig i den riktning Alcamarthiel nu pekade, med blicken. Den ven in på gården bakom den omkullvälta vagnen och så plötsligt, utan förvarning blev allt öronbedövande tyst.
Den sista blå lågan flackade ensam på inne på gården. Nu hade virvelvinden tunnats ut till en tunn knappt synlig pelare rakt över lågan. Det gyllene ljuset dansade ännu i den, men svagare nu.
Alcamarthiel tog ett stapplande steg framåt. Lin, som fortfarande klamrat sig fast vid henne där hon stod på knä, tappade greppet och kollapsade i en hög på loftgolvet. Även Mirestel släppte henne och stod kvar där hon stod.
Alcamarthiel höll fram handen, krampaktigt kramande talismanerna, och lyfte upp den framför ansiktet samtidigt som hon långsamt, lågt nynnande, gick ned på ett knä. Samtidigt med rörelsen var det som om vinden sänkte sig ned över den blå lågan och så ströps. Med en suck försvann både vindpelaren och den blå lågan. Alcamarthiel tappade nästan balansen men tog emot sig med den fria handen och kom på fötter.
ALCAMARTHIEL
Alcamarthiel rätade upp sig och andades långsamt. Hon var vit i ansiktet, delvis av trötthet, delvis av de sista minuternas spänning men mest av allt av ursinne. En ensam test av hennes annars perfekt välordnade hår hade kommit lös och dansade framför hennes ena öga.
Det hade nästan… nej. Naturligtvis hade hon klarat av det. Men hon hade inte fått den kraft hon behövde. Någon hade hållit tillbaka. Den förbannade Mirestel hade försökt sabotera henne. Och det kunde hon ha lyckats med om hon haft med en svagare magiker att göra. Hur vågade hon!?
Långsamt vände hon sig om. Lin låg på loftgolvet och hostade svagt. Mirestel stod ledigt avslappnad och smålog till och med. Alcamarthiel tog ett steg framåt, satte sina hårt knutna nävar i sidorna och spände blicken i Mirestel. Varje muskel var stel och spänd.
“Mirestel,” sa hon, långsamt och med en röst som inte var högljudd men skalv av kall vrede, “vad vill det här säga? Lärde inte Ailindil dig något om vindsånger eller förening av krafter innan han dog?” Hon nästan spottade fram de sista orden. “Eller är du för rädd för att ge av dina krafter och göra din del?”
Mirestels leende hade bleknat men det lekte fortfarande i mungiporna.
| *) "Förlåt mig." |
“Goheno nin,* kära Alcamarthiel,” sa hon med sitt älskligaste tonfall och slog ut med händerna. “Jag tyckte det såg ut som att du hade det hela under full kontroll. Jag förstod inte att du hade behövt så mycket mer kraft och hjälp från mig för att få ihop det rätt?”
Alcamarthiel var för ett ögonblick mållös. Nu går hon för långt. Sabotage är en sak, men att ens antyda… Med en ansträngning återtog hon sitt lugna överlägsna tonläge.
“Naturligtvis,” sa hon med tillkämpat lugn, “vet jag vad jag gör och har kontroll. Det hör inte hit. Om det hade undgått dig så är det krig, och vi är i fält, och jag leder vårt uppdrag nu. Om jag ger instruktioner så förväntar jag mig att de följs. Begrips?”
Mirestel nickade men såg långtifrån tillräckligt förkrossad ut. Förstod inte, minsann, tänkte Alcamarthiel som fortfarande sjöd inombords. Hon gör allt hon kan för att underminera mig. Jag måste hålla ännu bättre uppsikt.
| *) Se Slutet på en lång dag. |
“Nå, kom ihåg det,” återtog Alcamarthiel och rättade till håret. “I fält måste jag kunna lita på att du gör ditt jobb, och inte bara överger din post och sticker huvudet i närmaste buske. Du borde väl minnas hur illa det kan sluta.”*
Det fick i alla fall bort Mirestels lilla leende. Alltid något.
LIN
Lin rullade över på rygg, stirrade nästan blint upp mot himlen och koncentrerade sig på att bara andas. Hon var trött in i märgen. Hon hörde de andra tvås ordväxling, i återhållsamma ord men desto skarpare ton, som på långt avstånd. Som två kattor… tänkte hon. Hade de varit två människor hade de rullat runt på golvet och slagits nu. Förstrött torkade hon sig i ansiktet med handen. Den blev röd av näsblod och hon grimaserade.
Konstigt vad allt snurrar... Hennes huvud dunkade. Kroppen skakade av utmattning och kändes märkligt bortdomnad. Ansträngningen att lyfta handen kändes nästan övermäktig, helst av allt skulle hon vilja blunda och bara ligga där. Men hon borde väl ta tag i situationen med de två andra innan de for på varandra... Alldeles snart…
Efter en stund hade Lin blivit tillräckligt klar i huvudet för att vilja ta sig upp, men när hon försökte resa sig märkte hon att benen inte bar tillräckligt.
“Alca…?” fick hon fram. Rösten var hes som om hon var uttorkad.
Hennes kusin vände sig om och tycktes först nu lägga märke till henne.
| *) "Bra gjort." |
“Åh, kusin,” sa hon och räckte Lin en hand. “Agoreg vae.* Du skötte dig i alla fall utmärkt. Är du oskadd?”
Med stödet kunde Lin ta sig upp på fötter men benen darrade fortfarande av utmattning. Axlarna hängde, blicken var dimmig och musklerna ville inte lyda riktigt.
“Ja… jag tror det… eller…” halvt viskade hon. “Det är som om all kraft… ur mig... jag trodde att jag skulle dö.”
“Så illa är det inte,” sa Alcamarthiel med ett litet leende. “Man har mer reserver än man tror när det behövs extra krafter. Men behagligt är det förstås inte. Och det kan du tacka Mirestel här för,” fortsatte hon och såg irriterad ut igen. “Hade alla här skött sig och följt instruktioner så hade vi inte behövt fylla på reserverna själva.”
Lin kastade en suddig blick åt Mirestels håll. Kollegan såg lite pinsamt berörd ut, men verkade också illa dolt road över Alcamarthiels ilska. Gjorde hon det här mot oss… mot mig… bara för att reta Alca? tänkte Lin miserabelt. Eller… vad?
* * *
Det gick långsamt att ta sig genom bråten och tillbaka till lägret strax utanför Ranheda. Lin stödde sig tungt på ömsom Mirestel, ömsom Alcamarthiel. De två äldre kvinnorna var spända och korthuggna och undvek att prata direkt med varandra. Alcamarthiel muttrade vagt att det gick för långsamt men tystnade snabbt efter att Lin gav henne en lång blick.
De gjorde halt en stund i en orörd portgång. Lin satte sig tungt ned, lutade ryggen mot husväggen och hämtade andan. De andra två stod så långt ifrån varandra som möjligt och tittade åt olika håll. Ingen sa något och tystnaden blev olidlig. Så jag måste vara den vuxna nu igen, tänkte Lin bistert.
”Så… det där gick ju … inte helt som planerat …” Rösten var fortfarande hes av trötthet. Tystnaden som mötte orden var öronbedövande. Alcamarthiel vände sig om och såg på henne med rynkade ögonbryn och sammanpressade läppar. Lin trevar efter vattenflaskan och drack djupt. Hon kände sig så trött… så trött på de andra två.
“Jag vet att jag är yngst och minst erfaren vad gäller magi,” fortsatte hon med den röst hon brukade tillrättavisa ostyriga gröna Drakfåglar med - Arna-rösten - “men jag har mest fältvana av oss tre. Det är tydligt att ni inte gillar varandra. Det är inget vi kan göra något åt, eller som jag egentligen bryr mig om. Men när vi är i fält får ni skärpa er, eller så kommer det bli slutet för oss förr eller senare.” Lin hämtade andan. Bara att prata var ansträngande. Båda de andra tittade stint på henne medan hon förde vattenflaskan till munnen igen.
Det blev Alcamarthiel som först fann sig och fick tillbaka sitt självsäkra sätt. “Kusin,” sa hon småleende men med en skärpa i rösten, “jag uppskattar alltid dina insikter, men du är utmattad och illa däran och vi är inte utom fara än. Vi kanske skulle få dig i säkerhet först. Så kan vi talas vid mer när du fått återhämta dig.”
“Verkligen, kära Laurelin,” fyllde Mirestel i. Det var väl det här som skulle få de två att hålla med varandra, tänkte Lin trött. “Vi kan inte utsätta dig för större risk med att stanna här och prata.”
Lin såg stumt på dem båda och kände hur uttröttad hon verkligen var. Hon gav upp för den här gången och försökte inte driva samtalet vidare.
* * *
När de närmade sig utkanten av Ranheda omsvärmades de av sjukvårdare från den allierade armén som erbjöd dem hjälp tillbaka till lägret. Lin vägrade sammanbitet. De andra två kan gott få släpa på min extra tyngd resten av vägen.
Gryningen började närma sig när de äntligen i tystnad närmade sig tältet som tjänade som deras och Helcarils studiekammare och sovläger. När de steg in genom tältöppningen såg Helcaril upp från boken han studerat i lyktskenet, reste sig upp och kom dem till mötes.
”Så, ni är tillbaka. Jag noterade att de blå eldarna slocknat men ni är sena tillbaka. De andra övervägde att sända ut en sökgrupp efter er.”
Han studerade dem, kastade en blick på Lins bleka ansikte och tog hennes hand. En gnista magi sökte sig genom hennes kropp och tröttheten lättade något.
”Ät något och sen i säng,” beordrade han i förbifarten samtidigt som han vände sig åter till boken och vinkade åt de andra två att komma med.
Lätt omtumlad över den, för Helcaril, ovanligt engagerade välkomsten stod Lin kvar en stund men släpade sig sedan iväg för att göra som han sa.Epilog
LIN
Frampå eftermiddagen dagen därpå gjorde Lin ett nytt försök att tala med sin kusin, enskilt den här gången. Alcamarthiel var på bättre humör efter att hon använt sina konster (enklare sådana idag) framgångsrikt i släckningsarbetet i staden som fortfarande brann; Lin hade fått stanna och vila för att återhämta sig.
“Kusin,” sa Lin så milt men ändå bestämt hon kunde, “du måste väl se att det kunde ha slutat illa igår.” Alcamarthiel öppnade munnen för att avbryta men hejdade sig faktiskt och lät Lin fortsätta. “Ni måste lämna er rivalitet på kammaren. Jag vill inte betala priset för er oförmåga att komma överens igen…”
“Nå,” sa Alcamarthiel och log lite spänt, “det talar du kanske med fel person om? Vi hade inte haft några problem om inte Mirestel underminerat mig, rentav till priset att äventyra vårt uppdrag. Hade hon skött sig…”
“Det är just det…” började Lin och gav sedan upp det här spåret. Kanske kan jag få Mirestel att ta reson om det här åtminstone. Hon drack lite mer vatten medan hennes kusin fortsatte packa upp sin axelväska.
“Och en sak till,” återtog Lin. Alcamarthiel stannade upp igen och la huvudet lite på sned med ett ögonbryn höjt. “Kanske… kanske vore det rimligt att inte öka komplexiteten så där utan att veta att både jag och Mirestel är med dig hela vägen. Tänk om du förlorat kontrollen?” Kusinens blick flammade till för ett ögonblick.
“Jag hör vad du säger, kusin,” sa Alcamarthiel en aning sammanbitet, “men det var ingen fara. Jag hade full kontroll över det hela som du väl vet.” Både rösten och leendet mjuknade lite och hon sträckte ut handen för att stoppa en förlupen hårslinga bakom örat på Lin. “Så, så. Det fanns ingen risk för att misslyckas egentligen. Men jag förstår att det tog hårt på dig och måste ha varit skrämmande. Och att du är trött nu. Bäst att du får vila. Med tid och erfarenhet, kusin, kommer du att se annorlunda på det hela.”
Tillfället var förbi. Alcamarthiel skred ut ur tältet med lätta, självsäkra steg. Lin låg kvar och såg efter henne. Hon hade inte mindre onda aningar nu.