I
 |
| Mirestel |
Kvällsluften var fuktigt kylig mot huden, ännu bar den inte riktigt spår av försommarens värme utan snarare fanns vinterns sista rosslande andetag kvar i vinden och Mirestel rös till. Hon förbannade i tysthet staven hon måste luta sig mot, och smärtan som ännu gjorde varje steg till en plåga och att detta i sin tur tvingade henne att vara ute i den kalla kvällen istället för att ligga inne och gona sig åt sin triumf. För en triumf hade det varit! Ett hemlighetsfullt leende kröp upp och la sig tillrätta över hennes läppar. Inte ens kylan, smärtan eller hennes övriga bekymmer kunde lägga sordin på den sång som sjöng inuti henne. Att äntligen få visa vad hon gick för och det både inför Helcaril, att möta hans uppskattande blick och dessutom få näpsa den där outhärdliga skatan Alcamarthiel! Leendet sträckte på sig, likt en katt framför brasan och blev bredare när Mirestel tittade upp mot månen. Hon lutade sig tungt mot staven för att avlasta sin värkande ändalykt. De kändes verkligen oändligt skönt att återigen kunna finna förtroende för sin intuition. Hennes drömmar som ibland försökte dränka henne i stormiga hav, ridna av marornas vågor och ibland snärja henne i farlig frestelse hade för en gångs skulle visat sig vara en verklig tillgång.
* * *
Det var andra natten efter att hon lämnat fältlägret i Tolvmilaskogen som hon haft drömmen. Den kvällen, när hon stelt och obekvämt bäddat ner sig på sidan i sina fällar och försökte sova, hade hon känt av en kraftig men avlägsen magisk urladdning. Hon hade sträckt sig efter magin, törstande efter dess beröring, men efter den enda kraftexplosionen kom inget mer. Hon låg vaken länge och sökte med sitt sinne, lät det sjunga den melodi som magin i urladdningen spelat. Det var något gäckande välbekant över kraften, som en frukt hon njutit i barndomen men sedan aldrig smakat igen. Något hon kände väl igen men hade svårt att placera. Just innan utmattningen segrade och hon sjönk i sömn kom hon på det: Helcarils kristall.
Den natten hade hon drömt om just kristallen. Först hade hon tyckt sig vara tillbaka i laboratoriet här i Laiquambo och undersökt kristallen, tagit den i sina händer, strukit över den med fingrarna och fåfängt sökt skåda in i den.
Sedan hade laboratoriet bleknat bort, men hon hade ännu kristallen i händerna. Nu var hon tillbaka i Klippiga skogen igen. Strax utom synhåll ljöd stridslarmet, hon kände igen hur skogen såg ut - de stred vid porten! - och med ens visste hon: Den måste gömmas! Föras i säkerhet. Hon skyndade bort med kristallen, men snön yrde allt tätare och snart såg hon inte var hon gick.
 |
| Porten i Klippiga skogen |
Och plötsligt kom hon ut i en glänta där en annan port stod, lik den de upptäckt, och framför porten stod den sista alv hon väntat sig att se på nytt: hennes forne mästare Ailindil. Hennes hjärta bultade av glädje, pumpade fram ljus och värme genom hennes ådrar som om själva solen steg och flödade inuti hennes kropp. Hon vill rusa till honom, slänga sig för hans fötter. Men hon kunde inte röra sig och plötsligt, utan att något i scenen synbarligen förändrats var det som om en kall skugga föll över henne, fick ljuset inom henne att krympa och fly. Mirestel tittade från porten till Ailindil. ”Nej!” ville hon ropa, men hennes röst var stum. Hon försökte kasta sig framåt men kroppen lydde henne inte. Fjättrad i sitt eget kött kunde hon bara se hur han la sin hand på porten som för att försöka trycka upp den. Förtvivlan brann i henne med en svart eld, kallare än is. Nej, nej, nej, viskade hon inom sig men inga ord kom över hennes läppar. Hon såg än en gång sin mästare vackla, vika sig och falla...
När hon vaknade ur drömmen, som blivit en mardröm var det redan ljust. Hon hade gråtit i sömnen, men tårarna torkade snabbt och hon brydde sig inte om dem. Hon försökte istället minnas varje nyans av drömmen, att pränta in den i sitt minne. Det var något viktigt med den. På sin linkande väg vidare hemåt hade hon försökt analysera sin dröm; att hon fick se Ailindils död på nytt var på sätt och vis det minst märkliga, det hade hon drömt om fler gånger än hon kunnat räkna. Men han hade aldrig stått vid en port i någon tidigare dröm...
Framåt kvällen den dagen hade de två utbygdsjägare Dolthorion skickat efter henne hunnit ikapp. Först hade hon fruktat att de kommit för att hämta henne tillbaka till lägret, men de hade instruktioner att föra henne säkert till Laiquambo. Och det var när de berättade om vad som hänt kvällen före som allt föll på plats.
Urladdningen Mirestel hade känt, och som hade samma ekon som Helcarils kristall, var porten i Klippiga skogen som öppnats.
* * *
Mirestel grimaserade illa när hon tvingade sig att ta ett steg till. Hon hade inte tid att stå och drömma i månljuset. Hennes framgångar under dagen gjorde henne otålig, mitt i triumfen. Hon måste finna en väg tillbaka, hon måste kunna vara Helcaril till större hjälp om han skulle se henne som den tillgång hon kunde vara. Han var hennes mästare, men hon måste säkra sin plats och få Alcamarthiel att inse vem som var hans lärjunge och aldrig att hon ville tvingas möta det förakt som skulle fylla hans ögon om han bara visste vad hon nu var, en krympling. Ja, värre än en krympling, ett misslyckande! Att försöka visa honom genom sina bragder på slagfältet hade varit ett stort misstag. Hennes plats var vid hans sida, men hon måste finna ett sätt att hela sig själv... Hon tyglade åter sina irrande tankar och tvingade dem tillbaka till sitt närmaste och mest akuta dilemma.
På tal om helare,sa hon till sig själv, att det ska vara så fördömt långt att gå! Vore det inte bättre om de som är raska och krya sprang runt istället för att jag ska gå? Som om jag inte fått nog av det här linkandet efter hela vägen hit. Jag borde kanske skickat bud istället, fast då skulle väl den där snokande ormen genast få nys om det. Det här är åtminstone mer diskret! Mirestel suckade och gick vidare, helt omedveten om att hennes försök till diskretion var helt bortkastat och att hon gott kunnat bespara sig hela den mödosamma promenaden.
II
 |
| Alcamarthiel |
Alcamarthiel stod ute på balkongen och trummade irriterat med fingrarna mot räcket. Hon hade en strålande utsikt över trädgården - det var stjärnklart och halvmånens sken speglade sig som silver i dammen - men var inte alls på humör för att uppskatta eller ens lägga märke till den. Men den kyliga nattluften hjälpte henne att tänka.
Till vilken nytta det nu var. Det frustrerade tankearbetet med att lösa kristallens gåta hade efterträtts av ett nytt mål: att finna den innästlerskan Mirestels svaghet. Morgonens händelser brände fortfarande i henne och hon visste att hon inte skulle få någon ro förrän balansen var återställd och Mirestel satt på plats.
Laurelins berättelse från händelserna på Hjortsnäs och i Klippiga skogen hade gett henne ett spår att följa upp. Hon hade sökt upp de två alver som eskorterat Mirestel till Laiquambo - ett par av Dolthorions utbygdsjägare från Neledh Sirion - och försökt få veta mer om vad som skett från dem, men de hade varit fåordiga.
* * *
Jo, Dolthorion hade gett dem i uppdrag att föra Mirestel tryggt till Laiquambo. Ja, planerna hade visst ändrats men nej, de visste inte varför. Det ville visst till mer ledande frågor. Bara att börja gissa och se vad som fastnade.
"Jag blev så lättad att se min kära vän välbehållen igen," ljög Alcamarthiel, "jag hade varit orolig för henne. Hon är så... känslig. Klarade hon sig bra i striderna?"
Den yngre av jägarna hade börjat säga något men hejdade sig vid en blick från sin kamrat och ryckte på axlarna. Aha. Här hade vi något.
"Det var väl inte så... att hon flydde?"
Tystnaden blev tillräckligt lång för att börja bli pinsam innan den äldre jägaren muttrade, "Vi var aldrig i närheten av henne förrän nu med eskortuppdraget. Vi vet inget." Sedan hade de ursäktat sig och försvunnit.
* * *
Alcamarthiel kastade tillbaka håret med en retlig rörelse. Tydligt var att Mirestel hade något att dölja, och mer än troligt att hon betett sig lika fegt som när Lin var med. Men det var bara indicier. Utan något mer gripbart att gå på var det ett svagt vapen. Och nu hade även Dolthorions åsnor dragit öronen åt sig och skulle inte vara till någon mer hjälp. Med lite tur hade kanske Lin lockat av Mirestel själv något användbart, men tyvärr var rivalen nog på sin vakt. Alcamarthiel suckade.
Så fick hon syn på en skepnad som sakta rörde sig genom utkanten av trädgården, på väg från lunden med livsträdet och källorna - som inte syntes från balkongen - tillbaka mot byggnaderna. Det var ovanligt att någon gick därute på natten. Kunde det vara en inkräktare? Alcamarthiel lutade sig fram och spanade. Skepnaden kom för ett ögonblick fram i ljuset, och hon såg att den var insvept i en tung kappa med huvan uppfälld. Och linkade fram stödd på en stav.
Mirestel.
Alcamarthiel tog ett steg snett tillbaka så att hon inte längre stod i ljuset, för den händelse Mirestel skulle titta upp, och följde henne sedan intresserat med blicken. Mirestel höll sig för det mesta i skuggorna och såg sig ofta om, som om hon fruktade att bli ertappad med något. Intressantare och intressantare.
Nu la Alcamarthiel också märke till att Mirestel inte var på väg mot byggnaderna där hon hade sina kvarter, utan åt andra hållet, förbi örtträdgården och mot huset där Ninith, helaren, bodde. Det här måste undersökas. Alcamarthiel samlade sina krafter och smälte in i skuggorna. Så gled hon tyst på lätta fötter ned för trappan och följde efter.
III
Att vandra beslöjad i skuggorna är en enkel men kraftfull trollkonst; man är nära nog omöjlig att upptäcka om ingen direkt söker efter en. Men likväl har den ett par stora svagheter. En av dem är stängda dörrar.
Följaktligen var Alcamarthiel tvungen att smyga sig närmare Mirestel än hon annars varit bekväm med när rivalen knackade på Nìniths dörr. Mirestel hade själv sakta smugit sig dit och undvikit ljuset, och hennes rival hade på känn att hon kvickt skulle vilja stänga dörren efter sig när hon väl blev insläppt.
Lyckligtvis tycktes Mirestel inte ana att hon var förföljd och hon hade hela sin uppmärksamhet vänd mot dörren tills den efter några ögonblick öppnades. Ninith öppnade och vinkade in henne – om hon var överraskad över den sena påhälsningen låtsades hon inte om det - och Alcamarthiel höll andan och gled in alldeles bakom när hennes rival linkade in. Alcamarthiel gled tyst in i ett skuggigt hörn, andades sakta ut och observerade.
| *) "God kväll." |
"Mae tollen*), Mirestel," sa Ninith. "Vad kan jag göra för dig?" Helaren var lång, högrestare än både sin välkomna och sin objudna gäst, klädd i en blå kappa och med det långa bruna håret praktiskt uppsatt i en enkel fläta.
|
Mirestel skruvade på sig stödd på sin stav, suckade djupt och fick fram en litet hoprullat brev hon räckte över till helaren. "Från Amrothin*," muttrade hon.
Ninith kastade en blick på henne med ena ögonbrynet höjt men vecklade sedan upp och läste brevet. Utan att röra en min nickade hon, hjälpte Mirestel av med överkappan och stöttade henne bort till en brits vid väggen.
Alcamarthiel som såg på ur skuggorna log förtjust för sig själv när hon såg Mirestel, med miserabel min och rodnande upp till hårfästet, lägga sig på mage och häkta upp kjolarna. Ser man på. Men hur gick det här till? Säg något...
Helaren ställde inga frågor medan hon lugnt strök på lindrande salvor och lade om ett par stygn som gått upp, men Alcamarthiel blev bönhörd ändå. Stackars Mirestel kände uppenbarligen ett behov av att förklara sig där hon låg.
"Jag... jag blev sårad under striderna," utbrast hon plötsligt. Ninith nickade men sa ingenting.
"Ja, alltså..." fortsatte Mirestel nervöst pladdrande och interpunkterat av små jämmerrop, "...det var inte så att jag flydde! Vi... vi gick i ett bakhåll, vi blev avskurna och... och innan jag hunnit fullborda min skyddsbesvärjelse blev jag... blev jag träffad av en pil..."
Alcamarthiel fick bita sig i läppen för att inte skratta skadeglatt där hon stod dold i skuggorna. Underbart. Hon ljuger dåligt, men sanningen vore inte svår att lista ut ändå. Här har vi en öm punkt som heter duga.
IV
 |
| Laurelin |
När Mirestel nästa morgon kom linkande till laboratoriet stod Laurelin och Alcamarthiel i yttre rummet och samtalade lågmält. Laurelin stod med ryggen mot hennne; Alcamarthiel tittade inte upp eller lät på annat sätt förråda att hon lagt märke till att Mirestel närmades men något i tonläget skiftade och hon höjde rösten en aning, så att deras samtal kunde höras även på håll.
”… men en magiker skulle väl aldrig behöva fly, kusin?” fortsatte hon den mening som Mirestel inte hört början på. ”Kan man värja sig med konsten borde man alltid stå trygg och redo.”
Mirestel stelnade till som frusen till is och hjärtat flög upp i halsgropen. Vad menar hon? Hur visste hon…
|
”Det fungerar inte alltid så,” genmälde Laurelin, ”det har vi väl redan talat om? Det är en annan sak ute i fält med fienden inpå sig. Somliga grips av panik eller blir som förlamade…” Hon gjorde en paus, böjde på huvudet och tycktes tänka efter. "Och ibland blir det inte som man tänkt sig," tillade hon med lägre röst.*)
”Du har rätt förstås, kusin,” sa Alcamarthiel med en liten suck. ”Jag är för idealistisk. Alla är inte som du, det vet jag ju egentligen. Det finns de som… inte har vad det krävs. En liten motgång i farans stund och så flyr de sin kos med en p… med eld i baken, skulle jag säga.” Hon log ett ögonblick.
Mirestels kinder hettade till och hon skar tänder inombords – de orden var då ingen slump – men andades samtidigt ut. Det var inte det värsta hon syftade på ändå. Men illa nog. Hon längtade efter att bryta in med en dräpande replik, men allt hon kunde komma på att säga nu skulle bara göra saken värre.
”Nej,” återtog Alcamarthiel efter en konstpaus med ytterligare lite högre röst, ”alla är inte av samma virke. Och man kunde önska att var och en kände sina begränsningar. Klarar man inte av sina saker när det gäller och modet sedan sviker, då kan det ta en ändalykt med förskräckelse. Både för egen del och för andras, som man satt i fara genom att vända ru... ryggen åt fienden. Somliga borde nog sitta hemma. Så gott de kan…”
Nu hade det börjat bli omöjligt att inte låtsas se Mirestel längre och Alcamarthiel tittade upp.
”Åh, kära Mirestel, god morgon!” sa hon med ett sockersött litet leende. ”Jag hörde inte att du kom. Ska vi gå in?”
 |
Alcamarthiel gled igenom salen mot arbetsrummet, fortfarande småleende. Laurelin kastade en aning besvärade blickar mellan henne och Mirestel när de båda mindre lättrörliga alverna följde efter. Dörren till arbetsrummet stod halvöppen; Helcaril satt redan vid skrivbordet därinne och skrev någonting på en liten tavla.
Tre stolar hade ställts fram i en halvcirkel. Alcamarthiel och Laurelin tog plats, men när Mirestel ställde sig vid sidan om stödd på staven reste sig Alcamarthiel igen, rotade i ett hörn och fick fram ett par tjocka, mjuka kuddar någonstans ifrån.
”Jag tänkte du kanske ville sitta med oss, Mirestel,” log hon och travade beskäftigt upp kuddarna på den tredje stolen.
Mirestel hade inget annat val. Hon bet ihop tänderna innan hon med yttersta försiktighet satte sig på kuddarna. Det var helt klart inte slut på förödmjukelserna än. Hur mycket vet Alcamarthiel egentligen? Det måste ha varit de där utbygdsjägarna som spridit rykten! Det hade väl bara varit att vänta! Att alla prompt måste lägga sina näsor i blöt. Det går inte att lita på någon här i världen. Tur att ingen annan än hon själv kände till den hemlighet som låg djupt begraven i hennes hjärta. Om Alcamarthiel kommit på den, som hon trott för ett ögonblick där, så hade hon aldrig kunnat dölja det...