| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2009, 2012, upplagt 2013-09-02
Via den yrkijska nekromantikern Sosfena gjorde de Furstliga för några år sedan upptäckter med stora implikationer. På somliga platser, främst uppe vid tundran i norr, tycks marken förbannad så att de som dör där inte får frid utan vaknar upp på nytt . De Furstliga hade observerat liknande effekter, kortvarigt och i liten skala, som biverkningar av större ritualer eller snedtändningar. Under händelserna vid Naari sommaren 1146 (Tuonelas port) lärde de sig mer om de här processerna – ofta omtalat som 'den blå elden' - och upptäckte ett sätt de möjligen kunde kontrolleras och reproduceras på. Efter ett år av magisk forskning presenterades resultatet på Den svarta Nyckeln. Furstens besvärjare har nu ett magiskt verktyg för att förbanna ett område så att de som dör där spontant uppstår som vandöda. Huruvida effekten på området är permanent eller inte är ännu okänt.
Den här artikeln beskriver de vandöda som blir resultatet. I Talvala, där de först observerades i större antal, kallas de för kalmo – talviska för ”kadaver” - vilket blivit ett begrepp som fastnat även i Thule.
Det som beskrivs här är inte allmän kännedom i Thule, utan artikeln är främst till för att ge deltagare en större förståelse för hur det fungerar.
När en människa dör under inflytande av den blå elden verkar det som om själen eller livslågan inte lämnar kroppen utan förblir bunden i den. Huruvida det verkligen är själen som stannar i kroppen eller om det är något annat som animerar den är oklart och okänt; som framgår behåller den döda inledningsvis sina minnen och personlighet men dessa vittrar med tiden bort.
Läs mer: Nekromantisk teori och den svarta Nyckeln
Att bli vandöd innebär en förkrossande psykologisk chock och många blir mer eller mindre vansinniga så gott som omedelbart. (Det är dock också möjligt att man först inte ens märker vad som skett.) Viljestarka varelser kan hålla de här impulserna på avstånd för en tid.
En ny kalmo behåller sin fulla intelligens, många av sina minnen och inledningsvis sin egen vilja (se dock om drifterna nedan), men om den inte får föda (se nedan) förfaller dess sinne liksom kroppen. Ju längre tid som går, desto mer sjunker dess intelligens och självmedvetande.
Den nya kalmon har från första början två kraftfulla instinktiva drifter. Den ena är en stark överlevnadsinstinkt som hindrar alla utom de mest viljestarka kalmo att handla direkt för att förstöra och därmed befria sig själva. Den andra är en hunger efter levande varelsers kött; det är bara genom att äta de levande som de vandöda kan hålla sig vid ”liv” och bromsa sitt gradvisa förfall. Den här hungern blir med tiden en alltmer dominerande motivation. En kalmo måste äta ett rejält mål levande (nåja, mycket färskt) kött åtminstone en gång i veckan för att skjuta upp förfallet; lyckas den inte med det börjar den förlora intelligens mm. Lyckas den inte äta ordentligt på en månad går den över i nästa ”skede”.
Man kan beskriva kalmo i tre skeden av olika långt framskridet förfall.
Utseende: En kalmo i första skedet ser fortfarande ut ungefär som när den dog. Den kan mycket väl tas för en levande varelse om den inte bär synliga dödliga skador.
Uppträdande: Kalmo i första skedet är fullt intelligenta, de kan tala och de mest viljestarka kan motstå sina instinkter (för en tid...). De jagar oftast ensamma; de smyger sig t ex gärna på isolerade bosättningar i skydd av mörkret. Somliga har lärt sig gömma sig under vatten på dagtid. De kan också utnyttja sitt normala utseende för att komma nära sina offer.
Förmågor och egenskaper: Samma styrka och fysiska egenskaper som i livet. Den känner inte längre någon smärta men kroppen kan fortfarande drabbas av chock. De kan nedgöras med vanliga vapen, men kan bara förstöras permanent genom att antingen huvudet eller ryggmärgen huggs av eller förstörs eller att hela kroppen bränns eller slås sönder.
Kalmo är nattvarelser och undviker ljus, särskilt solljus, och eld. De tar inte skada av ljus men är rädda för det och blir lätt bländade.
Utseende: En andra skedets kalmo har börjat förfalla synligt; den är vanligtvis dödligt blek och hålögd och avger ofta en vag men obehaglig lukt av död och smuts. Endast på långt håll kan man ta den för något annat än en vandöd.
Uppträdande: Även mentalt har kalmo i andra skedet börjat förfalla. Den har kvar spår av sin gamla intelligens och personlighet, som kompletteras av en instinktiv list och en omättlig hunger.
Efter vart som kalmos intelligens sjunker tenderar de att börja jaga i flock och utnyttja antal för att väga upp sin begränsade intelligens och snabbhet genom svärmtaktik.
Förmågor och egenskaper: Kalmon blir starkare och tåligare i andra skedet. Den är dock fortfarande inte övermänskligt stark.
De flesta av de kalmo som uppträdde på Tuonelas port befann sig i andra skedet.
|
Utseende: Vid det här laget ser den vandöda ut som en klassisk zombie; ett mer eller mindre förruttnat lik som i de mer avancerade stadierna knappt hänger ihop längre. Med tiden börjar de se ut som vandrande skelett.
Uppträdande: Tredje skedets kalmo har en intelligens på djurnivå, om ens det. De är helt slavar under sina instinkter. Se i övrigt andra skedet.
Förmågor/egenskaper: De blir starkare men långsammare och klumpigare.
Förr eller senare förfaller kropparna så illa att de inte längre kan få näring av levande kött. En sådan kalmo är fortfarande tvingad av sina instinkter att döda de levande, men eftersom den inte längre kan bromsa sitt förfall kommer den förr eller senare att bli så försvagad och bräcklig att även den svagaste attack kan pulvrisera den.