 |
 |
||||||
|
|
Eskil svingar sig upp på ett vindskyddstak för att få skott mot legionärerna och Rödkåporna vid porten. På det här korta avståndet går pilen rätt igenom den första legionärens ringbrynja. När han lägger nästa pil på strängen vänder sig en Salamander, en ljushårig kvinna i lång röd vapenrock, åt hans håll och något klickar till i Eskil. Det är hon! Salamandern som var med och släppte lös den Blå Elden i norra Gedanien i höstas.
* * *
Striden rasar runt omkring syster Rakel. Medan hon utdelar ett dödande hugg mot en bondesoldat mumlar hon ord till Fursten och hoppas att Han ska låta blodet hon spiller stärka henne. Hon försöker skapa en ritual genom sina hugg. I ögonvrån, medan hon vänder sig mot nästa fiende, ser hon hur något sker med porten. Ytan blir speglande och dallrar, rör sig som vatten.
Rakels väpnare, hennes Salamanderlärling, står med ryggen mot porten. Han heter Jonatan och hon har inte tränat honom så länge som hon önskat. Medan Rakel parerar ett hugg från sin motståndare såg hon hur han tar ett kraftigt stick och faller baklänges mot porten. Och faller igenom. Porten är öppen och han faller igenom. Rakel svär en hög ed, knuffar undan sin fiende som ramlar bakåt, sticker Jons motståndare bakifrån och kastar sig genom porten...
* * *
Eskil kan inte få Salamandern på kornet; stridsvimlet är för tätt. Han skjuter i stället en annan orustad Rödkåpa som faller med ett skri. Just då skimrar porten till. En annan Salamander snubblar igenom och hon följer efter.
Eskil slänger snabbt bågen på ryggen och hoppar ned från taket samtidigt som han drar svärd och dolk. Han försöker inte egentligen träffa någon på sin väg igenom striden, han bara duckar och parerar sig framåt, med en enda tanke i huvudet; hon ska inte komma undan! I full fart dyker Eskil igenom porten.
* * *
När Rakel stiger igenom det skimrande ytan är allt plötsligt chockande lugnt och stilla.
Hon står på en skogklädd kulle som ser ut ungefär som runt porten, men bara femtio steg längre bort övergår skogen i en öppen grässlätt. Ljuset är också annorlunda. Det är ett slags skymning… ingen sol eller måne syns på himlen. En svag bris blåser.
Jon ligger vid Rakels fötter och hon böjer sig ner över honom. Han är död... han är faktiskt redan kall...
Rakel svär och trycker undan sin bitterhet och frustration. Han hade kunnat bli duktig.Hon vänder sig åter mot porten och det hon ser när hon tittar på ytan förstummar henne.
Alla utanför porten rör sig så långsamt; det ser ut som att hela världen går långsammare utanför porten. Hon ser hur svärd och spjut rör sig sakta, sakta som genom vatten. Eller ännu långsammare. Hon förstår inte magin som orsakar det här och tar ett steg mot porten.
Det är som att gå in i en vägg.
* * *
Eskil tar mark och rullar upp till stående ställning. Redan medan han landar anar han att det är något konstigt med ljuset och att det är märkligt tyst. Han kommer på fötter och ser sig om efter fienden. En Salamander ligger död strax innanför porten. Den andra, hon som han förföljt, står borta där skogen verkar ta slut, kanske femtio steg bort. Hon vänder sig om när han kommer in.
Eskil sticker svärdet i skidan och får fram bågen på nytt. Medan han flyttar sig undan från porten lägger han an en pil och siktar mot Salamanderns orustade ben, nedanför brynjan. Han skjuter…
…men något händer. Det är som om han rör sig i tjära. Luften tjocknar runt honom och pilen, och Rakel stiger utan problem ur vägen för den.
Rakel drar sitt svärd, höjer skölden och börjar röra sig mot Eskil. Men luften blir till tjära runt henne också. Det här går inte, tänker hon och drar sig tillbaka. När hon avbryter anfallet och sänker svärdet är det som om luften släpper henne på nytt. Instinktivt gör hon en ny ansats att attackera, men luften håller henne igen.
Eskil försöker släppa bågen och dra sitt svärd och dolk, men allt han gör går för långsamt. Han försöker dra sig mer åt sidan från porten, in bakom ett träd. När han märker att Rakel sänkt sitt vapen försöker han göra ett utfall, men blir återigen fastlåst i hugget.
Han sänker svärdet och känner hur luften tycks lätta. Han stirrar hårt på Salamandern.
”Är det du som gör det här? Sluta leka och döda mig om det är det du tänker,” väser Eskil.
Rakel ser föraktfullt på honom.
"Jag har ingen glädje att dra ut på det här. Det ligger stark förtrollning över den här platsen. Se själv." Hon nickar mot porten. Genom den ser man hur människorna rör sig långsamt, långsamt... På samma sätt som Rakel nyss, när luften höll henne.
Hon blänger irriterat på honom. "Försök ta dig ut. Det går inte."
Eskil backar mot porten, hela tiden med ögonen på Rakel. Han känner bakom sig med handen, och känner mycket riktigt att det är som en vägg.
"Så vi är fångna, och någon kraft hindrar oss från att anfalla varandra..." Eskil skrattar torrt till. "Förstår du dig på de här portarna?"
"Nej. Det är inte min sorts magi." Rakel ser eftertänksam ut. ”Såg du när jag gick igenom?"
"Ja, du följde efter den som nu ligger död här," svarar Eskil, fortfarande vaksam.
"...Hur lång tid efter mig kom du hit?"
"Kanske trettio hjärtslag. Hur så?"
"...För jag skulle bedöma att jag har varit här en eller två timmar…"
Eskil bryter till sist ögonkontakten för att kasta en blick över axeln, på världen som rör sig som fast i tjära där ute. "Var i helgonens namn har vi hamnat någonstans?"
Rakel svarar inte. Hon lägger handen på en flaska i bältet och känner efter med sinnet. Bra. Hon känner kraften där. Blodet i flaskan har fortfarande styrka, även om hon inte kan gå till anfall är hon inte helt värnlös. Hon släpper flaskan och vänder sig halvt ut mot gräsmarken. "Det vet bara Fursten..." mumlar hon.
Så ser hon upp, tillbaka mot porten, och ser hur den saktfärdiga striden pågår. En rustad allierad soldat klädd i rött och blått är alldeles framme vid porten nu, och faller långsamt, långsamt mot den…
* * *
 |
|||
|
I stridsvimlet har Sissela missat att något håller på att hända med porten, och hon pressas närmare och närmare den. I oredan knuffar någon till henne, hon förlorar balansen och faller baklänges genom porten.
Hon landar raklång på rygg och tappar andan för ett ögonblick. Något är fel här. Tystnaden gör henne förvirrad, och hon vänder hastigt på sig, försöker ta sig upp på fötter, se sig om. Hon försöker ta sig tillbaka genom porten men möts av den osynliga väggen.
”Hallå där,” säger Eskil och närmar sig henne, inte för nära om hon skulle vara nervös. ”Hur mår du?”
”Jag är…” Sissela vänder sig om hastigt, men när hon höjer svärdet och skölden saktas rörelserna ner.
* * *
Två mot en, tänker Rakel. Det finns sämre odds. Men hon är på sin vakt. Handen lägger sig på svärdsfästet och hon börjar fundera över möjliga anfallstaktiker… men så känner hon hur luften tjocknar på nytt.
Vid Fursten! Får jag inte ens tänka!?
Hon slappnar av och luften släpper.
* * *
”Gedanier?” säger Eskil som fått syn på Sisselas armbindel med den blå Ljuspilen. ”Skönt att ha en frände här i alla fall. Vi verkar vara fast här, och i dåligt sällskap..." Han kastar en blick mot Rakel, som står kvar en 25-30 steg bort, till synes försjunken i tankar.
”Fast?” säger Sissela, fortfarande förvirrad. ”Var är vi ens?” Hon ser sig om och följer Eskils blick.
Salamander.
En gång har hon sprungit från en Rödkåpa. Aldrig mer. Hennes hand kramar fortfarande hårt om svärdet sedan striderna utanför. Nu höjer hon det för att anfalla, springa mot Salamandern. Men luften tjocknar runt henne och hejdar hennes rörelser.
Rakel ser Sisselas reaktion. Och att skyddet är kvar. Intressant. Hon drar sig åt sidan och börjar röra sig mot porten i en halvcirkelrörelse.
Sissela kämpar emot luften en stund, men får ge upp och nöjer sig med att vaksamt följa Salamanderns rörelser med blicken. "Men var är vi?"
Rakel kan inte låta bli att skratta till. "Var vi är? Det här är landet bortom porten. Det var hit alla ville med hetsjakt och kapplöpning." Hon ser sig om. "Jag undrar om det kan ses som värt besväret. Men det återstår väl att se."
Nu är Rakel framme vid porten och de tre fienderna obekvämt nära varandra. Salamandern lägger handen på porten, först försiktigt, sedan med tryck. Hon slår med knuten näve. Inget händer.
Genom porten ser hon någon som trycks mot porten av en motståndare med längre räckvidd. Sakta kommer en ryggtavla närmare och närmare. "Det är nog bäst vi kliver undan lite. Det ser ut som om vi får sällskap."
* * *
 |
|||
|
Ingrid parerar det snabba hugget från fiendesvärdet. Det har varit nära hennes lår, för nära. Hennes svärd känns tungt i hennes trötta arm men på samma gång tryggt, på samma sätt som sjukvårdsväskan ligger stadigt mot låret. Tryggt. Kanske är det en falsk trygghet, men det ger henne en mening med att kämpa vidare. Att ignorera rädslan. Ignorera tröttheten. Tiden verkade alltid försvinna när hon stred eller tog hand om skadade, vad som kändes som några ögonblick kunde vara timmar. Hon var inte säker på hur det hände, hon hade huggit ner två soldater, backat några steg eftersom hon tvingades parera en serie stötar från en tredje... och plötsligt är det tyst omkring henne. Förvånat ser hon sig om. Greppar sjukvårdsväskan. Behöver tryggheten den gav henne.
”Ingrid?!” ropar Sissela.
”Jag, eh… eh... va?!" Förvirrat flyger hon upp och ser sig omkring, osäker på om hon borde sänka svärdet eller ej.
Hennes blick flackar mellan personerna framför henne. Hon försöker förstå vad som hänt. Så får hon syn på Rakel, som har sin uppmärksamhet fäst på porten. En primitiv klarhet tar form i hennes förvirrade huvud. Fiende, fiende inom armlängds avstånd. Hon spänner musklerna i handen, redo att vid minsta rörelse hugga.
"Varför har ingen huggit ner den där?" undrar hon med en kort nick mot Salamandern.
Eskil gör ett utfall mot Rakel som för att visa, fastnar i luften på nytt, slappnar sedan av och kan röra sig normalt igen. "Därför att någon kraft hindrar alla försök till våld här. Det gäller lyckligtvis henne också."
Ingrid tittar på Eskil, sedan mot Rakel. Hon ser Eskil i ögonen på nytt, anar att han talar sanning och sänker sitt svärd. Först nu lägger hon ordentligt märke till Sissela, som fortfarande har sitt svärd draget. De nickar stumt åt varandra – de var bekanta sedan tidigare under fälttåget.
”Eskil Bursson, spejare från Gedanien,” presenterar sig Eskil. ”Vilka är ni andra?”
”Sissela Jonsdotter, också från Gedanien,” säger Sissela utan att släppa Rakel med blicken. ”Jag tjänar under riddar Akvin Örnklo.”
”Ingrid Stigsdotter,” säger Ingrid. ”Från Arilda. Jag är här med Drakfåglarna under Sofia. Sårvårdare.” Hon lägger sin fria hand på Sisselas axel.
”Det verkar som vi är fast här inne,” säger Eskil. ”Salamandern där verkar inte veta nämnvärt mer än vi om hur porten fungerar. Så vi får hoppas att de våra segrar snart där ute och kan lyckas öppna den på något sätt som låter oss komma ut.”
* * *
Under tiden har Rakel ignorerat nykomlingen och återupptagit sin undersökning av porten. Hon ger de tre andra en föraktfull sidoblick, lossar den röda flaskan hon har i bältet och häller upp blod i sin kupade hand. Hon ställer ned flaskan på marken. Med omsorgsfulla rörelser ritar hon ett sexarmat kors – Furstens märke – med blodet på portens yta.
”Vad gör du!?” utropar Sissela.
Rakel ignorerar henne. Mumlande för hon ihop sina händer och smörjer båda handflatorna med det kvarvarande blodet.
"Hoppas du vet vad du gör,” säger Eskil med lägre röst. ”Alvisk magi borde inte tycka om Furste-magi…"
Rakel tar ingen notis om honom heller utan lägger händerna nära korset utan att röra vid det. Hon känner efter… försöker sprida sinnet... och får en stöt.
Känslan i händerna liknar när man slår i armbågen. Hon svär till och backar undan. Furstekorset bleknar på ytan och försvann.
Ingrid tar ett steg framåt, van att ta hand om sårade. Hon stannar till, biter sig tveksamt i läppen och backar igen.
"Jag vet inte om jag ska vara skadeglad att dina konster inte funkar, Rödkåpa, eller ledsen att du misslyckas öppna porten." Eskil ser bister ut.
"Hur vet vi ens att det var det hon försökte göra?" invänder Sissela misstänksamt.
"Gissar att hon också vill ut härifrån," säger Eskil.
"Jag fick i alla fall kontakt,” säger Rakel. ”Den reagerade. Det är något." Hon öppnar och stänger de ömmande händerna och sträcker fingrarna.
Hon ser ut genom porten, på stridsvimlet. Nu ser hon en av sina systrar som med beslutsam min rör sig rakt mot porten. Rakel känner igen henne på det långa röda håret: syster Fenri. Syskonskapet är inte fler än att alla kan känna igen varandra. Ingen hon känner väl, men hon vet att hon är skicklig och respekterar henne. En frände med sig här vore bra.
* * *
 |
||
|
Syster Fenri var inte säker första gången, men därefter ser hon det säkert. En person intill porten, som plötsligt försvinner. Målmedvetet rör hon sig emot den, nu är tid att handla! Även portens andra sida måste säkras åt Fursten. Med ett otåligt snitt i handflatan och ett handtecken skadar hon den kvinna som hotfullt ställt sig i hennes väg, och tar de sista stegen fram till porten.
En yta som av vatten eller flortunt tyg är framför henne, mer viskande, silverne än blodets dova ton. Detta är alvisk magi och hon förstår den inte, men hon bryr sig inte om att vara rädd. Hon tar steget för Fursten.
Det blir tyst. Det är märkligt att tystnad kan göra en så överrumplad, hon tappar nästan helt fattningen. Denna effekt förtas inte det minsta av den syn som möter henne, Salamandern och de icke-Furstliga som står där, och den fallne på marken.
Hon pekar på Rakel. "Du! Fursten förbanne dig trefalt, förrädarhund!"
Rakel förstår ingenting ett par ögonblick. Sen kopplar hon. Varför är inte de allierade döda?
”Ta dig samman,” fräser hon. ”Det går inte att bruka våld här."
Fenri varken hör eller lyssnar. Handflatan är fortfarande blodig, hon bereder sig, samlar sig och... ingenting. Inte ens skuggan av blodets kraft kan hon känna.
"Vad har du gjort?” utropar hon. ”En ensam Salamanders kraft kan omöjligt binda min!"
"Vilket förtroende du har för dina syskon!" säger Rakel syrligt. "Det är platsens egen förtrollning."
Fenri inser det sannolika i hennes uttalande, med tanke på hur uppenbart förtrollad hela platsen är. Hon ger de allierade en mörk blick. "Och de där?"
"Vad om dem?"
"Varför tycks ni stå här i bästa samkväm tillsammans?"
"Vad de har för sig bryr jag mig inte om,” säger Rakel. ”Personligen undersökte jag porten."
"Jag menar givetvis: varför är de inte döda, som din frände här på marken?"
"Det ingår i platsens förtrollning,”svarar Rakel, sarkastiskt övertydligt som om hon talade till ett skrämt barn eller någon som var lätt efterbliven. ”Det går inte att bruka våld här.”
Eskil bryter in. ”Om det inte vore för den förtrollning som vilar här skulle du ha funnit två döda Salamandrar, inte en. Hon här" – han pekar på Rakel - "skulle ha haft en pil i sig innan hon vetat att jag var där."
"Det vill du gärna tro, va?” hugger Rakel tillbaka. ”Du kan pröva det en annan dag.” Hon vänder sig åter till Fenri.
”Broder Jon var sårad redan när han kom in. Möjligen död innan han träffade marken." Rakel suckar och en sorgsen grimas passerar snabbt över hennes ansikte. ”Så dö går tydligen bra. Bara inte att strida.”
Fenri betraktar dem. Fientligheten tycks henne så genuin att det förefaller henne att de verkligen hade dödat varann där och då om de hade haft ens en liten möjlighet till det.
Då hon konstaterat att även hon är utom fara för dessa allierade kryp vänder hon dem ryggen och riktar sin uppmärksamhet mot porten. Hon sträcker ut fingrarna och känner det solida motstånd som håller dem från att passera tillbaka.
"Det är det också," säger Rakel och nickar mot världen utanför. "Tiden verkar röra sig olika"
"Då får vi vänta desto längre,” nickar Fenri. ”Tills de våra nedgjort de allierade kräken, och någon av våra syskon på den andra sidan kan bryta den här platsens förbannade magi."
"Det tror ni va? Att eran sida skall vinna?"utbrister Sissela. Fenri ser på henne med en sorts äcklad förvåning, ungefär som om hon varit en kackerlacka som plötsligt talat.
Rakel verkar för sin del inte ha hört henne. Hon stirrar ut genom porten. "Är det bara jag,” säger hon,”eller går saker snabbare där ute nu?"
Striden har börjat mattas av, men folks rörelser är mycket riktigt tydligt snabbare nu. En grovt byggd kvinna rör sig med bestämda kliv mot porten.
* * *
 |
|||
|
Med stav och svärd lika aktiva framför sig banar sig adept Kari väg mot porten. Svärdet är blodigt, själv är hon svettig av både koncentrationskrävande ritualer och av striden. Hon ropar något till en stridskamrat i närheten, höjer farten och kastar sig utan hänsyn till konsekvenserna mot portalen. Aldrig att blodsmagikerna skall få den för sig själv nu när den äntligen är öppen. Ett hugg mot henne när hon är nästan framme vid porten glider av henne trots att hon bara är lätt rustad - en skyddsritual är aktiv här, men det är nästan synligt hur den skalas av henne och inte följer med genom det skimrande membranet till den andra platsen.
På insidan av portens silverkyla snavar hon till av den plötsliga skillnaden, men med adrenalinet högt gör hon ett utfall mot Rödkåpan hon förföljt. Hennes min när svärdet liksom fastnar i luften är en av fullkomlig vantro. En svordom passerar hennes läppar, och hon gör sig beredd att försvara sig mot den magiska motattack hon vet borde komma.
Fenri betraktar förvånat svärdet som nästan tycks ha blivit hängande i luften, så sakta som det rör sig, och minen på kvinnan som svingat det.
"Jag trodde er på ert ord att det var omöjligt att bruka våld," säger hon med ett skratt som gör alla som vet hur skratt bör låta lite olustiga till mods,"men jag hade inte trott att det skulle vara en så löjeväckande uppvisning."
Den nyanlända lägger tyngd på svärdet, försöker tvinga det genom luften men verkar inse att inget kommer att förändras och att Rödkåpan ha helt rätt i att hon förmodligen ser skrattretande ut. Med ett öga på Rödkåpan backar hon ett steg och försöker ta in situationen.En Rödkåpa, den jag såg försvinna genom porten. En Salamander. Nej, två, men en är nästan helt säkert död. Tre allierade. Hon känner igen dem alla tre men de hör inte till några av de rotar hon själv spenderat tid med.
Långsamt sänker hon svärdet och staven."Vad pågår här, egentligen?"
Rakel himlar med ögonen. Vilken fråga! "Du är jordmagiker. Kan du öppna porten? Jag lyckades få kontakt med den magiskt, men inte mer än så. Den gav mig en stöt."
Med en misstänksam min på Salamandern torkar Kari blodet från svärdet och sticker det i skidan. Med staven i vänsterhanden höjer hon den högra mot porten, uttalar några av de ord som används för att fokusera inom det arcuriska...och hejdar sig med en förvånad min. Jag är bra på det här. Åtminstone tillräckligt bra för att vunnit mäster Aemilius' gillande. Det finns kraft i porten, men ingen som jag kan styra.
"Det här är... annorlunda. Så vi är fast här? Och kan inte strida. Det här kommer ju vara spännande en stund."
"Fast? Här?!" utbrister Sissela. Hon tycker inte alls om tanken på att vara fast... var de nu än är.
Kari vänder ryggen mot porten igen, går några steg och anpassar sig. Hon ler ett trött men brett och äkta leende. "Nå, det finns sämre platser att vara fast på. Det är ju inte som att vi inte försökt ta oss in här ett bra tag nu. Sällskapet hade kunnat vara bättre, förstås."
* * *
Utanför porten har striden passerat sin vändpunkt och nu har de allierade definitivt övertaget. Tidsskillnaden har minskat och de stridande rör sig nästan i normal hastighet nu. En lång, pansrad sunnanslättare i blått och gult strider mot en ensam Salamander precis utanför porten. Bortom dem ser man hur flera av de överlevande Furstliga har börjat slå till reträtt i små grupper.
En Furstlig officer skriker en order, ljudlöst genom porten. Den sista fanan faller. De Furstliga som inte lyckats fly lägger ner sina vapen och ger upp. Men den rödklädda kvinnan utanför porten gör i stället ett rasande utfall mot sunnanslättaren, sköld mot sköld. Och knuffar honom baklänges genom porten.
Soldaten faller stapplande in på den andra sidan och kastar sig direkt tillbaka mot porten. Han stöter mot den osynliga väggen som de andra. Ett försök till. Sedan vänder han sig om och ser först nu de sex andra. Ett par ögonblick kan de se hur han kämpar mot platsens förtrollning. Sen riktar de alla sin uppmärksamhet mot porten. Det går som en skälvning genom den, ett ögonblick. Det går fortfarande att se ut genom den men alla vet, alla känner att porten… är stängd.
"Vad är det som pågår? Var är vi någonstans?" Mannen ser sig om, fortfarande med svärdet i handen och skölden - blå med en gul tvärbjälke - höjd.
Rakel skrattar lite uppgivet. "Välkommen. Till andra sidan porten. Vi är fast här. Och du kan stoppa undan svärdet. Vi är inget hot mot dig här."
Sunnanslättaren tittar misstroget på de andra allierade och sedan ut genom porten igen. Nu går saker och ting lika fort i världen utanför porten som innanför. Sårade tas om hand, döda bärs undan och de överlevande Furstliga tas till fånga.
Kari rycker på axlarna. "Det är som hon säger. Åtminstone just nu. Något hindrar oss från att anfalla. Men vi verkar åtminstone vunnit där ute, så bara de får hit mäster Aemilius så skall saken nog vara utredd snart. Om inte… åh." Hennes nöjda min förbyts i eftertanke.
”Om inte… vad?” säger syster Fenri sammanbitet. Hennes blick är mörk och koncentrerad.
Karis blick går sökande ut mot fältet. Aemilius… var är han? ”Er ritual för att öppna porten. Vi avbröt den. Om vår fälla störde porten och inte bara er… jag vet inte. Jag är adept, ingen fullvärdig maga.”
 |
|||
|
Den nyanlände torkar av sitt svärd på marken, sticker det i skidan och presenterar sig. ”Jag heter Tore Nilsson och tjänar under riddar Magnus Lejonram.” Han tar av hjälmen och visar ett kortklippt mörkt huvud. Han ser sig om, ut mot den vindpinade slätten. ”Jaha. Vad gör vi nu?”
”Väntar och ser om mäster Aemilius dyker upp och kan göra något, till att börja med,” säger Eskil. ”Mitt namn är Eskil Bursson. Från Gedanien, men jag kom hit med Örnevalls klosterhird.”
Tore rynkar pannan. ”Nyckelns väktare…?”
Eskil och Kari nickar. ”Jag är också en av dem,” säger Kari. ”Adept Kari Almodsdotter, från Gedanien från början jag med.” Hon tycks disträ; blicken är riktad mot utsidan, händerna löst slutna mot staven och hon trummar frånvarande med fingrarna.
Sissela och Ingrid presenterar sig också kortfattat. Sissela håller fortfarande i svärdet. Om vad det nu är som hindrar dem från att bruka våld skulle släppa så vill hon inte behöva ödsla tid på att dra det.
* * *
De båda Rödkåporna har under tiden ignorerat de andra och fortsatt studera porten och utsidan. Rakel har knappt släppt porten med blicken och funderar uppenbarligen över något. Fenri söker hennes blick,
som en bister bekräftelse av deras situation och samhörighet gentemot fienderna. Blicken blir sedan forskande, beräknande, prövar varje möjlighet.
Rakel vaknar till och möter hennes blick. Hon gör en liten min som för att säga; vi får försöka göra det bästa av det här. Fenris överläpp kröks i avsmak och hon betraktar de allierade mer ingående, stirrar på dem utan att dölja sitt förakt. Eskil ser det och möter hennes blick med en bister utmaning i sin egen.
Fenri skrattar igen, olustigt, glädjelöst och med en sorts vildsinthet. ”Så vad tänker du göra, ditt smuts?”
"Undrade mer vad du tänkte göra, Rödkåpa," genmäler Eskil utan att vika med blicken. Fenri skrattar ett lågt, småhest ”ha-ha”, som för att konstatera någon sorts seger. Sedan, som om Eskil aldrig hade talat, vänder hon sig till Rakel.
"Vad säger du, syster? Är det visast, i ditt tycke, att stanna och vänta, eller gå längre och se hur långt detta vårt fängelse sträcker sig?"
"Frågan är om vi kommer ut,” säger Rakel. ”Om vi stannar här kanske porten öppnas igen? Jag tror vi avvaktar ett tag. Men... du och jag kommer ju att kliva ut rakt i fiendeland..."
 |
 |
||||
|
|
Utanför porten är det mörkt nu. Facklor står uppställda här och var. En blek, svarthårig alv klädd i blått och vinrött närmar sig porten med raska steg. Hen låter händerna löpa över porten och förbereder med snabba rörelser en ritual. Ritualen genomförs. En snabb min av missräkning. En mänsklig magiker ansluter sig och de diskuterar intensivt. De förbereder tydligen en ny ritual.
Fenri iakttar dem uppmärksamt, men kastar en snabb blick på Rakel, och på sin hand, som fortfarande är fläckad från blodet som rinner från såret. Om portalen öppnas måste vi vara mycket snabba.
Alla står på helspänn i vad som känns som en evighet. Men även den nya ritualen misslyckas. Inget händer. Efter en kort diskussion lämnar magikerna porten, rimligen för att få lite sömn. Det må vara mörkt utanför, men innanför porten råder samma skymningsljus som när de först kom in.
Hur länge har jag varit här egentligen? tänker Rakel. Det måste vara åtskilliga timmar nu. Tränad soldat som hon är vet hon att ta hand om sig själv. Hon är inte det bittersta hungrig men hon vet med sig att hon borde äta något. Hon tar ett par strimlor torkat kött ur sin bältesväska och räcker en till Fenri, som avböjer med en gest. Hon plockar fram sin egen matreserv och tuggar lätt mordiskt på sin seniga bit torkat kött.
Rakel vänder sig mot Kari. "Vad tror du, magiker? Var de där två på rätt väg?"
Kari skakar långsamt på huvudet. "Jag känner inget härifrån. Är det redan så sent? Vi får avvakta tills imorgon. Ni båda kan betrakta er som våra fångar. Ge mig inte anledning att binda er." Hon har en viss myndighet i rösten, men samtidigt en outtalad fråga till de allierade. Vem för befälet här?
Eskil söker ögonkontakt med Kari och nickar tyst bifall till att hon får föra befälet. Tore rycker på axlarna; han ser inga skäl att invända. Ingrid och Sissela tittar på varandra och nickar sedan.
Kari tar några steg bort och tecknar åt de allierade att följa med, utom hörhåll för lågmält tal. Det finns saker och ting som behöver redas ut för att allt skall flyta på tills porten kunde öppnas igen.
Tore och Sissela följer med först, utan att vända ryggen åt de Furstliga. Ingrid följer Sissela hack i häl. Hennes blick pendlar mellan Kari och de Furstliga, som om hon vill fokusera på båda samtidigt. Eskil blänger på Rödkåporna ytterligare några ögonblick innan han demonstrativt vänder ryggen åt dem och följer efter.
Rakel låtsas inte om Karis ord. Hon sätter sig på marken och lutar sig mot en sten vid sidan av porten. "Vila i skift?" säger hon till Fenri, som nickar instämmande. Även Fenri sätter sig på marken, med korslagda ben och rak rygg, i en sådan vinkel att hon kan hålla ögonen både på de allierade och på världen utanför. Rakel sluter ögonen och hoppas på att sömnen ska infinna sig ett tag.
* * *
Kari betraktar bekymrat de båda fienderna ett stycka bort och vänder sig sedan till sina allierade.
"Jag hoppas att de andra jordmagikerna bland Väktarna kan lösa det här,” börjar hon lågmält. ”Men skall jag vara ärlig så tror jag att den fälla jag och mäster Aemilius vävde för Rödkåpornas ritual kan ha ställt till det. Jag vet inte hur länge vi kan bli kvar här. Vad är våra resurser?" Hon visar vad hon själv har - en handfull nötter och torkad frukt, en liten påse torkat kött, ett halvtomt vattenskinn. Inte mycket.
Sammanlagt har de andra ett par bitar rökt kött, ett par ostbitar, en del torkad frukt, en bit korv och lite bröd, och en del vatten men mindre än de kunnat önska. Märkligt nog är ingen av dem hungrig eller törstig än.
Kari skakar på huvudet. "Det blir lite knapert, men jag antar att vi klarar maten ett par dagar om vi håller oss stilla. Vattnet däremot…jag vet inget om platsens natur. Eskil, vill du ta en eller två av oss med dig och se om du kan hitta en källa eller så?"
Tore nickar mot Eskil. ”Jag kan gå med dig. Men hur gör vi med dem där?” Han slänger med huvudet åt de Furstliga.
Kari rycker på axlarna. "Vi kan inte strida här, inte just nu, och jag tror inte att Rödkåpan har mer tillgång till kraften här än vad jag har. Ljusets nåd, jag känner mig bakbunden! Vi behöver vara vaksamma på förändringar, och om en av dem är vaken borde två av oss vara det. Resten borde sova så fort vi sett oss om efter vatten."
* * *
Lyckligtvis hittar de en drickbar bäck efter vad som känns som en timme eller så. Under tiden har det blivit uppenbart att tiden rör sig ännu snabbare utanför porten nu. Natten har passerat under de timmar som gått sedan de såg hur magikerna lämnade porten. Solen har börjat gå upp. När den tagit sig en bit över horisonten återvänder människor och alver till porten. De rör sig så fort i förhållande till folket innanför, att det är svårt att urskilja vilka de var när de inte står stilla. Mäster Aemilius arbetar utanför porten tillsammans med andra magiker. De prövar tydligen olika ritualer, men alla förgäves.
Gruppen som väntar tittar på skådespelet utanför. De pratar lite med sina allierade, lär känna varandra ytligt, blänger på sina nära fiender och hoppas och väntar. Ett antal timmar passerar i skymningsvärlden. Tre dagar går i världen utanför.
Inga framsteg.
* * *
 |
|
|
Förmiddagen den fjärde dagen ägnas även den åt ritualer. Vid middagstid samlar magikerna ihop sina föremål. En kort rödhårig kvinna i gröna kläder sätter sig och lutar sig mot porten med kinden mot ytan.
”Liv!” utropar Eskil. Han skyndar fram till porten och sätter sig mitt emot henne, stryker med handen över porten där hon lutar kinden. Men porten är lika stängd som innan och hon kan inte se honom.
Hon sitter blickstilla en lång stund och ser fruktansvärt orolig ut. Någon kommer fram till henne, drar henne på fötter och diskuterare något med henne. Medan de pratar lägger hon handen på portens yta. Eskil lägger sin hand mot hennes. Till slut går hon därifrån, långsamt och motvilligt, och Eskil står kvar med handen mot porten. När hon försvunnit ur sikte bankar han vanmäktigt händerna mot porten och gör sedan helt om och går därifrån.
* * *
Morgonen den femte dagen bryts lägret runt omkring. När lägret är ihopsamlat ställer sig alla runt porten. Det ser ut som betydligt färre än de som kommit dit - många måste redan ha gett sig av. En präst går fram och talar en stund framför porten. Både Eskil och Sissela gråter öppet, och när det syns på munnarna att de där utanför sjunger en hymn stämmer Eskil med sprucken stämma in. De andra står tysta.
Så slutar ceremonin. De allierade börjar lämna lägret; det verkar som om en eller ett par utposter lämnats kvar, men inte inom synhåll inifrån porten. Kvinnan i grönt står kvar. Någon kommer och hämtar henne och tar med henne därifrån. Sedan är det bara skogen kvar utanför porten.
* * *
Det är Rakel som först bryter tystnaden. "Jag tror den här porten är körd," säger hon till Fenri. "Vi behöver hitta en annan väg ut." Fenri möter hennes blick men svarade först inte.
Karis humör har stadigt försämrats under tiden som gått. Hon har stöttat ritualerna från insidan, lirkat med porten och försökt med allt för att hitta välvilliga jordmagiströmmar, men försöken har blivit alltmer kryddade med soldatsvordomar. När det blir uppenbart att de allierade gett upp sina försök vänder hon ryggen mot porten med ett ilsket frustande. "Jaha. Det var det. Som hon där uttryckte det: den här är körd. Vi behöver hitta en annan, så fort som möjligt."
Tore kastar en blick på de båda fångarna. "Vad gör vi med dem?"
"Vi behöver ta med dem," säger Sissela. "Vi kan inte släppa dem ur sikte att anfalla oss i ryggen." Hon är helt klart inte alls bekväm med att vara fast.... var de nu är. Hon biter ihop och stålsätter sig synligt.
Rakel vänder sig till Fenri igen. "Vi vet inte vad som väntar oss därute," säger hon. "Vi behöver alla fördelar vi har. Vi har olika sorters magi. Jag tror att inte att någon av oss vill missa en möjlighet att ta sig härifrån. Så jag tycker vi följer med dem."
"Du har rätt i att vi behöver jordmagikern," nickade Fenri. "Och med henne får vi de andra på köpet vare sig vi vill eller ej."
"Jag håller med Sissela. Vi tar dem med oss," fastslår Kari utan att synbarligen ta någon notis om fångarnas inbördes diskussion. Hon vänder sig till dem och fortsätter, "Ställer ni till bekymmer binder jag er upp och ner i ett träd och lämnar er. Men tills vidare är vi fast i det här tillsammans och jag tvivlar på att ni vill stanna hellre än att vara fångar hos oss. Har ni några namn?" Hennes röst låter fortfarande ilsken, men det är lika mycket sträng koncentration på att försöka sortera information. Finns det fler alvportar inom räckhåll? Hur förhåller sig det här grå landskapet till världen utanför?
"Spara dina tomma hot, din hynda," säger Fenri hånfullt. "Jag betvivlar att du är mer förmögen att binda oss än att hugga oss. Vi kommer att följa med er. Mitt namn angår dig inte, och jag bryr mig heller inte om era."
Kari ilsknar till ännu mer och några fler skarpa ord utväxlas. Men det finns ingenstans att eskalera grälet och det följs snart av en surmulet frustrerad tystnad.
Återigen är det Rakel som bryter den, efter en sidoblick på sin ordenssyster. "Syster Rakel," presenterar hon sig kort.
Därefter bereder hon sig på att lämna porten genom att flytta undan sin akolyts kropp. Hon hade hoppats att i alla fall kunna ta med honom ut, men nu är det omöjligt. Hon går snabbt igenom hans utrustning och försåg sig med vad hon kunde ha nytta av, däribland en nästan full flaska med blod. Hon bär ut kroppen i snåren som omgav porten och täcker över den med grenar. Inget mer jag kan göra för honom nu.
"Ska vi gå?"