Mirestel och porten

Mirestel	Liv

Misslyckades, misslyckades, misslyckades…

Orden ekade i hennes huvud, som om de studsade mot skallbenets skålformade väggar. Hon skakade på huvudet för att få rösten att tystna. Människan Livs röst, så intensiv, så livfull, nästan munter, som om hon löst en svår gåta. Ändå hade hon fel!

Inte fel om visionen, tänkte Mirestel bittert. Hon tvivlade inte på att det skulle visa sig att Holenthon fallit och att allt som Liv beskrivit skulle visa sig vara sant. Fruktansvärt, men sant. Däremot, att Ailindil skulle ha misslyckats. Det var omöjligt. Eller, insikten drabbade henne som ett slag i mellangärdet. Han misslyckades inte, men jag gjorde det! Hon såg framför sig, återigen, precis som hon gjort när Liv fick sin syn, den flammande gnista av skärande, knivskarpt raseri, som skurit genom hennes sinne under ritualen, precis i det ögonblicket... Mirestel blundade. Hon drog in den fuktiga, kalla luften genom näsan. Det kändes som om hon stod på en enslig väg. När hon tittade tillbaka såg hon det vägskäl som hon passerat och den väg som hon så desperat önskade att fortfarande låg öppen, men som föralltid var bortom hennes räckvidd. Tankarna vred sig, som ormar i hennes huvud. Misslyckades, misslyckades, Du misslyckades... Du dödade honom och nu är han borta! Borta för alltid! Men plötsligt slog det henne. Kanske inte borta för alltid!

Ett intensivt, kallt hopp fyllde henne. Hon stirrade ut i natten. Svagt, svagt tyckte hon sig känna porten, men det var svårt att veta om hon inbillade sig.

Frågan var om hon alls kunde öppna porten. Hon visste att porten skulle kunna leda henne in i de dödas rike. Kanske, kanske skulle hon kunna hitta honom där inne någonstans. Nog borde deras långa, magiska samarbete ha skapat någon form av band så hon skulle kunna hitta honom. Annars kanske hon skulle låta sig upplösas där inne, om hon inte fann honom. Att bara låta kroppen sluta existera. Hon slöt ögonen igen. Vilken lättnad det skulle vara.

Nim-Elenath	Helcaril

Sedan Ailindil dog hade hon intresserat sig mer och mer för de portar som hennes mästare varit så besatt av den sista tiden i sitt liv och när hon av, vad som tycktes, en slump stötte på Nim-Elenath på vägen till jaktgården, hade hon sugit i sig allt den äldre alven haft att berätta med en iver och vetlust hon inte känt på länge. På något sätt kände hon sig levande för första gången sedan olyckan. Senare hade den kvinnliga schamanen till och med verkat finna hennes törst efter detaljer högst oroande. Först hade det varit en roll som hon spelade inför de andra alverna, ett sätt att bevisa för dem att hon inte var uppslukad av sorgen. Men så hade hennes naturliga instinkt att försöka sätta sig in i ett problems minsta beståndsdel tagit överhanden, för första gången på fler år än hon kunde minnas. Det var något hon trott att tillhörde det avlägset förflutna. Något som då hjälpt henne att skapa perfekta illusioner, men Ailindil hade inte uppskattat hennes frågvishet. Hon antog att Helcaril måste ha blivit förvånad över denna personlighetsförändring. Hon hade förstått att han kände sig frustrerad över den brist på engagemang som hon visat hans forskning. Men det hade varit en farlig balansgång, mellan sorgen och att inte låta honom ana hennes hemlighet. Hon var inte förvånad över att stenen inte släppt in henne. Hon var knappast värdig ett sådant förtroende. Helcaril däremot var något helt annat. Hon beundrade hans styrka och den benhårda kontroll med vilken han kämpade mot sin natur. Det enda problemet var att det var svårt att samarbeta med honom. Hon försökte hela tiden förutse vad han ville att hon skulle göra, men han var så otydlig. Han påminde väldigt lite om Ailindil. Vilket i och för sig var en enorm lättnad. Men Helcaril var så fokuserad på sitt arbete.

”Inte för att Ailindil någonsin saknade fokus” tänkte hon och skyggade för känslan av skuld som försökte sluta sig om henne som ett mörkt moln. ”Men det är något nästan osunt med Helcarils besatthet. Stenen har fått ett sådant grepp om honom”.

En skälvande oro drog genom henne, som den isande vind som plötsligt fick en skur av vattendroppar att falla från trädgrenarna. Men om hon kunde öppna porten skulle alla dessa problem vara...

Aerlinn

"Hur är det med dig?"

Orden ryckte tillbaka Mirestel ur hennes djupa funderingar och en våg av irritation stängde ute de mörka tankarna. Aerlinns, diplomaten från Neledh Sirion, beskäftiga nyfikenhet visste inga gränser. Maken till förmåga  att snoka och lägga näsan i blöt fick man leta efter! Mirestel ville skrika av frustration: Det har du inte med att göra!

Men om hon gjorde det, så skulle det stå tämligen klart att allt inte var som det skulle. Därför försökte hon ta sig samman.

"Det är bra!" sa hon, men kunde själv höra att hon lät sammanbiten och försökte därför byta samtalsämne genom att säga något banalt om alvstadens fall. Sorgen där var äkta, men den var också enklare eftersom den var ren och obefläckad.

De kom fram till torpet där de skulle slå läger och precis när de börjat göra sig hemmastadda och en spaningsgrupp skulle ge sig iväg, kom en grupp främmande alver. Det syntes att de färdats långt och de små barnen såg trötta ut. Arma varelser! Tydligen kände Laurelin en av dem, vilket var tur för dem. Nu togs de emot med mer eller mindre öppna armar. Mirestel kände som ett hugg av medlidande och rädsla när hon såg den ena kvinnans växande mage. Där inne fanns ett oskyldigt liv, oändligt dyrbart. Det stod klart att varken hon eller barnen skulle orka vidare, utan måste vila. De förde med sig nyheter om skräck och sorg. Mirestel blev inte förvånad. Vad de sa bekräftade bara Livs syn.

När spaningsgruppen kom tillbaka med bud att det var säkert att nalkas porten var de tvungna att lämna den gravida väverskan i det gamla huset. Hon kunde inte färdas vidare så snart.

Det tycktes nästan som om porten skrattade åt dem. Om någon nu verkligen kommit genom den, så var den återigen försluten och stängd nu.

Rana, tänkte Mirestel. Hon lyckades färdas genom en port, det måste vara det som Livs syn visade. Hon lyckades där Ailindil... inte misslyckades, men... Bara tanken på den mäktiga, ondskefulla magikern skapade ett slags märklig genklang i hennes inre. Det kändes nästan som om hon borde känna den andra, trots att hon aldrig mött henne.

Alvtecknens vackra, snirkliga flöde flöt fram över bergväggen. De beskrev uppenbarligen vart vägen innanför porten gick, från Klippiga skogen till Livsträdets dal. Rakt in i mörkret, men det spelade knappast någon roll. Det var inte vägen som var intressant utan det som låg bortom den.

Porten

Frustrationen gjorde Mirestel alldeles kall inombords. Hon rådbråkade sin hjärna efter en lösning på gåtan. Den fördömda nyckeln kunde ju vara vad och var som helst. Ett ord... Bakom ljuset... Hur skulle hon nu göra för att öppna den här porten?

Då plötsligt kändes det inte längre så tryggt att stå kvar där. Spanarna hade sett Rödkåpor på andra sidan ravinen. Det verkade som om de andra tyckte precis som Mirestel, att det var dags att ta sig tillbaka till torpet för att fundera mer över gåtan. Men just som de som bäst försökte finna en väg genom den oländiga terrängen, möttes de av en skräckslagen människa och inte konstigt det, för han hade stött på Rana och hon sökte efter sina fränder och skulle inte ge sig av förrän hon pratat med dem.

Det kändes som en plötslig ljusglimt sköt genom Mirestel. En slumrande livskraft som rörde på sig mitt i hennes döda själ. Rana! Här fanns en möjlighet att äntligen få veta vad hon gjort som Ailindil inte gjort. Det fanns också något mer där, en känsla eller en oformad idé eller tanke kanske, som flöt undan när Mirestel försökte greppa efter den. En obetvinglig lust att möta denna skräckinjagande, mäktiga magiker. Mirestel märkte att de övriga kände sig tveksamma, rädda och tvivlande över det kloka i att utsätta sig för risken att vistas i Ranas närhet. Men för Mirestel spelade rädslan just då ingen roll.

”Borde vi verkligen träffa henne?” frågade den beskäftiga Aerlinn.

"Jag tänker göra det," fann Mirestel, lite förvånad, sin egen röst svara. Hennes övertygelse verkade övertala de andra, eller kanske drevs de också av samma nyfikenhet?

Rana (t h) och hennes följeslagare

Ljus och kall som månskenet tycktes hon, en skarp kontrast till sina följeslagare, alvmannen som förde sig som en krigare med en nästan brinnande intensitet och den tveksamma, villrådiga skuggan bakom dem båda.

"Mirestel!" hälsade hon.

Mirestel kände hur hela hennes väsen drog ihop sig i en plötslig rädsla. Hur kunde hon veta hennes namn? Hon försökte förgäves hålla sin blick borta från magikerns skarpa ögon, men den drogs dit som av en magnet.

Ett århundrade av vana att genast lösa alla praktiska problem och se till att en bekväm plats fanns tillänglig för dem med större magisk fömåga fick Mirestel att genast skynda in för att se om det fanns sittplatser inne i torpet. Ett snabbt ögonkast visade att den havande väverskan gömt sig någon annanstans och förhoppningsvis var i säkerhet. Mirestel visade vägen och bjöd de andra välkomna in i torpet. Hon försökte verka värdig inför Ranas ögon, trots den ovärdiga miljön. Någon som däremot inte verkade ha några sådana tankar var Laurelin...

Det stod snart klart att Ranas syfte med att möta sina försakade fränder var att förklara sina motiv och den ståndpunkt som låg henne varmast om hjärtat, nämligen alvernas överlevnad och hur den var beroende av att hennes folk slutade förtrycka sin sanna natur. I ett försöka att möta Laurelins allt mer hätska och oförskämda kommentarer berättade hon sin historia. En historia om förlorad kärlek, svek och försakelse. Det var något i berättelsen som ringde sant inuti Mirestel. Givetvis höll hon inte med om allt den andra alven sa. Men Ranas svala värdighet, jämfört med Aerlinns mer eller mindre förtäckta hot, Laurelins uppenbara förolämpningar och Dolothorions slingrande resonemang, var obestridligen tilltalande. Det kändes inte som om Dolothorions förhandlingar kom någon vart, mer än att öppna för en möjlig diskussion att alverna kunde vara villiga att överge sin allians med människorna under förutsättning att deras skogar inte längre var hotade.
Det kändes som om det bara gått ett ögonblick, men alltför snart kom den sinnesförvirrade alv som följde tätt i Ranas spår in och det stod klart att mötet var över. I sista stund, innan hon försvann, vände sig Rana till Mirestel. Det kändes som om hon kunde se rätt in i hennes själ.

"Du måste sluta känna skuld. Dina skuldkänslor tjänar inget till. Det var inte ditt fel. Du gjorde allt du kunde. Du måste förlåta dig själv. Du måste vara sann mot dig själv!"

Ranas ord sköljde över Mirestel och i dess spår följde en obeskrivlig lättnad. För ett ögonblick stod hon som förlamad, men så var det som om verkligheten kom ikapp henne. Frågorna som legat och gnagt sedan Rana hälsade henne vid namn rusade upp till ytan och fick henne att springa ut ur huset och efter de främmande alverna.

"Hur kan du veta," flämtade hon, "hur kan du veta mitt namn? Hur kan du veta saker om mig som ingen annan vet?"

Ranas ord både lyfte och tryckte ner Mirestel.

"Jag har känt dina drömmar. Du ropar ut din sorg och jag är Rana den Vittra. Min kraft är inte obefintlig, vet du."

Mirestel kunde bara nicka. Hon kände sig helt förstummad.

"Du har rätt som är orolig. Stenen är inte bra för honom."

Llivs ord bröt Mirestels tankegångar som tillslut förirrat sig bort från Rana till Helcaril och hans band till stenen.

Mirestel blev genast irriterad. Hon önskade att ingen mer skulle läsa hennes tankar eller känslor någonsin. Ingenting fick vara privat, kändes det som. Samtidigt kändes det bra att någon mer delade hennes oro för den svale alvmagikern. Någon som kände honom bättre.

Livs rara, söta ansikte och sårbara själ drog återigen upp en virvlande våg av skuld. Så många val att ångra. Självföraktet som följde i skuldkänslornas kölvatten gjorde Mirestel rasande, men hon ansträngde sig för att trycka ner malströmmen av känslor som Liv väckte inom henne. Hon måste få veta mer om Helcaril.

"Hur menar du, inte bra?"

"Han blir så besatt. Den försöker ta över mer och mer. Den försöker bryta bandet mellan oss."

Bra, tänkte Mirestel lite bittert. Då är den inte helt dålig.

"Den leder Helcaril in på främmande vägar. Den ger honom makt över de vandöda."

Jag vet! ville Mirestel morra, men hon höll tyst. Plötsligt slog en tanke henne. Stenen ger honom större kraft. Ju större kraft han har, desto tryggare är han. Tänk om han kan få makt över döden? Då skulle han vara trygg!

Tanken gjorde henne både kall och varm inombords. Hon hade lekt med tanken på att be Helcaril försöka finna Ailindil, men eftersom hon redan bränt mästarens kropp vid begravningen, hade hon inte kunnat se hur det skulle gå till eller hur hon skulle kunna förklara sitt önskemål.

"Det hände alltså?" avbröt Liv hennes tankegångar. "Han dog? Jag talade sanning."

Raseriet bubblade åter upp inom Mirestel.

"Ja, och det är ditt fel att han är död! Hade du kunnat se något vettigt..."

"Du vet att det inte fungerar så. Jag kan inte styra mina syner. Helgonen ger mig visionerna och jag måste fullfölja deras uppdrag till mig."

Mirestel stirrade hätskt ut i rummet.

"Det är inget jag bett om," fortsatte Liv. "Jag har ofta undrat varför de gett mig denna förmåga. Jag som är så svag."

"Ja! Varför har de givit en sådan gåva till dig, någon som är så svag? Hade du varit starkare hade du kunnat styra dina syner. Då hade du kunnat vara till verklig nytta!"

Samtidigt som hon sa orden ville Mirestel ta tillbaka dem. Hon visste att det inte var sant, att hon var orättvis men det var som om hon inte kunde hejda sig längre. Den kokande röran i hennes inre rann över och som etter och syra frätte den allt den rörde vid.

"Jag förstår inte hur någon vill umgås med dig."

Mirestel hörde orden som hennes mun sa och hon blev nästan fascinerad över sin egen elakhet. Men en del av henne grät, för också detta var lögn. Hon mindes mycket väl hur det känts att vara Livs vän, att bada i det vänliga solsken som hon spred omkring sig.

Plötsligt kände Mirestel hur det gick liksom en skälvning genom muren som skilde henne från magin. Samtidigt flög Liv upp.

"Det händer något vid porten," utbrast hon. "Och det är inte något bra!"

Mirestel kände sig halvt bedövad och kunde bara stirra på människor och alver som hoppade upp från golv och bänkar och rusade ut.

Rana, var den första tanke som flög genom hennes huvud. Det måste vara hon!

Med tvekande, långsamma steg gick hon ut i den våta snön. Hon hade aldrig tidigare känt sig så kluven. Det brinnande intresse hon haft för porten hade plötsligt försvunnit, fördrivet av Ranas ord. "Du måste sluta känna skuld." Det var ju inte direkt som om hon var skyldig den alviske magikern något, trots att hon var tacksam över lättnaden i att orden lyft en del av hennes börda. Det låg något märkligt i luften, som känslan av en analkande storm. Hon ryckte till när hon hörde en rytande röst.

Västanvinden	Aemilius

"Man har betalat mig med blod och eld!"

Det var den märkliga svartklädda varelsen, han som utstrålade uråldrighet och på något underligt sätt gav en känsla av att vara en av hennes eget folk. Trots att han så tydligt inte var det.

Han stod framför porten och en magisk strid pågick tydligen mellan honom och den mänsklige magikern, Aemilius.

Det var tydligt att varelsen höll porten för Rödkåporna. Mirestel stod skräckslagen och såg på, fångad av sin egen tvehågsenhet och rädsla. Då plötsligt fick hon syn på Rana uppe på klipporna och till sin egen skam var det enbart lättnad hon kände. Om hon var där så var hon själv, Mirestel, trygg. Säkerligen skulle Rana skydda henne. Nyfiket såg hon hur den galna alven och den bleka skuggan närmade sig porten och varelsen släppte förbi dem. Mirestel såg inte exakt vad som hände sedan, men hon hörde människornas gormanden:

"Skjut dem, skjut dem!"

Och plötsligt flög en pil genom luften som träffade den bleka skuggan i ryggen. Alven skrek ut sin smärta, ropade på Rana. Mirestel kände tårar stiga i ögonen när hon föll ihop. En av hennes eget folk, fälld av en människopil! Den sårade alvens rop nådde Ranas öron och Mirestel såg hur den Vittra nästan flög fram över berget, som en ylande vind, eller svarta moln drivna över himlen av en rasande storm. Med ett vredgat vrål landade hon bredvid sina fallna kamrater. Sorgen och medkänslan snörde ihop Mirestels strupe. Till sin förvåning och ilska hörde hon åter människornas skrävlande röster förkunna att det var de som skjutit och att de skulle lossa ytterligare pilar. Den rena dumheten i deras uttalanden gjorde henne rasande och när Rana höjde rösten för att uttala en mörkrets förbannelse över dem jublade hon inombords. De där människorna hade förtjänat sitt öde! Mitt i tumultet vid porten steg helare fram och Rana lät dem tillslut närma sig de fallna. Då plötsligt hördes ytterligare ljud längre bort och med skräck såg Mirestel en grupp Rödkåpor närma sig. Hon kände sig fångad i en fälla. Kraftlös såg hon för sin inre syn hur de oheliga svartkonstnärerna skulle fånga in henne och tömma hennes kropp på blod. Blicken irrade, från Aemilius som höll människorna och Nyckelns Väktare säkra, till Rana som stod vakande över de sina, och tillbaka igen. Hon litade inte på den männskliga magikern. Lika lite litade hon till Laurelin, så ung och ny inom sitt värv, eller Nim-Elenath vars expertis låg inom bokstudier och forskning och inte inom någon form av försvar. Mirestel svalde. Rana kan hålla mig säker! Hon tittade längtansfullt på den skräckinjagande alvmagikern som varsamt föste de sina i säkerhet. Tankarna gick till Helcaril. Han var inte där, men inte kunde hon svika hans förtroende så? Rödkåporna kom allt närmare. Det kändes som om hon skulle slitas itu och till slut gjorde hon det enda hon kunde för att hålla ihop sig själv. Hon sprang, sprang som en jagad kanin över snön och in bland träden. Längre och längre in i snårskogen trängde hon sig tills hon var säker på att hon var utom synhåll. Utan att tänka på det började hon väva en skyddsritual, en av de illusioner som varit en del av hennes jag sedan hon varit ett litet barn.

Hon sjönk ner i den våta mossan och bad att träden skulle skydda henne. Sakta lugnade sig hennes andhämtning. Hon rörde sig försiktigt och tittade ut mellan de barrklädda grenarna. Vem hade vunnit? Vad hade hänt? Hur skulle hon få reda på om det var säkert att komma ut. Hon visste inte riktigt vad det var som tillslut drog henne ut ur gömstället, lojaliteten mot Helcaril, förmodade hon. För trots att han inte var där, kände hon sig skyldig honom att ta reda på vad som hänt resten av hans kamrater. Då plötsligt fick hon syn på ett bekant ansikte. Dolothorion. Och han förde någon med sig, den mänskliga schamanen som kallade sig Flod. Människan verkade lite medtagen och flämtade som efter en hård språngmarsch.

"Hon tog nyckeln till porten," förklarade Dolothorion. "Jag hjälpte henne att fly."

Tankarna virvlade återigen upp innuti Mirestel, men hon tvekade bara ett ögonblick, för mitt i stormens öga fanns ett lugn.

"Då måste ni fly. För henne i säkerhet," sa hon. "Jag ska uppehålla dem."

Hon kände sig tacksam för detta slumpens sätt att ingripa, att tillåta henne att tjäna den 'goda sidan'. Hon gav sig tillbaka mot skogen och Rödkåporna. Men så tvärstannade hon. Vad kunde hon göra?

Hon var som bäst medelmåttig med vapen, eftersom hon alldeles för tidigt lärt sig att förlita sig helt till sin förmåga att enkelt gömma sig bakom en illusion då hon behövde skydd. Hon svalde, vände sig om och såg att krigaren och schamanen redan var borta, som upplösta i intet. Hon gick ytterligare några steg framåt, tvekade igen och slank sedan in under en tät gran. Mod, tänkte hon, slagen av en bitter insikt, är inte min starkaste sida.

"Där är du ju!"

Aerlinn var påtagligt lättad då hon fick syn på Mirestel som värmde sina händer vid elden. "Jag har letat efter dig! De behöver dig uppe vid porten."

Mirestel kände kallsvetten bryta fram.

"Behöver mig, till vad?"

"Laurelin och Nim-Elenath vill lägga en illusion över porten för att dölja den."

Mirestel stelnade till.

"Men är inte människomagikern redan där?" fick hon fram.

Diplomaten tittade lite märkligt på henne, men svarade bara:

"Jo, men det måste vara en till alv. De vill sammanlänka sina krafter och eftersom det är en illusion och de har hört att du är duktig på det så behöver de dig!"

Mirestel svalde.

"Men vi har annat som är mer brådskande och högre prioriterat," försökte hon. "Schamanen och Dolothorion flydde precis neråt skogen. Jag måste hjälpa dem! Det är av yttersta vikt att de får reda på att Rödkåporna är besegrade."

"Då gör vi så här, jag letar efter dem och du beger dig till porten. Jag kan inte hjälpa till med magin, men jag kan däremot leta efter Dolothorion och schamanen."

Inom sig svor Mirestel över Aerlinns beskäftighet. Men det gick inte att göra något åt. Det är tydligen inte helt ovanligt att magi slår fel, eller beter sig konstigt vid portar. Jag kan alltid skylla på det! tänkte hon och försökte svälja ner skammen som brände i strupen.

Det kändes märkligt främmande att delta i ritualen, en ritual som var lika bekant för henne som den egna handens fingrar. Likväl kändes det helt främmande att göra den såhär, tillslut kunde hon se hur portens konturer skimrade till, bleknade och blev till ett med berget. Människornas flämtningar tydde på att besvärjelsen verkligen hade haft avsedd verkan. Mirestel andades lättad ut.

Vad porten beträffade - hon ryckte omärkligt på axlarna - fick väl tiden utvisa vad som hände med den här platsen. Hon log och nickade åt de andra två. Nu återstod bara resan tillbaka till härlägret. Det kändes skönt att få tid på sig att samla tankarna. Så mycket hade hänt på så kort tid att hon kände sig alldeles omtumlad. Samtidigt, när hon drog in den svala, fuktiga vårvinterluften, kunde hon för första gången sedan Ailindil dött känna en plötslig förnimmelse av frihet. Hon hade kanske valt att gömma sig idag,men det innebar också att hon valt att leva.

En våg av tacksamhet och värme fyllde Mirestel när hon klev in genom dörren till jaktstugan och fick syn på Helcaril som satt djupt försjunken i sin forskning. Han verkade komma till liv när ljudet av följets ankomst tillslut lyckades tränga sig igenom hans koncentration. Han blinkade till och reste sig, bara för att hälsa på de övriga ur Nyckelns väktare. Mirestel tyckte att han såg blek ut, blekare än vanligt. Hon såg hur han styrde undan från Livs försök att komma nära och kunde inte låta bli att känna en viss tillfredsställelse. Just i den stunden kom Nim-Elenath och drog med dem båda in i det stora, varma rummet där en brasa muntert knastrade sig igenom en rejäl hög med ved i den öppna spisen.

"Här, vi sitter här och äter medan vi berättar allt för Helcaril."

Alverna slog sig ner runt det lilla bordet, med undantag för Laurelin som verkade ha återanslutit sig till sina drakfågelsvänner. Endast avbrutna av tuggorna av den utmärkta kvällsvarden, berättade de vad som skett. Mirestel lämnade det mesta av pratet åt de övriga och fyllde enbart i detaljer kring vissa av händelserna. Hennes tankar var bara till hälften fokuserade på samtalet. Känslan av frihet hade dröjt sig kvar inom henne under hela gårdagens vandring. Det kändes som om hennes steg var lättare och hon insåg till sin förvåning att hon kanske börjat släppa taget om Ailindil. Visst ville hon fortfarande finna hans gömda böcker och forskning, men hennes längtan efter hans sällskap var inte längre så desperat, saknaden mindre bitter och skulden betydligt lättare att bära. Hon insåg att hon för första gången på mycket länge kunde titta framåt.

Så småningom vände sig Helcaril om för att sluta sig till bordet snett bakom honom, där några av hans bekanta slagit sig ner. Mirestel satt kvar en stund och samtalade med de övriga.

"Hur kändes det när Rana pratade med dig? Hon ägnade ju dig sin hela uppmärksamhet och stod så nära!" undrade Aerlinn rakt på sak. "Vi diskuterade just hur vi ska hantera att hon försöker dupera fler alver till att sluta sig till hennes led."

Mirestel kände genast hur hon blev stel av irritation och fick tvinga axlarna att slappna av för att inte förråda för mycket. Snokande lilla vessla, tänkte hon. Hon ville inte ljuga, men tänkte inte släppa ifrån sig något av den stora lättnad Ranas ord skänkt henne. Den gåvan var hennes egen och hon ville inte att Aerlinns insinuationer skulle smutsa ner den.

"Jag blev rädd," svarade hon därför sanningsenligt om än inte helt ärligt.

"Åh, vad bra! Jag var ett tag orolig för att risken var stor att hon kan påverka våra fränder om de ställdes inför hennes inflytande, men om det är fruktan som hon inger i dem hon väljer att tala med är risken betydligt mindre."

Mirestel nickade bara och bestämde sig för att hon kunde spä på sin beskrivning något.

"Det kändes som om hon kunde se in i min själ och det var mycket skrämmande!"

"Det verkar som om jag trampade lite i klaveret," tillstod Dolothorion plötsligt, "när jag försökte övertala henne att hjälpa vår sak genom att erbjuda möjlighet till att sprida information i våra led om hennes idéer kring härskardriften. De fick vatten på sin kvarn angående att vi inte var enade."

"Nåja, det är nog ingen fara," tröstade Aerlinn. "Vi får nu istället samla oss för att sprida en informationskampanj mellan vårt folk utifall att Rana skickar ut sina hejdukar för att värva andra."

Änkedrottning Katarina	Magister Gabriel

Inombords suckade Mirestel. Hon brydde sig föga om de andras bekymmer. Däremot började hon nu lägga märke till den konversation som Helcaril hamnat i. Han satt tillsammans med människan som de kallade änkedrottning Katarina, tydligen en förfaren trollkvinna och en man, som Mirestel utifrån samtalet förstod var en magiker - nekromantiker? - som tydligen förrått de sina på den Furstliga sidan. De var djupt försjunkna i en diskussion om magi och Mirestel kunde inte låta bli att bli intresserad. Hon tvekade en bra stund, men hon hade ju trots allt kommit i Helcarils sällskap och var, om än inte hans lärling så åtminstone hans assistent eller forskarkollega. Tillslut slog hon sig ner på en stol bredvid dem precis som om hon hade all rätt att vara där. De tittade upp, men verkade anta att hon hörde till Helcarils sällskap, vilket hon ju också gjorde. Ett tag satt hon bara och njöt av samtalet. Det var länge sedan hon fått möjligheten att bara sitta och höra en djup diskussion om magins varande. I Ailindils sällskap hade hon rest mycket och besökt många platser, men hans hemlighetsfulla natur gjorde att han föredrog att inte samtala alltför djupt om sin egen forskning. Däremot var han expert på att vända samtalsämnena till betydligt lättsammare områden, som gärna fokuserade på den andre partens intressen och det var kanske det som gjort honom känd för att vara så godlynt och ödmjuk.

Mirestel dristade sig till att inflika en kommentar här och där, även om hon knappast trodde att det hon sa vare sig togs på speciellt stort allvar eller gjorde någon skillnad i dialogen, men det kändes ändå bra att vara delaktig.

Till slut reste hon sig dock innan de övriga kom fram till att hon inkräktat för länge på deras sällskap och sökte sig ut i natten för att ta en nypa frisk luft. Hon blundade och försökte sträcka ut sina sinnen, fingrade på muren i sitt inre utan framgång men sköt undan irritationen. Istället föll tankarna tillbaka i sina gamla spår kring den svåra olyckan. Hon tyckte sig återigen se blixten av ilska som skjutit genom henne och som kanske förgjort ritualen, men för första gången slog tanken henne att det kanske inte var enbart hennes fel. Trots allt hade hennes mentor haft betydligt större kunskap och kraft än hon själv. Hon önskade bara att hon kunnat träffa honom en gång till och be om förlåtelse, men det var givetvis omöjligt. Men det fanns någon för vilken hon kunde lätta sin skuld något. Hon förmådde inte be om förlåtelse, men den person hon stod i skuld till skulle ändå känna hennes trevande försök att sluta fred. Hon tog ett djupt andetag och tvingade sig själv att gå in igen. Hon hade tur, för där stod Liv och pratade med någon. Mirestel fick utnyttja all sin viljekraft till att hålla fast vid sin föresats och vänta tills samtalet var slut. Just när Liv vände sig om för att gå lyckades hon kasta ur sig;

"Liv, jag... jag är glad att du överlevde."

Liv lyste upp och gick genast fram till Mirestel och lade handen på hennes arm. Mirestel fick tvinga sig själv att inte rygga tillbaka.

"Tack!"