| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner och Henrik Hoffström, 1999, 2003
Oknytt i Thule är magiska varelser, knutna till den kraft de själva kallar Flödet och de människor som känner till den kallar Jordmagin eller Jordkraften. De är inte helt och hållet av kött och blod, de föds och dör normalt inte som människor och djur, och de åldras inte. Deras ursprung är okänt men omdiskuterat (se ”Mer om oknyttens natur” nedan), och begreppet inrymmer en rad mycket vitt skilda varelser och väsen. Deras magiska natur innebär att de ofta har märkvärdiga krafter och förmågor, och vanlig jordmagi, sådan som dödliga kan bruka, biter inte på dem – eller har åtminstone inte gjort det tidigare.
Oknytten i ett (stort) område organiserar sig i ett Hov under ett antal Ädlingar, de mäktigaste väsendena i sitt slag. Främst bland Ädlingarna står Härskaren.
Ett fundamentalt faktum i oknyttens tillvaro är – eller har åtminstone varit - Lagen, de regler de lever under. Lagen beskrivs mer detaljerat längre fram, men dess huvudpunkter gäller förhållandet mellan enskilda väsen och deras Beskyddare, samt mellan oknytt och människor – relationer med dödliga var t ex bara tillåtna så länge de inte visste vad man var. Lagen upprätthölls och personifierades av Jägaren, men han har sedan tre år lämnat Hovet och Lagen och dess effekter har börjat brytas upp.
Oknytten i Thule liknar mestadels olika slag av naturväsen i svensk och nordisk folktro – älvor, skogsrån, tomtar och troll, maror och gastar, sjörån och strömkarlar. Vissa inslag och detaljer är lånade från andra håll, och en del är annorlunda. De har däremot mycket lite att göra med vad som brukar kallas ”knytt” på många lajv.
Det vaga begreppet "oknytt" innefattar en rad mycket olika varelser, men de har det gemensamt att de inte är helt och hållet av kött och blod. Oknytt föds och dör normalt inte heller som människor och djur, och de åldras inte.
Enligt somliga tolkningar av Ljusets Lära är oknytten från början halvgudomliga varelser, avatarer, som i begynnelsen ställde sig neutrala i Mörkrets uppror mot Ljuset. De störtades inte ut i Tomrummet men fick inte heller bli kvar i Empyréen utan hamnade i ett ingenmansland mellan Ljuset och Mörkret och fick ta sin tillflykt till jorden. Här skulle de ha förvandlats och till största delen glömt sitt ursprung.
Hur mycket sanning som finns i detta vet inte ens oknytten själva. De kan inte minnas sitt eget ursprung.
Men legenden verkar kunna innehålla en del korn av sanning, för den svarar mot en del märkvärdiga punkter i oknyttens natur. Alla oknytt bär på en vag aning om att jorden inte är deras rätta hem. Hur de förhåller sig till detta varierar kraftigt (se nedan).
Oknytten är magiska varelser och starkt knutna till den kraft som människorna, i den mån de känner till den, brukar kalla Jordmagi eller Jordkraften. Oknytten själva föredrar benämningen Flödet. Den här kraften genomsyrar hela den fysiska världen och är det som "driver" oknyttens egna krafter. Ju starkare Flödet är, desto mäktigare blir oknytten. Den är starkast kring vissa "knutpunkter", och det är kring dessa som Hoven samlas
Oknyttens magiska natur gör att många av dem har anmärkningsvärda krafter, men alla har en svaghet: deras magiska kraft är bunden i ett eller flera föremål, Käril, som de bär med sig eller gömmer. Om någon annan får tag i ett Käril och vet hur man gör kan denne använda ägarens krafter eller till och med få makt över honom. Detta förhållande utgör en grundförutsättning för oknyttens "samhälle".
Oknytten skiljer sig mycket i makt och förmågor, och det avspeglas i deras "samhällssystem". Grundprincipen är att svagare väsen kan ställa sig under ett starkare väsens beskydd. De lämnar då ifrån sig en del av sin kraft till sin beskyddare. Den kraft som givits upp återhämtas gradvis, medan beskyddaren kan samla den kraft hon fått till en reserv hon antingen kan använda själv eller "låna ut" till sina underlydande. Det innebär att ju fler underlydande ett väsen har, desto starkare blir han. Å andra sidan är beskyddaren enligt oknyttens lagar ansvarig för sina underlydandes säkerhet.
Ett väsen som ställer sig under ett annat väsens beskydd kommer gradvis att påverkas mot att bli mer lik beskyddarens natur. Oknytten är märkvärdigt föränderliga i den meningen. Ett skogsrå som ställer sig under Älvkungens beskydd och blir en av hans folk kommer därför gradvis (och under lång tid) att förvandlas till en älva. När ett väsen förvandlats på det här viset tenderar det att glömma sin förra "identitet".
Oknytt kan i allmänhet inte ta permanent skada av vanliga vapen, och kan inte heller slås medvetslösa eller förgiftas. De flesta har dock något de är sårbara mot - järn är vanligt (vilket ju inbegriper de flesta vanliga vapen), andra är sårbara mot silver eller heliga symboler. Inte heller detta kan normalt döda eller permanent skada ett oknytt men man kan driva det på flykten.
Oknyttens Hov - eller ibland Skogens Hov - är en samlande benämning för de olika oknyttssläktena i en region och deras "samhälle". Det finns många Hov runtom i världen. Oknyttens samhälle tenderar att spegla människornas, vilket gör att olika Hov skiljer sig starkt från varandra beroende av var de håller till. Varje Hovs område innehåller ett flertal kraftkällor, Hoven brukar hålla sina möten vid olika källor varje år. Det Hov som beskrivs i det följande är det vars område täcker en stor del av mellersta Thule.
Hovet styrs av en Härskare, som är ett av de mäktigaste väsendena – en av oknyttens ädlingar. Denne är ingen absolut självhärskare; de andra ädlingarna har betydande självständighet, men erkänner Härskarens överhöghet och ger henne sista ordet i alla beslut som rör hela Hovet.
En ny Härskare väljs om den gamle försvunnit eller abdikerat.. När en ny Härskare ska tillsättas sker det normalt så att den som kan har ett starkast stöd i kraft och underlydande väljs till ny Härskare. Därför samlar kandidaterna stöd från de mindre betydande oknytten och försöker få så många som möjligt på sin sida. När det sedan blir dags för val lånar de underlydande väsendena ut så mycket kraft de kan och vill avvara till sin kandidat, och den som kan visa upp mest kraft blir ny Härskare.
Den nuvarande härskaren över hovet i Thule är Skogsfrun, som härskar över råväsendena. De andra tre främsta ädlingarna är Älvkungen, Trollpackan och Bergakungen.
Läs mer: Vem är vem: Oknyttens Hov
Vid sidan om ädlingarna står Jägaren, en gåtfull och fruktad gestalt. Han har till uppgift att övervaka oknyttens lagar, som styr fr a hur de kan interagera med skapade varelser, och anklaga och straffa den som bryter mot dem. De som han anklagar prövas vid Hovet, och befinns de skyldiga stöts de ut ur dess gemenskap. Utstötta väsen är Jägarens lovliga villebråd, och de blir sällan långlivade.
Oknytten i Thule kan grovt delas in i fyra grupper eller "släkten", var och ett knutna till en av ädlingarna. Varje släkte brukar också traditionellt associeras med ett av de fyra elementen, men detta är möjligen mer av en lärd konstruktion än något med verklig innebörd. Här beskrivs de olika släktena kortfattat.
Detta är den mest heterogena gruppen (möjligen med undantag för nattväsendena) av väsen. Den innefattar allehanda väsen med anknytning till djur, växter eller vatten. De är på många sätt de mest människolika av oknytten.
Element: Vatten.
Utseende: Varierar enormt. Ser för det mesta ut som en blandning av människa och det djur/växt varelsen har anknytning till: ett skogsrå kan ha rävsvans (eller kanske rävöron); en 'satyr' kan ha ben och horn från en hjort eller bock; en trädande kan ha lövverk till hår och barkliknande hud eller kläder. För de mesta bär de eleganta kläder liknande människornas mode men smyckade i linje med sitt 'tema'. De färger som används mest är grönt, brunt, vitt, svart och blått. På de flesta av skogsfruns folks kläder återkommer ett vågigt mönster, som kan se ut som antingen löv eller vågor. Detta mönster kan t ex förekomma på bårder eller liknande.
Karaktär: Djupt känslosamma. Skogsfruns skyddslingar är passionerade varelser som lever för stunden. Karaktären hos väsendena och deras känslor varierar starkt från individ till individ, men de är alltid starkt utpräglade och ganska extroverta. Det är givetvis de här oknytten som oftast trasslar in sig i kärleksaffärer med människor.
Ett annat särdrag hos råväsen är deras ibland drastiska sinne för humor. De gillar att driva med både människor och andra oknytt, särskilt allvarliga eller högfärdiga personer.
Namn: Nästan alla råväsen bär namn efter naturfenomen, vanligtvis de de själva lånat drag av. En trädande kan helt enkelt bära namn efter sitt träd eller ett som associerar till det.
Skogs- och sjörån är människoliknande väsen som råder över naturens rikedomar. De är oftast kvinnliga, men inte alltid. De är sällskapliga av sig och tar gärna kontakt med ensamma skogsvandrare. De flesta rån har någon makt att ge lycka åt den som behagar dem och olycka åt den som misshagar dem.
Dessa väsen är knutna till någon växt, ofta ett visst träd. Som sagt liknar de ofta trädet ifråga till utseendet. De är ganska lika råna till karaktären, men kanske mindre sällskapliga. De håller sig ofta närmare "sitt" träd. Om deras träd dör försvinner de också.
Älvorna är däremot ganska lika inbördes. De kan på sätt och vis betraktas som alvernas ”släktingar” bland oknytten, liksom råna är människornas.
Element: Luft.
Utseende: I stort sett mänskligt utseende. Ganska alvlika (men har inte spetsiga öron); vackra, eleganta, eteriska. De bär mestadels luftiga, svepande kläder i ljusa färger. Enstaka individer kan ha mer udda drag, t ex vingar.
Karaktär: Flyktiga, oberäkneliga, svårfångade. Söker ständigt nya förströelser, men tröttnar fort på alla nöjen. Ser ner på de flesta andra varelser och håller en viss distans till allt.
Namn: Älvorna brukar inte bära talande namn utan oftast långa, lyriskt klingande namn.
Förenas bara av det faktum att de är utstötta från övrig gemenskap, men de har ett par andra saker gemensamt. Nattväsendena hungrar efter livskraft. Deras egen "ämnesbalans" är ofullständig och de måste därför ta kraft från andra varelser, oftast människor och djur. "Kraft" i det här fallet kan syfta på många olika saker, men det verkar ha att göra med starka känslourladdningar.
Element: Eld.
Utseende: Varierar kraftigt. Många har groteska eller monstruösa utseenden, medan andra kan se mänskliga ut.
Karaktär: Nattknytten behöver inte nödvändigtvis vara onda, men nästan alla är förbittrade, asociala och aggressiva.
Namn: De namn de flesta nattväsen använder är mest benämningar eller öknamn. De är oftast mindre smickrande och syftar gärna på dess utseende eller beteende. Exempel: Enöga, Hängbuk, Dregel, Klösa.
Några exempel på typiska nattväsen:
Maror är människolika väsen som hemsöker och plågar djur och människor om nätterna. De kan suga i sig livskraft från sina offer och ge dem hemska mardrömmar på köpet.
Lyktgubbar är spöklika figurer som brukar stryka omkring kärr, träsk och farliga skogspartier med sina flackande lyktor. Somliga av dem nöjer sig med att skrämma nattvandrare, andra – en mer illvillig variant – lockar dem att gå ned sig i kärren för att kunna suga i sig deras utslocknande livskraft.
är en samlande beteckning på olika mer eller mindre djurliknande bestar som också tjänar Trollpackan. De kan ha ett varulvsliknande yttre eller andra djuriska drag. De flesta av dessa kan bara vinna livskraft genom att äta kött eller blod av andra varelser, och de verkar bli mer och mer lika det de äter. Eftersom Lagarna förbjuder att man ger sig på människor utanför de egna domänerna lever odjuren oftast i första hand på djur, och blir med tiden mer och mer djurlika.
Element: Jord.
Utseende: Varierar mellan tomte-, dvärg- eller trolliknande utseenden, oftast en blandning. Ofta skrumpna eller knotiga ansikten, med skägg eller långa polisonger. "Tomtelik" klädsel: jackor, knälånga byxor, luvor. De vanliga Underjordiska bär mest grått och brunt (jordfärger); Bergakungens uppvaktning bär starka färger i mörka nyanser (mörkgrönt, -rött och -blått) med enstaka ljusa inslag som kontrast. De Underjordiska bär ofta ett kantigt kreneleringsmönster på bårder och liknande.
Karaktär: Envisa, trofasta, stabila. Anses som tröga av andra väsen; kanske är de något lättlurade. Somliga är giriga, andra hämndlystna.
Namn: De Underjordiska bär liksom de flesta oknytt ofta talande namn, gärna med anknytning till sten, jord eller mineraler. Exempel: Glimma, Kvarts. Deras namn, talande eller ej, brukar vara korthuggna.
Sedan urminnes tid har Lagen varit ett fundamentalt faktum i oknyttens tillvaro. Oknyttens lagar är inte direkt lagar i mänsklig juridisk mening; de är en sorts “naturrätt” som alla normalt funtade väsen följer av sig själva. Om ett väsen bryter mot lagarna är det ett tecken på att dess natur förändrats eller förvridits.
##Lagen upprätthölls och personifierades av Jägaren, men han har som sagt varit försvunnen i tre år. I och med att han lämnade Hovet var Lagen bruten, och fastän oknytten på det hela taget fortfarande försöker följa den är den inte längre fast bindande som den var förr.
Lagen löd i stort sett som följer:
Inget väsen får döda ett annat väsen. Normalt kan man inte döda andra oknytt. Undantaget är Jägaren (se nedan).
Ädlingarna är ansvariga för sina underlydandes säkerhet.
Varje väsen måste leva enligt sin art och natur. Om det faller ifrån sin arts ideal måste det söka en ny beskyddare, varefter det så småningom kommer att förvandlas.
Jägaren får domsrätt över ett väsen i det ögonblick dess beskyddare nekar att gå i god för dess handlande. Så länge beskyddaren ansvarar för sin skyddslings agerande går skyddslingen säker.
Käril kan inte stjälas eller tas med våld av andra oknytt, de kan bara ges bort frivilligt. (Skapade varelser kan däremot stjäla dem.)
Kärleks- och andra förbindelser med människor är tillåtna så länge inte människan vet att man är ett oknytt. Får han reda på det måste förbindelsen avbrytas ofördröjligen och oknyttet återvända till sin herre.
Varje ädling är suverän i sin egen domän. Själva Hovet hålls på “neutral mark”.
Inget väsen får ge bort sina Käril till människor, undantaget Vandrarnas shamaner. Om ens Käril går förlorat till en människa måste man återta det. Käril i händerna på skapade varelser är ett hot mot Hovets säkerhet.
Ett bortdrivet väsen tar ingen kontakt med skapade varelser på tolv timmars tid.
Så länge Vandrarna visar tillbörlig respekt ska man lämna dem ifred och får inte ställa till förtret för dem.
All kontakt med Vandrarna ska i första hand ske genom deras shamaner. Shamanerna är inte skyddade av ovanstående regel; de har gett sig in på Hovets spelplan och får leken tåla.
Det här avsnittet beskriver oknyttens krafter och hur de används.
O
Tecknet för ett Käril
knyttens magiska krafter är som bekant bundna i föremål, benämnda Käril. Ett väsen kan ha flera Käril - ju fler, desto starkare krafter kan det använda.
Käril kan se ut nästan hur som helst, men de är vanligtvis små föremål med anknytning till ägarens natur - t ex ädelstenar för en Underjordisk. Varje Käril ska vara märkt med det avbildade tecknet. Dina Käril bör ha ett egenartat utseende så att du direkt kan känna igen dem om de skulle komma på avvägar.
Ett oknytts Käril är präglade på sin ägare. Om någon annan kommer över Kärilet får denne makt över väsendet det tillhör. Detta fungerar speltekniskt på följande vis:
Om ett skapat väsen (dvs någon som inte är ett oknytt, demon eller likande) visar upp eller bär synligt ett av dina Käril måste du lyda henne en gång under lajvet för vart och ett av dina Käril som personen besitter. OBS: du behöver inte tala om någonting för rollen - men om hon begär något av dig kan du inte vägra. Den som innehar ett av dina Käril är dessutom immun mot dina krafter och du får inte heller direkt försöka skada personen. Däremot är det helt tillåtet att försöka stjäla tillbaka Kärilet eller att försöka få andra att skada personen.
Hur många Käril ett oknytt har i sin ägo är ett mått på hur respekterad han/hon är vid Hovet. Ju fler Käril desto mer inflytande. Det finns ingen regelteknisk implementation av detta, men ju fler Käril du har desto mer lyssnar folk på vad du säger. När ett beslut ska tas i grupp, något som i och för sig är ovanligt bland knytten, så vinner det förslag som har det mesta av Flödet bakom sig. (Moderna spelare kan se på detta som 1 Käril = 1 röst, men det är inte så era roller ser på det. För din roll är det så att de som har det mesta av Flödet bakom sig får igenom sin idé - en variant av den starkes rätt, alltså).
Hur många Käril varje enskilt oknytt har är det härskarens härolds uppgift att hålla rätt på. Man är alltså skyldig att anmäla till honom om antalet Käril i ens ägo ändras.
Ett oknytt ställer sig under en Ädlings beskydd genom att överlämna ett eller flera Käril till denne. Om ett oknytt vill lämna sin beskyddare behöver det bara be om att återfå sitt Käril.
Det som ett oknytt får ut av att ge sin kraft till en viss ädling är att arrangemanget fungerar delvis åt båda hållen. Innehav av någon annans Käril medför fördelarna som angetts ovan: mer kraft, makt att befalla Kärilets ägare samt givetvis mer inflytande vid Hovet. Baksidan av myntet är att den som anförtrotts med en annans Käril i gengäld är skyldig att beskydda Kärilets ursprungliga ägare.
Det är av den anledningen som det är förbjudet att låta Käril falla i skapade väsens händer. Att ett skapat väsen kommer över ett Käril innebär ju att kraft försvinner ur Flödet och Flödet är oknyttens livskraft. Det finns dock ett undantag mot detta.
Som tidigare antytts händer det att oknytt träder i tjänst hos en av Vandrarnas shamaner. Detta fungerar precis som om man lämnat sitt Käril till en oknyttsädling, fast med en skillnad som lättast uttrycks 2-1=2. Det vill säga: om man har två Käril och ger ett till en shaman så har man fortfarande två kvar. Det är dock inte möjligt att ge mer en ett av sina Käril till Vandrarna. Om ett Käril överlämnats på detta sätt övergår ansvaret för att hålla reda på det på shamanen som givetvis inte får lämna det vidare. Om en shaman slarvar bort ett Käril faller hon sålunda enligt lagarna under Jägarens domvärjo...
Ädlingar kan inte ge sina Käril till andra ädlingar och vanliga knytt kan inte ge sina Käril till andra vanliga knytt. Käril kan alltså bara lämnas vidare uppåt i "hierarkin". Ädlingar kan givetvis ge bort sina Käril till härskaren när sådan finns.
För att göra det klart: det är fullt möjligt att frivilligt ge bort Käril till skapade väsen. Detta är något som också till och från har hänt då oknytt blivit häftigt förälskade eller velat ge en dödlig en gåva. Det är bara så att det inte är tillåtet. (Det här är en del av oknyttens lagar som är mindre djupt rotad i många väsens natur än andra - många av de lagbrott som sker har med det här att göra.)
Som angetts så på annan plats så kan skapade väsen inte närma sig Hovet utan att vara inbjudna. Det finns dock ett undantag mot detta. En person som är i besittning av ett Käril och som vet vad det är kan ge ta sig oinbjuden till hovet.
Jordmagi, den trolldom som människor och skapade väsen utövar, kommer från samma källa som Flödet. Oknytt kan därför inte påverkas av jordmagi, utom om magikern besitter ett Käril som tillhör det.
Däremot kan oknytt påverkas av övernaturliga krafter från andra källor, t ex gudomliga eller demoniska krafter. Om du under lajvet utsätts för en ritual där blod används som ingrediens är det en magi av annat slag än den vanliga jordmagin, och du är alltså sårbar för den. Det har under de senaste åren vid flera tillfällen ryktats om sådana nya slags magi, och det är i hög grad oroväckande.