Furstendömet Margholien

Furstendömet Margholien är det till ytan största riket i Thule; det gränsar i söder till Gedanien, i sydväst till Arosia, i väster till Högmark och Steinheim, i norr till Nordanlanden och i öster till Innanhavet. Gränserna mot Steinheim och norra Högmark är något oklart fastlagda och går genom vidsträckta ödemarker. Den formella gränsen mot Arosia och Gedanien utgörs av Högälven.

År 1151 ligger största delen av Högmark och några små områden i norra Gedanien under Furstlig ockupation.

Det nya Furstendömet omfattar ett antal traditionella ”folkland” och har i stort sett behållit dessa som utgångspunkt för sin administrativa indelning. Folklanden är, från söder till norr, kända som Nedomskog, Arilda, Höghede, Ovanstig, Brantvik och Utmark. Arilda, Höghede och Ovanstig är de kärnland som ibland benämnts ”det egentliga Margholien”, men detta är mer traditionellt än vad det motsvarar någon praktisk verklighet. Utöver ovannämnda har också östra delarna av folklandet Ravnsmark, som tidigare tidvis räknat dvärgkungen i Steinheim som sin överherre (de västra delarna lyder fortfarande under dvärgriket), inlemmats i Furstendömet. Det är dessa som Drakfåglarna nu tagit i besittning.

Nedomskog, det sydligaste folklandet, är låglänt och jämförelsevis öppet, rikt på torvmossar och lerslätter. Norröver, från det skogsbälte som skiljer Nedomskog från Arilda, övergår landet i ett högland mestadels täckt av granskog som blir tätare ju längre norrut man kommer. Strängt taget syftar begreppet Mörkaskog (eller Margholerskogen) på skogsbältet som skiljer Nedomskog från Arilda, men det används ofta för att beteckna de barrskogar som täcker större delen av Margholien. Jorden är mestadels mager och terrängen ojämn och stenig, men det skogklädda höglandet bryts upp av en mängd vattendrag och fjärdar. På det hela taget sluttar landet långsamt österut från Nifelbergen till havet, men i nordost stiger en bergstunga plötsligt brant upp nära kusten, de s k Björnramsbergen.

I de stora älvdalarna finns bördig odlingsmark; bebyggelsen är också tätt koncentrerad kring kusten och dalgångarna. De största älvarna är Mörknan, Saxan, Graneälven, Sandälven, Norrälven och Uma älv längst i norr. De odlade bygderna förbinds av vatten samt av gamla farleder som de Furstliga gjort stora satsningar på att få till farbara vägar.

Djurlivet är rikt; även för de bofasta bönderna har jakt och fiske alltid spelat en stor roll i försörjningen.

Fördjupning:

• Territoriella indelningar
• Viktiga städer och platser

Kartor

Furstliga soldater på marsch

Det territorium som nu räknas till Furstendömet Margholien har under större delen av sin historia inte utgjort en politisk enhet. Den historiska översikten gäller det geografiska området som helhet, det vill säga landområdena i Thule som gränsar till Högälven i söder, Högmark och Steinheim i väster och Nordanlanden i norr.

De gamla folklanden i norr har varit bebodda länge av flera folk, men i forntiden fanns ingen större politisk organisation än stammar, bygdegemenskaper och små hövdingadömen; den enda egentliga statsbildningen, om det inte bara är en legend, var alvriket Oriani.

Omkring LjÅ 300 och framåt erövrades stora delar av norra Thule av häxmästaren Gholan den Ogudaktige, som krossade Oriani och etablerade sitt rike i det som blev Margholien. Hans skräckvälde sägs ha varat i över hundra år, tills han slutligen besegrades av människan Imrar från Geda omkring år 450. Gholans rike föll sönder och kungariket Gedanien grundades vid samma tid. De främsta källorna till dessa händelser är det fragmentariskt bevarade Imrarskvädet.

Margholien förblev löst knutet till Gedanien men infogades aldrig fast i riket. Koloniseringen av älvdalarna tog fart på nytt och de olika folklanden kom till stor del att sköta sina egna affärer. De sydligare delarna var närmare knutna till Gedanien, men även dessa band började lossna med tiden. Norra Thule dominerades under de århundraden som följde av mänskliga nybyggare längs kusten och älvdalarna, vildmän djupare in i skogarna och orcher och vättar längre upp i norr.

Ett nytt blad vändes år 1134 eller 1135 då den mystiske Fursten, som många tror är den gamle tyrannen Gholan som på något sätt återvänt till livet, dök upp och under ett par års tid etablerade sitt välde i Margholien stödd på en kombination av våld och lämpor. Hans regim var till stor del stödd på legosoldater och lycksökare utifrån, men han etablerade också tidigt allianser med flera av de gamla hövdingarna och knöt snabbt orcherna och vättarna till sig. Under de närmast följande åren växte snabbt en robust och hårdhänt skött militärdiktatur upp.

Furstendömet utropades formellt i början av 1137 och inledningsvis försökte Fursten etablera goda relationer till de misstänksamma grannrikena. Två år senare anföll Furstendömet Gedanien och Arosia och ockuperade delar av länderna; enligt din Furstliga propagandan rörde det sig om ett nödvändigt preventivkrig. Samtidigt expanderade Furstendömet snabbt i österled och lade under sig delar av det fordom herrelösa landet Talvala öster om Innanhavet.

Sedan dess har Furstendömet befunnit sig i krig mot en allians av kungarikena Gedanien, Arosia, Högmark och Sunnanslätt samt den gedanskt anknutna S:t Ahriks Orden. För närvarande har Fursten själv en något orolig allians med den mäktiga riddarorden Ordo Alemandi, som dominerar stora delar av Österlandet. Övriga maktfaktorer i Norden har antingen hållit sig neutrala eller skiftat allianser fram och tillbaka.

Det är nu snart tio år sedan Furstendömet grundades och en ny generation har börjat växa upp som inte minns mycket av livet dessförinnan. Trots förtrycket har kriget och umbärande faktiskt svetsat samman folket en del; den Furstliga propagandan har oförtröttligt inpräntat att man är omgiven av fiender åt alla håll och att Furstens styrka och makt är det enda som kommer att skydda Margholiens folk från dessa fiender och föra det till seger och välstånd.

Fördjupning:

• Margholiens historia
• Furstendömet Margholiens inrikes historia sedan 1134

Några Furstliga tjänstemän och dignitärer

Margholiens samhälle har i mångt och mycket byggts om sedan Fursten tog över 1134. Från att ha varit ett politiskt bakvatten där makten låg i händerna på lokala hövdingar, storbönder och lagmän är det nya Furstendömet en strikt hierarki med Fursten som enväldig härskare. Denna omstrukturering har till största delen utarbetats av Förste Minister Egil Örnkloo.

Det Örnkloo och Fursten har skapat är en invecklad, centraliserad ämbetsorganisation och en stor stående armé. Ibland omnämns de olika ämbetsverken och krigsmakten sammanfattande som Hierarkin. Det centrala civila ämbetsverket är Ministeriet, som samordnar Furstendömets ekonomiska, administrativa och politiska förvaltning. Här ingår flera underavdelningar. Furstens närmaste generaler och staber bildar tillsammans Krigsrådet.

Andra allmänt kända delar av Hierarkin är Kollegiet, där Furstens arcuriska magiker är samlade, Rödkåporna (så kallade i folkmun) och Salamandrarna, ett ordenssällskap som har till uppgift att övervaka magi och andra övernaturligheter, samt Vakande Ögat, Furstens hemliga polis.

• Fördjupning:
  • Om den Furstliga förvaltningen och ämbetsverken
  • Magi i Furstendömet
  • Consangvinei Principes: Rödkåporna

Samhället i stort är, om vi generaliserar, uppdelat i fyra lösa grupperingar: adel, fria medborgare, humiliorer och trälar.

• Adeln består till viss del av människor som hade någon form av titel innan Fursten tog över: jordägande margholiska stormanna- eller hövdingafamiljer, men adelstitlar delas också ut av Fursten som heders- eller statusbetygelser. Oftast följer det inte med någon mark med dylika adelstitlar.
• Fria medborgare kallas alla inom Hierarkin som inte är adlade, det vill säga alla Furstliga tjänstemän och soldater, samt självägande bönder, präster, köpmän och somliga hantverkare. Fria medborgare får lov att äga jord och, i teorin, bosätta sig var de vill.
• Humiliorer är bönder som arrenderar sin jord istället för att äga den, samt legohjon och andra egendomslösa. Frigivna trälar, utlänningar som inte är i Furstens tjänst, bondebefolkning i ockuperade landområden och liknande räknas också som humiliorer. De humiliorer som arrenderar land får inte flytta utan ägarens tillstånd, men kan däremot bli vräkta. De kan bli tvingade till dagsverken och liknande. Egendomslösa är skyldiga att ta arbete där de kan och lösdrivare kan sättas i tillfälligt tvångsarbete.
• Trälarna utgör botten av samhället. De är till större delen krigsfångar, men träldom har också börjat utdömas som straff för brott och somliga har av desperat fattigdom tvingats att ge sig själva till trälar.

Arbetande bonde

Människor är inte ensamma om att befolka Margholien. Där finns vid det här laget många olika mänskliga och ickemänskliga kulturer.

• Svioner är den inhemska bondebefolkningen i kustlandet och älvdalarna, nära besläktad med folken i de sydliga grannländerna. Ursprungligen ättlingar till nybyggare från söder som genom århundradena flyttat norrut. I stort sett alla är Ljustrogna. Dräktskick och kultur i allmänhet påminner om nordiskt 11-1200-tal.
• Vildfolk kallas det primitiva, nomadiska folket som också kallas för Skymningsstammen – det är lite oklart huruvida de är en gemensam eller ett antal besläktade stammar. De tillber Fursten som en gud och är bland hans ivrigaste och mest fruktade tjänare. De klär sig i skinn och pälsar, känns igen på sin skräckinjagande krigsmålning och utövar rituell kannibalism. Skymningsstammens icke-stridande har tilldelats en del ’reservatområden’ på olika ställen i Margholien; de flesta av deras vuxna tjänar Fursten som spejare och krigare.
•  Orcher och vättar är talrika i norra Margholiens inland, och allt fler av dem har nu flyttat ned till resten av Margholien för att söka tjänst hos Fursten. Mängder av dem ingår nu i Furstens armé. I likhet med Skymningsstammen har en del av stammarna tilldelats egna områden för sina icke-stridande, oftast trakter som annars är ödelagda eller avfolkade.
• Dvärgarna har en koloni i Björnramsbergen vid namn Nárdrifa. Det är de som bland annat skapat järndraken Náuglug åt Fursten. Dvärgiska ingenjörer och hantverkare syns nu här och var i Furstendömet och följer ofta med armén i fält, särskilt vid belägringar.
• Utlänningar, människor från andra länder och folk, finns det också gott om i Margholien. En stor del av Furstens tjänstemän och soldater är inte födda och uppväxta i landet, utan är lycksökare från hela världen. En del säregna blandkulturer har uppstått som ett resultat av detta. Den största gruppen är förmodligen talvi från provinsen Talvala.

Läs mer:

• Samhällsordningen i Furstendömet Margholien
• Magi i Furstendömet

Dräktskicket i Margholien varierar en hel del eftersom befolkningen är så blandad.

• Den infödda svionska majoritetsbefolkningens dräktskick liknar nordeuropeiskt 1100-1200-tal, i första hand ca 1150-1250. Filmer och TV-serier som går i någorlunda rätt visuell stil är till exempel Kingdom of Heaven, Ivanhoe, Arn-filmerna, Robin of Sherwood och Ronja rövardotter.
• Talvifolkens dräktskick är inspirerat av finsk vikingatid och tidig medeltid.
• Skymningsstammen bär sina traditionella, primitiva dräkter huvudsakligen i skinn, päls och läder. Deras krigare brukar måla Furstekorset i svart över ansiktet som en krigsmålning.
• Orcher och vättar bär enkla kläder i läder och grova tyger, mest i svart, grått och brunt.
• Många av Furstens tjänstemän och soldater är lycksökare från andra länder och klär sig ofta enligt sina egna hemmoden eller i blandade stilar.

Svart är Furstens emblemfärg framför andra och förknippas starkt med hans välde och hierarki i allmänhet, och med krigsmakten i synnerhet. Klarrött associeras med det fruktade ordenssällskapet Consangvinei Principis, ”Rödkåporna”, och används sparsamt särskilt i ytterplagg bland övriga invånare, undantaget de adelsfamiljer som har rött som en heraldisk färg.

Det sexarmade korset, Furstens emblem, är en ständigt återkommande symbol bland hans anhängare. Förutom att den ofta bärs på kläderna – t ex soldaternas sköldar och vapenskjortor, och många tjänstemäns armbindlar – är det inte ovanligt som smycken, bårddekoration osv.

Civila margholier ur olika samhällsklasser

Fördjupning:

• Dräktskick i Furstendömet Margholien: en översikt
• Dräktskick i Furstendömet: infödda margholier Ingående artikel med gott om länkar till tillverkningsbeskrivningar plagg för plagg.
• Pinterest-tavlor:
  • Drakfåglar i Thule: kläder och utrustning
  • Mode i Furstendömet: infödda margholier

För att underlätta för dig som redan har kläder men i ”fel” stil har vi ordnat ett par s k morphguider som ger vägledning till hur man kan anpassa delar av dräkter för andra perioder till margholiskt dräktskick.

• Morphguide: anpassa 1300-talsdräkt till margholiskt dräktskick
• Morphguide: anpassa vikingadräkt till margholiskt dräktskick

Fursten håller sig med en stor stående armé av yrkeskrigare, värvad både inom och utom hans gränser. Furstens armé och dess organisation har lånat inspiration från flera historiska förebilder, både antika (fr a romerska) och tidigmoderna (inte minst stormaktstidens Sverige).

Furstens krigsmakt består främst av:

Legionerna: huvudstyrkan; tungt beväpnade och väldrillade mänskliga soldater. Huvudsakligen disciplinerat tungt infanteri men också kavalleri, båg- och armborstskyttar och artilleri. Legionärerna värvas både inom och utom Furstens domäner; många är legosoldater från utlandet. Legionerna har en fast organisation i regementen och kompanier.

Auxilia (hjälptrupper): övriga permanenta styrkor som inte ingår i legionerna, gärna med mer eller mindre specialiserade uppgifter. Här ingår t ex:

• Förband av nattfolk, orcher och vättar. Den talrikaste delen av auxilian. Främst flexibelt lätt och medeltungt infanteri som klarar sig bra i bruten terräng, men också en del lätt kavalleri (vättar beridna på jättelika margholiska ulvar) och troll som kan utgöra kraftfulla men ostyriga chocktrupper.
• Margholiska vildmän från Skymningsstammen. Fungerar främst som spejare och lätt infanteri.
• Talvisk auxilia värvade bland infödda i Talvala. Har en liknande taktisk roll som nattfolksförbanden.
• Specialister som spejare, ingenjörstrupper, pionjärer etc.

Flottan: Den reguljära Furstliga flottan kan tekniskt räknas som en del av auxilian, men är tillräckligt speciell för att lyftas ut som en egen gren. Den innefattar både de Furstliga krigsfartygen och de marinförband som bemannar dem. Irreguljära och allierade skepp med besättning, t ex pirater, räknas som Numeri.

Numeri (irreguljära): Grupper och styrkor som värvats för kortare tid eller särskilda ändamål och inte inlemmats permanent i organisationen. Hit räknas t ex Furstetrogna pirater, irreguljär milis och allierade från Talvala och Österlandet samt det fria kompaniet som stred för Fursten vid Geda.

Extraordinarii: Trupper som faller utanför övrig klassificering. Hit räknas t ex Domedagsgardet (Furstens personliga livgarde), Salamandrarna (Rödkåpornas väpnade arm), vandöda trupper och järndraken Náuglug.

Vid sidan om den stående armén finns det också en ”feodal” organisation som spelar en mindre roll.

• Den margholiska adeln är på papperet skyldig att göra rusttjänst men denna plikt är i praktiken omvandlad till en skatt som finansierar ett reguljärt kavalleriförband.
• Jordägande adel har rätt att hålla egna väpnade följen men hur stora sådana de får resa omkring med är skarpt begränsat.
• För lokalt försvar kan alla som bor i ett område bådas upp som landvärn. Ansvaret för att leda och organisera landvärnet vilar på lokala administratörer och jordägare.

Fördjupning: Furstens krigsmakt

I en by i det ockuperade norra Gedanien smugglar ett par bybor ut förnödenheter till gömda motståndskämpar.
Teckning: Theo Axner, 2011

Förutom Furstens yttre fiender finns det också en margholisk motståndsrörelse mot hans välde. Dessa kallar sig Drakfåglarna efter det täcknamn som deras första ledare gick under.

Under många år var Drakfåglarna en helt underjordisk rörelse som bekämpade Fursten genom sabotage och spionage i det fördolda. Sedan vintern 1148-49 har motståndskämparna erövrat det avsides liggande folklandet Ravnsmark och där utropat det Fria Margholien. Alliansen mot Fursten har erkänt Drakfåglarna som Margholiens rättmätiga regenter och förstärkt enklaven i Ravnsmark med utrustning och stödtrupper.

Läs mer: Den margholiska motståndsrörelsen: Drakfåglarna