Nyhetsbrev XV
| |
Sommaren 1146 - vintern 1146/47 |
|
Sammanställt av
Theo Axner
Henrik Hoffström |
Daniel Staberg |
| Alexander Rasmusson |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under slutet av 1143 och hela 1144. För tidigare händelser, se:
Innehåll
Sommaren 1146
 |
Järneskans och norra Arosia, sommaren 1146 |
Belägringen av Järneskans återupptas
Sommaren 1146 tog Alliansen nya tag i kriget mot Fursten. Medan en allierad till större delen gedansk här rustades för att segla till Österlandet och undsätta Ahriksriddarna (se nedan) inledde kung Angantyr av Arosia, i spetsen för en huvudsakligen arosisk och sunnanslättsk armé, återigen en belägring av det starka slottet Järneskans i norra Arosia. Järneskans hade fallit i de Furstligas händer i början av kriget och under hela kriget låtit Fursten slå en kil mellan Arosia och Högmark, och borgen hade gäckat flera tidigare försök att återerövra den. Nu var kung Angantyr besluten att en gång för alla ta den.
Fursten tycktes inledningsvis ta hotet mot Järneskans med ro; någon direkt undsättning tycktes inte vara på väg och från Strand kom inte mer än sporadiska spaningspatruller. En mindre fältarmé under general Voorlaugr föll under sommaren på nytt in i Gedanien och slog ut en räd, men kung Angantyr lät sig inte distraheras från Järneskans och de återstående gedanska styrkorna gjorde vad som kunde göras för att kringskära Voorlaugrs styrka utan att ge sig in i strid.
Läs mer: Återerövringen av Järneskans |
 |
Klicka för större karta! |
Hotet från norr
Under tiden kom mer oroande nyheter norrifrån. Redan under våren och försommaren hade rykten läckt ner från de kontakter man hade med Drakfåglarna – den margholiska motståndsrörelsen – att stora nya grupper av orcher, vättar och troll var på väg ner från Nordanlanden, tydligen under egna banér. Senare under sommaren bröt de nyanlända horderna in i nordöstra Högmark under svårt härjande; uppgifterna man fått inifrån tydde på att Fursten lovat deras hövdingar den mark de själva kunde ta i Högmark. De krigströtta högmarkarna tvingades utrymma många av de nordöstra bygderna och dra sig tillbaka mot sydväst; orcherna fortsatte framåt och i deras fotspår intog en andra Furstlig styrka Brandhäll.
Läs mer: Hotet från norr |
|
|
|
Kung Imrar IX |
av Gedanien |
| |
|
|
Friherre Alrik |
Ulriksson |
Natteld |
|
 |
|
|
Till Ahriksriddarnas undsättning
När kriget mellan S:t Ahriks riddare och Ordo Alemandi slutligen var ett faktum våren 1146, även om inga storskaligare krigshandlingar ännu skett, vände sig Ahriksriddarna till de allierade i Thule för undsättning och stöd.
Denna vädjan hörsammades; särskilt kung Imrar av Gedanien förklarade utan tvekan att S:t Ahriks sak var hans och hans folks. Kung Angantyr av Arosia förhöll sig något mer kluven till det hela; givetvis önskade han undsätta sina trogna allierade, men han fruktade för att alltför mycket försvaga fronten mot Fursten i Thule.
Det slutade med att en ganska ansenlig undsättningsarmé av frivilliga samlades; den största kontingenten var gedansk och anfördes av den unge friherre Alrik Ulriksson Natteld, som också fick det samlade befälet över hela undsättningsstyrkan. Undsättningshären blev manstark – närmare 5 000 stridande – men blev inte segelklar förrän till början av hösten.
|
Tuonelas port i Naari
Vid midsommar utspelades några märkliga episoder i Naaribygden i det Furstliga Talvalas östra utkanter, som inte väckte så vid och bred uppmärksamhet men så småningom skulle visa sig betydelsefulla. En manstark Furstlig expedition från Klippeport anlände , inte bara för att inspektera gränsförsvaret utan också för att undersöka rapporter om döda som gick igen och annat märkligt - samt även att utforska de gamla gravkummel som fanns i trakten.
Tidpunkten kunde tyckas extra passande. Midsommar anses i Talvala som en förtrollad tid; gränsen mellan de levandes och de dödas länder är som svagast vid solstånden. Ett talviskt uttryck för sommarsolståndet, då solen vänder och ljus går mot mörker, är just "Tuonelas port", porten till de dödas land.
Det blev också några dramatiska och händelserika midsommardagar. Bygden hemsöktes av de vandrande döda - kalmo, som talvifolket kallade dem - och såväl den gamle vikingen Atle som satt i kumlet nära byn och hans ärkefiende häxmästaren Kouta lämnade sina viloplatser innan de till slut drevs bort med gemensamma ansträngningar av bygdens folk och de Furstliga. Efterforskningarna medförde också nya nekromantiska upptäckter som de Furstliga hoppades skulle komma till stor nytta i det kommande kriget och äntligen låta dem krossa sina fiender. Furstens fiender var dock inte heller overksamma - en grupp upptäcktsresande från det fjärran Ormandia visade sig gömma flera av Nyckelns Väktare som i det fördolda lyckades utföra sina uppdrag. Bland annat upprättades på nytt kontakter med de sedan länge försvunna alver som levat i Österlandet.
Naaribygden hade befriats från sina hemsökelser, men nya och mörka krafter hade släppts lösa som i sinom tid skulle skaka Thule.
Hösten 1146
Höstfälttåget i Österlandet
 |
| Karta över Virland |
| och Ordensland Ost |
| (klicka för större) |
|
I Österlandet tedde sig allt mörkt under sensommaren och hösten. När den allierade undsättningsstyrkan – omkring 4 500-5 000 man, varav ett tusental ryttare – under friherre Alrik Ulriksson Natteld nått fram till Svaleborg i början av september hade Ordo Alemandi dragit in i södra Virland med en väldig här, medan en Furstlig fältarmé under general Felicia låg vid Toorinäs och tycktes hota att rycka in i Keriland.
Ahriksriddarna, som insåg att de inte kunde försvara sig med full styrka överallt, hade koncentrerat sina rörliga styrkor till det mer lättförsvarade Keriland och tvingats låta Virland förlita sig på sina stenborgar. Under veckorna närmast efter skörden ryckte Ordo Alemandi in, intog Videsten i söder och terroriserade landsbygden vida omkring till underkastelse.
 |
| Fälttågets första fas. |
| 1 = Den allierade hären under friherre Alrik. |
| 2 = Den Furstliga huvudarmén under general Felicia. |
| 3 = Den Furstliga reservarmén under generalmajor Severa. |
|
Strandhugg i Talvala
De allierade och Ahriksriddarna höll krigsråd och kom snart fram till att den enda chansen att vända krigslyckan dramatiskt vore att koncentrera sig och försöka slå ut den Furstliga styrkan i norr. Att ge sig på den frontalt, genom gränsskogarna och med de fältbefästningar den säkert redan hunnit upprätta, var dock ingen lockande utsikt. I stället försökte man sig på en kringgående manöver, som också skulle slå mot Furstens prestige gentemot hans talviska undersåtar.
Den allierade hären, förstärkt med en del av Ahriksriddarna och deras hjälptrupper (återstoden stannade för att försvara Keriland), gick till sjöss på nytt och seglade först till Ahriksborg, till synes för att förstärka dess garnison. Därefter seglade man plötsligt över viken och landsteg vid Ekeborg, några dagsmarscher sydost om Klippeport. Planen var att, om Klippeport var svagt försvarat, inta eller ödelägga staden och därefter slå ut en räd längs kustvägen för att tvinga Felicias armé att komma de allierade till mötes – och förhoppningsvis på vägen hitta en bra stark position att försvara.
Planen fick dock hastigt justeras när det framkom att en betydligt starkare styrka än väntat – hela den fruktade Svartstenslegionen, Furstens elitreserv, och en del talvisk auxilia – låg förlagda i Klippeport. De allierade marscherade i stället från början österut under de att de brände och ödelade de Furstliga utposter de stötte på. Invånarna i kustlandet flydde mestadels för dem och de mötte nästintill inget motstånd från lokala styrkor. Svartstenslegionen hade satt sig i rörelse efter dem, men de allierade behöll ettpar dagars försprång. Förhoppningen var att, om inte förr så vid gränsen, möta och slå Felicias armé.
 |
| Fälttågets andra fas. |
| 1 = Den allierade hären under friherre Alrik. |
| 2 = Den Furstliga huvudarmén under general Felicia. |
| 3 = Den Furstliga reservarmén under generalmajor Severa. |
|
Slaget vid Kurlahti
Strax öster om Söderport fick de allierade så kontakt med den Furstliga östra fältarmén, som nåtts av nyheterna och vänt om västerut. Då båda härarna marscherat mot varandra i rask takt hade man kommit ganska nära innan man fick tydligt korn på varandra, och då det blev uppenbart att ingen tänkte vika gjorde sig båda lägren redo för strid i en dalgång mellan byarna Ikkala och Kurlahti vid stranden av en djup vik.
Slaget vid Kurlahti stod nästa dag, den 10 oktober. De allierades djärva försök att bryta upp den defensiva Furstliga positionen mellan två skogspartier hade en del framgångar i början men körde fast i en alltmer utdragen och oordnad strid, som svängde över definitivt till de Furstligas fördel när Felicia kastade in de talviska lätta trupper – tränad auxilia och milisuppbåd – som hållits gömda i skogen. De allierade tvingades till slut ge fältet förlorat och retirera brådstörtat, men en djärv eftertruppsstrid för att täcka reträtten lät en stor del av de överlevande komma undan och ta sig till skeppen som låg för ankar längre ut i skärgården.
Läs mer: Slaget vid Kurlahti
Återtåget
Ombord på huvudskeppet hölls ett nytt och dystert krigsråd. Ett gott försök hade gjorts att slå ut de Furstliga men det hade misslyckats, och det var knappast genomförbart att hålla det som återstod av den allierade styrkan kvar i Österlandet över vintern. Med tungt hjärta skildes de förbundna härarna åt och gedanierna och sunnanslättarna seglade hem till Thule medan Ahriksriddarna återvände till Keriland för att söka hålla sina ställningar där.
Keriland fick åtminstone en frist över vintern, visade det sig; i stället för att dra dit hade den Furstliga huvudstyrkan efter sin seger så småningom skeppat sig över till Virland för att förstärka Ordo Alemandi där och tillsammans med dem inlett en belägring av dubbelstaden Ahriksborg-Orlinn. Staden har goda förråd och kan säkert hålla ut över vintern, men Virlands öde tycks hänga i vågskålen inför nästa år.
Lyckan vänder i Arosia och Högmark
Ett stycke in på hösten tycktes läget för Högmark desperat. Ranheda höll ännu, men orcherna och trollen hade gått över Högälven och härjade nu i centrala Högmark. Den allierade belägringsarmén vid Järneskans hade roterat mindre styrkor till hjälp, men de hade inte varit starka nog att driva tillbaka inkräktarna på allvar. Det såg ut som om Högmark, och med det Alliansens norra flank, var på väg att gå under.
I slutet av september vände dock lyckan. Det belägrade Järneskans föll plötsligt efter hårda strider, och den nu till stor del lösgjorda allierade belägringsarmén skyndade norrut för att undsätta Högmark. Båda dessa utvecklingar kom plötsligt och oväntat för fienden, och orcherna från norr och de Furstliga stödtrupper som fanns på plats togs med överraskning av den snabba och plötsliga motattacken. Den påföljande drabbningen vid Sjöanäs blev en allierad seger, och de segerrika allierade jagade de flyende orcherna tillbaka över Högälven. Där möttes de dock av Furstliga förstärkningar från öster.
Läs mer:
Kung Angantyr, som nu själv fått förstärkningar av de långsammare delarna av sin här, var ändå betänkt på att gå till fortsatt anfall mot de Furstliga, men sårades av en pil under en inledande skärmytsling och kunde inte fortsätta föra befälet, vilket ledde till att det hela kom av sig. Båda härarna stod kvar och blängde på varandra över älven resten av dagen och därefter drog sig båda tillbaka.
Västra och södra Högmark var säkrat, men Brandhsäll var ännu i Furstliga händer och mycket av landet närmast öster om Högälven var bränt och härjat.
Vintern 1146-47
Vintern i Thule
I Thule förblev vintern lugn med undantag för spridda småskaliga räder i Högmark. I det tysta smeds dock en del planer; Nyckelns Väktare återsamlades under vintern på Örnevalls kloster och planerade djärva expeditioner in i Furstendömets hjärta.
Tidigare lajv: Vid vägens ände
Belägringen av Orlinn-Ahriksborg
I Österlandet hade under tiden Ordo Alemandis härsmakt och deras Furstliga allierade grävt ned sig för en belägring av Ahriksriddarnas ’huvudstad’, Orlinn-Ahriksborg, över vintern.
Detta är en tvillingstad som består av två ganska distinkta beståndsdelar; själva Ahriksborg med omgivningar uppe på Tempelberget, och Nordenbundsstaden Orlinn nedanför berget. De två delarna har varsin administration och Orlinn har en ganska självständig ställning gentemot Orden. Orlinns borgare skulle antagligen inte vara beredda att försvara staden in i döden om den inte ginge att hålla. Staden är dock stark och väl befäst, med en närmare 3 km lång ringmur och över sextio torn, och än så länge var försvararna fyllda av tillförsikt. Själva Ahriksborg är också en mycket stark borg och kan hållas även om Orlinn skulle falla.
Fortsättning: Nyhetsbrev XVI
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i
framtiden? Hör av dig till Theo på theo_axner [at] yahoo.se.
