| Alcamarthiel |
Juli 1142. I norra Furstendömet, norr om Björnramsbergen, färdas en liten grupp utsänd av Nyckelns Väktare på ett hemligt och farligt uppdrag.
Fursten har återfunnit Hjärtat av Náuglug, den drake som tjänade honom i forntiden, och det är Väktarnas tro att han kommer att försöka ge den nytt liv. Han har redan en kropp - den ohyggliga järndrake som släpptes lös vid Månhella. Om Alliansen ska kunna möta detta hot måste de veta mer om det. Därför har de nu sänt en expedition mot den forna dvärgboningen Nárdrifa att söka efter Kalin, den ende dvärg i Thule kunnig nog i smide och järnrunor för att ha kunnat bygga ett sådant vidunder. Men om Kalin lever är han Furstens fånge.
I huvudrollerna ser vi Nyckelns Väktares fem utsända:
Färden har hittills gått via Norrhamn över en bortglömd del av Björnramsbergen, där de fem utsända med nöd och näppe klarade sig förbi en kollapsad damm, ett sjötroll och en hemsökt översvämmad by. Efter de många strapatserna fann de dock den väg in i Nardrífa som Geirlaug kände till sedan gammalt - en ström som rinner ut från under dvärgstaden - och kunde ta sig in under berget...
Under Björnramsbergen, under jord och berg långt i norr, är det alltid mörkt och kallt.
I grottorna under dvärgstaden Nardrífa, där den underjordiska strömmen rinner ut söderut, är det inte bara mörkt och kallt utan för det mesta också tyst och stilla. Men den dödslika stillheten var på väg att brytas.
En flotte, tungt lastad med två människor, två alver och en dvärg, paddlade sig mödosamt fram genom mörkret, motströms över det mörka, kalla vattnet.
”Mörker och djävlar, vad tungt,” pustade Greta Klare och stakade undan flotten från grottväggen med paddeln. ”Kunde det inte ha funnits någon ström som rann in åt rätt håll så vi slapp paddla motströms?”
”Ni människor, alltså,” skrockade dvärgen Geirlaug. ”Den här forsen är ju så långsam att det nästan är som en sjö.”
Vattnet var förvisso ganska stilla, om än mörkt och kallt. Kalkstensväggarna dröp av fukt och luften i tunneln var fuktig och tryckande. Alla ljud verkade förstärkas och förvridas mellan de ojämna grottväggarna.
|
|
|
”Vad var det där?” Alcamarthiel snodde runt och sneglade bakåt. De andra hade också hört det; ett svagt plaskande läte långt bakom flotten. Geirlaug lyssnade en stund och ryckte sedan på axlarna.
”Nog bara en fisk eller något vattendjur eller något,” muttrade hon. De andra såg inte helt övertygade ut, och den lärda alven fortsatte att då och då vända sig om och stirra ut i mörkret bakom flotten.
Den smala tunneln började undan för undan bli högre och högre i tak, och vattnet blev långsamt djupare. Plötsligt försvann väggarna på båda sidor; de verkade ha kommit ut i en grotta.
”Vi måste nog ta risken och tända facklor nu,” sa Geirlaug, ”vi måste se var vi är.” Hon fick kvickt eld på en fackla; i dess flackande sken skymtade de en vattenfylld grotta som bredde ut sig utom synhåll åt alla håll, men till vänster om öppningen fanns det en avsats som verkade följa grottväggen. De paddlade in till avsatskanten, klättrade i land och förtöjde flotten vid avsatsen.
Ett svagt luftdrag kom uppifrån, och de tände ytterligare en fackla och en lykta och försökte orientera sig. Grottan var av allt att döma jättelik och ljuskällorna kunde bara lysa upp en del av den; bortom dem var beckmörkret ändlöst. Geirlaug, som likt andra dvärgar kunde se förvånansvärt bra i närapå kompakt mörker, spanade ut i mörkret längs väggen.
”Där borta!” sa hon. ”Längre bort längs den här sidan finns det en avsats till och den sluttar uppåt. Har vi tur är det en väg uppåt...”
De klev ombord på nytt, paddlade bort längs den vänstra grottväggen till nästa avsats och tog sig i land där. Där fanns det en skreva i väggen och med viss möda lyckades de släpa in flotten där och gömma den någorlunda väl. Ovanför avsatsen fanns det som en plan hylla och – mycket riktigt – en tunnel som vindlade sig in i berget, sakta sluttande uppåt. Djupt inne i berget hörde de nu, för första gången, ett avlägset muller.
”Vänta lite,” sa Geirlaug och gick ett stycke före upp i tunneln. När hon förvissat sig om att den var säker vinkade hon till sig de andra, och i samlad tropp smög de uppför tunneln.
Plötsligt glimtade ett litet ljus hastigt till långt ovanifrån. De fem stannade upp och kikade uppåt, och Greta höjde facklan och konstaterade att höjden blivit fri uppåt. ”Hör ni?” viskade hon. ”Det låter som det rör sig något långt däruppe.”
”Jag tror vi hittat rätt,” grinade Geirlaug. ”Har vi tur så är det här ett ventilationsschakt...”
* * *
Klättringen upp blev mödosam, men det kunde ha varit värre. Schaktväggarna var torra, grova och trots allt inte särskilt svårklättrade. Schaktet öppnade sig i en sorts alkov i kanten av en grovt uthuggen tunnel. Ljuset de skymtat syntes fortfarande, avlägset och orörligt, till vänster. I fjärran hörde de dova dunsar och krasandet av sten som krossades.
 |
|||
|
”Var har vi hamnat?” frågade fru Alva Ansdotter och såg sig om med handen på svärdfästet.
”Ser ut som gruvan,” sa Geirlaug. ”Sch! Det kommer någon!”
De backade in i den mörka alkoven och väntade spänt. Från den mörka högra tunneln kom en tung lastkärra rullande; en människa i trasiga kläder sköt den framför sig. Han passerade dem utan att se sig om.
”Vi följer efter,” viskade Alva och Geirlaug nickade. Alcamarthiel markerade alkoven och den nya riktningen med några knappt synliga alviska runor och de smög tyst efter gruvträlen på avstånd.
Så småningom kom de ut i en väldig grottsal, som bara nödtorftigt lystes upp av facklor på väggarna och en stor eldhärd längre fram till vänster – det var ljuset från den de sett i tunneln. Flammorna från den cirkelrunda härden slickade botten på en smältdegel och lyste upp hela änden av salen med sitt fladdrande sken; längs väggarna låg högar med stenkol och ved. Flera människor – tre män och en kvinna – lastade malm från transportvagnar till hinkar som tycktes kedjade vid en hissanordning. I ett annat hörn av salen höll en större grupp människor med hackor på att bryta malm.
”Jodå,” nickade Geirlaug. ”Här har vi eldhärden, då är inte vägen upp till smedjan långt borta.”
Mycket riktigt: ett halvt stenkast från härden, till höger, försvann tre smala trappor upp i mörkret. Vid trapporna stod två svartklädda legionärer; det vita sexarmade Furstekorset på deras svarta sköldar syntes på långt håll i dunklet. En av dem bar ett armborst.
 |
| Mithiel |
Mithiel såg med ett måttande öga bort mot trappan och vaktposterna. ”Jag kan pricka armborstskytten innan de ser oss,” viskade hon och strök handen utmed bågen. ”Greta, kan du ta den andre?”
Greta såg tveksam ut. ”Kanske... fast då får vi vara bra säkra på att slå ut båda innan endera kan slå larm. Det kan bli drygt. Är det inte bättre om vi kan avleda dem på något sätt och smyga förbi?”
Efter en stunds lågmält dividerande kom de fram till en plan som verkade ha goda utsikter. Geirlaug fyrade av ett par armborstskäktor högt upp mot hissmaskineriet och lyckades blockera anordningen med andra skottet; hissen gav ifrån sig ett skriande, raspande läte av metall mot sten och slamrade ilsket utan att röra sig. En av vaktposterna svor och gick bort till härden för att undersöka det, och de fem smög i mörkret fram mot trappan. När de närmade närma sig tog Alcamarthiel, efter att lågmält ha mumlat lite för sig själv, ett steg fram och utropade med en grov mansröst som lät som om den kom bortifrån härden: ”Hej! Kom hit och hjälp mig, kvickt!” Soldaten som stod kvar vid trappan rynkade på ögonbrynen men tog även han några steg bort mot elden – tillräckligt långt för att de skulle hinna smita förbi och smyga uppför en av trapporna.
* * *
”De här trapporna leder upp till smedjan,” förklarade Geirlaug viskande på väg upp. ”Det ska bli spännande att se hur det ser ut här nu...”
”Undrar om de Furstliga tagit över hela stället?” sa Alva. ”Vi har inte sett några dvärgar än...”
”Vi får se,” sa Geirlaug sammanbitet. ”Kanske är mitt folk trälar i sina egna smedjor...”
Nu började luften bli varm och rökig; ju högre upp de kom desto starkare blev lukten av rök, sot och smält järn. Det tidigare svaga avlägsna bullret började stiga; ljudet av malm som skyfflades in i ugnar, luckor som slamrade, smältjärn som fräste, bankande släggor och kraset av hackor mot sten hördes i mörkret.
Trappan kom upp i en stor, grovt uthuggen stensal, högre i tak än gruvgångarna. Rakt fram till vänster såg de en bred trappa som gick uppåt, och till höger det rödaktiga ljuset från springorna i en väldig masugn. Flera mörka skepnader – människoträlar, vad det såg ut som - arbetade kring ugnen, och bortom den kunde man skymta räls som ledde in i mörkret. Bortanför trappan stod en sorts ställning; antagligen överdelen av hissanordningen från gruvan; en träl stod vid den och halade upp en hink, det såg ut som de fått ordning på den redan.
”Vart ska vi nu?” viskade Alcamarthiel. ”I den här helveteshålan kan vi inte stanna.” Hon såg sig omkring med rynkad näsa; det var tydligt att hon vantrivdes i den rökiga dvärgsmedjan.
”Lugn i stormen,” muttrade Geirlaug. ”Jag vill se vad de gör längre in i smedjan.” Hon smög längs grottväggen fram mot rälsen och nickade åt de andra att följa efter. En lastvagn passerade förbi dem från väster, stannade vid ugnen och båda trälarna vid den började lasta tackjärn i den. ”Nu!” väste Geirlaug och de slank iväg genom tunneln längs rälsen.
Tunneln vidgade sig snart på nytt. Luften var fortfarande full av sot, rök och svettlukt och nu hördes en allt högljuddare klang av stål som slogs mot stål. De passerade en spiraltrappa och strax därefter öppnade sig tunneln till en öppen sal, hjälpligt upplyst med facklor längs väggarna och en väldig härd under en smältdegel i salens mitt. Två mörka skepnader avtecknade sig vid degelns styrstång; den omgavs av fyra stora stenblock med gjutformar. Rälsen slutade strax framför degeln, och en annan gestalt höll på att lasta tackjärn ur en vagn. Längs salens väggar, som till skillnad från i den förra salen var släta, jämna och blankpolerade, arbetade fler skepnader vid arbetsbänkar, städ och ässjor.
Och de som arbetade i den här salen var dvärgar.
Geirlaug bet sig i läppen och tycktes vara på vippen att kliva fram till den närmaste, men Alcamarthiel hejdade henne med en hand på axeln.
”Det är för tidigt att avslöja oss,” väste hon. ”Gör inget dumt nu.” Dvärgen blängde på henne men nickade sen och de förblev gömda i den mörka tunneln en stund medan de försökte fundera ut vad de skulle göra härnäst. Geirlaug menade att om Kalins folk nu, som det verkade, trälade åt Fursten i sina egna smedjor var det troligt att Kalin också fanns här någonstans. Hon pekade bort mot en stor port, som stod på glänt i bortre änden av salen och verkade leda till en ny tunnel.
”Den där minns jag inte,” sa hon. ”De har byggt ut smedjan sedan jag var här... och det skulle förvåna mig om det inte har med draken och allt att göra. Vi måste undersöka den.”
Nu kom det någon från den nya tunneln. En äldre dvärg med långt grått skägg och elak uppsyn kom inklampande i smedjan med en långskaftad pickhammare över axeln. De andra dvärgarna i salen såg inte upp utan fortsatte med sitt arbete. Den nyanlände gick runt och inspekterade ässjorna, smältdegeln och så småningom avlastandet av vagnen. Nu såg de honom på nära håll. Han plockade upp en järntacka ur vagnen och blängde missnöjt på dvärgen som lastade ur.
 |
|
|
”Är det här allt?” snäste han. ”Vi behöver mer. Det här går inte fort nog.”
Dvärgen vid vagnen stannade upp och blängde under lugg på honom. ”Vi jobbar så fort vi kan, Vexxar,” sa han buttert.
”Det hoppas jag,” sa dvärgen som kallades Vexxar. ”Folk som drar benen efter sig har han ingen nytta av. Och han väntar sig att var och en gör sitt yttersta. Nå, rappa på. ” Han vände på klacken och gick tillbaka mot porten.
Dvärgarna högg i på nytt, svärande och muttrande, och det var tydligt att de var tröttkörda. De såg sig knappt om alls, och efter ytterligare en liten stunds väntan vågade sig de gömda smyga vidare längs väggen mot den västra porten Vexxar kommit från.
Tunneln bortom porten var bred och öppen, men lyckligtvis fanns det gott om nischer och ojämna alkover längs de grovt uthuggna väggarna. Det var hett här, men från väster kom fläktar av frisk luft och en del glimtar av ljus. Långsamt och försiktigt smög sig de fem längs ena väggen, mot det allt starkare larmet från salen som låg bortanför.
Gången blev ljusare ju längre man kom, och när den så småningom öppnade sig ut i en jättelik grottsal var ljuset nästan bländande för intränglingarnas ovana ögon; i salens tak, högt ovanför, fanns ett stort hål där dagsljuset strömmade in. Det plötsliga ljuset gjorde att det faktiskt tog några ögonblick för dem att fatta vad det var som låg mitt i salen. Men snart såg de, och det de såg kom blodet att isas i ådrorna.
Draken.
På ett upphöjt podium i salens mitt, stilla och orörlig som en sfinx, låg järndraken, det ohyggliga vidunder av järn och eld som terroriserat Månhella för tre år sedan. Dess något kilformiga, kantiga, utsirade huvud, stort som en fullvuxen människa, vilade något på sidan mellan dess framtassar med sina spjutliknande klor. De väldiga vingarna i stål och läder var invikta som på en jättelik fladdermus. Den ödleliknande kroppen och den långa, kraftiga svansen, som slutade i en brutal taggig slaga, var täckta av svarta järnfjäll. Allt på den tycktes vasst och kantigt.
Dussintals dvärgar arbetade vid olika delar av drakens kropp, och åter andra slet vid städ och ässjor längs grottans väggar. En massiv hissanordning, som måste ha använts för att hissa ned odjuret genom schaktet, tornade upp sig bredvid podiet. Tunga kedjor hade gjorts redo som för att surra draken, men de låg öppna nu. De kunde knappast behövas heller, för draken visade inga som helst livstecken utan påminde mest om en ofantlig staty.
Det var fru Alva som först fick mål i mun. ”Ser du Kalin någonstans?” viskade hon till Geirlaug.
Geirlaug slet med en kraftansträngning blicken från draken och såg sig om i salen. Hon skakade på huvudet.
”Då måste vi tillbaka och söka vidare,” viskade Alva. ”Här kan vi inte uppnå mer än att bli upptäckta.”
De gled tyst tillbaka in i tunneln de kommit från.
* * *
Trappan från smedjan ledde upp till en jättelik sal uthuggen ur berget. Väggarna var släta och polerade till en spegelblank yta som väl reflekterade ljuset från de många facklorna som monterats längs dem. Luften var sval och doftade svagt av stekos, brinnande kol och svavel.
”Det här är boningskvarteren,” förklarade Geirlaug tyst medan de stannade för att hämta andan ett stycke ned i trappan. ”Så mycket folk som arbetar nere i smedjan nu är det nog rätt tomt här, utom kanske på barn och gamla. Men vi får ta det försiktigt ändå – det är rätt öppet här som ni ser.”
Rakt framför trappan, ett stycke bort, ledde ett par trappsteg upp till en eldhärd i en mindre byggnad av svart sten. Ett par skepnader kunde skymtas i färd med att grilla något över elden; i övrigt verkade den vidsträckta salen folktom nu. Ett stycke bakom trappan, bortom ett valv i väggen, ledde en liknande trappa vidare upp till nästa våning. Längs väggarna fanns långa rader av oansenliga dörrar. Till höger om trappan stod ett stort podium av svart sten; fyra vita marmorpelare sträckte sig från dess hörn ända upp till det avlägsna taket, och mitt på det stod en tre meter hög gyllenskimrande staty av vad som såg ut som en dvärgkvinna.
”Vad är det där?” viskade Greta och pekade på en större byggnad som skymtade bortom podiet.
”Brunnarna och latrinerna,” svarade Geirlaug. ”Tror inte det finns nåt intressant där. Men om jag inte minns alldeles fel har vi samlingssalen borta till vänster, och därborta borde Kalin ha sitt arbetsrum också...” Plötsligt hejdade hon sig, stelnade till och satte ett finger för läpparna. De tystnade alla och lyssnade. Någon – eller några, det lät som flera par fötter – var på väg nedför trappan från våningen över.
”Stanna här nere i trappan,” viskade Geirlaug. ”Jag ser efter om kusten är klar.” Medan de andra hukade sig i skuggorna och gjorde redo sina vapen smög hon upp högt nog i trappan för att kunna spana.
Det var en grupp dvärgar som kommit nedför den andra trappan, fyra eller fem stycken, och Geirlaugs hjärta tog ett språng när hon kände igen den vitskäggige gamle dvärg i mörk kaftan som linkade fram stödd på en käpp framför de andra. Förra gången hon sett honom var hon inte mycket mer än ett barn, men han var inte att ta miste på. Det var Kalin.
Från sitt gömställe försökte Geirlaug snabbt få grepp om läget. Kalin var vare sig bunden eller fängslad vad hon kunde se – han bar ett par tunga armlänkar runt handlederna, men inga kedjor var fästade i dem. De unga dvärgarna som åtföljde honom såg också ut mer som tjänare, eller kanske livvakter, än som fångvaktare. Gick han alltså fri ändå?
Kalin hade stannat upp nedanför trappan och växlat några lågmälda ord med sina följeslagare, men nu satte den lilla gruppen sig i rörelse igen. De var på väg rakt mot trappan nedåt. Geirlaug beslöt att hon var tvungen att ta en risk nu hur det än blev. Hon såg sig om och förvissade att salen var tom på folk i övrigt innan hon snabbt klev upp ur trappan och med fingret för läpparna mötte Kalins blick.
Den gamle dvärgen stannade upp och såg förbluffat på henne. Hans följeslagare tycktes också bestörta och en gulskäggig dvärg tog ett språng fram för att ställa sig mellan honom och Geirlaug. Kalin gjorde en lugnande gest och vände sig sedan på nytt mot Geirlaug med en forskande blick i sina mörka, djupt liggande ögon.
”Geirlaug?” sade han lågt efter ett ögonblicks tystnad. Han slog svagt ut med händerna som för att hälsa henne välkommen, men hejdade sig sedan och såg sig oroligt om. ”Är du här ensam?”
”Inte riktigt,” medgav Geirlaug viskande. ”Jag har ett par vänner med mig. Vi har färdats långt för att finna dig, och nu behöver vi talas vid.”
Den gamle dvärgen betraktade henne under ytterligare ett par ögonblicks tystnad och nickade sedan omärkligt.
”Vi kan inte tala här,” sade han med sänkt röst. ”Väggarna har öron. Minns du var mitt arbetsrum ligger?”
”Bortanför samlingssalen, första ingången norr om trappan?”
Kalin nickade. ”Följ efter mig dit. På avstånd. Se till att ingen följer er.” Utan att vänta på något svar skred han iväg norrut och han och hans lilla följe smälte snabbt bort i mörkret.
* * *
Efter att ha väntat en stund smög de efter. En kort, bred tunnel ledde till samlingssalen; en avlång sal med rader av bänkar framför varandra. Den bortre väggen var målad röd med en gyllene fyrkant – Kalins folks emblem, förklarade Geirlaug – och sidoväggarna var täckta med vackert färglagda ristningar som tydligen illustrerade motiv ur dvärgarnas historia och legender. Ett par av de dvärgar som åtföljt Kalin satt på bänkarna och väntade. De tittade misstänksamt på Geirlaugs fyra längre följeslagare – alverna hade försiktigtvis huvorna uppfällda – men sa ingenting.
Kalin släppte in dem i sitt arbetsrum, som låg direkt innanför samlingssalen, och låste omsorgsfullt dörren. Först nu fick de fem ta en ordentlig titt på honom.
Trots hans höga ålder, hans med dvärgmått mätt spensliga kroppshydda och den eleganta käppen han stödde sig på tycktes han vare sig kraftlös eller skröplig, och mycket av det intrycket måste ha berott på ögonen. De var mycket mörka, djupt liggande och glittrade av energi och skarpsinne under de buskiga vita ögonbrynen. Även hans anletsdrag i övrigt var kraftfulla, med en örnnäsa och en hög panna och långt snövitt hår och skägg. Håret var bakåtkammat och skägget prydligt flätat. Han var enkelt klädd i en lång mörk kaftan och bar en liten kalottliknande mössa.
Kalin hade i sin tur betraktat Geirlaug och de andra, och när han såg att två av dem var alver såg han åter förvånad ut men fann sig snart.
”Som ni säkert inser,” sade han med en djup och märkligt tilltalande stämma, ”svävar ni i stor fara. Vet ni inte vad som har skett i Björnramsbergen?”
”Det var det vi hoppades att du skulle kunna tala om för oss,” sade Geirlaug. ”Bland annat.”
”Ni går inte säkra någonstans,” fortsatte Kalin. ”Inte ens här är ni trygga i längden. Men vi borde hinna talas vid en liten stund. Jag förstår av ditt sällskap att det här inte är fråga om någon artighetsvisit.”
”Det är riktigt,” sade Geirlaug. ”Mäster Kalin, vad är det som har hänt här egentligen?”
”Ovan jord vet vi inte mycket om vad som skett,” svarade Kalin långsamt. ”De Furstliga kom hit för tre år sedan och tog oss med överraskning. Nu är vi fångar i vår egen smedja och gruva.”
”Så du är fånge nu?” bröt Alcamarthiel in. ”För mig ter det sig som att du går fritt omkring här...”
”Ja och nej,” sade Kalin med sänkt röst. ”Som du så skarpögt observerat går jag inte kedjad, och jag har fått… låt oss kalla det en tvetydigt privilegierad position. Mina kunskaper ansågs tydligen för värdefulla för att jag skulle få ruttna bort i en fängelsehåla. Jag har fått ett tungt ansvar för mina meddvärgar och deras arbete.”
”Arbete?” sade Geirlaug. ”Du menar draken?”
Kalin såg henne i ögonen ett par ögonblick innan han svarade. ”Ja,” nickade han sedan. ”Det är det vi arbetar på nu. Och det är snart klart. Vi är nästan klara med vår del, och det sista som saknas är tydligen på väg.”
”Det som saknas? Drakens hjärta?”
Kalin svarade med ett mellanting mellan en nickning och en axelryckning. Fru Alva, som hittills stått tyst och lyssnat, tog nu ett steg framåt.
”Mäster dvärg,” sade hon, lågmält men med skärpa i rösten, ”lyssna på oss. Det där vidundret som de tvingat er att bygga kommer att bringa död och förödelse över båda våra folk om de lyckas ge det nytt liv. Det verkar som om du vet mer om det än någon annan om det. Du måste hjälpa oss.”
Den gamle dvärgen såg fundersam ut. ”Nå,” sade han långsamt, ”för gammal släktskaps skull” – här nickade han åt Geirlaug – ”stode jag gärna till tjänst. Men det är inte mycket jag kan göra för er här och nu. Kanske om jag kunde göra några avskrifter av mina anteckningar…”
”Det är gott och väl,” genmälde fru Alva, ”men låt oss gå rakt på sak: både vi och Fursten behöver dig och dina kunskaper. Desto större skäl att vi måste beröva honom dig. Vi tog oss in här oupptäckta, och vi kan ta oss ut igen. Du kan fly med oss och vi kan skydda dig.”
”Fly?” sade Kalin med ett höjt ögonbryn som om tanken varit helt ny för honom. ”Härifrån? Ingen flyr från Nárdrifa. I vart fall inte jag. Missförstå mig rätt, jag tror säkert att ni skulle kunna föra mig ut, men jag har som sagt ett ansvar. Många oskyldiga skulle få lida...” Han teg och såg besvärad ut.
”Vad menar du?” sade Geirlaug. ”Ditt folk?”
Kalin nickade långsamt, fortfarande med olustig uppsyn. ”Som jag sade... de Furstliga sätter stort värde på min fortsatta närvaro och verksamhet. Samtliga mina fränder här har hotats med döden om jag skulle försvinna. Jag kan inte ta deras blod på mitt huvud...” Han teg en stund och tycktes utkämpa en inre kamp. ”Men... om det gick att lösa... hur hade ni tänkt föra mig ut? Och hur lyckades ni ta er in här?”
De andra tittade på varandra. Skulle de avslöja hur de tagit sig in? När de släppte Kalin med blicken upptäckte de också något annat: Mithiel hade lämnat deras cirkel och stod med örat tryckt mot dörren.
Efter en kort stunds tystnad rätade alven upp sig. ”Det är folk på väg hitåt,” sade hon, lugnt men skarpt. ”Åtskilliga, säkert minst ett dussin rustade.” Hon vände sig mot Kalin och hennes grå ögon smalnade. ”Vem varnade dem, tro?”
Kalin reste sig stödd på käppen och mötte oavvänt hennes hårda blick. ”Vi har inte tid med några dumheter nu,” sade han. ”Göm er kvickt i mitt sovrum, så ska jag försöka bli av med dem.” Han tecknade åt den lilla dörren i bortre väggen.
”Göm er därinne ni,” sade Mithiel. ”Jag stannar helst härute.” Hon slank in i en av garderoberna och drog till dörren på glänt.
De andra hade nätt och jämnt hunnit in i sovrummet förrän det bankade på dörren och en sträv röst ropade: ”Öppna i Furstens namn!” Kalin förvissade sig om att hans gäster var utom synhåll och linkade sedan långsamt fram till dörren och låste lika långsamt, oberörd av de fortsatta knackningarna, upp den. I nästa ögonblick hade ett halvdussin svartklädda legionärer stormat in i rummet, och många fler tycktes stå i salen utanför. Kalin backade långsamt undan mot sitt skrivbord.
”Spionerna. Var är de?” röt sergeanten som anförde legionärerna.
”Vafalls?” sade den gamle dvärgen retligt. ”Jag försöker arbeta här, i min ensamhet, men det är klent med arbetsron som ni väsnas. Det finns ingen här.”
”Du får ursäkta om vi inte blint tror dig på ditt ord, mastro Kalin,” hördes en kylig kvinnoröst med sjungande sydländsk accent. En kvinna i svart mantel och bröstplåt klev fram, fällde upp visiret på sin saladhjälm och visade ett solbränt ansikte med kort svart hår och mörkbruna ögon med en skrämmande hård blick.
”Kapten d’Avanzati,” sade Kalin kyligt. ”Så angenämt.”
”Sök igenom rummet,” befallde kaptenen sina soldater utan att byta fler artighetsfraser med Kalin.
Sedan hände allt mycket fort. En legionär öppnade garderobsdörren och föll i nästa ögonblick, genomborrad av Mithiels svärd. Dörren till sovrummet vräktes upp och Geirlaug och Greta fyrade av sina armborst samtidigt genom dörröppningen och fällde ytterligare två. Fru Alva rusade ut med draget svärd och sköld och slöt upp vid Mithiels sida; Geirlaug följde snart efter. Efter en kort och förvirrad slagväxling – ytterligare ett par soldater blev sårade och Geirlaug fick ett hugg över överarmen – föll de Furstliga tillbaka några steg och de som fått plats inne i rummet slöt sig samman i en liten sköldmur. För ett ögonblick tvekade båda grupperna.
”Ge er!” ropade kapten d’Avanzati som nu stod i det andra hörnet av rummet, bakom linjen av legionärer. ”Ni har ingenstans att fly.”
Fru Alva konstaterade bistert för sig själv att hon hade rätt. Deras läge var ganska hopplöst i längden; visserligen kunde de hålla stånd väl här och de Furstliga kom inte åt att utnyttja sitt överlägsna antal ordentligt, men hur länge skulle det hålla? Så var det så här uppdraget skulle sluta, med en desperat sista strid till döden?
Men plötsligt hördes en ljus och klar stämma: ”Håll!”
Alcamarthiel hade på något sätt – ingen hade riktigt sett hur, varken Alva eller de Furstliga – glidit ut ur sovrummet och fram till Kalin, som backat undan mot sitt skrivbord mellan de två stridande skarorna. Nu grep hon tag i hans arm med ena handen och lade sin dolk mot hans hals med den andra. Kalin drog efter andan men stod i övrigt orörlig.
”Det räcker nu,” fortsatte alvkvinnan med sin vanliga, mjukare stämma. ”Ingen tar ett steg närmare, eller dvärgen här dör.”
”Du bluffar,” fräste kaptenen.
”Tror du?” sade Alcamarthiel med ett sött litet leende. ”Kanske det, eller kanske inte. Vill du ta risken, Fursteslyna?” Hon gjorde en liten rörelse med dolken.
Kapten d’Avanzati blängde hatiskt på henne och gav sedan motvilligt tecken till legionärerna att falla tillbaka ett par steg.
”Backa ut ur rummet allihop,” sade Alcamarthiel, ”och släpp ut oss. Och inga dumheter.” Motvilligt backade soldaterna undan och lät dem passera ut ur arbetsrummet med sin gisslan framför sig. Kalin gjorde inget motstånd utan följde lugnt med. Ute i samlingssalen höll de Furstligas sårvårdare på att förbinda de sårade, men annars var det öde och tyst. Greta och Mithiel höll uppsikt bakåt mot de Furstliga med armborst och båge skjutklara, men de Furstliga tycktes inte betänkta på några desperata angrepp.
* * *
”Nu har vi inget val,” sade Geirlaug lågmält till Kalin och fru Alva som gick närmast. ”Vi måste fly så fort vi kan. Men nu har i alla fall de Furstliga sett att du inte rymde självmant utan blev bortrövad mot din vilja...” Kalin grymtade bara till svar.
De var på väg ut i dvärgstaden nu. ”Kan vi ta oss ner samma väg vi kom?” sade Greta. ”Det är lite väl öppet, och snart lär det svärma fler Furstedrängar omkring oss.”
”Vi ska nedåt, alltså?” sade Kalin. ”Då har jag kanske ett förslag. Det finns en tunnel som inte används mycket längre ett stycke fram till vänster – den ser igenrasad ut, men det går att ta sig fram. Och där kan vi skaka dem av oss utan svårighet.”
Båda alverna var misstänksamma, men det fanns inte så mycket att välja på – de var så illa tvungna att skaka av sig de Furstliga om de skulle kunna ta sig ut utan att röja sin planerade flyktväg. Kalin ledde dem längs salens vägg och in i en tunnel som mycket riktigt såg halvt igenrasad ut. Tunneln var grovt uthuggen, den dröp av fukt och av och till lossnade jord och småsten från taket. Den sluttade svagt nedåt.
”Vart leder den här tunneln egentligen?” sade Greta.
”Nedåt, till gruvan så småningom,” sade Kalin. Han stannade upp, lutade sig på käppen och andades tungt – upplevelsen tycktes ha frestat på honom. Andhämtningen gick över i hostningar. Geirlaug klev fram för att stötta upp honom.
”Tack,” sade den gamle dvärgen när han hämtat andan och slutat hosta. ”Och Geirlaug... tro mig eller ej som du vill, men jag beklagar allt det här.”
”Allt...” började Geirlaug, men kom inte längre. I det ögonblicket stötte Kalin med all kraft sin käpp mot en sten eller platta i tunnelgolvet. Hela tunneln tycktes rista till och i nästa ögonblick började ett långt stycke av golvet i tunneln öppna sig inåt som ett par falluckor. Kalin gjorde med förbluffande vighet en kullerbytta baklänges och försvann ur sikte. De fem tumlade handlöst ned genom falluckan, men föll först inte så långt – under den fanns ett brant sluttande schakt, närmast likt en rutschbana, som var för brant och halt för att de skulle kunna hålla sig kvar där de var. Snart hade de försvunnit i djupet.
* * *
Kalin, som legat hopsjunken i tunnelmynningen en stund, tog sig sakta upp på knä stödd på sin käpp och flämtade tungt. Ett rop skar genom grottsalen och två av de unga dvärgar som följt honom tidigare kom skyndande och hjälpte honom upp. Stödd på käppen och en armstark dvärg linkade han tillbaka mot sitt arbetsrum.
Innan de hunnit fram så långt möttes de av kapten d’Avanzati och en grupp soldater. ”Var är de?” ropade hon.
”Jag är oskadd, tackar som frågar,” sade Kalin med ett bistert småleende. ”Inte tack vare dig dock. Det var lite väl nära ögat...”
Kaptenens ögon smalnade, men hon nöjde sig med att upprepa sin fråga. ”Var är de? Kom de undan?”
”Ingalunda,” skrockade Kalin. ”Jag ledde dem rakt i en fallgrop – bröt de inte nacken i fallet har de hamnat nere i fånggrottan.”
”Fånggrottan? Med dvärgfångarna, menar du?” svarade kaptenen långsamt.
”Därifrån rymmer de i vart fall inte i första taget,” sade Kalin. Han lade huvudet något på sned och plirade på den fortfarande bistert stirrande d’Avanzati med en konspiratorisk glimt i ögat. ”Det var det bästa jag kunde komma på så här utan vidare... men jag tänkte mig, att du kanske inte skulle sörja över att de här inkräktarna, som lyckades ta sig in mitt för näsan på dig och dina trupper, hamnade någonstans där de inte blir bokförda. Eller ville du gärna ha dem vidareförda och rapporterade, kapten?”
D’Avanzati såg bistert på honom i ytterligare ett ögonblick, så tycktes hon slappna av och skuggan av ett leende for för första gången den här dagen över hennes ansikte.
”Nåväl, mastro Kalin,” sade hon. ”Men de har kvar vapen och allt...?”
”Ja, jag fick inte riktigt tillfälle att avväpna dem fastän de bara var fem stycken,” sade Kalin torrt. ”Men det borde ni väl kunna få ordnat nu när ni vet precis var ni har dem.”
”Gott,” sade kaptenen. ”Då är det bäst vi får det ordnat så kvickt som möjligt, så kan vi fortsätta med vårat sedan. Besöket borde vara i antågande snart.”
”Kära kapten,” sade Kalin höviskt men med ett stänk av otålighet i rösten, ”det hade inte fallit mig ur minnet. Vi gör vår del och vi kommer att vara klara i tid. Fursten skall få det han blivit lovad.”
Fortsättning följer: I drakens håla