Susanna som |
Blodsvann |
på Draksådd |
| Utskriftsvänlig sida |
Våren 1149, västra Högmark. I utkanterna av Tolvmilaskogen stötte flera grupper samman: en expedition från de allierade och Nyckelns väktare, flera grupper från den Furstliga häravdelning som nyss intagit alvutposten Holenthon, och så vattenrået Blodsvann.
En episod efter Draksådd.
Fortsättning på: Eld i deras hjärtan, del 1
|
|||
|
Inne i stugan var det varmt och ljust. Människorna levde sina liv, diskuterade sina planer, utbytte kramar och ord, åt sin mat, och sov. Små barn bars av sina mödrar och de betrodda. Dofter och ljud spred sig ut i mörkret utanför väggarna och fönstren till det väsen som stod där i den smältande snön. Hon kunde känna hur deras livfullhet förankrade henne i minnet av sin egen svaghet, den tid hon hoppats på skulle vara förbi för evigt.
Han fanns där inne, bland dem som var som han. Bland andra människor. Det var väl där han hörde hemma, i ljuset, i värmen. Hon kunde nästan känna hans känslor, nu när hon stod så nära, så snart efter att han burit hennes käril, hennes hjärta, återigen. Bandet knöts på nytt, men kunde han känna av det på samma sätt som hon? Så stel han hade varit när hon omfamnat honom.
”Vad vill du med honom?” hade en människa frågat. Inget svar kom. Hon hade trängt fram en vag önskan om att hålla honom säker, men det hade inte varit sant. Eller.. på ett sätt, men hon visste att hon inte kunde finnas där för att skydda honom. Vad var han för henne? Vad kunde han ge?
 |
 |
Eirik |
Liv |
Han kunde ta svärtan som kröp i henne, som han hade gjort där i.. Rödesta kallade han det. Minnet gled undan mer och mer. Ansikten, namn, allt försvann i en underlig dimma av glömska, medan svärtan växte sig allt starkare i henne. Händer darrade när hon drog hjärtat ur sitt väsen och såg in i dess djup. Oljig substans simmade i den blanka ytan. Skugghjärta... Det var andra gången nu som hon varit på plats när Lågan tändes, andra gången hennes väsen bränts av den. Liv kunde göra något åt den, men att bringa in Ljuset skulle nog smärta mer än att ha smittan kvar i sig.
En blek blick höjdes till det varma skenet inifrån stugan. Han var säker nu. Där. Med dem. Med Liv och de andra väktarna. Om hon bara kunde komma åt de där människorna som gjort hennes Eirik illa så skulle hon kunna lämna honom här med mer lugn i hjärtat. Men Liv hade sagt nej. Liv kunde inte få henne att lyda, men hon ville det ändå. Om Liv blev arg så skulle ljuset i henne att bli vasst. Det skulle vara illa. Mycket illa. Däremot hade Liv faktiskt lovat att ta hand om Eirik, skydda honom. Hon kunde lita på Liv.
Något hände inne i stugan. Ett bråk. Eirik for illa. Eller? Det var svårt att se. Hon ville in där, se till hans välbehåll, men det fanns krafter där inne som hon inte ville ge sig an. Eirik klarade sig. Liv var där. Lita på Liv. Lita på Liv...
Vad ville hon med honom? Han kan inte färdas som hon gör. Han är inte shaman. Han är inte till någon nytta. Varför fäste hon sig så vid honom? Var det bandet, att han burit hjärtat, nu två gånger?
Så liten hon var nu, så svag... Mörkret krälade i henne, girigt, tålmodigt. Närde hatet, glömskan, rädslan. Tomheten. Hem.. hon ville hem, nära sig, bli stark igen, glömma bort allt som hänt. Men hon kunde inte sluta. Rödkåporna var fortfarande ett hot. Hovet.. Hovet behövde veta, behövde varnas, men om hon gick dit så skulle Jägaren straffa henne för att ha brutit mot Lagarna. Ingen återvändo.
Lika ensam som när hon kom försvann den veka anden ut i natten, på jakt efter ett villebråd som var starkare än hon själv.