| Ett nyss tänt ljus fladdrade i nischen på väggen, medan två halvt nedbrunna spred sitt ljus över den pulpet som stod i ett hörn av det kala rummet. Moder Elarka doppade sin penna i bläckhornet och såg tomt på det blanka arket som väntade på att fyllas av mening. Hon var inte säker på vad hon skulle skriva eller hur hon skulle börja, men något gnagde henne. Jag tycker inte om honom, tänkte hon. Jag tycker inte om att Katarina talar med honom. Jag måste veta mer. Och ensam med sina tankar i klostercellens tystnad började hon skriva. |
Thule i Ljusets år 1149, från Domina Elarka Arnvidae, anselmit-syster av Örnevall kloster, till G.M.
I namn av det Ljus som skiner öfver oss alla hälsar jag dig, och hoppas att detta mitt missiv måtte finna dig snarast. I dessa oroliga Tider är icke alltid gott att veta om bud nått fram, men om jag ej skulle erhålla ett svar på detta mitt brev väljer jag att tro att det icke nådde din Hand, hellre än att du ej nänts svara.
Som anstå mitt uppdrag hyser jag ett ej ringa intresse för Teologiska spörsmål, och det har kommit till min kännedom att du hafver ett dylikt som du dryftat med för mig bekanta. Ej är jag säker på om jag rätt fått veta hwad du önska svar om, och vänder mig därföre till Dig själv. Icke är jag så Förmäten att jag tror mig om att hafva alla svar, men jag är ålagd att ödmjukt tieena och dela hwad klokskap jag kan.
Ty väl är det så, hwilket Du väl också vet, att det ej är nytta med att tända ett Ljus vid middagstid; först när det föras till mörka rum finna vi dess fulla Värde.
I Ljuset
Domina Elarka Arnvidae |
|
| |
| * * * |
| |
Gabriels rum vette ut mot en av de inre borggårdarna där änkedrottningen odlade sina örter, och magistern satt ofta i det djupa fönstervalvets skugga under eftermiddagarna, inandandes dunsterna från kryddväxterna. Senare brukade han ofta tända en pipa på någon blandning av örter, och vara halvt oredlig under några timmar innan kvällens kyla bragde honom åter till sans. Denna dag blev annorlunda, med ankomsten av ett av Gabriels relativt fåtaliga mottagna brev, givet att inte många visste var han befann sig. I enlighet med det regelverk Katarina satt upp för att skydda både Gabriel från lönnmördare, och sitt tjänstefolk från en fånge med förmåga att kontrollera människors känslor och minnen, fick ingen någonsin vara ensam med magistern. Därmed var det två slottsdrängar som, insläppta av knektarna utanför gemaken, lämnade det förseglade brevet till honom.
Magistern drog djupt efter andan över sigillets vax. Bekant. Klostertillverkning. Vaxljus. Örnevall? Något av en persons beröring på pergamentet likaså, än mer när han kunde stryka händerna över dess yta och känna inte bara dofter utan rester av eterslöja från andra händer som berört det. Drängarna ursäkta sig snabbt med vagt äcklade blickar till varandra medan Gabriel åter luktade, denna gång på pergamentet. Brevskrivaren var inte obekant, utan någon han nyligen mött, helt intill. Gabriel träffade inte många nya personer numera. Rådslaget, kloster... ah. Just det. Ett ansikte dök upp för hans inre blick, en röst. Ganska kortvuxen, omsvärvd av dygdens ylle, flitens garndoft, arbetets svett och trosstyrkans rökelse i kalla stenrum. Elarka.
Han bröt sigillet och började läsa, sittandes precis utanför solstrålarnas räckvidd inne i fönstervalvet. |
| |
| Svar anlänt till Örnevalls kloster, adresserat specifikt till Domina Elarka: |
[Skrivet med mycket liten text under sigillet, vilket doftar starkt av svavel:
CONSECRATIO VELLUM AD IGNEM INFERNIS, IGNEM MORTIS, IGNEM ARCANUS ET SACRALUS
NISI MANEM ELARKA ARNVIDAE TE APERTES
IN NOMINE EMANATUS TERTIUS, EMANATUS SEVERUS: IN NOMINE TZAPHKIEL
EGO VOLUNTARIS, VENIO]
Thule i Ljusets år 1149, från G*** M***, till Domina Elarka Arnvidae.
Icke utan glädje fann Mig Edert missiv, och det är icke utan upprymdhet Min hand fattar pennan att Svara Eder. Vet, att jag skall Läsa skyddsgärder över detta brevs säkra leverans, liksom Edert eventuella svar, liksom gör säkert Domina på Edert eget och Eder Ordens sätt. Låt härföre ingen annan hand än Eder bryta sigill på försändelser jag adresserar Eder, då Jag vidtaga säkerhetsåtgärder för att ingen obehörig skall läsa dessa rader, åtminstone inte så länge Min ställning i Thule är sådan, som Ni väl känner.
Nyligen gavs Vi ju tillfälle att mötas, om än ej i detalj dryfta mycket, där intill härlägret Ni vet. Det fanns åtskilligt som krävde stötas och blötas omedelbart, för att Knektarna skulle kunna sändas än hit, än dit, och möta Gholans Knektar, och mindre tid för personliga spörsmål. Jag har mycket tid numera. Eder tid är alltnog mer Dyrbar, och Jag värderar högt huru Ni avsätta för Min räkning, något litet därav.
Sant är det, att Teologin intresserar Mig, ej blott och bart som diskussionsämne, utan också även Personligen. Jag haver fått tillfälle att Laborera mer än Jag väntat mig, under Min tid i Thule, med god vandel, sådan som Ljusets Kyrka lär, men frågar Mig alltjämt hur somliga handlingar och inställningar, skall tolkas och värderas. Eder lärdom är omtalad av många, och kanske har Ni möjlighet att vara Mig här en Vägledare.
Först och främst har Jag frågat somliga, utan möjlighet vid stunden att bliva kvar för ett helt uttömmande Svar; hurdan är ångerfullhetens natur, och hurdan är dess betydelse för begreppen Botgöring, Återlösning, och Rening från Själssvärta? Somligen finner Jag, att de som Svärtats, och ångrar, och gives Bot, och gives Återlösning, i grund och botten tycks Renas och Återlösas från själva ångerfullheten, från sin ofrivilliga identitet som Svärtade, som Syndare, som Skyldiga. Id est, Själssvärtan är inte helt oberoende av själva ångern och medvetenheten från synden, vilket också har en parallell i exempelvis Galenas doktrin, varvid "de osjäliga Bestar och Djur", såsom Lejonet, blir utan vare sig Dygd eller Själssvärta även i sitt liv av Blodig Klo och Tand, just emedan de ej Förstå sig själva, såsom syndare.
Pro primo, således - anser Ni, med Edert stora Teologiska vetande, att moralisk agens voro beroende av förmåga till medvetenhet om egen Synd, förmåga till Ånger, att Själssvärta vore inseparabel från dessa fakulteter i den kännande Människan?
Pro secundo, oaktat Edert Svar i detta ofvan nämnda spörsmål, anser Ni att Botgöring, Återlösning, och Rening voro inseparabla från upplevelsen av Ånger? Id est, kan den, som alls ej känner någon Ånger, om ett sådant väsen nu alls kan hafva en Svärtad Själ, öfverhuvfudtaget Söka och Finna Återlösning och Rening i Botgöring, eller längs andra vägar?
Pro tertio, oaktat Edert Svar i det ofvan nämnda et cetera, anser Ni att Fakultet och Förmåga att erlägga Botgöring, bevittna sådan, och förklara Rening som genomförd, voro något som Investeras endast i den som Moderkyrkan vigt till Präst eller Biktförälder, eller något som ett tillräckligt vist Leksyskon kunna frambringa, om också ej med sådan skicklighet, noggrannhet, erfarenhet et cetera såsom den som skolats och Vigts således? Jag drager Mig till minnes, hur Patriark Nigellus av Savilla, erkänt såsom Giltig och Verksam, den Bikt som togs av en Ormandisk skriftlärd sk. Mullah, så som varandes en sant Dygdig Hedning. Må vara att detta sedan Bestridits av åtskilliga - hur är Eder uppfattning? Och förmår någon Ålägga åt sig själv Botgöring och Rening?
De Ljus vi här tända, belyser sannerligen främst det där Mörker råda! Emellertid är Jag också av uppfattningen, att det finnas ett Sant Ljus i den Sanna Empyréen, som - och här står Jag ju i konflikt med somliga av de lärda, vars skrifter bevarats från Förupplyst Tid i Arantis och österöver - alls inte behöver något Mörker som kontrast för att vara fulländat. Id est, i sin fulla strålglans, är den Högsta fulländning vi tillmäter det Första och Enda, ej något som voro begränsat av ett behov, av att vara skilt från någon Motsats eller Avsaknad. Sådan Fulländning blevo kanske ej enkel för Oss att tänka eller förnimma, men sådan är nu den Skapade världens begränsning i jämförelse med den Sanna Empyréen som voro dess Källa och Upphov. Jag vore högst intresserad av att höra Eder syn också i denna fråga.
Eder i Välvilja,
in Lux Sacralum et Arcanum,
G****** M************
Comte de Grandmontagne
Doctor Philosophicus, Alumnus Universitae Colognae
Magister Collegiae Magicae Margholiensis
Magus Arcuri, 3'-1'
P.S.
Hurdana löften - ifall Jag tillåts vara så båld att fråga - avger Anselmitordens syskon i Thule?
D.S.
|
|
| |
| * * * |
| |
Elarka hade känt sig retlig hela dagen. Det var nästan som känslan i luften strax innan en storm; något tryckande, som fick hennes ögon att värka och lämnade en klibbig hinna av svett i nacken. När budbäraren kom in på klostrets gård och hon fick sina brev överlämnade förstod hon varför. Det mesta av korrespondensen var väntad eller åtminstone välkommen, men det brevet ... Sigillet glänste retfullt rött, hennes namn skrivet med djärva streck av pennan. Hon behövde inte få berättat för sig var det kom ifrån.
Nu satte hon sig med en suck vid skrivpulpeten. Kvällssamtalet med Eirik var avklarat, kvällens sista bön i kapellet hållen; hon kunde inte med gott samvete skjuta upp det längre. Bistert knäckte hon sigillet, rynkade på näsan åt svaveldoften, och drog tankfullt fingret över de fint präntade bokstäverna under lacksigillet. Så gav hon sig i kast med själva texten, och var strax uppslukad. Med bara en kort paus för att hämta några böcker, en kanna vatten och en bägare vin, läste hon igenom hela brevet och började formulera ett svar. |
| |
Thule i Ljusets år 1149, från Domina Elarka Arnvidae till G*** M***
Edert brev fann mig utan incident, liksom jag är öfvertygad även kommer ske vidare. Var förvissad att dessa edra ord bereda mig stort intresse, och jag emnar säkerställa att hwidare korrespondens fortsätta ske på säkert vis.
Du nämner min Tid, samt äfven en undran om dessa mina och mina syskons Löften. Om din frågan än var sist emnar jag besvara den Först, då de äro bundna samman. Nio äro de Regler jag avgett Löfte att följa, och de äro här följande:
I - Om grunden för vår Orden: Fratrum et sororum af Anselmitorden skall så inrätta sitt liv att de lefva i daglig omvändelse, präglat av Kyskhet, Fattigdom och Lydnad. Ödmjukhet skall vara deras riktmärke, och lydnad och vördnad skall de visa sin ordens Ministri samt andra av Ljusets lära utvalda.
II - Om inträde i vår Orden: De som komma till oss genom Ljusets ingifvelse och söka inträde i detta liv skall behandlas med all vänlighet. De skall presenteras för dem som bär ansvar för prövning av aspiranter. Vår ordens Ministri skall förvissa sig om hwar aspirants Ljustrogenhet och att Ljusets sakrament följas på föreskrivet sätt. Under Ljusets inflytande skall enhwar aspirant börja göra bot, medveten om att vi alla helt och fullt hwar dag måste öfverlämna oss i Ljuset. Som ett yttre Tecken på detta vårt Löfte må aspiranten därefter ikläda sig vår ordensdräkt. Efter sin prövotid skall noviser befordras till fratrum et sororum hwarmed de skall Lova att alltid hålla fast vid detta levnadssätt och denna ordens Regel. Då få de lägga bort allt hwad binda dem till världen och drager dem, tillika med all oro och alla sina bekymmer. Må deras enda strävan vara att, i hiertats enfald och i renhet, Älska, Ära, Tillbedja och Tjäna Ljuset med hela sin kraft.
III - Om bönens Anda: Omni loco, hwar dag, hwar tid på Året, skall fratrum et sororum Ära, Älska, Lova, Välsigna, Förhärliga och Tjäna den Förste och Ende, Himmelens och Jordens Fader, Solens och Månens Moder, och med en Sann och Ödmjuk tro, och med ett rent Hierta, tillbedja Henne. Det är Den Förstes vilja att vi ideligen borde bedja utan att förtröttas. I denna anda må fratrum et sororum bedja sina tideböner i förening med den universella Kyrkan. Fratrum et sororum är kallade till ett liv som skall rymma Begrundan och inre Bön. Låtom dem uttrycka en hängivenhet till Ljuset som är utan bekymmer, och dagligen fira gudstjänst med ständigt förnyad glädje, firande den Förstes kärlek till världen. Fratrum et sororum skall i allt söka följa de Bud som äro oss ålagda, och skall i sökandet av bot mot Själssvärta påbörja den invärtes botgöringen utan dröjsmål och sökande Contritio, ej blott Attritio, innan yttre botgöring i form av Bikt påbörjas.
IV - Om ett liv i Kyskhet: Genom sitt Löfte att lefva sina liv i Kyskhet, hwisa fratrum et sororum sin Öfvertygelse att endast egna sig åt det som hör tjänandet av den Förste till. Deras Liv äro vigda att endast göra den Förstes vilja och Behaga Honom. Låten deras Kärlek till Ljuset och mänskligheten genomlysa allt hwad de göra.
V - Om tieenandets och arbetets vägar: Må fratrum et sororum betrakta sig själva såsom ringa människor som den Förste hafva givit Nåden att tieena andra, ej minst genom sina händers arbete. Må de göra detta troget och samvetsgrant. De skall fly sysslolösheten, hwilken är själens Fiende, men de skall heller icke hwara så upptagna med sitt arbete att den heliga Bönens och det heliga Tillbedjandets anda släcks. För sina tienster och sitt arbete få fratrum et sororum mottaga hwad erfordras för deras timliga behov. De skall ta emot hwad de få på ödmjukt sätt, såsom sig bör, ty de äro Ljusets tieenare och den Allraheligaste Fattigdomens lärjungar. Allt utöver hwad fratrum et sororum behöfva skall överlämnas åt de nödlidande. Må Anselmitorden aldrig eftersträva att stå över andra. Låt dem istället vara tieenare och se sig själva såsom underordnade varje människa. Må fratrum et sororum vara Saktmodiga, Fridsamma och Anspråkslösa, Milda och Ödmjuka, och må de tilltala varje människa på ett hövligt sätt i enlighet med sin kallelse. Omni loco, må fratrum et sororum akta sig för att gräla eller bli stridslystna, och ej heller blifva dömande mot andra. Låt dem vara påtagligt glada i Ljuset, och godmodiga, vilket är tillbörligt.
VI - Om ett liv i fattigdom: Lyss till Anselm, vars namn vi bära, i det han sade: Hafva vi föda och kläder, skall vi därmed hwara nöjda. Vi skall hwara Osielviska i vår uppoffran för de Ljustrogna vi tieena. Vi skall visa dem Omtanke och Förlåtelse. Vi skall hysa Tillit till den Förste och Ende, att Han kommer sörja för oss hans Tieenare. Ej skall vi förhäva oss själva, utan Blygsamt se vår del i den Förstes stora skapelse. I all vår levnad skall vi söka Måttfullhet. Ödmjukt skall vi tieena, och Ärligt. Vi skall visa Barmhärtighet gentemot de som det behöfva, och Styrka där det kräfvas. Inför förtvivlan skall vi hysa Hopp. Må fratrum et sororum vara på sin vakt vad gäller pengar och med glädje leva bland utslagna, medellösa, svaga, föraktade, förtryckta och nödställda människor, där vi i Sanning behövas.
VII - Om ett liv i syskonskap: Likt den Förste och Enda älska oss, skall fratrum et sororum älska varandra. Den Förste säger: Mitt bud är detta, att ni skall älska varandra såsom jag har älskat er. Må fratrum et sororum låta sin Kärlek vara verksam i sina Gierningar. Närhelst de träffa varandra, bör det märkas att de alla äro en enda familj. De må göra sina behov kända för varandra. Saliga de som visar kärlek för ett syskon som är sjukt och inte tycks vara till någon nytta likväl som för den som är frisk och kan stå till Tienst! Om Osämja uppstår bland fratrum et sororum genom Ord eller Handling skall den ene med Ödmjukhet och av Hiertat genast be den andre om förlåtelse, och Bönens offer skall strax förrättas. Om någon av dem bryta mot det gemensamma levnadssätt som de alla har anslutit sig till, må Ministri, eller andra som vet om detta, förmana denne. Låt dem som förmana göra sin Plikt utan att tala illa om eller bringa skam öfver denne. Akta noggrant den sielvrättfärdighet som föda obehag eller ilska, ty obehag och ilska hindrar kärlekens verk.
VIII - Om Kärlekens Lydnad: Enligt Anselms föredöme, han som helt förenade sin vilja med Moderns, skall fratrum et sororum komma ihåg hur nödvändigt det är att förneka sin egen vilja i sin strävan efter Ljuset. Då de samlas till kapitel och vid alla sina överläggningar skall de först söka Ljusets rike och Den Förstes och Endas Rättfärdighet, och uppmana varandra att mera samvetsgrant iakttaga denna ordensregel och följa i Anselms fotspår. Låten ingen bli maktlysten eller försöka härska över de andra, utan må var och en i Frihet och med Kärlek tieena och lyda varandra. Detta är Sann och Helig lydnad. I varje konvent hafva fratrum et sororum alltid en bland dem som Föreståndare. Denne är kallad att vara deras Tieenare. Alla är strängt förpliktade att lyda föreståndaren i allt som ej strida mot Samvete och denna ordensregel, ty så hafva de lovat den Förste. Och de Föreståndare, vilka äga auktoritet bland dem, skall verkligen uppträda såsom Tieenare. De bör umgås med alla och uppmuntra och förmana alla med Ödmjuk kärlek. Skulle någon af fratrum et sororum betvivla att denne kan efterleva denna ordensregel enligt dess rätta anda, låten denne erkänna detta för sig själv och vända sig till den Föreståndare som har uppdrag att vaka över de olika konventen. Må denne bemöta ett sådant syskon med Kärlek och Vänlighet och behandla denne såsom en rättsinnig förman behandla sina arbetare. Så skall brödernas Tjieenare förfara. Ej får någon heller lägga beslag på något ämbete eller tjänst som om dess innehav vore en personlig rättighet. Den som innehaft ett ämbete eller en tjänst, skall villigt lämna sin plats åt en annan då dennes tid ha löpt ut.
IX - Om att Lefva likt Ljusspridarne: Fratrum et sororum skall älska den Förste och Ende av hela sitt Hierta, all sin Själ, hela sitt Förstånd och all sin Kraft, och se sin nästas lycka och välgång såsom viktigare än sin egen. Må de förhärliga den Förste i allt som de företager sig, ty hon har sänt dem ut i världen på det att de skall vittna genom ord och gärning enligt hennes Befallning och predika för alla den Förstes ord. Då fratrum et sororum kungör Frid med sina läppar må de se till att äga frid i sina Hiertan. Ej skall de förolämpa någon eller vålla Vrede hos någon, utan framkalla Frid, god Hwilja och barmhärtighet genom sitt Saktmod. Må fratrum et sororum läka de sårade, förbinda de skadade, och återföra de hwilsegångna. Må de alltid komma ihåg att förneka sig själva och överlåta sig helt i den Förste och Endes händer. I sin kärlek till Modern må de vara beredda att blotta sig för enhwar av Diz anhang, synlig eller osynlig. Den Förste säger: Saliga äro de som få lida Förföljelse för Rättfärdighets skull, ty dem hör den Sanna Empyréen till. Alla av fratrum et sororum, vare sig de lefva ett fördolt liv i bön eller tjäna genom barmhärtighetsgärningar, eller gör kroppsarbete, skall hwara ödmjuka och hålla fast vid kärleken, eftersom den Förste är kärlek. De få inte söka sin egen ära, blott förkovra sig å det att de hedra de gåfvor den Förste gifvit dem. De få aldrig bliva självbelåtna eller stolta på grund av någon god gärning eller något gott ord som den Förste hafva talat genom dem. Omni loco, och under livets alla förhållanden, må de bekänna att allt gott komma ifrån den Förste och Ende, Himmelens och Jordens Fader, Solens och Månens Moder, och må de ständigt tacka henne som är all Godhets Källa. |
|
| |
| Hon masserade sina värkande fingrar och lade pennan åt sidan med en gäspning. Det var en god början, och att upprepa sina löften och trossatser för Gabriels räkning hjälpte henne att själv reda ut sina tankar. Nästa kväll tände hon nya ljus, lät en rökelsesticka sprida sin väldoft genom rummet, och tog itu med det riktiga arbetet. Beslutsamt började hon behandla hans övriga frågeställningar. |
| |
Som du kan utröna af dessa mina Löften och Regler är ej min tid viktigare än min Plikt att söka hwisa dig den Väg som leda till det Sanna Ljuset. Jag skall göra mitt bästa att dela hwad kunskap jag har med dig, om än den ej är mer fullständig än hwad någon annan Människa kan häfvda.
Pro Primo: Hurdan Ångerfullhetens natur är, och hurdan dess Betydelse är för begreppen Botgöring, Återlösning och Rening från Själssvärta. Du hänför att Reningen ej är från sielfva Själssvärtan, utan från människans Identitet som Svärtad. Till detta för du att "de osjäliga Bestar och Djur" ej fläckas av Själssvärta, likväl de föra ett Våldsamt leverne, emedan de ej hafva Kunskap om sig sielfva såsom Svärtade.
Jag finner sielfva Nyckeln till detta i det resonemang du för i nästa stycke; att Människan är skapad med egen Hwilja, med en annan Natur än Lejon eller Lokatt. Den Förste har gifvit oss Vilja och Vetskap, och där genom Ansvar. Exempli gratia parabeln om bågskytten som avlossar sin pil öfver en mur: ej kan han hävda frihet från Ansvar, om än han ej visste att där på andra sidan stod en oskyldig man. Vetandet ägde han ej, likväl Svärtades hans själ. Det moraliska ansvaret är hans. Den som icke förstå sin egen Svärta, är likväl fläckad af den. De Giriga, de Högmodiga, de Sielfrättfärdiga, de som söka Makt öfver andra, alla hafva de goda Ursäkter för hwad de göra.
Somliga lära att Attritio, den icke fullständiga Ångern, likväl är tillräcklig Ånger när äfven bikt och bot sökas. Attritio är då Ångern att ej ha följt den Förstes lag och derigenom löpa risk, men får ej icke endast hwara Rädslan för Straff eller Lustan till Belöning. För Attritio gäller att den Svärtade likväl skall hysa ärlig avsikt att ej åter upprepa sina handlingar, och förstå hwarföre de är misshagliga i den Förstes ögon. Dock är alltid att föredra Contritio: den fullständiga Ångern, där Hiertat af hela sin kraft uppfyllas af kärleken till Ljuset. För Contritio gäller att den Svärtade Helt och Fullt öfverlämnar sig å den Förstes nåd, och af Själ och Hierta Ångrar sina handlingar.
Af detta följer således Primo: att Svärtan existerar äfven utan Vetskapen, Secundo: att vägen till botgöring går genom Ånger, och Tertio: att Ånger kan ta form av Attritio eller Contritio, men för sann botgöring och Rening ej endast kan hwila på grund av fruktan eller andra ej moraliska grunder.
Pro Secundo: Huruvida Botgöring, Återlösning och Rening hwara inseparabla från upplevelsen av Ånger. Du frågar huruvida den som ej känner Ånger likväl kan söka och finna rening genom Botgöring eller andra vägar.
Skriften anmanar oss i det sjunde Budordet att det är vår Plikt att söka Råd, Botgöring och Rening från Själssvärta. Ej är Rådet skilt från Botgöringen, ej Botgöringen från Reningen. Dock hafva somliga, exempli gratia Laurentius Martinus, anfört att hwid Contritio hiertat och själen Rening kan finna på det samma vis äfven en dygdig hedning kan finna Nåd i den Förstes åsyn, om blott handens gierning stämma med hiertats. Min mening, som Du nådigt frågade, är att ej heller Contritio för sig sielft kan Rena en svårt Svärtad själ, utan annans hielp och Råd. Om ej Contritio uppnås, utan blott Attritio, är vägen till Rening endast nådd genom den för oss Förestafvade Vägen. Hwid en läpparnes Ånger utan Handens och Hiertats, nås ej Rening, blott en falsk tröst i denna vår Lefnad som snart nog skall finnas otillräcklig när Dunklet dölja våra steg.
Pro Tertio: Huruvida Förmåga och Fakultet att ålägga Botgöring och deklarera Rening endast finnas i den inom Ljusets Lära vigd. Du nämna ett fall där en Patriark godkänt såsom giltig en Bikt tagen af en Ormandisk skriftlärd, och frågar huruvida det står i mänsklig förmåga att åt sig Sielf föreskriva Botgöring och uppnå Rening.
Den Förste och Enda verka genom mångahanda skeenden, och alls icke vill jag säga att Hon aldrig skulle låta Sin Vilja ske genom någon ej av Kyrkan vigd. Dock äro dessa tillfällen Sällsynta, då den Förste i sin outgrundliga Vishet valt att ej Sielf taga Hand i vår Värld. Om där alls finnes de som Läran trogna äro, bör den som söka Råd och Bot till sina invigda sig söka.
Hwad gäller att sig sielf söka Rena, vill jag varna för Högmodets och Förmätenhetens synder. Ej är lätt att vända sitt Öga mot egna Gierningar. Allt för ofta se vi icke oss Sielfa, utan en wrång bild likt i en spegel af suddig brons: än Ljufvare än vi hwara, än Skändligare än den värsta röfvare. Detta är Biktförälderns plikt; att likt en Sann spegel bedöma och ge en Ärlig bild, i enlighet med de Heliga Skrifterna och den Förstes Vilja. Deraf kan vi icke sielfa rätt bedöma hwad Bot vi behöva göra, blott hwad grad af Ånger vi bära i våra hiertan.
Redan har min penna löpt längre än jag emnat, och ej vill jag så trötta dig med mitt Tal. Om ännu du så vilja, kommer jag svara hwad du skrifver. Jag undrar äfven din Tanke om det Sjätte Budet?
I Ljuset
Domina Elarka Arnvidae |
|
| |
| Med en liten gäspning lutade hon sig tillbaka, tog en klunk vin och drog handen över trötta ögon. Så lämnade hon bläcket att torka medan hon lämnade rummet för sin midnattsvandring genom klostrets tysta salar. Snart nog skulle nästa bud kunna skickas. Kanske hon skulle varna Katarina också ... eller så fick det vara, något brev till i alla fall. Hon tyckte fortfarande inte om Gabriel, men hade en känsla av att hans skrifter skulle berätta mer för henne än han kanske själv var medveten om. |
| |
| * * * |
| |
| Denna gång anlände budet under den tid då Magistern var opasslig, och alltså stirrade tomt framför sig från sin position i kammarens hörn, med läpparna ljudlöst mumlande skyddsformler eller viskade uppmaningar till osynliga väsen. Slottspigorna som lämnade försändelsen placerade den snabbt på bordet och flydde från rummet så snabbt de kunde. Det var inte förrän i kvällningen som Gabriel såg meddelandet, när han satt sig ned för att skriva dagbok. Magistern gav ifrån sig ett tillfredsställt läte och strök med fingrarna över Elarkas sigill. Brevet fick vänta till påföljande dag, just för att ha något att se fram emot. Det var därmed först efter frukosten han försiktigt sprättade upp sigillet, satte sig ned bekvämt med en kopp té, och började läsa. |
| |
[Skrivet med mycket liten text under sigillet, vilket doftar starkt av svavel:
CONSECRATIO VELLUM AD IGNEM INFERNIS, IGNEM MORTIS, IGNEM ARCANUS ET SACRALUS
NISI MANEM ELARKA ARNVIDAE TE APERTES
IN NOMINE EMANATUS TERTIUS, EMANATUS SEVERUS: IN NOMINE TZAPHKIEL
EGO VOLUNTARIS, VENIO]
Thule i Ljusets år 1149, från G*** M***, till Domina Elarka Arnvidae.
Edert rykte som god Lärare och Teolog, var alls ej öfverdrifvet. Ni har med Edra ord hjälpt Mig att förstå, sådant jag inte med lätthet, kunnat beskrifva väl.
Pro primo, angående Eder Ordens löften och syften, finner Jag dessa beundransvärda och imponerande. Jag undrar också, ifall det ej gå att se på en god klosterorden som helhet, såsom en modell för den Upplysta Människan som individ, även denna ett Mikrokosmos avspeglande det större Makrokosmos av den Förste och Endes Skapelse. Härvid skulle Vi se Lydnad, Disciplin, Instruktion och Rättelse, som något som de lägre Drifterna och Fakulteterna underkasta sig, under den Högre Viljan. Härtill skall Jag nedan i detta missiv återkomma.
Pro secundo, angående Edra ord kring vetskap om synden, ånger - Attritio liksom Contritio - och den Fria Viljan; är det inte just kring denna Viljans Frihet som allt kretsar? Somliga hafva sett en motsättning i Nadrims ord mellan Vårt mandat att välja Fritt, och Vår uppgift att välja Rätt. Jag mena, att detta voro en illusorisk motsättning, kommen ur illa valda definitioner. Många uttolkare, se ju Vår själsliga Frihet till Val, som något som voro i högre grad av den Förste och Ende, än exempelvis Vår materiella form och de påtagliga tingen kring oss. Jag ansluta Mig här till den Drakopolitiska grupp som kallas Ophiter, i det att Jag se den rena, osvärtade människosjälen som direkt sprungen ur den Förste och Ende, kanhända som en gnista av eller droppe ur eller skärva av, men än hellre kanske som ett löv är sprunget ur rot och stam av ett träd.
Sett så, voro Vår förmåga till Val sannerligen Fri. Varje Vårt Val, kunna ha gjorts annorlunda, oavsett omständigheter eller förmildrande eller tvingande skäl, ety när vi Väljer det Rätta, då är det den Förste och Ende som genom Oss göra Rätta Val inom världens ramar. Det vore då ett Val gjort av ett nära nog Allsmäktigt väsen, i besittning av fullt och Sant vetande, och i linje med en fullständig Godhet och Rättfärdighet. Varje sådant Rätt Val, kunde den Förste och Ende gjort annorlunda, men fattade ändå sitt Beslut. När Vi Välja Rätt, Välja Vi således också Fritt, och dessa båda blefvo i praktiken Ett och Samma, som Val i linje med den Förstes och Endes Bestämning och Plan.
När, istället, Vi välja fel, i Strid med denna Bestämning och Plan, så vore valet ej gjort av den Förste och Ende i Oss, utan just genom dess Frånvaro i Oss genom Vår världslighet, ofullkomlighet och Nedsvärtning. Ett sådant val voro därmed ej heller egentligen något Fritt Val, för hur skulle ett sådant val, grundat på begränsad eller ingen Förståelse för alla Tings yttersta Sammanhang, eller på lägre affekter; fruktan, lusta eller lättja, kunna sägas vara mer Fritt än Lejonets i skogens? Det felaktiga Valet är det ofria valet, och Svärtar Oss just så, att Vi fjärmar Vår världsliga Existens, från dess Källa och Upphov i den Förste och Ende, från Vår Själs Ljus i den Förste och Ende, så att Vi därmed i nästa situation Vi ställs inför, än mer sakna tillträde till den Förstes och Endes Frihet till att Välja Fritt och Rätt i enlighet med den Förstes och Endes Bestämning och Plan, och därmed högst troligt drivas till att åter välja fel, och Svärtas allt mer, et cetera ad nauseum ad infernum.
Ursäkta Ni Min långrandighet, ety det var till detta, tror Jag, Jag ville komma, med mitt tal om Ånger. Kanske är det lägre självet, begränsat till ögonblicket och en slav under drifter, fruktan och ofullständig information, inte Ångerfull - om än till Attritio det väl är kapabelt, synligt också i hur även osjäliga djur, kunna tränas till lydnad genom rädsla inför piskan. Men det Högre Självet, Själens kapacitet och fakultet till sant Fri Vilja, och Ombud för den Förste och Ende inom Oss, det har med den Förste och Ende full insikt i helheten, och känner sann Ånger - roten till Contritio, här - inför att ha uteslutits från beslutsfattandet. Här, synes det Mig, är den egentliga Själssvärtan, och detta det egentliga Fjärmandet av Själ från det öfvriga av Människan - som ett Anselmitkloster från sin Domina - som genom Rening och Återlösning måste botas och Öfverbryggas.
Av relaterat intresse, ville Jag också nämna, hur denna Själens stamning ur den Förste och Ende också återspeglas, inom de magiska lärorna. Det Flöde Arcurus lärt Oss bruka, voro fundamentalt den Skaparkraft som stammar ur den Förste och Ende, och är Rättmätigen Vår att bruka, just i kraft av att Vår Fria Vilja är till för att förverkliga den Förstes och Endes Plan och Bestämning. Sammalunda, hävdar Jag, gäller vildfolkens shamaners Domvärjo och Makt över andeväsen, för Människans Själ talar, i sin renaste form, med den Förstes och Endes stämma till dessa råväsen, som kanske är just den Förstes och Endes vilsekomna Avatarer. Däremot alls ej, för Furstens föraktliga Blodsmagi. Den är given åt sina brukare enbart genom Furstens val, och att den kan ges åt kreti och pleti - Jag är säker på att den kunde läras ut också till osjäliga djur ifall Fursten så önskade - visar att den inte har någon rot i denna Själens Empyrealiska natur, utan enbart i Världsliga omständigheter.
Pro tertio, Ni frågade Mig kring hur Jag se på det Sjätte Budet. Med stor tacksamhet till Profeten, voro mitt korta Svar. Längre formulerat, och av mer allmänt intresse, ser Jag tiden för det Stora Mörkret som en tid, då det voro nödvändigt att snabbt ordna Rättelse i människornas hjärtan, att snabbt föra så många som möjligt åter till göra Rätta och Fria Val i enlighet med den Förstes och Endes Plan och Bestämning, emedan annars världens sista tid sannerligen voro kommen. Profeten var således tvungen att vara pragmatisk, och gifva de Maningar, som för de flesta som hörde dem, vore de allra bästa. De Sju Buden voro, i Min mening, sådana Maningar. För den stora massan, avspegla de nästan exakt, huru den Förstes och Endes Plan och Bestämning för dem voro.
Detta vill Jag tydliggöra; för Världens Strålglans och Ära, vore det absolut nödvändigt att de Sju Buden följas av folket. Endast så, kunna den grund byggas, varpå kan skapas den Storslagenhet som den Förste och Ende genom Oss Välja att upprätta. Detta gälla i sanning också det Sjätte Budet. För de som voro satta att vara hjorden av får och annan boskap, eller att vara dess vallhundar, skulle inget annat fungera. Andra är emellertid satta att vara Herdar, eller Slaktare, för att fullfölja metaforen. I den bördiga mylla som de Sju Buden låter Oss bygga upp, där kan sedan frön till Storslagenhet sättas, varvid den lilla andelen härvid Utvalda kan fullborda den Förstes och Endes Bestämning och Plan såsom Tänkare, Härförare, Arkitekter, Lagstiftare, Hjältar, Konstnärer, stora Konungar och Drottningar, såväl i Arantis som i Thule. Så bär också trädet Frukt, som är olik dess löv.
Det var inte för dessa Utvalda som Profeten predikade de Sju Buden, för i Planens Fullbordan, skall det komma att krävas De, som kan handla utan Tvekan, utan Ånger, utan Vedergällning och utan Hämningar. För sådana Utvalda kräves inga uttalade Bud från Profeten, för den Fria Viljan, som är den Förstes och Endes Vilja att realisera sin Plan och Bestämning för Skapelsen, talar för sig själv direkt genom Dem. Dock räknar Jag Profeten främst bland de så Utvalda, sida vid sida med Arcurus, den Trefalt Välsignade. Om Ni håller för sann också den sk. Apokryfiska Kanon, finns ju där somliga texter, som visa hur Nadrim stundtals själv skall ha handlat i motsättning med ett eller fler av de Sju Buden. Från Mitt perspektiv voro detta alltså ej heller ställt i motsättning till Budens övergripande giltighet. Det voro helt enkelt så, att Profetens roll i den Förstes och Endes Bestämning och Plan för Skapelsen, inte voro begränsad till den roll som den stora massan hafva att spela i denna Plan.
Härmed heller inte sagt på något sätt, att den som Utvalts till att utöka Skapelsens Härlighet längs Vägar som ej begränsas av de Sju Buden, inte också kunna Synda, eller falla till föga, och vara i behov av Rening och Återlösning från den Svärta som härvid anlöpts Deras Själar. För Min egen del, begick Jag en stor synd, i det att Jag tjänade Furst Gholan. Jag såg en enkel väg till att genomföra Mitt magiska utforskande, och genom sådan lättja och feghet, kom Jag att gå Furstens ärenden. Men detta voro inte Min roll i den Förstes och Endes Plan och Bestämning, ty hur kan Vägen till Mästerskap gå sida vid sida med Gholans? Han skall inte acceptera någon annan sann Magus vid Sin sida, när Han kuvat Thule under Sig. Men Jag var svag, och ville inte se hur Jag härmed svek den Förstes och Endes Fria Vilja och Förtroende. Det var inte förrän Jag mötte shamaner, i Talvala, som delade med Mig en trollbrygd på giftsvampar som renats i passage genom deras husdjur, som Jag ställdes inför detta faktum, så att Jag ej längre kunde bortse därifrån. Denna Svaghet och Synd hafva dock Svärtat Min Själ, och Jag ålade Mig härföre en Botgöring, att Ödmjukt vara Gholans fiender till hjälp, till dess att Han störtats ned och besegrats. Dock ser Jag, att också Furst Gholan hafva en roll att spela, i den Förstes och Endes Plan och Bestämning. Han är städet mot vilket den Förste och Ende nu smider Hjältar i Thule. De skall smidas Starka och Stolta nog att besegra de Döda Trädens Furste, deras stål skall Härdas i Nyckelns Renhet, och Jag hoppas kunna göra bot inom ramen för detta Härdande. Edra råd och insikter kring en sådan Botgöring och Rening, voro Mig högst värdefulla och uppskattade.
Eder i Välvilja,
in Lux Sacralum et Arcanum,
G****** M************
Comte de Grandmontagne
Doctor Philosophicus, Alumnus Universitae Colognae
Magister Collegiae Magicae Margholiensis
Magus Arcuri, 3'-1'
P.S.
Ifall Ni önskar dela med Eder av sådan insikt; längs vilken Väg förde Edert liv Eder till Anselmitsyskonen? Barndomens renhets naturliga uppföljning, eller en Botgöring efter en tids liv i världen?
D.S. |
|
| |
| * * * |
| |
| Den här gången anlände brevet utan att åtföljas av varken huvudvärk eller en dålig smak i munnen. Elarka tog emot det strax efter middagsbönen. Raskt gick hon in till sin kammare för att läsa vad Gabriel skickat henne, mot sin vilja nyfiken på att försöka förstå vad som rörde sig i det märkliga sinnet. Efter den första genomläsningen reste hon sig och gick till sitt fönster för att se ut över gården och samla sina tankar, och där stod hon med brevet i handen medan hon förstrött betraktade människorna som rörde sig över klostrets innergård. Hennes blick fastnade på Eirik där han gick förbi på väg mot örtagårdarna. Contritio ... Plötsligt var det som om hennes tankar föll på plats, som om olika delar av en sönderriven tavelduk plötsligt hamnat i just ett sådant läge att hon kunde se hela bilden igen. Eirik och Gabriel. Två aspekter av samma fråga. Med snabba, rentav ivriga steg återvände hon till sin pulpet och doppade pennan i bläckhornet. |
| |
Thule i Ljusets år 1149
Från Domina Elarka Arnvidae till G*** M***
Ej kan du ana hur ditt Bref glädja mig. Länge har det hwarit sedan jag senast Grubblat öfver dessa ting. Dock finner jag i dina resonemang stora Swagheter, hwilka äro af den art att den Thesis du bygger på dem faller likt ett Hus byggt på Sandig mark. Jag finner din förmåga att Resonera sund, men ej kan det hielpa när du gör det utifrån fel tolkade Axiom.
Pro Primo: Din tanke om en god klosterorden likt en Afbild av den Upplysta Människan är en tanke jag finner väl mig bekant. Likt människan skall vi hafwa Hierta och Tanke att känna och resonera, speglat i wåra bud att Förmana varandra i enlighet med den Förste och Endes ord och Älska och Tieena dem vi hafva att Vårda, Hand att utföra våra Gierningar och Läppar att framföra våra Budskap. Du för denna tanke hwidare och anför att allt i den Förstes och Endes skapelse speglas inom hwarje del af Skapelsen, med den Högre Viljan som anförare och Lydnad, Disciplin, Instruktion och Rättelse de Medel genom hwilka de lägre Drifterne underkasta sig Viljans ok. Härigenom likställer du Viljan med dess Höga ställning en återspegling af sjelfa den Förstes plats i hwår Värld.
Pro Secundo: Att du likställt Viljan och Valet med den Förste leder till swagheter i denna din andra sats. Du anför att vi hwara i Sanning Fria att välja blott endast när vi välja Rätt, och att detta är på grund af den Förstes närvaro i våra Själar. Å ena sidan häfda du att det är din Egen vilja att göra det Rätta - å andra sidan häfda du att när detta Val göras, är det ej Du utan det du menar är den Förstes Anda inom dig.
Ej ansluter jag mig till hware sig Ophiter eller andra Drakopoliter i denna Fråga. Som jag lärt har den Förste valt att ej taga Hand direkt i denna vår Värld, annat än i ytterligt Sällsynta fall. Din liknelse med löf på ett träd skulle jag snarare beskrifva likt en bägare Vatten. När den Förste gaf oss vår Frihet och Vilja avskiljdes vi likt vattnet avskiljes från Källan när vi hälla det i bägaren. Hwad därefter händer med Vattnet beror ej på Källan; väl kan Källan frysa utan att Bägaren gör det, likväl som Bägaren kan påverkas utan att Källan förändras - men en dag kan likväl vattnet i bägaren återgå till Källan, och de kommer åter hwara Ett. Likt ett barn kan fostras af sina Föräldrar men likväl vända sig Mot dem eller Till dem efter eget val, är vi anmodade att lyssna till den Förstes röst i våra Hiertan men ej därtill Tvingade hware sig att lyssna eller handla.
Dina ord smaka af Determinism, något som ej väl kan sammanföras med then Fria Viljan. Vi lära att Upplösningen en dag skall komma, men hwad som då skall hända är ej ännu skrifvet. Therföre är hwart val av Vikt och Betydelse. Ej kan du lägga detta ansvar på den Förstes axlar; det är Ditt ansvar och Ditt Allena. Om som du skrifva det hwara: "den Förste och Ende som genom Oss göra Rätta Val" skulle ej din vilja hwara Fri, och dina val därmed Meningslösa.
Sammalunda är det ej Frånvaron af den Förste som leder till de felaktiga hwal du nämner; ej kan du så lätt afskriva dig Ansvar, G***. Du anför att de val som leda å Mörka vägar ej äro Fria val, ety de enligt dig fattas af lägre Drifter och därmed skulle likställas med de osjäliga Djurs.
Just i detta hwilar frågans Hierta. Du söker avfärda hwalets Dilemma med att människans Anda är antingen af den Förste och där genom göra det Rätta, eller i den Förstes frånvaro likt ett djur välja det Mörka. Men den Förste är ej din amma, att hålla din Hand och fatta dina Beslut. Hwid en sådan tidpunkt att dina wärldsliga Föräldrar och Faddrar se dig förmögen att fatta egna Beslut, gör så äfven din Gudomlige förälder. Inom envar hwila båd Ljus och Mörker, båd Drifter och Klarsyn. Själens Svärta kommer sig af när Dina val föra dig närmare Egenkärlekens Mörker, men ej är det ett Ofritt val om än det för hwar gång bli lättare och lättare att välja det Onda. Theraf kommer sig också att det äfven från det djupaste Mörker går att vända mot Ljuset; om blott Vilja och Hierta uppriktigt ångra sina val och söka Bot och Rening. Om, som du häfdar, detta vore den Förstes hand som styra, hwarföre skulle alls någon Människa frukta Mörkret? Hwarföre skulle Ljuset låta ett enda af hennes Barn falla? Blott then Fria Viljan och valets Vikt och Betydelse kan detta förklara.
Dina ord om hur äfven ett djur kan nå Attritio af fruktan för piskan berätta för mig att ej du förstått om hwad jag talat. Ej är rädslan för Straff eller önskan om Belöning nog för att Rening nå. Attritio är ej den barnsliga Ångern att ha blifvit Upptäckt med Handen i Honungskrukan, då sielfa Upptäckten är vad som ångras och ej Gierningen som sådan; Attritio är Förståelsen att den Förstes regler är satta för oss af goda Skäl, och Önskan att ej åter mot dem bryta.
Således: Primo: Vi veta att innan Upplösningens dag står vår wärlds Framtid och Öde ej skrifvet. Secundo: Theraf kan vi sluta oss till att vår Fria Vilja och de Val vi göra äro af Betydelse och Vikt. Tertio: Enhwar Människa bär alltså inom sig båd Ljus och Mörker, samt Ansvaret för sina egna Gierningar. Quod Erat Demonstrandum.
Pro Tertio: Af dina ord kan jag utröna att du gör skillnad på folk och folk, på ett sätt som djupt mig oroar. Du anföra att den Förste och Ende hafver en Plan för dem du kallar den stora massan, och en annan för dem du menar äro Utvalda. Enligt dina ord gifva dessa dubbla Planer dem du kallar Utvalda en Tillåtelse att sielfa bryta mot den Förstes Bud, om de så finna för gott.
Detta är inget annat än en Villfarelse, född af Högmod och Sielfrättfärdighet. I sanning säger jag till dig, att den uslaste tiggare på Arantis torg likväl är lika högt Älskad af vår Gudomliga Moder som den Högste Uttolkaren sielf, och äga samma Förmåga och Rätt till Frälsning och att hwila i den Sanna Empyréen. På samma sätt hafver den Högste Uttolkaren samma Plikt och Ansvar att följa de bud som för oss är Förestafvade, som tiggaren på torget! Onda rykten hafver jag hört om vad som försiggå bland dem som sig sielfa sätta Öfver den Förstes bud, och som mena att de äro Viktigare än andra. De hafva glömt det Sjätte Budet, och lefva likt Härskare istället för i Ödmjuk Kärlek. Med Läpparne må de bekänna sin tro till Ljuset, men Mörkret hafver tagit sin boning i deras Hiertan och ledsagar deras händer att utföra ondskans Gierningar.
Än en gång tager du din tillflykt i Determinism, och menar att den Förstes plan genom hwad du hävdar är Ledsagade Val - alls ej Fria - bestämmer hwad steg dessa Utvalda taga. Nog kan jag instämma i att dessa våra tider kräfva svåra Val, men therföre är det än viktigare att vi tillsammans söka påminna hwarandra om att ej sielfva hemfalla åt Mörkret. Ty hwad gagna det en Människa, om hon vinner hela Wärlden, men förlorar sig Sielf? Hwilken Seger hafva vi Vunnit, om vi i dess genomförande Sielfva blifva hwad vi Avsky?
Jag finner det löftesrikt att du Valt att avstiga från dina tidigare Vägar. Äfven jag hafver ett brokigt Förflutet, och alls icke är jag utan Fläck. Mina händer hafva tagit liv, och i Ord och Gierning hafver jag brutit många af de Bud som är oss satta. Men innan vår Dödsdag är det icke för sent att vända åter till Ljuset och den Förstes armar, något jag väl önskar äfven dig. Dock oroar det mig hur du envist häfvdar frihet från Ansvar i det att du plägar framhäfva en förutbestämd Plan som ursäkt för hwad Val du gjort och vilka Gierningar du utfört. Gott är att se hur du erkänner hwad fel du Utfört, dock se jag i samma mening din önskan att lägga Agens hos den Förste, och där genom sielf undkomma Ansvar. Innan du erkänna detta Ansvar kan du heller icke känna Ånger, för om ej beslutet varit Ditt, hwarföre då det Ångra? Men Attritio eller Contritio äro nästa nödvändiga steg, eljest du riskerar Dunklet i evärderliga tider. Handens och Läpparnes botgöring genom goda och uppbyggeliga Gierningar äro af nytta för de runtom dig, men utan Hiertats bifall äro de ej din Egen räddning.
Gärna fortsätter jag vår korrespondens, om du ännu ej tröttnat på en enkel kvinnas torftiga lärdom. Kanske jag på detta hwis kan tjäna som Biktmoder, om än dagar och vägar skilja våra Anleten åt.
Din Tieenare i Ljuset
Domina Elarka Arnvidae |
|
| |
| När hon var klar med brevet till Gabriel, skrivet i ett långt svep, tog hon fram ett nytt blankt ark och kastade ned några snabba ord även till Katarina. Brevet märktes med änkedrottningens namn, och en strikt anmaning att läsa det innan det andra budet överlämnades. |
| |
Thule i Ljusets år 1149
Från Elarka Arnvidsdotter till hennes högt värderade vän, Katarina
Katarina; jag anmodar dig att ej för ett ögonblick glömma vem du hafver i din Kula. Ännu finner jag det förhastat att uttala någon slags Dom, men de ord som skrivs oroar mig till Märgen. Likt ett barn till sinnet, oförmögen att Ansvar taga eller Ånger uppleva; likväl ett barn med Skarpsinne och Makt, utöfver mycket hwad jag skådat. Det Missiv jag denna gången skickar kan leda till Oro; likväl tror jag det vara av nytta, oavsett utgång. Dock manar jag dig att den närmsta tiden hålla ett extra vakande Öga.
Alltid din tieenare och Vän
I Ljuset
Elarka |
|
| |
| * * * |
| |
| Eftermiddagen hade varit präglad av åsktyngda moln och en blygrå himmel, och Gabriel var retlig och tyngd av huvudvärk. Mörka och destruktiva tankar rörde sig genom hans sinne där han låg tillbakalutad, kring hur olika plågor och umbäranden skulle ansätta ett stort urval av personer han visste befann sig runt om i Lejonnästet, särskilt soldaterna, vars blickar sedan rådsslaget allt eftersom kommit att präglas av ett allt större ogillande. Magistern förmodade att ryktet börjat sprida sig om hur det varit hans magi som satt eld på kyrkorna i Geda under belägringen. För en stund spekulerade han kring detta - fanns kanske ändå trots allt någon genuin helighet i dessa smutsiga prästers helgade platser och böner? Eller var deras förmenta sakrament bara likt barns efterapande, av den egentliga helighet han själv kunde erfara och manipulera i kraft av sin Arcuriska skolning? Detta vore kanske av värde, att fråga kloster-Dominan om. Var hon en bilddyrkare, eller kanske rentav en bildstormare? För en stund drömde sig Gabriel bort i fantasier kring hurdana Elarkas synder i sitt tidigare liv varit. Tjuv, mördare, bedragare? Magistern hällde upp av sin hembrygda malörtsdekokt ur ett korkat lerkrus, och blandade med friskt vatten, droppe efter droppe. När brevet så anlände, var han en smula drucken, och fullt övertygad om att det inte kunde vara någon slump att försändelsen anlände just när den gjorde. "Denna brevväxling har en högre mening och syfte!", tänkte Magistern, sprättade upp brevet med sin ritualdolk (och placerade den därefter omedelbart tillbaka i sitt skyddande hölje av violett sammet), och började läsa. Utanför fönstrets valv bröt äntligen regnet ut, och spred en renande doft uppifrån örtagården. |
| |
[Skrivet med mycket liten text under sigillet, vilket doftar starkt av svavel:
CONSECRATIO VELLUM AD IGNEM INFERNIS, IGNEM MORTIS, IGNEM ARCANUS ET SACRALUS
NISI MANEM ELARKA ARNVIDAE TE APERTES
IN NOMINE EMANATUS TERTIUS, EMANATUS SEVERUS: IN NOMINE TZAPHKIEL
EGO VOLUNTARIS, VENIO]
Thule i Ljusets år 1149, från G*** M***, till Domina Elarka Arnvidae.
Pro primo, dessa frågor voro sannerligen inga, som blott med vardagens förståelse enkelt låta sig förstås. Ej heller blir det allmänt uppenbarade, med vilket Jag mena Profetens predikan, Oss till stor hjälp - ej fanns där i den Stora Tiden, som Jag sade, vare sig möjlighet eller betydelse i att exakt definiera Val, Vilja, Frihet eller Själens sanna Natur, när uppsåtet var att rädda världen på vad sätt som än krävdes. Således faller det hän åt tidigare eller senare uttolkare, filosofer och andra i besittning av deduktivt eller uppenbarat vetande, att lösa dessa frågor. Ej heller blir det okomplicerat att avgöra.
Jag anar också, att vårt samtal väcker en känslans glöd i Domina. Ni tillmäter Mig här och var en tolkning eller inställning till vad Jag skrivit, som att Jag söka fly undan ett eget ansvar, sådant att Jag skulle uppleva det som en belastning Jag ej vilja erkänna, genom att så friskriva Mina handlingar från ett personligt Val. Till detta återkomma Ni faktiskt så pass ofta, att Jag undrar om Jag inte placeras samman, med någon annan, så belastad individ, i Edra tankar kring samtalet, någon Ni anar finner ångern vara nästan överväldigande smärtsam? Denna omtanke är rörande, men angående Min egen person knappast behövlig; Mina beslut åsamkar Mig sällan smärta, och Jag har nästan aldrig lastats av ånger.
Jag vill börja med att återknyta till den Ophitiska teologin. Eder uppfattning är klart mer i linje med Arantis än Min, och Eder ståndpunkt är också den till vilken Jag uppfostrades, av Föräldrar och Lärare, under min barndom i Merovia. Att Jag senare anslutit Mig till en bild vari den Förste och Ende ses som Vår direkta och konkreta rot, voro något som mestadels följa av upplevelser Jag haft under bön och meditation. Ifall Ni upplevt vad Jag gjort, skulle Ni kanske se det på samma vis, och kanske inte. Angående den Förstes och Endes icke-närvaro i världen har Jag länge funnit den doktrinen paradoxal och svårförklarad, rentav svårförenlig med den Förste och Ende som på samma gång Allsgod och nära nog Allsmäktig; Jag finna att denna paradox kunna lösas upp ifall den Fria Viljan i Oss, och den Förstes och Endes Val, voro ett och samma. Doktrinen i modifierad form blevo, att Vi generellt voro den Väg genom vilken den Förste och Ende upplever och inverkar på Världen. Det gör emellertid inte stor praktisk skillnad huruvida Öst eller Väst här har rätt, utifrån vilka konsekvenser det i övrigt få för ämnet för Vårt samtal.
Därnäst vill Jag återknyta till friheten, för vad mena Vi egentligen med frihet? Nadrim definierade det aldrig, ej heller många av filosoferna. Vi använda ordet, och tycka Oss förstå, men vad voro egentligen dess betydelse? Ni tala om Determinism som motsatt Frihet, vilket skulle göra det Fria Valet till det oförutsägbara utfallets val, den kastade tärningens val. Men skilt från vad Ni antyda, ser Jag inte hur ett val som voro fritt i sådan bemärkelse, alls skulle vara meningsfullt. Den unga, som fostrats till Dygdig och God av Ansvarskännande Faddrar, och för vilken Frestelsernas omfattning voro begränsad innan hon byggt upp för dem erforderlig Moralisk ryggrad, skola långt oftare välja att göra det rätta, än den som vuxit upp bland sällarna i slummen, och från späd ålder tvingats välja mellan att vara Hungrig eller att Synda. Ändå se Vi för båda dessa, att Vi föredra det rätta valet fattat av endera framför det felaktiga valet, och ingen skulle heller förorda att minska den förras moraliska uppfostrans omfattning, eller att stiga in för att Försvåra hennes Liv, på det att hennes rätta val då skola komma att bli mindre förutsägbara, ergo, den icke-Deterministiska friheten, voro en Kimär, som Vi ej egentligen Värdera, så som Vi kanske säga oss vara. Jag säger alltså; inte är det så att Vi ser Oförutsägbarheten som den meningsfulla aspekten hos ett korrekt val. Snarare skulle Jag hävda, att meningsfull Frihet bestod i, att Fakulteter för Val och Handlingsutrymme fanns, sådana att Potential fanns för andra Val än det fattade, också hade kunnat göras, ävenså Vi kan säga med närmast Perfekt säkerhet, att dessa Alternativ aldrig skulle ha inträffat.
Faktum är, att vart Jag ville komma med detta, egentligen endast var just detta, att Helgonet, som aldrig i sina dagar fattar ett Ont beslut, ej genom den Perfekta förutsägbarhet hennes handlingar och Sanna Dygd medger, blevo mindre fri än drinkaren, eller spelaren, om Vilka Vi ej kunna säga annat, än att de understundom Synda, understundom Ej. Ingen kan ursäkta sitt onda leverne med att de skulle åtnjuta större frihet ifall de voro Syndare än Helgon, detta emedan Friheten ej voro sådan Oförutsägbarhet, utan bara just att i Valsituationen hafva Makt att Välja, obehindrad av praktiska begränsningar, otillräcklig information, eller rädsla för Vedergällning. Om Frihet så definieras, då blevo också Perfekt, Absolut Frihet endast något som den Förste och Ende kunna besitta, varvid nästan bara en Ophitisk teologi kan förena detta resonemang med doktrinen om människans Val som sant Fritt.
Angående frågan om ansvar, blevo det heller inte så att någon Människa skulle vara mindre Lastbar ens under en fullt Ophitisk teologi, och under en frihetsdefinition som inte tarva någon Oförutsägbarhet för att gälla. Från denna utgångspunkt blevo visserligen Jag själv möjlig att sammanfatta i termer av närvaron av den Förste och Ende i Mig, parat med frånvaron av den Förste och Ende i Mig. Men på samma sätt som ej förminskas Vår möjlighet att tala om exempelvis Arosia som rike, bara för att dess Gränser i Tid och Rum bara avgränsa en del av en större helhet - av Landet under fötterna, Himlen över huvudet, och med Floder som ständigt Brusar igenom - så blir heller ej sammansättningen som utgöra varje Person mindre relevant. Annorlunda uttryckt, säga kanske en Ophitisk teologi mer kontroversiella ting om hurdan den Förste och Ende voro, än om hurdan människan voro. "Jag" blevo ej mindre ansvarig för Mitt beslut, för att "Jag" voro av den Förste och Ende - i någon bemärkelse, kunna kanske rentav denna Teologi sägas innebära, att Vi alla voro avatarer av den Förste och Ende, på Våra egna sätt. Likväl blevo ej den Förstes och Endes Närvaro att lasta, utan det i Oss som voro den Förstes och Endes Frånvaro; detta voro då själva definitionen på Vår Skuld, vår Lastbarhet, och vår Själs Svärta, den "Vi" i detta hänseende, hafva Dragit på Oss.
Detta knyta också an till de frågor Ni ställa, kring hur en Rättfärdig Skapare kunna låta Något Enda av sina barn falla till Mörkret och alltjämt förbliva Rättfärdig, och till Oförutsägbarheten kring Upplösningens slutliga utfall. Dessa skenbara Paradoxer försvinna i stort, ifall man anta en Ophitisk teologi. I den Sanna Empyréen, finnas endast Ljus. Jag skrev redan i Mitt första brev att Jag menade, att detta Ljus ej behöva någon Kontrast, i form av något slags Mörker för att blifva meningsfullt, häri menade Jag samma som Jag skrev ovan, kring att det Goda Valet ej måste vara effektivt oförutsägbart för att vara meningsfullt, alltså att redan den orealiserade potentialen till Onda Val hos det Perfekta Helgonet, voro tillräckligt för att medge Frihet och Mening. Oändligt långt från den Sanna Empyréen, dock, voro den Förste och Endes närvaro inte lika fullständig; Mörkret som frånvaro av Ljus innebära den Falska Empyréens existens som Det Där där den Förste och Ende ej voro, och Skugg-Empyréen, Det Där där den Förste och Ende voro närvarande endast delvis. Eftersom Vi är både Närvaro och Frånvaro av den Förstes och Endes Väsen, kunna då den Förstes och Endes Närvaro i Oss ansvara för Rättfärdiga Val, Frånvaro för Orättfärdiga val, och därmed bliva det också uppenbart huru den Förste och Ende i Oss ej kunna lastas, för att någon av Oss falla till Mörkret. Det som detta kan läggas till last, blir istället den grad till vilken Vi ej voro fullt ut av den Förste och Ende, Vår Världslighet, graden till vilken Vi ej voro Helgonlika, vilket också kan ses just såsom "Vår" identitet som Levande och Dödliga individer. Ergo, också den Ophitiska teologin erbjuder en - i Mina ögon logiskt Öfverlägsen - förklaring på hur den Förste och Ende i sig självt förblir såväl Rättfärdig som Mäktig.
Ni frågar också, varför någon människa skulle frukta Mörkret ifall Valet till det Onda voro ett ofritt Val. Jag vill då vända på detta; ifall det voro ett helt Fritt Val, varför skulle någon människa i så fall frukta Mörkret, ifall de lika väl kunde Välja bort det? Men som kanske har antytts, mena Vi nog helt enkelt ej samma sak, med begreppet Frihet, såsom det tillämpas på Våra Val. Jag se ej det Fria Valet som mindre Determinerat, eller mer Oförutsägbart, eller mer eller mindre Ansvarsbetyngt, än det ofria Valet. Kanhända är emellertid här Våra perspektiv i slutänden mer lika, än de kan tänkas verka. Låt Mig endast tydliggöra, att Jag på intet sätt vill bagatellisera någons Ansvar för sina gärningar. Jag tror, emellertid, på en Rättfärdig Röst som talar genom Vår Fria Vilja, där då Vi inte är till Själen alltför Svärtade - om än Vi alla är somligen Själsligen Svärtade redan i kraft av att Vi finns till som delar av Skugg-Empyréen snarare än av den Sanna Empyréen. Jag tror på den Förstes och Endes Kraft och Vilja att göra gott i Världen genom Oss, och att Vår Fria Vilja ej förminskas i något relevant hänseende genom detta.
Pro secundo, Ni förenkla en smula, det Jag skulle vilja hävda kring den Förstes och Endes Plan - vilken, menar Jag, utgör själva definitionen på det Goda; med andra ord, det voro Gott och Rätt, det som den Förste och Ende önska, det voro vad Vi bör mena, med själva orden Gott och Rätt, deras Essens och Innebörd, deras Rätta Förståelse, voro just såsom en Handlingarnas och Tingens överensstämmelse med den Förstes och Endes Plan och Bestämning. Jag mena att denna Bestämning och Plan inte måste vara enkel, eller lättbeskrivlig för den stora massan eller ens för lärda Prelater, utan kunna vara lika Komplicerad som Skapelsen i sig självt. Det voro alltså inte så mycket så att det skulle finnas Två skilda Planer sida vid sida, som att Profetens predikningar enbart avspegla huvuddragen, sådana de behövde vara och alltjämt behöver vara, för att folket skall kunna efterleva dessa huvuddrag.
Vi voro alla lika Fria eller Ofria, utifrån närvaron av den Förste och Ende i oss. Den som voro Utvald, som Jag sade, till dåd som gå utanför Buden, voro lika Fri eller Ofri att handla så som någon annan, och ej mer eller mindre lätt att Förutse. Med Bestämning och Plan, menar Jag alltså ej vad som faktiskt i slutänden sker, utan helt enkelt den Moraliska Måttstock med vilken Rättfärdighet eller Synd kan tillmätas dessa Handlingar. Se någon, exempelvis, vars roll i den Förstes och Endes plan voro att öka världens Strålglans med Blodiga Händer, kanske att harva undan Folkstammar, lika Thules "Vildfolk", vilka i detta Hypotetiska Exempel stodo i vägen för Storslagna Rikens uppkomst, röjandet av Ny Mark och resandet av nya Kyrkor. Ifall den Förstes och Endes närvaro i Henne visar sig starkare, då skall Hon göra detta, och det vore Rätt. Ifall den Förstes och Endes frånvaro i Henne visar sig starkare, då gör Hon det inte, och det voro i sådana fall en Synd, ett Tillkortakommande inför den Förste och Ende. Alla bär samma ansvar för sina Handlingar, Fria eller Ofria, och allas Handlingar voro i samma omfattning Förutsägbara eller Oförutsägbara, men beroende på vad en människa voro Utvald till att åstadkomma, kunna samma Handling vara God eller Ond, allt efter hur väl den stämma in, med vad den Förste och Ende egentligen planerade för Henne att åstadkomma.
Jag mena alltså, att det finnas Personer och Situationer, för vilka det vore en stor Synd att Efterleva det Sjätte Budet. Dessa Personer och Situationer voro Utvalda, endast i så mån att de voro relativt ovanligare, emedan det för de allra flesta, voro moraliskt riktigt att efterleva det Sjätte Budet, eller de andra Buden för den delen. Var och en, som efterleva sin Bestämning, voro lika Dygdig och lika Ren i den Förstes och Endes ögon - lika högt älskad, som Ni säger, men det innebar inte att den roll var och en hafva att spela i den Förstes och Endes plan, ifall Hon välja att spela den, voro densamma. Lika fullt voro var och en Förkastlig, som ej efterleva sin Bestämning.
För somliga, kunde kanske deras Bestämning och Plan, vara dem smärtsam och svår. Den som är satt att, i Realiserandet av den Förstes och Endes Plan, Harva de svaga för att skapa ny Styrka, kunde kanske uppleva stor Smärta och malplacerad Ånger häri. Hon skulle därmed kanske falla inför den Ångern, välja Fel, i att ej Fullgöra sin Bestämmelse, och därmed skulle hon Synda och Svärta sin Själ. För en sådan individ, vore en frihet från Ånger istället en Styrka.
Häri har Jag också en tanke, som Jag dessvärre tro skilja sig somligt, från vad Moderkyrkan predika, även den byggd i viss mån på Ophitisk teologi. Vi är den Förstes och Endes Vilja och Val i Världen, men Vi är också den Förstes och Endes Erfaring av Världen. Vår Lycka och Olycka - allas Vår Lycka och Olycka - voro även den Förstes och Endes. Åtskilliga situationer, såsom en duell till döden, eller en förförelse som ske med hjälp av lömska hållhakar på en annars ovillig part, eller en storslagen hämnd, utgör Olycka för den som ej segrar, men för segraren, utgör potentiellt mycket stor Lycka. Också denna Lycka har del i Världens Strålglans, och det är Min tro, att den Förste och Ende i sin tur behagas genom Segraren i sådana situationer, och av att genom Henne få erfara sådan Lycka. Onekligen finnas mycket av Olycka, som den Förste och Ende ej glädjas åt - Furst Gholans verk bland dem, bortsett då från dess tidigare nämnda Värde i att frambringa nya Hjältar. Ifall Världen dock ej alls var tänkt att understundom medge den Starkas Lycka på den svages Bekostnad, då hade den förvisso Skapats annorlunda. Jag voro ganska säker på att Ni här, kanhända äro av en annan mening, men Jag finner, att också givet detta Förbehåll, att Världen skola medge Vår Fria Vilja, och också givet det Förbehåll, att Diz inverkan hafva sin Betydelse, så kvarstå detta ändå, som den rimligaste förklaringen, till den Värld vari vilken vi Lefva.
Med glädje tar jag emot Edra råd kring min Synd, Bättring och Botgöring, och skulle värdera Eder högt som Biktmoder i detta hänseende. Vore det av nytta för Eder i detta att höra mer kring vilka Mina gärningar hafva varit?
Eder i Välvilja,
in Lux Sacralum et Arcanum,
G****** M************
Comte de Grandmontagne
Doctor Philosophicus, Alumnus Universitae Colognae
Magister Collegiae Magicae Margholiensis
Magus Arcuri, 3'-1'
P.S.
Jag önsker Eder fråga, just på Urval ur Mina förflutna Gärningar, ur Eder Bildning, Visdom och Erfarenhet, skulle Ni säga, att det ligger en större synd i Vanhelgelse av det, som Kyrkan helgat - böner och handlingar, Tempelsalar, altare, Helgonreliker, botgöringsrullar, och annat - än vad den rena Förstörelsen, och dess Konsekvenser för det Världsliga Livet, i sig innebära?
D.S. |
|
