Höstfälttåget i Högmark 1149

Ola Johnsson med bidrag av Henrik Hoffström och Theo Axner, 2014

Förloppet beskrivs i korta drag i Nyhetsbrev XIX.

• Västra skådeplatsen
  • Marschen mot Röda dalen
  • Drabbningen vid Smedsbacka
• Östra skådeplatsen
  • Ranhedas fall
  • Jakten på de Furstliga
• Härarna förenas
  • Återförenade
  • Vingar av järn
  • Slaget vid Röda dalen
  • Återtåget

Höstfälttågets första fas 1. Ett detachement från västra häravdelningen går mot nordväst och intar Dös. 2. Västra häravdelningen under drottning Astrid ilmarscherar mot Röda Dalen. De vinner en mindre seger över en skyndsamt hopsamlad Furstlig styrka under generalmajor Järv vid Smedsbacka. Järv retirerar mot sydost förföljd av Astrids folk. 3. Den allierade huvudstyrkan under kung Angantyr avancerar till Ranheda, men finner att de Furstliga evakuerat staden på trupper. Staden intas utan motstånd men sätts i brand samma natt, kanske genom magiska fällor. Den Furstliga huvudstyrkan under general Voorlaugr har under tiden samlats och rycker västerut för att förena sig med Järvs avdelning.

Västra skådeplatsen

Marschen mot Röda dalen

Framryckningen mot Röda dalen utfördes i hög takt, målet var att slå ut de spridda Furstliga garnisonerna och driva tillbaka de Furstliga så långt som möjligt innan de kunde samlas och bjuda motstånd. Snart fylldes vägarna av retirerande Furstliga soldater som förde med sig boskap, lösöre och annat av värde som man ville hindra från att falla i fiendens händer.

Partisaner, alver och ibland andra lätta trupper rörde sig långt framför den högmarkska huvudstyrkan. De utförde sabotage och överfall mot de retirerande fienderna och placerade bråtar i deras väg, ibland med sådan framgång att dessa isolerades och tvingades kapitulera när huvudstyrkan närmade sig. De högmarkska trupperna firades som hjältar där de drog fram och moralen bland dem var hög.

Allt eftersom högmarkarna närmade sig Röda dalen gick framryckningen långsammare. Den Furstliga auxilian började göra motanfall och många småskaliga men hårda strider utkämpades mot högmarkska partisaner och alver. Det förekom också att förråd och vatten förgiftades och de skyldiga förmodades vara Furstliga infiltratörer som utgett sig för att vara befriade högmarkare.

Desto längre in på tidigare furstekontrollerat område man kom desto fler fasansfulla berättelser hördes också om vad lokalbefolkningen utsatts för under de Furstligas styre. I de flesta byar hade invånarna behandlats förhållandevis väl och lämnats ifred förutom de höga skatter som utkrävts från dem men i andra, framför allt i gruvrika områden, hade stora delar av befolkningen tvingats i arbete. Många hade sänts ned i gruvorna för att arbeta under vidriga förhållanden; dessa högmarkare var inte främmande för hårt arbete men det omänskliga tempo som de nu hade tvingats arbeta i knäckte dem en efter en, varpå de raskt ersattes med ny tvångsarbetskraft. Andra hade satts i arbete med att bygga märkliga och fruktansvärda krigsmaskiner under ledning av de furstetrogna dvärgarna. De hemskaste berättelserna kom från de som tvingats se på när dessa maskiner sedan testats på de arbetare som ansetts vara långsammast.

Slutligen nåddes Högälven den 23 september, efter endast två dagar, och det befästa klostret i Röda dalen kunde inneslutas av en mindre styrka. Ungefär samtidigt anslöt den styrka som tagit Dös och kunde meddela att vägen därifrån till Röda dalen var fri från de Furstliga. Bud kom dock om att de Furstliga ockupationstrupperna som tidigare varit uppdelade i många små garnisoner nu hade samlats och utgjorde en styrka på kanske drygt 2 000 man. Då denna styrka likväl var underlägsen högmarkarna till antalet beslöt drottning Astrid att söka strid mot den. Även om det inte gått att få genom bud till huvudstyrkan på grund av vaksamma Furstliga utposter och vargryttare längs vägarna, förmodade man att Furstliga förstärkningar var på väg så det fanns ingen anledning att förspilla tiden.

Drabbningen vid Smedsbacka

Generalmajor Järv De Furstliga trupperna i västra Högmark, som nu var identifierade som delar av IV legionen under generalmajor Järv samt en ansenlig auxiliakontingent, började den 23 september retirera österut från högmarkarnas försök att nå dem och tvinga fram strid. Samtidigt kom det bud från spejare om att, likt man tidigare förmodat, delar av trupperna vid Ranheda var på väg för att förstärka de Furstliga vilket gjorde det önskvärt att få till strid inom kort. Med skickligt manövrerande och genom att sända små styrkor genom skogarna för att försinka de Furstliga kunde drottning Astrid redan dagen därpå nå så nära dem med sin styrka att de tvingades ställa upp för strid. Slaget stod strax utanför den lilla byn Smedsbacka där de Furstliga ställt upp sin huvudstyrka av legionärer mellan två trädbevuxna kullar som hölls av lätta trupper. Drottning Astrid formerade raskt sin styrka där bondesoldaterna och bergsmänsföljena utgjorde centern, förstärkta av fotfolket ur frälsehirderna och Audur Hildsdottirs dvärgar. Bondesoldaterna var måhända underlägsna legionärerna soldat för soldat, men de var fler och många av dem bar armborst som man hoppades kunna tunna ut fiendens led ytterligare med. Ryttarna placerades på vänstra flanken där terrängen var förhållandevis öppen, medan den högra som var mer trädbevuxen hölls av partisaner och alver. De Furstliga hade haft tid på sig att befästa sina positioner, värn var konstruerade av fällda träd och stora paviser gav skydd åt Furstliga armborstskyttar som kunde beskjuta de avancerande högmarkarna. Dessa besvarade beskjutningen och regnet av skäktor fällde många på båda sidor. När högmarkarna mötte legionärernas linje uppstod en intensiv närstrid och till en början tvingades de Furstliga tillbaka, men de kunde snart sluta leden och trycka tillbaka anfallarna. Ett flertal besynnerliga dvärgiska krigsmaskiner fördes mot stridslinjen genom legionärernas led och delar av högmarkarnas linje greps av panik när dessa spydde ut moln av rök, ånga och eld över dem. Denna effekt visade sig dock kortvarig och när de infernaliska maskinerna tystnat kunde de högmarkska hövitsmännen få ordning på sina led igen. De pressade åter fram mot legionärerna, några av maskinerna hann inte dras tillbaka och deras besättningar slaktades skoningslöst. Under tiden tog rytteriet på de allierades vänsterflank upp positioner i en sänka, beredda att rida an mot de Furstliga legionärerna när dessa hamnade i oordning; deras ringa antal gjorde att drottning Astrid inte ville riskera dem i ett frontalangrepp mot ordnade legionärer. På högerflanken pressade alver och partisaner fram genom den skogiga terrängen och drev tillbaka nattfolksauxilian, som dock omgrupperade sig och gick till motanfall. Blodtörstiga rop hördes genom skogen och för en stund tycktes det som att den allierade högerflanken skulle hamna i upplösning, men genom en självuppoffrande kamp lyckades partisanerna hålla auxilian stången medan alverna gjorde en kringgående rörelse som tvingade fienden att falla tillbaka för att inte bli innesluten. I centern hade legionärernas högerkant, understödd av auxilia, slagit hårt mot högmarkarna och tvingat dem att retirera. Detta gav dock ett perfekt tillfälle för det högmarkska rytteriet, som kunde rida till storms mot de framryckande legionärernas flank. Dessa lyckades inte omformera sig tillräckligt och tog stora förluster, de överlevande drog sig tillbaka mot kullen på sin högerflank. Legionärernas rytteri, som hållits i reserv, angrep dock de högmarkska ryttarna som riskerade att bli inringade och fick falla tillbaka. Efter en allt mer kaotisk strid på högerflanken hade partisanerna och alverna fått den Furstliga auxilian att ta till flykten. De hade själva tagit stora förluster men kunde nu göra en kringgående rörelse för att falla legionärerna i ryggen. I centern hade striderna vid det här laget blivit segslitna och båda sidor hade vägrat att ge mark, men legionärernas mindre antal och det hotande angreppet i deras rygg gjorde nu att deras läge såg mörkt ut. Med sin sedvanliga starka moral och organisation föll de dock inte i flykt utan kunde retirera under ordnade former till den skogtäckta kullen på sin högerflank, där de tog upp nya positioner. Vid det laget kom bud till drottning Astrid om att de Furstliga förstärkningarna var närmare än förväntat, de marscherade snabbt och dess förtrupp skulle snart nå slagfältet. Då deras exakta antal ännu var okänt, och det skulle kunna ta lång tid att driva fienderna från den kulle de nu besatte, valde drottningen att återkalla soldaterna från slagfältet för att inte riskera att den nu tämligen framgångsrika situationen skulle förbytas i en svår strid med oklar utgång, särskilt som kvällen nu närmade sig. Högmarkarna återgick till sitt fältläger och spanare sändes ut för att finna reda på mer om de Furstligas styrkor, medan deras motståndare också de kunde dra sig tillbaka från slagfältet. Slaget hade gett kännbara förluster för båda sidor, några hundra högmarkare och alver var döda eller sårade och något fler Furstliga legionärer och auxilia. Framför allt hade dock högmarkarna vunnit den moraliska segern.

Kung Angantyr av Arosia, befälhavare för den allierade huvudstyrkan Östra skådeplatsen   Ranhedas fall Den 23 september, samma dag som västra häravdelningen nådde Högälven, avtågade den allierade huvudstyrkan från Järneskans mot Ranheda. Marschen till Ranheda tog två dagar; man sinkades av några halvhjärtade försök till bakhåll och fördröjningsstrider av irreguljära nattfolkstrupper och skuggades av mindre ryttargrupper på andra sidan Högälven. Nära inpå Ranheda den 25 nåddes man av bud om att staden övergivits av de Furstliga. Detta gav upphov till viss häpnad och ryttare sändes mot staden, när de återkom kunde de bekräfta det som sagts, staden var till synes tom på Furstliga trupper och de invånare som fanns kvar berättade att dessa begett sig iväg dagen dessförinnan, hastigt men till synes planerat. Man insåg att detta betydde att den högmarkska styrkan nu svävade i stor fara. I nuläget kunde man dock bara sända ut ryttare för att varna dem medan de egna trupperna tog upp nattkvarter i och kring staden för att vila ut sig inför det kommande förföljandet av de Furstliga. Detta hade man inte förväntat sig, att de Furstliga skulle vara beredda att låta Ranheda falla i fiendens händer i sin strävan att besegra den mindre av de allierade styrkorna. Mitt i natten hördes ett dån och flera hus i den västra delen av staden uppslukades i ett hav av eld. Yrvakna stadsbor och soldater skyndade dit för att släcka elden, men kort därpå hördes fler detonationer och eldar spred sig på många platser i stadens västra del. I flera veckor hade vädret varit varmt och torrt så lågorna fick snabbt fäste. Larm blåstes och soldater strömmade till för att bekämpa eldarna. Kanske hade de kunnat få ett hastigt slut på branden, om inte samtidigt en kraftig vind blåst upp från väster som gav eldarna ny styrka och fick dem att sprida sig än snabbare. Hettan blev snart så intensiv att det omöjligen gick att vistas nära elden, till sist kunde man endast försöka begränsa dess omfattning genom att släcka gnistor som spreds med vinden. När dagen grydde var stora delar av staden utbränd och lågorna rasade än. För att rädda det som räddas kunde lät man rasera hus som stod i eldens väg, så att de inte skulle tjäna som bränsle åt elden. Inte förrän mot eftermiddagen började branden att avta och då hade den största delen av staden hunnit ödeläggas. I ruinerna av de hus där bränderna startat hade man återfunnit resterna av något slags mekaniska konstruktioner, av allt att döma av dvärgiskt ursprung. Det blev tydligt att de Furstligas plan för Ranheda varit mer omfattande än vad som först varit uppenbart; många menade också att den kraftiga vind som gett elden kraft inte var en slump utan resultatet av de Furstligas magi. Något som inte blev allmänt känt vid tillfället var att flera av de blå eldar, som befunnits signalera de nya vandödas uppträdande sedan händelserna i Naari, brann i Ranheda. De utsända från Nyckelns Väktare samt alverna från Laiquambo undersökte eldarna och lyckades rena platsen; här testades framgångsrikt ett nytt motmedel som forskats fram samma år. Reningen drog dock ut på tiden och pågick fortfarande när staden sattes i brand. Novell: Den blå elden i Ranheda - ny! 2016-04-26   Jakten på de Furstliga På kvällen den 26 september, efter en natt och en dag fylld av kamp mot lågorna var branden som ödelagt Ranheda så gott som släckt. I stadens östra del fanns det fortfarande gott om intakta byggnader, men staden var till största delen lagd i ruiner. Även borgen Tvenne blad hade tagit stor skada, även om dess stenkonstruktioner endast var delvis raserade. De utmattade soldaterna gavs en natts vila, morgonen därpå var det dags att ta upp jakten på de Furstliga.

Härarna förenas på nytt

Återförenade

General Voorlaugr, befälhavare för de Furstliga styrkorna i Högmark

Medan de Furstliga styrkorna drog sig samman mot Röda dalen tog sig återstoden av den västra häravdelningen söderut och därefter österut längs floder och mindre vattendrag i den skogiga terrängen söder om Bitsberg och kunde få kontakt med huvudstyrkan.

Den 28 kunde den allierade huvudstyrkan förenas med den västra, vilka nu tillsammans med sina dvärgiska och alviska allierade utgjorde ungefär 2500 soldater. Bland de som återstod fanns det de som börjat tvivla på fälttågets möjligheter, men när de såg den väldiga härsmakten som marscherat från Ranheda stärktes allas hopp och beslutsamhet om att utkräva hämnd på de Furstliga infann sig. Den nu förenade allierade styrkan bestod av närapå 11 000 stridande; den Furstliga styrka man nu jagade efter beräknades bara vara två tredjedelar så stor om ens det.

Den främsta oron bland de allierades hövitsmän var att de Furstliga skulle få förstärkningar från Brandhäll och/eller Margholien; det fanns trupper förlagda kring Brandhäll, andra var visst på väg västerut från Nedomskog och i värsta fall skulle dessa snart korsa Högälven och kunna sluta upp med fältarmén. Man fick sätta sitt hopp till att de Drakfåglar och högmarkska partisaner som sänts till trakterna kring Brandhäll skulle lyckas med sin uppgift att försinka fiendens frammarsch.

Ett glädjande tecken var att det snart kom in rapporter om att de Furstliga inte marscherade i ilfart mot Röda dalen utan tvärtom tycktes sakta in för att förskansa sig på lättförsvarade platser längs med vägen, om förstärkningarna redan tagit sig över Högälven och nått Röda dalen borde fienden skynda sig dit utan att stanna upp. Att ta sig över älven tog lång tid för en stor här och kunde knappast göras med en stark fiende nära inpå, så om man kunde nå Röda dalen innan de Furstligas förstärkningar skulle den Furstliga fältarmén svårligen kunna fly längre och efter att man slagit den kunde den södra sidan av älven hållas med lätthet.

En natt nåddes den allierade styrkan av en liten grupp drakfåglar som kunde bekräfta det man hoppats på. De Furstliga styrkorna kring Brandhäll var vitt utspridda på landsbygden och när budet gått ut om att samla dessa för att tåga mot Röda dalen hade man genom att överfalla budbärare och sprida falska ordrar kunnat försena deras avmarsch med flera dagar. Nu hade de satt sig i marsch och general Voorlaugr som ledde dem var uppenbart angelägen om att nå fram snabbt, men längs med deras väg kämpade partisaner oförtrutet för att sakta ned deras framtåg. På så vis hade man köpt värdefull tid för huvudstyrkan att nå den Furstliga fältstyrkan och tvinga den att bjuda till strid.

Vingar av järn

De Furstliga gjorde inga försök att långvarigt försvara de förskansningar längs med vägen som de etablerat och det var uppenbart att deras mål endast var att köpa sig tid. De allierade hövitsmännen sporrades av detta och drev på sina trupper framåt. Efter två dagars förföljande hörde dock de allierade det fasansfulla ljud som de minst av allt önskat sig vid det här laget; ljudet av stora vingar av järn som svingade sig över himlen. Järndraken Náuglug och hans ryttarinna, alven Rana, hade nu anslutit sig till den Furstliga styrkan. De hade inte siktats sedan vårens fälttåg i Tolvmilaskogen och optimistiska rapporter hade menat att de nog återvänt till Margholien. Så syntes nu inte vara fallet och i det allierade lägret förberedde man sig för strid.

Draken tycktes dock vara nöjd med att hota och trakassera den allierade härens utkanter, mäktig som den var utgjorde den ändå inte ett hot mot den samlade allierade härsmakten. Moralen tog dock en törn och många soldater som borde sysselsätta sig med annat kunde ses upptagna med att speja mot himlen. Likväl gjorde man sig redo att fortsätta förföljelsen, för även med draken befanns de Furstliga vara underlägsna och detta var den bästa chansen man haft på många år att slå en stor Furstlig fältarmé.

De Furstliga förmådde att skickligt utnyttja Náuglug för att sakta ned de allierades frammarsch ytterligare. Flera gånger anföll de allierade förtrupperna de bråtar som de Furstliga ställt i deras väg, varpå draken angrep och man tvingades fly och samla en styrka stor nog för att draken inte skulle våga ge sig på den innan man kunde angripa bråten igen. Då hade draken redan begett sig iväg och bråten övergavs snabbt. Detta kostade de allierade mycket tid och soldaterna började bli ovilliga att gå till anfall mot de Furstligas förskansningar om de inte hade nog med understöd för att även kunna jaga bort draken om denne skulle dyka upp.

När man närmade sig Röda dalen blev striderna hårdare, stora förskansningar hade byggts och större Furstliga trupper sattes in för att hålla tillbaka de allierade. De Furstliga skulle snart inte kunna fly längre och en viss desperation anades bland dem. Till sist hade den Furstliga huvudstyrkan nått borgen i Röda dalen, vars belägring hävts när det blev uppenbart för den belägrande styrkan att stora Furstliga trupper var i annalkande. De allierade pressade på för att nå dit men de Furstligas befästningar, plötsliga överfall från auxiliatrupper och drakens härjningar visade sig försinka dem alltför mycket och en kväll stod det klart att stora Furstliga förstärkningar hade börjat skeppas över Högälven. Istället för en ganska säker seger stod man nu inför ett mycket osäkert läge där krigslyckan kunde vända vilket håll som helst.

Bland de Furstliga förstärkningarna fanns också en handfull märkliga krigsmaskiner av slag som inte setts tidigare, mest bemannade av dvärgar.  Det verkade mest vara olika varianter av kastmaskiner eller märkligare vapen monterade på tunga kärror; några av kärrorna drogs av oxar, andra var av järn och tycktes inte ha några dragdjur alls.

Under det kommande dygnet manövrerade de båda arméerna runt varandra, de sökte känna på varandras styrka i mindre skärmytslingar och finna terräng som gynnade den egna sidan. Under tiden diskuterades det i det allierade härlägret vad annat man kunde göra för att förbättra sin situation. Kung Angantyr och drottning Astrid rådfrågade Nyckelns väktare om de på magins vägar kunde ge de allierade ett trumfkort men de svarade nekande; furstens magiker hade inriktat sina krafter på att motverka deras konster och det bistånd de kunde ge skulle inte kunna bli avgörande i slaget som väntade. Dock föreslog de en list, ty de Furstliga var sannolikt inte medvetna om vilka planer de hade.

Några timmars ritt bort fanns en magisk källa och om de Furstliga kände till att Nyckelns väktare tänkte ta sig dit för att utföra något skulle de säkerligen avdela styrkor för att hindra eller slå ut dem, dels i rädsla för att något stort var i görningen och dels i hopp om att allvarligt skada de allierades magiska förmåga. Man var övertygad om att de Furstliga hade spioner i det egna lägret, så allt som behövdes var att ryktet om Nyckelns väktares planer nådde dessa. Om man morgonen därpå sände ut en mindre ryttarstyrka mot källan, gärna i kläder som gav intryck av att de var nyckelväktare, skulle listen verka trovärdig.

Kungligheterna gav planen sitt godkännande och under krigsrådet kvällen före slaget lät man det bli känt att tidigt på morgonen skulle Nyckelns väktare behöva en ryttareskort, då de skulle bege sig mot magikällan för att utföra en ritual som skulle orsaka fienden stor skada. När detta var utfört skulle de återvända till hären för att delta i drabbningen. Man bad hövitsmännen föra informationen vidare till sina trupper för att stärka moralen och räknade sedan kallt med att informationen skulle finna sin väg till de Furstliga.

Slaget vid Röda dalen

Tidigt på morgonen avmarscherade några soldater ur drottning Astrids hird förklädda som nyckelväktare, tillsammans med sin ryttareskort. Inte långt därefter väcktes lägret och hären tågade ut för att ställa upp sig. De Furstliga hade lyckats manövrera skickligt och tvingat de allierade att möta dem i ett område dominerat av sanka hedar och skogspartier, som båda lämpade sig dåligt för det överlägsna allierade rytteriet. Man hade dock gjort sitt bästa för att finna torra platser och högmarkarna hade arbetat hårt med att bygga förskansningar. På andra sedan av en stor öppen hed ställde de Furstliga upp, medan morgondimman ännu var för tät för att de båda arméerna skulle kunna urskilja varandra.

De allierade ställde upp i en svag nedåtsluttning med arosier i mitten, högmarkare, alver och dvärgar på vänsterflanken och gedanier, sunnanslättare och eormenlänningar till höger. Ungefär hälften av det gedanska fotfolket samt majoriteten av det allierade rytteriet hölls i reserv under befäl av den gedanske riksmarsken, friherre Peder Silvertuna. Att man valde att hålla så stora reserver berodde på att det var okänt exakt var Náuglug befann sig och man fann sig nödd att kunna driva bort den flygande besten varifrån den än må anfalla, för att inte ge den möjlighet att försätta huvudlinjen i panik. Högerflanken var fast förankrad i en rad av förskansningar och en vagnborg, medan vänsterflanken var skogig och klippig och därför bedömdes som svårforcerad. Framför huvudlinjen hade ett stort antal skyttar spridit ut sig för att kunna störa fienden.

Under tiden hade den avledande ryttarstyrkan nästan nått sitt mål utan att sikta Furstliga trupper, när de hörde det omisskännliga ljudet av Náuglug som svingade sig mot skyarna. De Furstliga hade svalt betet och valt att sända järndraken och Rana för att jaga ned de förmodade nyckelväktarna. Ryttarna spred ut sig och drev på sina hästar för att snabbt ta sig undan, terrängen var öppen men dimman gynnade dem då draken hade svårt att få överblick på sina byten. Náuglug följde efter och dödade flera med eld och klor, men de flesta kunde undkomma.

De Furstliga hade valt att inte förspilla någon tid utan gick raskt till angrepp på morgonen. De allierade förvånades av att dessa skulle bjuda till strid så tidigt, men det var på sätt och vis var en lättnad för dem då man inte själva behövde riskera att rycka fram genom det sanka landskapet. Det kunde snart konstateras att den Furstliga hären som väntat var lika stor som den allierade och den tågade fram i klassisk uppställning med legionärer i centern, enligt vad man kom fram till var det så gott som hela I och IV legionerna, understödda av stora mängder auxilia på sina flanker och som störtrupper framför huvudformationen. Även salamandrar hade siktats bland de Furstliga, vilket ingav oro hos flera ty det var känt att dessa kunde använda den blå eld som kunde förvägra de fallna dödens frid utan istället återvända som vandöda.

Efter en inledande skytteduell mellan de Furstligas skärm av störtrupper och de skyttar som placerats ut för att hejda dem tvingades de senare dra sig tillbaka. När legionärerna närmade sig slöt de leden likt ett enhetligt maskineri för att motstå eventuella ryttarattacker, knappt utan att slå av på takten, men gjorde sedan halt utanför skottavstånd. En mindre del av de allierades rytteri, huvudsakligen försedda med bågar och armborst, lösgjorde sig ur huvudformationen och red längs de Furstligas vänsterflank för att beskjuta denna.

De Furstligas vänsterflank, huvudsakligen nattfolksauxilia med understöd från legionärer från IV legionen, sändes först för att hastigt angripa de allierades förskansningar och vagnborg. Försvaret visade sig hålla och efter en hård strid drevs de Furstliga ur förskansningarna. När detta försök att hota den allierade flanken inte gett utdelning kommenderades de Furstliga åter framåt och de angrep nu de allierades center med stor tyngd. Där hade de arosiska trupperna formerat en effektiv sköldmur, denna pressades tillbaka men gav inte vika. Gedanska och högmarkska angrepp mot den Furstliga anfallstruppens sidor tvingade den till sist att dra sig tillbaka nedför slänten.

Detta stärkte moralen hos de allierade, som nu sände det högmarkska och arosiska rytteriet mot de Furstligas högerflank. Auxilian där kunde inte hålla mot det snabba anfallet och många föll eller flydde. De allierade ryttarna drog sig sedan raskt tillbaka innan fienden kunde omformera sig och utnyttja sitt numerära övertag. Det tycktes som att de Furstliga funnit att ett utnötningsslag i mitten av slagfältet skulle vara till deras favör, då de åter sände fram en stark legionärstrupp mot den allierade centern. Ännu en blodig sammanstötning följde men denna gång slogs de Furstliga snabbt tillbaka. Många av legionärerna vände okaraktäristiskt och flydde hals över huvud istället för att retirera i ordning, det tycktes som att hela den Furstliga linjen stod i svajning.

Stora delar av arosierna jagade raskt efter dem tillsammans med gedanier och högmarkare, beslutna att nu nedgöra sina fiender och inte låta dem undkomma. Då visade det sig dock att de Furstliga haft en plan, när de framåtrusande allierade nått nedför slänten omformerade sig snabbt de flyende legionärerna samtidigt som auxilia rusade till från kanterna. De allierade soldater som gjort halt när deras hövitsmän så befallt kunde bara se på när deras kamrater som ryckts med i segerns rus blev nedgjorda, flera hundra stupade och bara få lyckades fly tillbaka till de egna linjerna.

När de Furstliga nu utnyttjade det övertag man skapat och sände sitt legionärsrytteri understödda av nattfolksauxilia mot högmarkarna på de allierades vänsterkant, tvingades dessa nu retirera. Även den allierade centern fick falla tillbaka något. Vid det här laget hade dock ryttartruppen som använts som avledningsmanöver återvänt efter att ha tagit en lång omväg, och kunde meddela vad som skett samt att Náuglug tycktes utmattad efter att ha jagat efter dem. Marsk Peder kunde därför leda fram stora delar av reserverna till huvudlinjen, där ankomsten av utvilade trupper mottogs med glädje.

De allierade beslöt sig för att utnyttja sitt övertag i rytteri för att driva tillbaka fienderna igen och förhoppningsvis knäcka deras moral och avgöra slaget. Medan fotfolket långsamt marscherade mot den Furstliga linjen sändes huvuddelen av rytteriet i en omfattande rörelse mot båda flankerna. Både legionärer och auxilia på flankerna drevs tillbaka och splittrades under anstormningen, men motståndet var oväntat vildsint och priset för de allierades del blev högt. Samtidigt möttes de båda huvudlinjerna och en förödande kamp inleddes. De allierade såg sin chans att segra nu när fienden ännu var omskakad av rytteriets angrepp och legionärerna drevs nu bakåt. De allierade soldaterna hade lärt av sina fallna kamraters misstag och marscherade nu fram enhetligt utan att bryta sin formation. Under hurrarop pressade de allierades center framåt och gav legionärerna inga tillfällen till återhämtning.

De allierade flankerna hade dock mötts av ursinnigt motstånd från nattfolksauxilian, som visat sig vara bättre rustad och disciplinerad än vad som förväntats av dem och snabbt återhämtat sig efter ryttarangreppet. Samtidigt kom det bud från alverna om att flera grupper av vildfolksauxilia forcerat terrängen på de allierades vänstra flank och nu kunde angripa denna från sidan och bakifrån. Stora delar av de återstående reserverna sattes in för att driva bort dem, men den blodtörstiga auxilian från skuggstammarna tycktes snarast välkomna detta och mötte utan fruktan det tyngre rustade arosiska och gedanska fotfolket. Vildfolket stred som besatta, något som de allierade soldaterna upplevde att de mycket väl faktiskt kunde vara.

Detta var nog för att sätta den hårt ansatta allierade vänsterflanken i skälvning. Även på högerflanken tvingades nu de allierade tillbaka då auxiliatrupperna där, understödda av legionärsrytteri som hållits i reserv, visat sig övermäktiga. Den allierade ledningen insåg att chansen till seger sluppit dem ur händerna, man hade knappt några reserver kvar och centern riskerade att fångas mellan flankernas käftar och tillintetgöras. De tvingades blåsa till reträtt och det var som att luften gick ur den allierade hären. I vissa fall föll man tillbaka i god ordning, men många lämnade sina formationer och på sina ställen flydde hela hopar av soldater med enda mål att komma bort från slagfältet.

I denna oordning lyckades ändå stora delar av det kvarvarande allierade rytteriet hålla samman och kunde, trots att deras hästar i många fall var på gränsen till utmattning, skydda fotfolkets reträtt. De kunde dock inte förhindra att dessa på flera håll blev upphunna och nedgjorda av segerrusig Furstlig auxilia. Legionärerna marscherade även de raskt fram, men organiserat och mer i syfte att tillse att fienden tvingades fortsätta sin flykt än att jaga ned enstaka flyende. Nu hade man segern i sin hand och fann ingen anledning att riskera den genom att låta hela styrkan gå till oorganiserad förföljelse.

De allierades läger evakuerades i rask takt, sårade som kunde gå eller bäras hjälptes därifrån och förråd fördes iväg i den mån det gick. Ett hastigt bildat arriärgarde bestående av det återstående rytteriet och några fänikor luttrade högmarkska och gedanska veteraner som drottning Astrid själv tagit befäl över försinkade de Furstligas reträtt medan kung Angantyr ledde evakueringen. Efter en stunds strid tvingades dock arriärgardet dra sig tillbaka bortom lägret och detta stod öppet för de Furstligas plundring. Detta innebar åtminstone att förföljelsen upphörde och de allierade kunde falla tillbaka ostörda och förbereda sitt återtåg.

Återtåget

De allierade förlorade ingen tid, stora delar av deras förråd och utrustning hade nu fallit i de Furstligas händer och alla dröjsmål skulle leda till att situationen försvårades ytterligare. Man hade tagit stora förluster, nästan en tredjedel av hären hade stupat eller sårats, och även om också de Furstligas förluster varit stora var det ingen tvekan om att man var grundligt besegrad. Som man kan förvänta sig i en sådan situation var moralen i botten, många soldaters enda intresse var nu att återvända hem med livet i behåll. Till deras lycka blev de inte hårt förföljda av de Furstliga, som endast sände nattfolkets vargryttare och enstaka trupper legionärsrytteri efter dem och istället satte huvuddelen av sina trupper att åter besätta gruvor och byar som befriats av de allierade.

Större delen av den allierade truppen nådde Järneskans efter några dagars marscherande söderut. Delar av den, däribland de flesta högmarkarna och en mindre gedansk styrka, stannade i trakterna kring det nu nedbrända Ranheda. Denna “erövring” kom att bli det enda sätt på vilket de allierade flyttade fram sina positioner och inte ens den var säker att den kunde hållas; det stora fälttåget i Högmark hade slutat i ett stort och svidande nederlag.

Höstfälttågets senare fas 1. De Furstliga i södra Högmark retirerar mot Röda Dalen. 2. Astrids häravdelning kringgår de förenade Furstliga och förenar sig med Angantyrs huvudstyrka. 3. General Voorlaugr samlar Furstliga förstärkningar från norra Högmark och Margholien kring Brandhäll, inklusive draken Náuglug och Rana, men sinkas av partisanerna och Drakfåglarna. 4. Nyckelns väktare lyckas lura bort Náuglug med en list och draken deltar inte i striderna, men Voorlaugr lyckas få sina förstärkningar över Högälven. 5. Härarna drabbar samman vid Röda Dalen. Efter en hård och jämn strid får de Furstliga överhanden och de allierade tvingas slå till reträtt. 6. De allierade återtågar. Dös och de andra intagna posterna i västra Högmark måste snart ges upp, men Ranheda hålls tills vidare.