 |
| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner
Den här med vilken Fursten upprättat sitt välde i Margholien och inlett sin erövring av grannrikena är sammansatt av många olika element, men är betydligt mer ”centralstyrd” och har en avsevärt ”modernare” organisation än grannländernas styrkor. Sett ur omvärldens medeltida paradigm är det fråga om en legohär; dock med en långt mer permanent organisation än vad som annars är känt.
Furstens armé och dess organisation har lånat inspiration från flera historiska förebilder, både antika (fr a romerska) och tidigmoderna (inte minst stormaktstidens Sverige).
* * *
Furstens krigsmakt har nyorganiserats och reformerats några gånger. Senast under vintern 1142-43, i efterdyningarna av nederlaget vid Geda, genomfördes en serie omstruktureringar och nyorganiseringar av den Furstliga krigsmakten. Det rör sig i allmänhet inte om några radikala förändringar utan mer om att göra organisationen mer effektiv och strömlinjeformad.
Furstens härsmakt är sammansatt av följande grundläggande element:
Vilka är det då som tjänar i Furstens av Margholien härskaror? Varifrån kommer de, vad har drivit dem hit och under vilka villkor tjänar de? Vilket svaret blir varierar en aning för de olika grenarna. Först kommer en mer utförlig redogörelse för legionernas räkning; den kompletteras sedan för de andra grenarna.
Legionerna har rekryterats bland ett mycket blandat klientel; allehanda vapenföra, sysslolösa och skrupelfria män och kvinnor som nåtts av de Furstligas locktoner både i Thule och annorstädes: arbetslösa legoknektar, äventyrare, stråtrövare och fredlösa.
Under Furstendömets första år rekryterades huvuddelen av hans soldater bland sådant folk främst i de kringliggande länderna och i viss mån övriga Thule. Påfallande många var och är folk som vanärats eller stötts ut i sina hemtrakter. För dessa liksom för den fattige äventyraren utgjorde tjänsten under Fursten en andra chans. Sida vid sida med dessa värvades också många erfarnare professionella soldater. Endast i mindre utsträckning värvades soldater bland den infödda bondebefolkningen i själva Furstendömet.
Efter Strandfördraget och fram till krigsutbrottet började man rekrytera mer öppet, officiellt inför det förestående korståget mot Talvala; ett stort värvningskontor upprättades i Strand. Även i södra Thule och längs Innanhavskusterna sändes värvare ut på jakt efter dugliga krigare (och lovande rekryter). Många legoknektar från södra Thule och Eormenland tog i det här skedet värvning i Legionerna. Det förekom även en del rekryter från mer avlägsna trakter. Redan från början hade dessutom flera av de högre befälhavarna värvats bland kontinentens erfarna legokaptener.
Från och med krigsutbrottet har det inte gått att öppet rekrytera från de länder som befinner sig i krig med Fursten; de rekryter som kommer därifrån nu är fåtaliga fredlösa och överlöpare. De flesta av Furstens nya rekryter kommer antingen från hans besittningar i öster eller från neutrala länder utanför kriget.
Värvningen till Legionerna har huvudsakligen skett på frivillig grund, men från 1143 och framåt har de Furstliga satt i system att erbjuda vapenföra krigsfångar, som annars skulle tas som trälar, att "köpa sig fria" genom att ta värvning. Detta har blivit genomförbart då Fursten vunnit ett par segrar mot fiender som inte är primärt engagerade i hans krig i Thule; först sida vid sida med Ordo Alemandi mot prinsen av Slokov (ett av de svijaslavska smårikena) vintern 1143-44 och sedan mot Gotmar och Gautrike sommaren därpå.
De motiv som drivit dessa talrika skaror att tjäna Fursten är blandade. För de flesta var och är det helt enkelt solden som lockar. Furstens tjänare och soldater är väl och regelbundet avlönade; därtill är alla legionärer kontrakterade för lång tids tjänst och garanterade lön tiden ut. Som tidigare nämnts har Furstendömet för många dessutom inneburit en andra chans till rikedom och karriär. Här ställs inga frågor om bakgrund eller krav på god börd eller vandel; vem som helst som är duglig kan avancera högt. Somliga av de fredlösa, vanärade och utstötta som sökt sig till Fursten motiveras antagligen åtminstone delvis av hämndbegär mot sina forna samhällen. Åter andra kan vara ”idealistiskt” övertygade om att Fursten är världens räddare och framtid.
Bland hjälptrupperna och de allierade folken varierar motivationerna också. Orcherna och vättarna följer Fursten som en mäktig krigsherre som lovar gott byte och land; de margholiska vildmännen dyrkar honom som en gudom. Många av de talvi som gått i Furstens tjänst ser hans makt som ett gott skydd mot andra krigiska grannar de älskar ännu mindre.
Trots det minst sagt heterogena klientel som legionerna är byggda på, är de färdiga legionärerna uniformt vältränade och effektiva. Rekryterna tränas och drillas effektivt genom en intensiv ”grundutbildning”. Denna inbegriper såväl fysisk träning, vapenövningar, exercis och – inte minst – mental träning. Vissa moment, fr a den fysiska träningen, kan "tenteras av" om man har tidigare erfarenhet. Man brukar sortera rekryterna efter erfarenhet, så att en grupp erfarnare rekryter kan genomgå utbildningen i betydligt högre tempo än en grönare.
Det som sagts ovan om legionärerna gäller i princip också de mänskliga specialister som ingår i auxilian: spejare, krigsmaskinister, fortifikatörer, etc. Dessa värvas huvudsakligen bland folk med tidigare erfarenhet och kunnande på sitt område, och med undantag för spejare är sådana ganska ovanliga i Thule; många av ”teknikertrupperna” kommer från kontinenten.
När det gäller nattfolkstrupperna är saken lite annorlunda: de Furstetrogna nattfolksstammarna i riket har alla gjort formella överenskommelser med Fursten om att ställa upp krigare till hans armé. I utbyte har de tilldelats "reservatområden" som bebos och sköts av de icke vapenföra. Liknande arrangemang har upprättats med de margholiska vildmännen. Det kan m a o anses röra sig om en sorts ”feodal” tjänsteplikt. Krigarna tjänar dock för sold, om än inte lika hög som legionärernas. Utöver dessa har också stora antal orcher och vättar från Nordanlanden, från områden som ligger utanför det egentliga Furstendömet, sökt sig till Margholien för att ta tjänst.
De nya talviska auxiliaförbanden utgör något av ett mellanting. Formellt sker värvningen på frivillig grund, men i flera fall har överenskommelser gjorts med hövdingar eller bondemenigheter att skaffa fram ett visst antal rekryter - i praktiken en form av sporadisk utskrivning.
Vildmännen, orcherna och vättarna strider främst enligt sina egna traditionella tekniker; de tränas inte till samma nivå av disciplin som legionerna (se nedan).
 |
Legionerna, arméns huvudstyrka, är organiserade och tränade efter mönster från det arantiska imperiets tid. De är som sagt fem till antalet, fyra numrerade plus Svartstenslegionen. Varje legion leds av en general och dennes stab. Undantaget är Svartstenslegionen, som bara innehåller ett regemente; dess chef, Severa, har rangen överste men räknas som likvärdig generalerna.
Varje legion är indelad i 1-3 regementen om 500-1200 man under en överste och dennes stab, inklusive en överstelöjtnant och en eller flera majorer. Regementena, som är administrativa enheter snarare än taktiska, är antingen ryttar- (kavalleri och beridet infanteri) eller fotregementen (infanteri och fältartilleri).
Infanteriregementen består av 2 eller fler bataljoner á 500-600 man. Normalt leds första bataljonen i ett regemente av dess överste och andra av överstelöjtnanten; finns det fler bataljoner leds de av varsin major. Varje bataljon består av upp till sex kompanier á 80-100 man, vart och ett under en kapten (första kompaniet i varje bataljon är dock under bataljonschefens direkta befäl). Till varje infanteriregemente hör också dels ett artillerikompani med en viss uppsättning fältartilleri (vanligtvis en lätt katapult per bataljon och 1 lätt ballista per kompani) samt ett kompani beridna spejare.
Ryttarregementen består av 2 eller fler skvadroner á 120-250 ryttare, ledda enligt ovan; varje skvadron består av 2-4 kompanier á ca 60 man. Kaptenerna vid kavalleriet kallas ryttmästare. I de flesta ryttarregementen ingår också en bataljon infanteri, försett med ridhästar för strategisk rörlighet.
Bataljoner och skvadroner är de grundläggande taktiska enheterna. I fält är den normala styrkan 400 man för en infanteribataljon och 100-150 för en kavalleriskvadron (delar av förbanden är normalt avdelade för garnisonstjänst).
 |
 |
||||
|
|
Legionärerna har en relativt standardiserad utrustning. I reglementena stadgas vilken utrustning varje soldat ska ha tillgång till. Om soldaten vid värvningen saknar utrustning betalas den genom avdrag på lönen. Lönen är avpassad för att räcka till detta. Då många legionärer ändå har en bakgrund som yrkessoldater på annat håll äger de vanligtvis åtminstone delar av den erforderliga utrustningen från början.
Alla legionärer bär en svart vapenskjorta med Furstens emblem, det sexarmade korset, i vitt över hjärtat. Korset är prytt med legionens nummer (för Svartstenslegionärerna i stället en dödskalle). I övrigt är klädseln fri men ska inte ”skära sig” med vapenskjortan. För mer detaljer och exempel, se IV Legionens uniformsreglemente.
Legionernas infanteri är huvudsakligen tungt rustat och beväpnat med svärd, stor sköld, stötspjut och kastvapen; en del av soldaterna kan istället beväpnas med bågar eller armborst. I fält avdelas dessa oftast till särskilda skyttebrigader för att användas taktiskt, medan det i garnisonstjänst är vanligt med blandade enheter. De senaste åren har ett litet antal legionärer också utrustats med de experimentella eldvapen som tillverkats av Kalins folk.
Kavalleriet utgörs till en mindre del av tunga pansarryttare och i övrigt av lättare (men fortfarande välutrustade) ryttare med lans och ryttarbåge eller armborst.
Svartstenslegionärerna, såväl ryttare som fotsoldater, är tungt rustade från huvud till fot.
Alla sköldar är svarta med det Furstliga korset i vitt. Fotlegionärernas sköldar kan variera i utformning mellan olika förband men är genomgående stora; den vanligaste modellen är långa droppsköldar, men stora "strykjärnssköldar" och även fyrkantiga sköldar förekommer. Svartstenslegionärernas sköldar är prydda med en dödskalle överlagd Furstekorsets mitt.
De tunga fotsoldaterna som utgör huvuddelen av legionerna är drillade, väldisciplinerade och manövrerbara. Legionärerna slåss normalt i tät formation i linje med låsta sköldar och kan vid behov anta olika specialformeringar. I god ordning och försvarsställning kan de stå pall för det mesta, inklusive ryttarattacker, men de kan bli sårbara om de kommer i oordning eller blir utflankerade. Moralen är i allmänhet god men inte oknäckbar; legionernas styrka är snarare träning och professionalitet än glödande kampvilja.
En del av Legionerna är utrustade med armborst eller bågar, samt ofta paviser (stora sättsköldar). Standardbruket är att ställa upp bågskyttar bakom de närstridande legionärerna, oftast i relativt glesa linjer (då de sällan är särskilt talrika); man kan dock också avdela skyttar till särskilda skyttebrigader och ställa upp i tät formering för att få massverkan - det är det vanliga bruket av armborstskyttar. Då kan de i allmänhet klara en förlängd skytteduell och rentav hålla stånd i närstrid för en kortare period; en sådan formation förses normalt med en skyddande grupp soldater utrustade för närstrid.
Kavalleriets stridsteknik bygger huvudsakligen på en kombination av beskjutning och kontrollerade närstridsattacker. Det tunga kavalleriet, som ofta opererar i djupa kilformationer, är kraftfullt i närstrid men på det hela taget något svagare än de allierades riddare. Det talrika lättare kavalleriet, som ändå är rätt väl rustat, är inte slagkraftigt nog att vinna en frontal strid mot riddare eller tungt infanteri med spjut, utan måste förlita sig på rörlighet och disciplin för att utmanövrera fienden och få oddsen på sin sida. Lätta trupper kan dock sopas bort utan större problem.
I en defensiv strid eller ett nödläge kan kavalleriet sitta av och strida till fots som båg- eller armborstskyttar, spjutbärare eller en kombination. Särskilt de armborstbeväpnade lättare ryttarna sitter ofta av under strid då armborst är betydligt lättare att använda effektivt till fots; de tenderar ofta att fungera som en sorts dragoner.
Svartstenslegionens kavalleri är tungt pansrade elitsoldater med delvis rustade stridshästar. Svartstenslegionen har ett tungt kavalleri lika slagkraftigt som de flesta av fiendens riddare och dessutom mer disciplinerat; de kan med vältimade attacker bryta igenom fienden med ren tyngd och rörelsekraft. De kan fortfarande inte förväntas rå på en stark försvarsformation med spjut eller stångvapen i en frontalattack.
Legionernas infanteri och kavalleri kommer bäst till sin rätt i kombination med lättare och rörligare auxiliatrupper.
Auxilian, hjälptrupperna, är organiserad på samma sätt som legionerna, men oftast bara upp till bataljons- respektive skvadronsnivå. Auxiliabataljoner och –skvadroner grupperas med legionsförband från operation till operation, även om somliga grupperingar i praktiken kan bli semipermanenta. Auxilia kan grupperas med legionstrupper på antingen legions- eller regementsnivå (dvs de kan ställas direkt under en generals befäl eller, oftare, under en överstes).
 |
Orchsoldater med en mänsklig fånge |
 |
Vargryttare |
Nattfolkstrupperna utgörs av orcher och vättar. De närstridande orcherna är beväpnade med svärd, yxor eller spjut; sköld och lätt till medeltung rustning, ofta också med kastvapen. En del har bågar eller ibland armborst (se nedan). De slåss och manövrerar i en lösligare formation än legionerna och fungerar mer obehindrat i terräng; på öppen mark är de dock inte lika motståndskraftiga. Moralen är bräcklig och kan snabbt knäckas vid motgångar; de är därför bättre att använda offensivt än defensivt. Traditionellt brukar orcherna ingå i första linjen i anfallsstrider men oftare utgöra reserv eller flankskydd vid försvarsuppställningar.
Vättar kan användas som närstridande infanteri men är ett svagt sådant; de klarar sig dock utmärkt i terräng, vilket kan vara användbart. De är i allmänhet lätt rustade med en blandning av vapen. Mest effektiva är de som små grupper av spejare eller lönnmördare som kan agera bakom fiendens linjer.
De orcher och vättar som är utrustade med bågar och armborst grupperas oftast för sig och strider normalt i lösa svärmar som distraherar fiendens fotfolk och drar sig undan när de blir anfallna. De kan också grupperas i tätare ordning för att skjuta med massverkan, men även då saknar de tillräckligt skydd och disciplin för att förlänga en skytteduell som inte går bra, och de är dåligt lämpade för närstrid.
Bland de nattfolkstrupper som blivit mest fruktade är vargryttarna - vättar uppsuttna på jättelika margholiska ulvar, stora som små ponnyer. Vargryttarna är lätt rustade och beväpnade med svärd, spjut, kastspjut och/eller pilbågar. De rör sig och slåss i lösa svärmar och utför ett antal användbara uppgifter: spaning, snabba räder, skärmytslingar och skytteunderstöd. I öppen strid är de främst störtrupper och förlitar sig på snabbhet för att undvika anfall från starkare fiender; de kan dock vara mycket användbara för att få fr a tyngre ryttare i oordning, inte minst som ulvarna lätt skrämmer hästar som inte är vana att slåss mot dem. Vargryttarna kan dessutom till skillnad från vanligt kavalleri operera obehindrat i terräng, vilket kan vara en stor fördel.
Nattfolkstrupperna håller delvis med egen utrustning och är därför mindre uniforma än legionerna. Samtliga soldater bär dock det Furstliga sexarmade korset synligt någonstans på kläderna, samt att det normalt målas på alla sköldar. De mest välutrustade har brynjor, hjälmar och sköldar; typiska vapen är spjut, pilbågar, svärd, yxor och primitiva stångvapen. Spjut och yxor förekommer både som kastvapen och för närstrid.
Förbanden leds av betrodda orcher eller mänskliga legionsofficerare.
 |
Två krigare ur Skymningsstammen |
De margholiska vildmännen, vildsinta och blodtörstiga släktingar till de fredliga stamfolk som lever i Västmarkerna, dyrkar Fursten som en mäktig ande eller t o m gud och strider villigt och dödsföraktande för honom.
De margholiska vildmännen är oftast utrustade med bågar, som de också är skickliga skyttar med. De strider normalt i lösa svärmar som distraherar fiendens fotfolk och drar sig undan när de blir anfallna. De är bra på att fördröja fienden och att ockupera besvärlig terräng, men de klarar sig inte på öppen mark mot ryttare utan skydd. De kan också grupperas tätare för massverkan, men då behöver de skydd i form av antingen hinder eller stödtrupper.
Vildmännen är mest användbara som skyttar eller skärmytslingstrupper, men i skogsterräng kan de ibland vara effektiva även i närstrid; inte minst som de tenderar att skrämma fienden. På öppen mark är de dock mycket sårbara. De är i allmänhet orustade eller lätt rustade - rustningar är genomgående av läder - och beväpnade med spjut, stavar och yxor; nästan alltid också med kastvapen om de inte har bågar.
Vildmännen är individuellt mycket orädda och har en utmärkt stridsmoral – däremot verkar det som om magi och uppenbart övernaturliga skeenden kan försätta dem i panik.
Samtliga vildmän i Furstens tjänst, åtminstone alla krigare, bär också hans märke, det sexarmade korset, målat i svart över ansiktet som krigsmålning. Även andra blottade kroppsytor brukar vara täckta av mystiska symboler och bilder. Ansiktsmålningen är den enda "uniformering" som brukas bland vildmännen, undantaget eventuella sköldar som också ofta pryds av korset.
Vildmannatrupperna har ingen fast indelning i bataljoner, utan sådana bildas tillfälligt inför en krigsoperation. Den permanenta indelning de har är i flockar om 20-60 krigare som leds av egna stamhövdingar. Normalt förenas några sådana flockar under befäl av en legionsofficer och grupperas med ett legionsförband.
I likhet med nattfolken, kanske i än högre grad, är vildmännen odisciplinerade och något oberäkneliga i strid. De måste därför användas försiktigt.
 |
Shaman eskorterad av talviska auxiliärer |
De talviska auxiliaförbanden som de Furstliga låtit värva bland befolkningen i Talvala under de senaste åren (förutom att åtskilliga enskilda talvi och suosti har tagit värvning i legionerna) är avsedda att utnyttja talvis traditionella krigiska färdigheter. Värvning är frivillig men uppmuntras på olika sätt, bl a med ekonomiska förmåner för ens familj. Talviska krigare anses allmänt vara utmärkta på att röra sig och slåss i svår terräng men mindre uthålliga på öppna fält.
De vanligaste vapnen är spjut (såväl stöt- som kastspjut), bågar och yxor; svärd är dyra och förknippas med hövdingar eller yrkeskrigare. De närstridande talvisoldaterna kan slåss i tätare formation vid behov men är mer effektiva i terräng där de kan slåss i lösligare, rörligare formeringar - taktiskt används de likt orchförbanden men är mindre oregerliga. De flesta skyttarna använder vanliga bågar; armborst är fortfarande rätt ovanliga i Talvala. Talviförbanden är mestadels ganska lätt rustade; förutom sköld - vanligtvis rund, ibland oval - och hjälm har de flesta tygpansar. Brynjor och ibland lamellharnesk förekommer bland de bättre utrustade. Under vinterfälttåg är det inte ovanligt att talviförbanden tar sig fram på skidor.
Kompani- och bataljonsbefälet är oftast legionsofficerare, men det är vanligt att sådana med talvisk bakgrund placeras vid dessa auxiliaförband.
Läs mer: Om den talviska auxilian
En annan del av auxilian är de människor som värvats på samma sätt som legionärerna, dvs huvudsakligen utom landets gränser, men som har speciella funktioner att fylla. Några exempel räknas upp nedan, men fler kan förekomma.
Ingenjörstrupper: Fältingenjörer, särskilt tränade på att bygga försvarsverk, förstöra fientliga sådana, bygga broar etc.
Spejare: Lätta trupper av erfarna skogsmän, tränade på att röra sig i terräng. Används både för spaning och som störtrupper.
De specialisttrupper som beskrivits här är alla lätt beväpnade och rustade; spejarna är försedda med pilbågar eller armborst. Ingendera truppslaget är primärt avsett för öppna fältslag (undantaget krigsmaskinerna som artilleristerna bemannar); spejare kan dock givetvis fungera som ordinära bågskyttar vid behov.
Uniformering och övrig utrustning varierar, men normalt bärs det Furstliga korset någonstans på kläderna vilka i övrigt brukar gå i svart. Spejare klär sig förstås i skogsfärger när så behövs. Vapenskjortor liknande legionärernas, eller varianter på dessa, är också vanligt förekommande.
Flottan omorganiserades 1143 och ställdes under samlat befäl under den nyutnämnda amiral Scylla Draanca. En del av de pirater och kapare som stridit på Furstens sida har inlemmats i den permanenta flottan eller värvats till de nya marinförbanden.
Den fasta Furstliga flottan består av följande element:
Marinregementet består våren 1143 av två bataljoner á 400 man, lätt rustade och beväpnade med bågar eller armborst samt närstridsvapen för bordning. Regementschef är amiral Draanca själv. Behövs det kan det naturligtvis förstärkas med detachement från övriga legioner eller auxilia. Omvänt kan marinbataljonerna sättas in i landoperationer på vintern vid behov.
Flottan disponerar några dussin galärer, omkring ett dussin långskepp och ett par koggar med (icke-stridande) besättning. Härtill kommer sedan de kvarvarande irreguljära piraterna, se Numeri nedan.
Detta är en samlande term för mer eller mindre tillfälliga allierade och irreguljära trupper som vid ett visst tillfälle strider för Fursten. De strider i allmänhet under sina egna befäl och fälttecken
De Numeri som finns knutna till Furstens tjänst under 1145 är i första hand:
I Talvala finns dessutom möjlighet att sätta upp lokal milis (i typiska fall några hundra man lätt infanteri) mot angrepp utifrån. Det går också att tillfälligt värva allierade kontingenter av svårberäknad storlek från de nattfolks- och nomadstammar som bor längre in i landet; sådana trupper kan dock ta en del tid att mobilisera.
Slutligen har vi ’specialarna’. Hit räknas Domedagsgardet (100-150 man starkt), Salamandrarna (Rödkåpornas väpnade gren, okänt men ringa antal), järndraken och de vandöda.
Järndraken Náuglug tog en hel del skada vid Geda och har inte använts i större operationer utanför Furstendömet sedan dess, men den har synts nära Strand.
Furstens svartkonstnärer lär ha lyckats med att väcka döda till liv och driva dem i strid som slavsoldater. De vandöda som fanns vid Månhella har nu förgjorts, men det lär finnas andra i själva Furstendömet.
 |
Domedagsgardet är Furstens personliga livgarde och elittrupp. Gardisterna sägs ha fått övermänsklig styrka och tapperhet av Fursten själv; de känns lätt igen på sina tunga och ofta groteskt dekorerade rustningar. Liksom Svartstenslegionen bär de Furstekorset överlagt med en dödskalle som symbol, men sköldar och rustningar har också ofta personligt utformade dekorationer.
Domedagsgardet är omkring 150 man starkt och organiserat som ett enda kompani under kapten Morlaug. Dennes status är dock jämbördig med en general i legionerna.
Domedagsgardisterna uppträder ofta enskilt eller i små grupper för särskilda uppdrag, men de kan också uppträda samlat på slagfältet och är då en fruktansvärd chocktrupp. De är i första hand organiserade som tungt kavalleri, uppsuttna på väldiga pansrade stridshästar och beväpnade med tunga lansar. Deras övermänskliga styrka och dristighet gör dem enastående kraftfulla, speciellt som deras blotta närvaro tenderar att skrämma och demoralisera fienden. De är dock inte oövervinnerliga och kan få problem mot stora numerära överlägen.
De kan också lika väl sitta av och strida till fots. I så fall beväpnar de sig ofta med tunga svärd, yxor eller stångvapen.