Natten till den 17 september, medan striderna rasade inne i Geda, inträffade en serie mystiska händelser i ett av de Furstliga härlägren utanför staden, närmare bestämt det som inrymde Kollegiets fälthögkvarter. Här följer en serie vittnesmål från några av de berörda, utdragna ur de Furstligas officiella protokoll.
Korpral Giacco, III Legionen, II Bataljonen, II Kompaniet
Jag stod tillsammans med legionärerna Wieclaw och Magda på vakt i vakttornet längst ut från pallisaden i riktning mot gedaån. Jag hade ungefär 300 meters fri sikt bort till dimman Kollegiet ordnat för att hålla våra fiender på avstånd. Medan jag stod på min post noterade jag att sikten blev sämre och sämre och jag insåg att dimman var på väg att svepa in mot min position. Jag var dock fylld av förtroende för Kollegiet och stannade på min post. I samband med att de första dimstråken nådde mig kunde jag hör plötslig höra musik, märkliga toner sammanflätade på ett sätt som inte liknade något jag någonsin hört, komma inifrån dimman. Jag fattade misstankar och vände mig om för att säga till Wieclaw att ge sig av och rapportera händelsen till sergeant Korp, men lyckades i stället ta ett märkligt virvlande steg och föll över räcket och landade så olyckligt att jag bröt ena benet och sedan förlorade medvetandet av smärtan.
Rode, trosskarl
Jag var på väg med ett par hinkar vatten bort till köksavdelningen då lägret onaturligt fort sveptes in i dimma. Plötsligt såg lägret jag tjänat i de senaste månaderna inte längre bekant ut och jag irrade bort mig bland tälten. Då hörde jag på avstånd musik och dans. Utan att riktigt veta varför började jag ta mig dit åt och jag fann mig ta flera dans steg på vägen. Snart mötte jag upp en dansande massa av människor, både soldater och trossfolk vad jag kunde se. Jag kunde inte värja mig utan sveptes med. Dansen gick genom lägret och ingen kunde hejda sig. I farten trampade jag en in en spik i en foten, men inte ens då kunde jag hejda mig. Efter en tid nådde vi en samling tält som måste ha tillhört högre befäl. Det röts åt oss från flera hålla att vi skulle stanna men ingen kunde och därför föll vakterna över oss svärandes och huggandes. Det var blod och förödelse omkring oss, men ingen verkade kunna sluta dansa. Någonstans i förvirringen måste jag fått ett hårt slag mot huvudet, för jag minns inget mer förrän jag vaknade i sjukstugan.
Prior Kriina, Rödkåpa:
En budbärare nådde oss om att dimman vi rest för att skydda oss vällt in över lägret och börjat påverka vårt eget folk. Underliga händelser och anmärkningsvärt beteende rapportades också från flera håll Slutsatsen vi drog var att Kollegiet måste ha tappat kontrollen över några andar och att dessa nu löpte amok i lägret. De flesta av vårt folk var inne i Geda, men jag lyckades samla ihop syster Thyda, syster Ira, broder Karle, broder Skoll samt ett antal lärjungar och organisera en motaktion. Vi inledde med att resa en magisk sköld runt oss för att värja oss mot oknytten och gav oss sedan i väg in i den framvällande dimman. Vi hörde snart en märklig övergjordisk musik och förstod att spelmannen måste vara källan till allt ihop. Vi drog oss undan en bit och inledde en ritual för att skingra spelmannens magi. Med våra fem bröders och systrars förenade krafter kunde vi uppbåda en avsevärd blodsmagisk styrka, och vi lät den falla som ett hammarslag. När jag kom till sans igen var syster Ira död och de flesta andra fortfarande medvetslösa och flera av dem blödde svårt. Vår magi hade på något sätt slagit tillbaka mot oss själva.
Major Julia Brand, nordvästra lägrets kommendant:
Jag måste tyvärr rapportera att det, under attacken på vårt läger den 17 september förekom ett flertal disciplinbrott som kraftigt försvårade mina legionärers förmåga att möta den attack vi utsattes för. Flera legionärer låg utslagna eller sov på sin post. Andra stred inbördes, åter andra irrade omkring utan att minnas vem eller var de var. I ett par fall ertappad vi dessutom folk med att öppet och oblygt idka köttsligt umgänge. Det tog lång tid att återställa ordningen. I vissa fall räckte en rejäl hink iskallt vatten för att återställa vett och sans till de drabbade men de mest fanatiska slagskämparna och kopulatörerna fick vi dra isär och slå medvetslösa för att få bukt med.
Hjaltmar Digre, Domedagsgardet
Jag stod tillsammans med Kraka på post vid porten till palissaden som omgärdade Kollegiets högkvarter. Jag kunde se dimman svepa in över lägret och när den närmade sig vår post hördes ett oväsen. Först trodde jag att kökspojkarna kastade sten på hundarna igen, men sedan insåg jag att det skulle föreställa musik. Sådan olåt brukar inte ens höras på billiga värdshus. När dimman drev in mot min post såg jag att den var full med en sprattlande massa av människor fångade i någon sorts dans. Vi skrek åt dem att stanna, annars skulle deras blod spillas i Furstens namn. Vi fick ingen reaktion utan tvingades dra blankt och hugga in på dem. Det blev rena slakten, dansarna gjorde inte en rörelse till att försvara sig. Snart var vi omgivna av så många dödade och sargade soldater och trossfolk att det blev svårt att hålla balansen och först några men sedan fler och fler välde förbi oss. De kom fortare än vi kunde hugga ner dem.
Magister Heike av Isensäter, Kollegiet:
Efter att jag nåtts av nyheten om vad som hänt Rödkåporna beslöt jag att sända bud efter Nestor och hålla oss ur vägen tills han anlänt. Det var uppenbart att vi stod inför ett mycket starkt magiskt hot och då det bara var jag kvar i lägret vore det vansinne för mig att gå till motattack Jag skulle tveklöst ha gått samma öde till mötes som Rödkåporna. Det hela drog dock ut på tiden, och när dimman började närma sig Kollegiets högkvarter gav jag mig av i riktning mot Geda för att försöka ta reda på varför Nestor dröjde. Jag hade hunnit nästan halvvägs in till Geda då jag mötte en dyster procession bestående av magister Gabriel och Nestors personliga livvakt av domedagsgardister. Mellan sig bar de Nestor på en bår. Han var vid liv men medvetslös, och ett långt sirligt spjut som inte liknade något jag någonsin sett stack ut ur hans sida. ….
Inlajvdokument, skrivna av Henrik Hoffström.