 |
 |
|
Æmilius |
|
Æmilius var på väg tillbaka till den övergivna gården, där de hade sitt läger. Vårvinterns snö var besvärlig att gå på, och hans kalla, blöta fötter gjorde honom inte på bättre humör. Vattenvarelsen han mött hade presenterat sig som Vanna, och han hade ingen anledning att tvivla på det. Samtalet hade varit intressant och givande, och skulle kanske ha blivit ännu mer så om inte hon, shamanen Flod, kommit och avbrutit dem med sina egna frågor.
Det han irriterade sig mest på var shamanernas överdrivna vördnad inför oknytten, men också föraktet för dem hos hans övriga ressällskap. Att hålla sig väl med oknytt kunde löna sig väl. Hans mindes ännu den gamla ristningen de studerat i Ulvsnäs, och framför allt Stensöta som vaktat så länge den funnits. Henne hade de fått veta mycket av. Men samma sak där: shamanerna var så rädda och vördnadsfulla att de knappt vågade ställa några frågor, och de andra så otåliga och högmodiga att de inte trodde de kunde få några svar. Nej, tålmodighet, vänlighet och respekt – det var vad oknytten uppskattade. Och nu hade han fått veta namnet på den där vindvarelsen.
 |
Hauriel |
Harjo Ormsson hade han visserligen kallat sig, men Vanna hade berättat hans sanna namn – Hauriel. Samtidigt hade hon också förklarat att fastän han, Æmilius, inte kunde skada henne, så kunde han skada Hauriel. Men det viktiga var namnet. Det blåste dammet av något han läst i sin ungdom. Något han diskuterat med sina studiekamrater i Cápethery. Nog kunde han väl dra sig det till minnes.
Han hade tänkt efter, och en lite tydligare minnesbild hade dykt upp. Hauriel var ju namnet på en av de lägre avatarerna. En av dem som Ioanni Vidensis beskrivit i sin grimoire, med namn, former och sigill. Därmed fanns möjligheten att binda honom och få honom att tjäna samma syften som Nyckelns Väktare. Nu hade han namnet, och det var en god början, och satte han sig ned och funderade kunde han förmodligen minnas sigillet också. Visserligen fanns Ioannis grimoire i biblioteket på Geda slott, det hade han sett, så att han kunde läsa på när kom tillbaka dit, men det var inte säkert att han skulle möta Hauriel igen.
Utan att han lagt märke till det, hade shamanen Flod tagit över samtalet med Vanna, och det var uppenbart att han inte skulle kunna styra det tillbaka dit han ville. Möjligheten att Vanna stod i kontakt med Havsfrun skulle ta alltför lång tid att utforska. Och sedan var det inte alls säkert att Jante fanns där hos henne. Istället hade han tackat han så mycket för all hjälp han fått, och frågat om han kunde återgälda den på något sätt.
 |
| Eirik |
Framme vid gården hoppas han att någon tänt en brasa inne i huset, som han kan värma sig vid en stund, och stiger in i storstugan. Men det är inte värme som slår emot honom, utan en otroligt stark magisk kraft. Så stark att han inte kan fortsätta framåt. Istället vacklar han till och tar ett steg tillbaka. Vad kan det vara? Det här var han inte alls förberedd på. En så stark magisk förmåga – vem eller vad har den? Han trevar försiktigt med sitt magiska sinne.
 |
| Rana |
Han kisar in i dunklet. Återigen förbannar han sin dåliga syn, och försöker urskilja vilka gestalterna är. Skymtar det inte ett spetsigt öra? Alver? Som ville träffa Rana? Jo, det hörde han i morse och så måste det vara. Och nu har de tagit in henne i stugan! Som i trans skjuter han igen dörren och stapplar ut.
Rana, en ohygglig motståndare. Starkare än Nestor, mäktigare än han själv. Men inte lika fokuserad. Han kände det. ”Kan det vara hennes svaghet?” tänker han ”Kan det finnas en möjlighet?” Han tvekar. ”Kanske, om jag förbereder mig. Om jag fokuserar. Om vi fokuserar.”
Väl ute ur huset lugnar han sig. De magiska virvlarna stillnar och tillförsikten återvänder. ”Vi möts igen, Rana, men den gången kommer jag inte att vara oförberedd!”