| Utskriftsvänlig sida |
Furstendömet Margholien har det mest varierande dräktmodet av rikena i Thule, mycket pga att Furstens tjänare kommer från alla möjliga länder. Dessa klär sig i allmänhet i enlighet med modet i sitt hemland. Den här artikeln beskriver det traditionella margholiska dräktskicket och det som bärs av svioner födda och uppvuxna i Margholien.
Det inhemska margholiska dräktskicket är inspirerat av 1100- och 1200-tal, främst omkring 1150-1250.
OBS: Dräktriktlinjerna har en konventionell uppdelning i mans- och kvinnodräkt, vilket inte är något att stirra sig blind på. Det råder inte någon strikt sådan uppdelning i det jämställda Terra Cognita - indelningen är helt enkelt övertagen från de historiska förebilderna. Det som beskrivs som "mansdräkt" kan lika väl bäras av kvinnor, vilket är vanligt särskilt bland krigare och andra mycket aktiva karaktärer. Det är alltså inte heller något konstigt eller avvikande med en kvinna som går i t ex kort kjortel och långbyxor. Terminologin är således inte helt konsekvent och logisk. Deal with it. ;-)
Klicka på bilderna för att se en stor version.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
|
 |
 |
 |
|
|
 |
 |
 |
|
 |
|
|
 |
 |
|
 |
||
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
||||
|
|
 |
 |
 |
I den följande texten finns länkar till tillverkningstips och -beskrivningar som normalt placerats i anslutning till det de beskriver. Först har vi dock en klump länkar som inte passade in under någon mer specifik rubrik - de kan gälla dräkt överlag, dekorationer eller liknande
De vanligaste materialen är ylle – från grov vadmal till tunt, mjukt, fint vävt kläde - och linne. Siden och sammet förekommer också, men är långväga och dyrbara importvaror. Rent bomullstyg är rätt ovanligt, men fustian, en blandning av linne och bomull, är vanligare. Läder är naturligtvis vanligt i skor, bälten, väskor osv, men mindre vanligt som material för kläder – det kan dock förekomma i ytterplagg, och/eller som foder. Päls och skinn är också populära material för foder av ytterplagg.
Allra bäst är naturligtvis om man kan använda helt autentiska material, men det är inte alltid genomförbart – rent ylle kan t ex lätt bli dyrt. Blandtyger av t ex ylle och olika syntetmaterial fungerar om de åtminstone liknar ylle. Blandtyger av linne och bomull är ett helt OK surrogat för linne, och bomull är också OK i underplagg.
Underplagg som skjortor, särkar och brokor är i allmänhet i vitt eller ofärgat linne. Ytterplagg däremot är oftast färgade, i så glada färger och starka nyanser som man har råd med. Tyg och färg är dyrt och därför är tygkvalitet och färgprakt en viktig statusmarkör – det är bara fattigt folk som går i ofärgade ytterkläder. Även enkelt folks kläder – bönder och husfolk t ex – går gärna i flera färger men ofta i blekare, mer dämpade nyanser. De som har råd bär starka färger: rött (från scharlakan till purpur), blått, grönt, gyllenbrunt, svart, osv.
De billigaste färgerna (eller brist på sådana) är alltså beige, gräddvitt, brunt i allehanda nyanser och grått - livegna och trälar har oftast kläder i de färgerna. Något dyrare färger är t ex gult, gulgrönt, blekgrönt, tegelrött/klarrött, brandgult, laxrosa, blekt vitt (för linne) och blå till blågrå, samt blandfärger som t ex lila (av blått och rött), blågrönt eller svart. Allmänt gäller att ju dyrbarare plagget ska föreställa, desto starkare och djupare färgnyans passar. Sedan Furstens ankomst är svart mer än något annat den färg som associeras med honom, och det har blivit en modefärg särskilt bland de som tjänar honom direkt. Klarrött associeras med det fruktade ordenssällskapet Consangvinei Principis, "Rödkåporna", och används sparsamt särskilt i ytterplagg bland övriga invånare, undantaget de adelsfamiljer som har rött som en heraldisk färg.
Tvåfärgade kläder i mi-parti (ena halvan av plagget i en färg, andra i en annan) är ovanligt men förekommer av och till. Det är däremot vanligare att fodra och/eller kanta plagg i kontrasterande färger. Kantband och bårder är också rätt vanligt, vanligtvis i form av brickvävda band. Randiga och ibland rentav rutmönstrade tyger förekommer av och till.
Här följer en mycket kort översiktlig beskrivning av vad som är typisk för inhemsk margholisk dräkt och särskiljer den från dräktskicket i andra länder.
Helt rätt: Under eventuella byxor eller hosor bär man brokor, ett par enkla, ofta mycket vida och bylsiga byxor av vitt eller naturfärgat linne som hålls ihop med dragsnodd eller bälte i midjan. Förutom att hålla uppe brokorna tjänar brokbältet till att fästa hosor i, och man kan ibland bära en börs i det. Brokorna bör nå till knäna eller längre – hellånga brokor är lämpligt om man bär korta hosor.
Helt rätt - kvinnodräkt: Det troligen mest autentiska bh-surrogatet är att bära ett snävt linne (alltså en kortare eller längre särk utan ärmar), så tight att man nätt och jämnt kan åla sig i det, närmast kroppen, eventuellt med ett band under bysten som extra stöd. Ett annat lajvvänligt surrogat är det s k barmklädet, som i princip är en knyttopp.
OK: Man kan bära moderna underkläder under eller i stället för brokor och/eller barmkläde om man föredrar det, så länge de inte syns.
Inte OK: Synliga moderna underkläder.
|
 |
Skjorta |
Särk |
Helt rätt: Skjortan eller särken (särken är lång, skjortan kort) räknas också som underkläder. Den liknar en kjortel (se nedan) till formen men är oftast av vitt eller naturfärgat linne. Den är normalt långärmad och dras över huvudet. Halslinningen kan vara vid och oval eller rund och smal med en slits, som kan hållas ihop med en brosch eller ett ringspänne - s k nyckelhålslinning. Ibland kan särken vara plisserad (veckad) som en pösskjorta genom s k rynkveckning (se länklistan för en beskrivning), men det är sällsynt.
Skjortan eller särken syns normalt inte när man har kjortel eller tröja på sig; alltså bör den vara kortare än den. Kvinnosärkar når normalt till vristerna, skjortan oftast inte längre än till halva låret; halsöppningen kan också gärna vara vidare än på överplagget. Om skjortan är kort behöver den inte ha kilar utan man kan nöja sig med att slitsa den en bit i sidorna.
Skjortor är nästan alltid långärmade; särkar är det oftast, men kan vara kortärmade eller rentav ärmlösa - särskilt om man bär en eller flera kjortlar med snäva ärmar över. Ibland kan ärmarna vara så långa att de når ett stycke ned på handen och får kavlas tillbaka. Är skjortan långärmad bör ärmarna inte vara trängre än att man kan kavla upp dem.
Eftersom skjortan eller särken för det mesta inte syns kan man hoppa över den om det är varmt, särskilt om man har en kjortel av linne. Skjorta, särk och brokor betraktas normalt som underkläder; vid hett sommararbete eller arbete i hemmet kan de bäras utan ytterplagg men normalt betraktas man som halvklädd i dem.
OK: Skjortor som syns under kjorteln (pga längre längd, längre ärmar och/eller smalare halslinning) är OK även om det är bättre om den inte syns.
Inte OK: Pösig skjorta eller särk av 15-1600-talsmodell (om den inte helt döljs av överplaggen). Enbart vit eller ofärgad skjorta/särk utan någonting över.
 |
 |
|
Byxor |
Benlindor |
Brokor och hosor |
Helt rätt: Som benkläder bärs antingen långbyxor eller hosor.
Långbyxor kan vara av linne eller ylle och hålls ihop med ett bälte eller en dragsnodd i midjan. De kan vara åtsittande eller sitta löst.
Hosor är i princip ett par långa sydda strumpor. De kan vara antingen knähöga, och hålls då uppe med ett strumpeband (och/eller benlindor, se nedan), eller nå upp på låren. I så fall är de oftast fästa i brokbältet. Hosor bärs till brokor (se Underkläder ), som ska vara så långa att det inte blir några synliga glipor; till långa hosor bör brokorna vara knälånga eller längre och till korta bör de vara hellånga – dvs långbyxor i linne, såvida inte hosorna bärs till en hellång kjortel. Hosorna bör vara ganska åtsittande men behöver inte sitta som målade på benen.
Byxor kombineras ibland med benlindor. Lindningen börjar vid vristen och går sedan uppåt för att fästas strax under knäet med snörning eller ett litet ringspänne. Benlindorna kan bäras i eleganta korssnörda mönster eller bara vara enkelt ”surrade”.
Fötterna kan täckas på olika sätt; hosor har ofta inbyggda fötter. Nålbundna sockor eller fotlappar är också mycket rätt.
OK: De flesta vanliga raka byxor fungerar.
Diskreta raggsockor eller andra moderna, enfärgade strumpor eller sockor är OK, men de bör synas så lite som möjligt och helst vara helt dolda.
Inte OK: Vikingatida knälånga påsbyxor (hellånga pösiga byxor är dock ok om de bärs med benlindor). Pluderhosor. Synliga moderna sockor/strumpor.
 |
 |
|||
Knälång kjortel |
|
Fotsid kjortel |
Helt rätt - allmänt: Det mest väsentliga grundplagget är kjorteln eller tunikan. Kjorteln bärs över en skjorta och ofta med en överkjortel eller annat ytterplagg utanpå. Normalt skulle den vara av ylle; ibland görs kjortlar i färgat linne. Utanpå kjorteln bär man ett bälte. Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg. Den kan ibland kantas i en avvikande färg runt handleder, halsöppning och/eller fåll; alternativt kan kanterna prydas med vävda band eller broderier.
Mansdräkt: Kjorteln är långärmad, färgad och tas på genom att dras över huvudet. Längden på kjorteln kan variera mellan strax ovanför knäna och till fötterna, och beror på status och sysselsättning; lång kjortel är ett värdighetstecken. Exempel på typisk kjortellängd efter person:
I sin enklaste form liknar den skjortan till skärningen; den sitter rätt löst och ledigt över bålen och överarmarna – men underärmarna kan ibland vara trånga - och får extra vidd nedtill genom kilar i sidorna samt fram och bak. Halsöppningen kan vara vid och rymlig, eller tvärtom ganska trång med en slits som kan fästas med knappar, snörning eller en brosch för att låta en dra på kjorteln. Somliga modeller har mycket stora ärmkilar och får på så sätt extra vida överärmar. Kjorteln kan ibland vara slitsad framtill upp till grenhöjd.
Till kjorteln bärs ett bälte eller gördel, ibland utsmyckad och med en lång tamp hängande från knuten.
 |
 |
Kvinnodräkt: Kvinnokjorteln är i grund och botten en hellång, långärmad klänning i ylle eller färgat linne. Den mest typiska modellen sitter rätt löst och ledigt, med långa kilar i sidorna och kortare fram och bak, men det förekommer också ibland - särskilt bland mer välbärgade - att de sitter snävare över överkroppen. Detta åstadkoms vanligen genom att kjorteln snörs i sidan.
De skiljer sig annars inte nämnvärt till skärningen från manskjortlarna som beskrivs ovan. Halsringningen är oftast rundad och antingen så vid att huvudet går igenom (eller ibland ännu vidare) eller smalare och försedd med en slits framtill. Den sistnämnda kan vara försedd med knappar, spännen eller snörning.
Utanpå kjorteln bär man för det mesta ett bälte och ofta en överkjortel. Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg.
OK: Kilar i avvikande färg verkar inte ha förekommit i verkligheten men kan också passera här (däremot bör man undvika det om man tänkt använda kjorteln i mer historiska sammanhang).
Kjortlar av något mer figursytt snitt kan också fungera, så länge designen inte är iögonenfallande (bär man en överkjortel utanpå blir marginalerna större eftersom mindre av kjorteln syns...). Snörda kjortlar kan ha snörning fram eller bak, även om i sidorna är mer rätt. Något figurnära kjortlar utan snörning i stil med Herjolfsneskjortlar fungerar också.
Knäppta kjortlar är OK om de inte är alltför figursydda, särskilt om man bär en överkjortel utanpå.
Inte OK: Enbart vit/naturfärgad skjorta eller särk utan någonting över. Åtsittande, knäppta jackor av 13/1400-talsmodell.
 |
 |
 |
Långärmade
|
Ärmlös |
|
 |
 |
 |
Kortärmade |
Gardkors |
|
 |
 |
 |
Vida ärmar |
Bliaut |
|
Helt rätt: Över kjorteln bär man ofta ett, eller ibland flera, ytterplagg. I vanliga fall rör det sig helt enkelt om ytterligare en kjortel av liknande modell som beskrivits ovan. Sådana överkjortlar är ofta minst lika långa som plagget de bärs över - men kan ibland vara kortare, man kan t ex bära en knä- eller vadlång överkjortel över en fotsid underkjortel - och normalt i ylle, ofta också fodrade (ibland med päls, annars med tyg). Övertunikan kan vara slitsad fram och bak eller i sidorna så att kjorteln under syns.
Överkjorteln kan ha ärmar eller vara ärmlös (det senare är vanligast till kvinnodräkt). Har den ärmar är de ofta vidare än underkjortelns, oftast rakt skurna (och smalnar alltså inte av som vanliga ärmar); de kan också ibland vara halv- eller trekvartslånga. Hellånga ärmar kan ibland vara mycket vida s k klockärmar; sådana bärs dock bara av välbärgade. Ärmlösa överkjortlar och -klänningar är just bara en löst sittande kjortel utan ärmar. Ärmhålen kan vara lite större och fr a längre än på en vanlig kjortel, men de djupt insvängda ärmhål som är vanliga i t ex Sunnanslätt förekommer inte.
Övertunikan är, om man har råd med det, gärna smyckad med kantningar, kantband och/eller broderier.
En särskild modell av lång överkjortel som är populär bland högättade - och den är uteslutande ett högreståndsplagg - är bliauten, som är snörd i sidan och sitter åt över bålen.Den har oftast klockärmar och sys allra helst i siden.
En överkjortel med långa ärmar kan ibland ha ärmarna slitsade så att man kan röra underarmarna medan överkjortelns ärmar hänger fritt, en s k gardecorps eller gardkors.
OK: Enkla, löst sittande rockar med knäppning eller överlappande framstycken (kaftaner) kan fungera. Enkla skinn- eller lädervästar är OK som ytterplagg för enklare roller.
Överplagg som blottar delar av armarna direkt över en vit särk är OK men rekommenderas inte; bättre att i så fall ha en underkjortel i färgat linne eller tunt ylle och skippa särken. Skjortärmarna ska helst inte synas.
Enkla skinn- eller lädervästar är OK som ytterplagg för enklare roller.
Inte OK: Vikingatida hängselkjol. Figursydda överkjortlar och rockar med knäppning. Houppelander och andra veckade rockar. Tippärmar. Ärmlösa surcoter med djupa 'helvetesfönster'.
 |
|
Halvcirkelmantel |
Fyrkantsmantel |
Helt rätt: Manteln är det vanligaste ytterplagget men också ett statusbärande plagg; den kan vara allt ifrån en enkel filt slängd över axeln till en fodrad, pälsbrämad och broderad praktmantel.
Den vanligaste formen är halvcirkelmanteln, som just är formad som en halvcirkel. Trekvarts- eller rentav helcirkelskurna mantlar förekommer också men är ovanligare, liksom fyrkantiga mantlar - helt enkelt ett stort rektangulärt tygstycke.
Mantelns längd varierar oftast mellan till mitt på vaden och till vristen, men kortare mantlar kan också förekomma. Manteln har normalt inte en inbyggd huva men bärs ofta med en kraghuva eller struthätta till.
Manteln fästs oftast med en eller två broscher eller ringspännen (eller någon gång knappar), men kan också vara hopsydd med en tillräckligt stor halsöppning för att man ska kunna dra den över huvudet. Fästanordningen bärs ofta mitt fram, men bär man vapen är det vanligt att man i stället har spännet på svärdsarmens axel - detta för att man ska ha handen fri och lätt komma åt att dra sitt svärd även om man bär manteln på sig.
Eftersom manteln är ett ytterplagg bör den vara i ylle, gärna kraftigt, och den kan gärna vara fodrad. Manteln kan rentav kantas och/eller fodras med päls, om man har råd med det.
En kort mantel eller schal bärs ibland för att värma axlarna och överkroppen.
OK: Vådsydda mantlar. Mantlar med huva. Kappor av vikingamodell som är öppna fram och hålls ihop med ett eller flera spännen.
Inte OK: Rena fantasy-mantlar med t ex höga ståkragar.
Helt rätt, mans/kvinnodräkt: Unga, ogifta män och kvinnor går ofta barhuvade men annars är det normala att man har något på huvudet. Kvinnor med långt hår har det ofta flätat, ibland i stora "kringlor" på sidorna av huvudet.
 |
 |
|
Kveif |
Kraghuva |
Struthätta |
Ett mycket populärt plagg är coif eller kveif, en liten tyghätta som skyddar håret (den är från början till för att ha under brynjehuva) och ger visst sol- och blåstskydd. Den bärs ofta under en annan hatt, mössa eller huva. Eftersom talvi sällan brukar bära kveif är den ofta det tydligaste kännetecknet på en svionsk bonde.
Den mest karaktäristiska huvudbonaden bland bönder och borgare är annars en kraghuva med eller utan en dekorativ tamp eller "strut" (s k struthätta). Har man en strut är den oftast kort. Huvan är ofta fodrad, och kragen kan ibland vara uddad i mer eller mindre avancerade mönster. Hättan är normalt inte knäppt eller snörd under hakan.
 |
 |
 |
Hattar |
Rund mössa |
|
 |
 |
 |
Slokhattar |
Läderhuva |
|
I övrigt förekommer olika varianter av hattar och mössor, ofta i kombination med kveif och ibland även med struthätta:
 |
 |
|||||||
|
|
|
||||||
 |
 |
 |
||||||
|
|
Huvudduk |
Kvinnodräkt, tillägg: Utöver de ovannämnda finns ett par distinkt kvinnliga huvudbonader som förknippas särskilt med gifta kvinnor.
 |
 |
Eleganta håruppsättningar är också populärt, gärna långa praktfulla flätor.
OK: Struthättor med knäppning. Crespines (flätor inneslutna i ett dekorativt "rör" på båda sidor om ansiktet, monterade på ett smalt band runt huvudet)
Inte OK: Barett.
Helt rätt: Margholiska dräkter har ofta ett visst mått av dekoration. Kantband och bårder (vävda eller sydda) förekommer på kjortlar, mantlar och hattar, men det förekommer också helt osmyckade kläder. Utsmyckningar i form av broderier och applikationer förekommer också.
Andra former av dekoration som är rätt vanligt är att skära nederkanten på ett plagg i uddar ('dagging'). Sådana skärningar brukar dock vara mycket enkla och inte i avancerade former som är populärt i t ex Sunnanslätt.
Att fodra särskilt ytterplagg i kontrasterande färgat tyg, eller ibland i päls, är också populärt om man har råd med det.
OK: Breda vävda eller broderade bårder av tidigmedeltida modell fungerar.
Helt rätt: Allra bäst är handsydda läderskor, -kängor eller –stövlar av autentisk medeltida modell, t ex s k remkängor. Barfota fungerar förstås också för de roller som det passar för, dvs de fattigaste.
De flesta bär mjuka, platta skor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk, men också rätt vanliga.
Bland finare folk förekommer spetsiga skor, men inte med lika långa spetsar som i Sunnanslätt. I sammanhang med större krav på praktiska skodon bärs oftast stövlar.
OK: Ridstövlar. Odekorerade kängor och skor av läder eller mocka. Repsulade tygskor. Neutrala sandaler. Militärkängor av äldre typ.
Inte OK: Tydligt moderna skodon som gymnastikskor, gummistövlar, Doc Martens och liknande.
 |
 |
Helt rätt: Ett läderbälte med kraftigt metallspänne, och/eller en gördel av vävda (gärna brickvävda) band som knyts ihop, håller ihop kjorteln. Bältet är oftast ganska smalt och kan ibland vara dekorerat på olika sätt. Har man mycket att bära på bär man ibland två bälten eller ett bälte och en tyggördel.
En lång gördel kan ibland bäras knuten två varv, ett runt midjan och ett över höfterna. Det är populärt till bliaut.
OK: Breda bälten med långa hängande tampar är OK även om det inte är helt rätt.
Helt rätt: Enkla bältesbörsar och –väskor av tyg eller mjukt läder; axelväskor.
OK: Väskor och börsar av styvt läder, med eller utan dekorationer. Neutrala väskor och ryggsäckar i tyg och/eller läder.
Helt rätt: Vintertid bärs ofta nålbundna vantar för värme. Rikare folk bär ofta handskar eller fingervantar även annars, och det händer att krigare bär rejäla läderhandskar i strid för att skydda händerna. Om man bär läderhandskar kan de vara praktfullt dekorerade.
OK: Moderna handskar eller vantar, av skinn, tyg eller stickade, är OK så länge de är enfärgade och diskreta.
Inte OK: Mönstrade moderna vantar.
Helt rätt: Smycken av olika slag är omtyckta bland de som har råd med det. Broscher är särskilt på modet, och har dessutom ofta en praktisk funktion som spännen. Ringar är också populära, liksom halskedjor och halssmycken av olika slag.
Enklare folk bär ofta imitationer av dyrare smycken i form av t ex ringar och broscher i oädla metaller.
Inte OK: Distinkt vikingamässiga spännbucklor och bärnstenshalsband. Tydligt moderna smycken. Krucifix och andra religiösa symboler från vår värld (enkla korsformiga smycken är däremot OK).
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | Inte lämpligt | ||||||||||||||||||||||
|
|
|
|
