General |
Voorlaugr |
Januari - april 1149 |
Theo Axner
Med hjälp, idéer och inspiration av
Henrik Hoffström |
Frida Pihl |
| Daniel Staberg |
| Sara Zackrisson Andersson |
| Cornelia Karlslund |
| Erika Westberg |
| Sara Lilja Visén |
| Camilla Mörn |
| Kristoffer Forslund |
| Fritjof Nilsson |
| Jennie Gahnström |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under senvintern och början av våren 1149. För tidigare händelser, se:
Sedan hösten och vintern 1148 var Högmark, undantaget det sydvästra hörnet av landet, ockuperat av Furstens trupper. Nordöstra Högmark norr om Högälven var redan sedan tidigare överränt av orcher och vättar från Nordanlanden, som sedan 1146 härjat i landet med Furstens goda minne.
Än så länge var ockupationen av övervägande militär natur; de Furstliga hade hittills inte etablerat så mycket av en "civil" administration som de gjort tidigare i norra Gedanien och Arosia. Bergslagerna och gruvorna hade dock lagts under Furstlig administrativ kontroll; en del av bergsmännen hade gått med på att fortsätta driva sina gruvor och hyttor i Furstlig regi, andra har vägrat och flytt, fängslats eller rentav avrättats. Den Furstliga administrationen var främst baserad i Brandhäll, som sedan flera år var i Furstliga händer.
|
||
|
General Voorlaugr, befälhavaren för fältarmén, var också överkommendant i Högmark nu och hade upprättat sitt högkvarter i det befästa klostret i Röda Dalen. Hans fältarmé som intog landet föregående höst hade inkvarterats där över vintern - den räknade närmare 9 000 stridande och bestod av huvuddelen av I och IV Legionen, några tusen orcher och vättar och ett antal hundraden margholiska vildmän. Armén låg utspridd i flera stora läger längs Högälven och med starka garnisoner placerade i städerna och vid bergslagerna. Likväl hade landet brandskattats hårt för att föda ockupationsarmén (och det hade ändå inte räckt, de Furstliga har fått kalla in foror med förnödenheter från Margholien för att få det att gå runt).
De Furstliga hade farit fram med sedvanlig brutalitet mot öppet motstånd - krigsfångar och upprorsmakare dömdes regelmässigt till träldom och sattes i arbete i gruvorna, på beslagtagna gårdar eller vid härlägren - men sin största uppmärksamhet hade de ägnat åt de mest inkomstbringande gruvorna och bergslagerna. De hade inte heller gjort några särskilt stora ansträngningar att hindra bönder från att fly till skogs; däremot har de varit snabba med att låta beslagta ”övergivna” gårdar. Inledningsvis sattes mest krigsfångar och trälar i arbete på de beslagtagna gårdarna, men det ryktades att det fanns planer på att skänka somliga av gårdarna till Furstliga veteraner och sälja andra till margholier. Om detta stämde lät det som att de Furstliga tänkt bli mer långvariga i Högmark.
Enklaven vid Järnforsa |
||||
Järnforsa bergslag i sydvästra Högmark låg ännu utom räckhåll för de Furstliga, och här hade drottning Astrid slagit sig ned nu. Efter att ha evakuerat Ranheda hade hon och hennes här retirerat västerut mot Röda Dalen och vidare ned till Järnforsa, där de fick upprätta sin nya bas. Med dem följde inte bara många av soldaterna utan också flyktingar särskilt från områdena kring Ranheda. Det fanns dock inte (främst ekonomisk) möjlighet att hålla hela hären samlad över vintern. Många av de bondesoldater som bodde längre från Ranheda sändes hem med instruktioner att skydda sina hem och fortsätta motståndet mot de Furstliga efter förmåga. En kärna av ca 1 400 man följde med Astrid. Fler flyktingar fortsatte vintern igenom att komma sipprande till Järnforsa och Järneskans. Man gjorde vad man kunde för att ordna husrum och försörjning åt dem, men situationen behövde en bättre lösning.
Ockupationens ekonomiska följderOckupationen av Högmark var ett allvarligt ekonomiskt avbräck för de allierade. Tidigare stod Högmark för en inte obetydlig del av gruvdriften och järntillverkningen i de Norra Kungarikena, även om Fursten kapat åt sig Brandhäll med dess koppargruvor för några år sedan. Nu hade man förlorat mellan hälften och två tredjedelar av järnbergen, de man hade kvar var omkring Järnforsa bergslag. Bergslagen är visserligen rik, men kunde knappast försörja en flera tusen man stark här i det oändliga. Redan nu var västra häravdelningen (se nedan) beroende av underhåll från Arosia. |
||||
En otrevlig ’present’ de Furstliga lämnade efter sig i norra Gedanien var att deras svartkonstnärer förhäxade ett antal platser runtom i landsänden. Dessa förhäxade platser hemsöks nu av vandöda, men inte av samma slag som förr i Månhella. Det verkar som att de som dör tillräckligt nära en sådan plats inte får ro utan kan vakna till ett nytt icke-liv och hungra efter de levandes kött och blod. Dessa vandöda, vars talviska benämning kalmo kommit att fastna även i Thule, har spritt en skräck omkring sig större än det faktiska hot de hittills utgjort – ännu är de fåtaliga och den som är förberedd kan försvara sig mot dem. Somliga har flytt, men många av de bönder som dignat under Furstens ok och äntligen har fått sina hem tillbaka har föredragit att stanna och skydda sina hem, gengångare eller inga gengångare.
De här vandöda har uppenbarligen något att göra med de Furstligas större planer, och NyckelnsVäktare arbetar på att lösa deras gåta.
Läs mer: Kalmo - de nya vandöda
Tidigare lajv: När vinden vände
Den goda endräkten mellan de allierade hade satts på prov under de senaste åren. Mest allvarligt var kanske utvecklingen under den gångna hösten 1148 (se Nyhetsbrev 17). När de Furstliga koncentrerade sin motattack mot Arosia snarare än Gedanien, valde den gedansk-sunnanslättska hären att dela upp sig och sända sunnanslättarna till Arosias hjälp medan gedanierna höll fast vid sitt mål att återerövra norra Gedanien. Det hela var ett otrevligt dilemma; hade man gått till Arosias undsättning med full styrka hade i stället de gedanska och margholiska motståndskämparna, som satt sina liv på spel för återerövringen, lämnats i sticket. Som det nu blev kom sunnanslättarna för sent för att hindra Voorlaugrs armé från att storma och skövla Arosia stad och sedan ockupera Högmark. Många arosier var ännu förbittrade över vad de lidit och bristen på gedansk undsättning.
 |
 |
| Riddar Theoderik Skiöld | |
Sunnanslätt befann sig i inre oordning sedan riksföreståndaren, Theoderik Skiöld, stupat i fälttåget i Högmark i oktober. Riksrådet styrde fortsatt, men det hade börjat talas om att välja en kung trots de tidigare ryktena om en förbannelse över kungakronan. (Sunnanslätt lydde under Gedariket tills för omkring 100 år sedan då stormännen valde en hertig från Riefenthaal, söder om Innanhvet, till kung i stället.) Nu verkade det som att flera höll på att positionera sig inför omvälvningarna. Det kunde å andra sidan innebära att det fanns många grupperingar som går att entusiasmera för enskilda projekt, ekonomiska eller militära. Det fanns ju mycket ära och prestige att vinna.
Drakfåglarna, den margholiska motståndsrörelsen mot Fursten, hade spelat en viktig roll i befrielsen av norra Gedanien. Efter fälttåget sändes en del frivilliga grupper av fr a gedanska soldater med dem till Margholien som kontakter/sambandsmän och rådgivare. Dessa hade förstås haft små möjligheter att meddela sig under vintern. De underrättelser som kommit fram var dock försiktigt hoppfulla; Drakfåglarna hade som vi såg i Nyhetsbrev 17 lyckats ockupera det glesbefolkade och oländiga folklandet Ravnsmark i västra Margholien och höll det ännu. De var dock i stort behov av förstärkning för att kunna hålla det i längden (och kanske rentav utnyttja det som en plattform för att gå på offensiven).
 |
 |
| Prinsessan Adriana | |
Kronprinsessan Adriana av Gedanien hade varit utomlands i ungefär tre år, först för att försöka få den Högste Uttolkaren i Arantis att utlysa en Ljushärnad mot Fursten. Då detta inte nått någon framgång - i alla fall inte än så länge - hade hon fortsatt med att söka nya och gamla allierade på andra håll, bland annat i Eormenland vars drottning Bothild var släkt med hennes mor.
Diplomatin i Eormenland hade åtminstone lett till en mer omedelbar konkret framgång: prinsessan och drottningen hade gemensamt förmått värva en ganska ansenlig frivillig truppstyrka som stod redo att följa henne till Thule på en, låt vara inofficiell, Ljushärnad. Det rörde sig om en blandning av släktingar, släktallierade och en del rena äventyrare - allt som allt ca 400 ryttare och 300 fotsoldater.
Under senare delen av vintern återvände prinsessan landvägen till Thule, än så länge med bara sitt eget lilla följe; de eormiska krigarna väntade på att segla upp när isarna gick upp nog. Hennes återkomst var en efterlängtad nyhet och den populära prinsessan hälsades med glädje av många. Något som dock inte undgick att väcka uppmärksamhet var dock att hon nu var mycket synligt havande , vilket var anmärkningsvärt då hon var ogift –åtminstone då hon reste från Thule för några år sedan.
Havande eller ej fick prinsessan inte mycket tid att vila upp sig i Geda. Drottning Astrids kallelse till gemensamt krigsråd hade anlänt och Adriana erbjöd sig att följa den ryttartrupp som skulle sändas till Högmarks förstärkning och representera Gedanien vid krigsrådet. Så skedde också.
Vintern igenom höll de allierade sina ställningar i norr, förbättrade försvarsverk och hinder och spanade rastlöst på fienden. Visa av skadan från förra året var särskilt arosierna fast beslutna att inte ge de Furstliga några lätta vägar in i landet den här gången.
Från den mest framskjutna utposten i nordväst, vid Järnforsa där också huvuddelen av den här som följt drottning Astrid av Högmark föregående höst nu samlats, slog man också ut flera räder mot de Furstliga utposterna och deras underhållslinjer. De Furstliga svarade med egna småskaliga räder och patruller; många skärmytslingar utspelades under vintern i de vida skogsmarkerna som skilde de båda sidorna åt.
Framåt senvintern blev det klart att de Furstliga inte hade några avsikter att dra sig tillbaka från sina västliga utposter i Högmark, tvärtom höll fler trupper på att flyttas dit. Och inte bara soldater; fler och fler av Furstens svartkonstnärer och besvärjare – de fruktade och avskydda Rödkåporna i sina blodröda dräkter var särskilt synliga – hade börjat synas kring det Furstliga härlägret vid Röda Dalen. Det ryktades rentav att någon eller flera av Furstens närmaste fanns på plats.
Det var tydligt att antingen hade de Furstliga upptäckt något av stort intresse för deras magikunniga där någonstans, eller att de förberedde ett angrepp med ovanligt tungt magiskt understöd därifrån. Eller bådadera.
 |
 |
| Kung Angantyr av Arosia | |
Drottning Astrid, som vid det här laget tagit befäl över den nordvästra utposten, reagerade snabbt på underrättelserna. Hon lät Nyckelns Väktare organisera expeditioner för att försöka infiltrera de Furstliga i Högmark och finna ut vad deras svartkonstnärer egentligen sysslade med, och lät under tiden sända bud till kung Angantyr och de andra allierade om att något stort verkade vara i görningen. Arosiska och så småningom även andra förstärkningar fylldes gradvis på och ett gemensamt krigsråd sammankallades så snart det skulle låta sig göras.
Alvfolket, vars östligaste större bosättningar Rhuniath och Holenthon låg i västra Högmarks djupa skogar, såg också med oro på hur de Furstliga flyttade sina positioner närmare deras hem än någonsin tidigare och de började också intensifiera sina spaningar, såväl i samarbete med de allierade och Nyckelns Väktare som på egen hand. Deras trädstäder var förvisso väl skyddade och befästa både naturligt och med subtila magiska försvar, men vem visste vad de Furstliga skulle kunna sätta emot dem?
Under mars anlände fler förstärkningar; utposten vid Järnforsa hade svällt till ett härläger och man var väl befästa. Väntan var rastlös: skulle de Furstliga plötsligt gå till anfall innan man hunnit samla sig vidare? I så fall stod man väl förberedda att utkämpa ett segt försvar. Men de Furstliga tycktes inte ha bråttom.
 |
||||||||||||
|
Läs mer: Häravdelningen vid Hjortsnäs
 |
||
|
I början av april kom de Furstligas nästa drag, och det riktades inte mot människorikena i söder utan mot alvfolkets utposter. En stark förtrupp under generalmajor Järv hade under vintern flyttats fram västerut till Dös; den omfattade ett par tusen stridande - några bataljoner ur IV Legionen samt en hel del auxilia - samt ett ovanligt starkt komplement av Rödkåpor och även några kollegiemagiker. Framåt senvintern hade även en grupp av de alver som stod på Furstens sida anslutit sig, och nu slog den plötsligt till mot Rhuniath, den östligaste av de fasta bosättningarna. Den låg som andra alvbosättningar dold djupt i skogen, men som vi ska se verkade de Furstliga ha tillgång till vägvisare som hittade dit.
Rhuniath var, med alvernas mått mätt, svagt försvarat och lätt att finna och alverna var beredda på att det inte skulle gå att hålla någon längre tid. Bosättningen evakuerades - de flesta flydde till Holenthon - och när de Furstliga kom dit fanns bara en eftertrupp kvar med syftet att sinka dem så länge som möjligt. Få alvliv gick förlorade men bosättningen brändes ned till grunden.
 |
 |
Rana |
Náuglug |
Nyheterna spreds snabbt och när det samlade allierade rådslaget vid Hjortsnäs skulle ta sin början var Rhuniaths öde känt. Fler uppgifter hade snart kommit från spanare och flyktingar, och fast de var delvis motstridiga var de oroväckande. Mest oroande var kanske att det siktats alver på den Furstliga sidan. Envisa rykten gjorde gällande att ingen mindre än Rana, den första och främsta av de lyckligtvis få alver som förrått sitt folk och gått över på Furstens sida, setts bland angriparna. Och värst av allt: Náuglug, järndraken som inte setts utanför hjärtat av Margholien sedan den flydde från Geda högar, sades röra sig västerut genom Högmark.
Vid det här laget stod också klart att de Furstliga ryckt vidare och nu stod nästa utpost, Holenthon, under attack. Holenthon kunde dock förväntas stå emot en stark attack betydligt längre. Bosättningen var väl dold och hade goda försvar, såväl magiska som mundana (däribland som en yttre ringmur av sammanvuxna träd). Den var också värd att försvara - och å andra sidan säkert begärlig för de Furstliga - då den var belägen nära en Källa och innehöll ett magiskt laboratorium och bibliotek. Likväl var det faktum att Holenthon kommit under attack allvarliga nyheter som tydde på att de Furstligas angrepp var allvarligt menade. Den kontingent alver som förstärkt häravdelningen var ivriga att undsätta Holenthon men räknade med att det skulle finnas tid att försöka få med förstärkningar från människorna.
Furstens skäl att välja att nu attackera alverna snarare än de människoriken som kunde tyckas utgöra ett mer direkt hot mot honom var till en början svårutgrundliga, men en trolig förklaring var att de Furstligas magiska forskningsgenombrott senaste åren fört dem till en punkt där de, för att komma vidare, behövde något - antingen kunskaper eller handfasta ting - som fanns hos alverna.
Nyckelns väktare misstänkte att det bland annat kunde ha att göra med de magiska portaler som alverna i forntiden byggde men som sedan fallit ur bruk och i glömska även bland alverna själva. Det var med hjälp av en återupptäckt sådan port som de försvunna alverna i Österlandet hållit sig gömda, och en även de Furstliga var av allt att döma portarnas hemlighet på spåren. Ett fåtal äldre alver i Ilyrana, alvriket i Thule, troddes också veta mer än de berättat om de här portarna.
Tidigare lajv: Tuonelas port
Bestörtningen blev därför stor när krigsrådet nåddes av nyheten att Holenthon fallit. Bosättningen hade hållit ut närmare en vecka men till slut fallit för anstormningen, efter att ha försvagats inte minst av magiska attacker. Draken verkade dock trots ryktena inte ha deltagit i anfallet, även om den tydligen setts i härlägret vid Dös.
En del alver lyckades fly västerut eller söderut, men många av de som överlevt striderna blev kvar och togs som fångar. Rana själv lär, till mångas förvåning, ha ingripit för att hindra en massaker på de överlevande alverna. Hon och hennes följe tog också över själva Holenthon som sitt högkvarter medan de övriga Furstliga började resa en stark utpost i närheten.
Ranas alver grep sig genast an med att undersöka Holenthons laboratorium och bibliotek. Under undersökningen av laboratoriet utlöstes oavsiktligt - för inkräktarnas del i alla fall - någon sorts magisk urladdning. Kort därpå kunde de magiskt känsliga både bland dem och bland de allierade vid krigsrådet miltals därifrån känna av att något, med en kraftfull magisk utstrålning, tycktes ha dykt upp ur tomma intet i ingenmanslandet mellan Holenthon och de allierades mest framskjutna positioner vid Järnforsa.
 |
Tidigare lajv: Draksådd
Alverna vid krigsrådet insåg i samråd med Nyckelns väktare att det man känt av troligen hade med de forntida portarna att göra. En expedition rustades skyndsamt från Hjortsnäs för att undersöka vad som skett; den omfattade flera av Nyckelns Väktares och alvernas utsända, ett par av sändebuden från Älgstammen och en frivillig väpnad eskort under befäl av riddar Wilhelm av Nordhyrde. På vägen möttes de upp av Rina Idasdotter, hövitsman för en trupp högmarkska bondepartisaner, och några av hennes män och kvinnor som också anslöt sig.
 |
 |
 |
Riddar Wilhelm av Nordhyrde |
||
 |
||
| Rina Idasdotter |
Expeditionen slog läger på en övergiven gård i Klippiga skogen, ungefär mitt emellan Hjortsnäs och de Furstligas utposter. Här fann man mycket riktigt något som liknade en port i en klippvägg, som dittills - enligt både alver och vildfolk som var väl bekanta med trakten - inte funnits där eller åtminstone inte varit synlig. Alvernas utsända tydde skriften på porten men kunde inte öppna den eller göra något annat med den.
 |
|||
|
 |
 |
| Oknytten | |
Snart nog visade det sig att de var långt ifrån ensamma på platsen - uppenbarligen hade det som hänt dragit till sig uppmärksamhet från flera håll. Den allierade expeditionen mötte först flyktingar - både människor från skogsbyar som kommit i vägen för de Furstliga och några alver från Holenthon - och snart också flera Furstliga grupper: en patrull legionärer och en grupp Rödkåpor förstärkta med ett troll. Även andra än märkligare figurer strök omkring i Klippiga skogen: en främmande vildfolksshaman (som sedan visade sig komma från den margholiska Skymningsstammen) och ett par oknytt som lockats dit av olika egna skäl.
Mest oroande av allt var dock kanske att Rana och några av hennes följeslagare kommit dit. Hon visade sig dock oväntat nog villig att parlamentera med alverna på den allierade sidan, och de höll ett samtal som utmynnade i en tillfällig och obekväm vapenvila mellan alvgrupperna på platsen.
 |
| Eirik |
Under tiden hade de allierade krigarna besegrat legionärstruppen efter en serie skärmytslingar, och Rödkåporna hade dragit sig tillbaka för att omgruppera. Eskortens hövitsman riddar Wilhelm hade försvunnit - död eller tillfångatagen - under striderna; å andra sidan hade de allierade tagit en fånge vars tillhörighet var oklar. Denne, en man som kallade sig Eirik och hade siktats i norra Gedanien hösten före, var förföljd av två av den gedanske drotsen Arald Eldstiernas utsända men överlämnade sig nu mer eller mindre frivilligt till den allierade expeditionen och fördes så småningom med tillbaka till krigsrådet. (Även den saknade riddar Wilhelm lyckades så småningom ta sig tillbaka till Hjortsnäs, tydligen efter en kortare fångenskap.)
Tydligen - men det blev aldrig helt klart - var Rödkåporna och de Furstliga alverna ute efter att försöka aktivera porten, och båda sidor möttes vid porten i en kaotisk sammandrabbning. Det tycktes som att de allierade avgick med segern även här; Rödkåporna och deras troll nedgjordes eller drevs på flykten, och fast en förvirrad alv i Ranas följe lyckades börja öppna porten avbröts processen och porten förblev stängd. Rana och hennes följeslagare försvann under oredan, men inte innan en shaman från Älgstammen lyckats stjäla föremålet som använts som nyckel till porten. Som en provisorisk lösning dolde alvernas magiker på nytt porten med en illusion.
Åter på Hjortsnäs återupptogs krigsrådet, nu med en del nya underrättelser. Förutom den märkliga episoden i Klippiga skogen hade man fått uppgifter från spioner i det ockuperade Högmark om att en grupp av Kalins dvärgar tydligen höll på att bygga nya märkliga krigsmaskiner i Brandhäll.
En mer uppmuntrande nyhet var att Drakfåglarna och alverna i Formenos framfört idén att älven Belenchon som rinner genom hela Ilyrana skulle kunna användas som en transportled för att skeppa förnödenheter och trupper mellan Högmark, Arosia och Ravnsmark i norr som nu hölls av motståndskämparna. Alverna gick in på förslaget i utbyte mot människornas hjälp att försvara Ilyrana. Kung Angantyr av Arosia och drottning Astrid av Högmark gick också med på att sända trupper för att förstärka Ravnsmark - förutsatt att de gick att försörja - både för att stärka enklavens möjligheter att överleva och för att sätta press på Furstendömet från ännu en front. Den mest dramatiska utvecklingen vad gällde Drakfåglarna var annars kanske att den tidigare infekterade frågan om alliansens planer för Margholiens framtid efter en eventuell seger fick åtminstone början till en lösning. Man kom överens om att Drakfåglarna skulle utse en egen hövitsman och framställa sig som den verkligt legitima margholiska 'regeringen'. Kronprinsessan Adriana av Gedanien lämnade det kanske tyngsta symboliska bidraget till den utvecklingen genom att avsäga sig sin titel som arvfurstinna av Margholien (ett initiativ som det återstår att se vad kung Imrar kommer att säga om). De allierade enades i övrigt efter en del dividerande om en plan för att utnyttja och förena sina resurser på bästa sätt. Mest omedelbart inbegrep planen att gå till snabb och förhoppningsvis överraskande motattack mot de Furstligas förtrupper i väster, som nu var utspridda i terräng och vars kommunikationer skulle försvåras ytterligare av det begynnande tövädret. På längre sikt - senare under året - planerades en samlad allierad kraftansträngning för att befria Högmark. |
||||||
Den mystiske Eirik, som visade sig identisk med en soldat ur kung Imrars gårdshird som tillfångatagits under ett uppdrag på Furstlig mark och efter många turer tillbringat flera år i fiendens tjänst, konfronterades med prinsessan Adriana och berättade sin historia. Han togs till nåder men slog efter rådslaget följe med moder Elarka av Örnevall för botgöring och själavård. Efter avslutat rådslag begav sig prinsessan och hennes följe tillbaka till Geda. En del av den gedanska kontingenten följde dem som eskort så långt som till Järneskans innan de återförenade sig med västra häravdelningen; även kung Angantyr med följe beslöt att göra dem sällskap och besöka Gedanien inför årets samlade ansträngningar. En del av Nyckelns väktare och alverna återvände till sitt medan andra stannade med häravdelningen. De kunde behövas. |
...och där sätter vi punkt för den här gången. Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till Theo på theo_axner [at] yahoo.se.
