Österlandet

S:t Ahriks Orden eller Consortis militae Luci (”syskonen i Ljusets armé”) är den enda kyrkliga riddarorden som har nordiskt ursprung. De har bildat en ordensstat i Österlandet, som nu omfattar landen Keriland och Virland på ömse sidor om Talviska viken, och är en pålitlig allierad mot Fursten.

Orden grundades under de gedanska Ljushärnaderna i Talvala på 800-talet med syfte att skydda missionärer och pilgrimer. När det gedanska östväldet föll blev Ahriksriddarnas områden självständiga och den ordensstat de bildade i Keriland blev med tiden en regional maktfaktor. De har hållit hårdare fast vid sina ridderliga ideal än den större och mäktigare Ordo Alemandi.

Riddarsyster i härdräkt

För närvarande är Ahriksriddarna dock hårt ansatta; deras rival Ordo Alemandi har ockuperat hela Virland och delar av Keriland.

Inspiration: S:t Ahriks Orden

• Motsvarar geografiskt: Norra Estland och Karelen.
• Historisk inspiration för Orden: Orden är inspirerad av riddarordnar från korstågstiden som Johanniterna och Tempelherrarna. Orden har lånat en viss inspiration från Svärdsriddarorden men är inte en direkt analogi till den.
• Klädsel och utrustning: Ordenssyskonen bär distinkta ordensdräkter, huvudsakligen i vitt och blått.
• Läs mer: Ordensdräkt

Snabbfakta

• Styresskick: Teokrati
• Regent: Stormästare Ingemar Pålsson Torn (i exil)
• Religion: Ljusets lära
• Huvudstad: Ahriksborg-Orlinn
• Språk: Nordtunga, virländska, talviska
• Folkland: Virland, Keriland

Läs mer:

• S:t Ahriks Orden och dess stat: introduktion
• S:t Ahriks Orden: fördjupning

Riddarbroder

Ordo Militae Divinae Lux, nationale Alemandi, eller bara Ordo Alemandi – i Thule också känd under öknamnet Slagbjörnsorden – är en mäktig riddarorden av almandiskt ursprung, som under tre sekler bedrivit mission med ord och svärd – oftare det senare – i Österlandet och därvid grundat en expansiv kolonistat. Under sin nye högmästare har Orden ingått en ökänd och ohelig allians med Fursten av Margholien och ockuperat stora delar av S:t Ahriks ordens territorium.

Ordensstaten styrs helt av Orden och har nästan ständigt varit engagerad i krig mot hedningar, nattfolk och schismatiker i öster. Den är en mäktig och aggressiv militär stormakt som fört sin kamp mot hedningarna under brutala former och ibland anklagats för att bry sig mer om att exploatera sina nya undersåtar än att undervisa dem i Ljusets lära.

Befolkningen är en blandning av dels de infödda folken, dels almandiska immigranter och deras ättlingar. Almanderna dominerar helt bland adeln och utgör en stor del av borgarna och en mindre del av bönderna.

Ordensstaten består av de tre stora provinserna Thulm, Victland och Ordensland Ost. Thulm styrs av Ordens högmästare, de andra två av varsin landmästare. På papperet är Ordensstaten en förläning under den Heliga Staten i Arantis.

Läs mer:

• Ordo Alemandi: introduktion
• Ordo Alemandi: fördjupning

Insprängda i Ordo Alemandis territorium ligger fyra kyrkliga furstendömen. Vart och ett av dem lyder under en patriark som är både kyrkligt överhuvud och världslig länsherre. Formellt lyder patriarksdömena som län under den Heliga Staten i Arantis och svarar direkt under den Högsta Uttolkaren. I praktiken är de i mångt och mycket självständiga men militärt beroende av Ordo Alemandi.

De fyra kyrkoförläningarna är Goldiga, Dortu, Ursul och Victland (Wilten). Konflikten mellan riddarordnarna har splittrat dem: matriark Irmgard av Dortu har stött Ahriksriddarna medan de andra mer eller mindre tydligt tagit ställning för OMDL.

Lärd från Yrkij

Yrkij är det största av de svijaslavska furstendömena och det som har mest kontakt med länderna kring Innanhavet. Det omfattar på papperet ett ofantligt men glesbefolkat område mellan Talviska viken i väster och Kharakbergen i öster. Det kan dock knappast beskrivas som ett sammanhållet rike. Kärnan är just stadsstaten Yrkij, vars makt och betydelse bygger helt på dess handel – främst dess stora export av pälsverk.

Stadsstaten Yrkij styrs av ett råd  (veche) av de rikaste och mäktigaste familjerna; dess ordförande bär titeln posadnik (ung. ”borgmästare”). Man har också en knez (furste) som väljs av rådet bland den krigiska adeln på landsbygden; furstens främsta funktion är som militär ledare. Teoretiskt kan rådet tillsätta och avsätta fursten som det vill; i praktiken beror maktförhållandet mycket på hur stark furstens egen maktbas och prestige är. Den nuvarande furstinnan Irinija har en ganska stark ställning; hon sägs också vara en kunnig magiker.

De vidsträckta men glest befolkade landen i norr och nordöst är av stor ekonomisk betydelse för Yrkij, som får mycket av sina exportvaror som pälsar, salt mm därifrån. De norra utmarkerna bebos av en mängd olika folk och stammar, bofasta och nomadiska människor och även orcher, vättar och troll. De flesta av dessa stammar är mer eller mindre underordnade republiken och bidrar ofta med tributer och ibland militärt stöd.

Själva staden Yrkij ligger omgiven av träsk och lever helt på sin handel; den måste importera spannmål för att kunna livnära sin befolkning. Importen sker huvudsakligen från de svijaslavska furstendömena längre österut.

De av Yrkijs underlydande territorier som ligger närmast Innhavet är stadsstaten Pleska och dess territorium öster om sjön Nepos, som till skillnad från Yrkij har gott om bördig jordbruksmark; och det skogiga, glesbefolkade och fattiga Tarnland som utgör en västlig buffertzon. Tarnlands skogar bebos också av flera nattfolksstammar som nominellt är Yrkijs undersåtar.

Högättade från Volska

Detta vidsträckta rike är en märklig sammansättning av länder. Kärnan i det är två riken, kungariket Volska och storfurstendömet Gorodek, som sedan ett par generationer befinner sig i personalunion. Härtill kommer flera mindre svijaslavska furstendömen och mer eller mindre civiliserade stammar som av olika skäl underställt sig Gorodeks överhöghet.

Det är alltså mycket stora landområden som formellt lyder under Volska-Gorodek men monarkens makt är rätt svag och riket är löst sammanhållet och domineras av en talrik, stark och egensinnig adel.  Gorodek antog först sent Ljusets lära och flera av de mer barbariska folk och stammar som lyder under det är fortfarande hedningar.

Samväldet har bara korta kustremsor mot Innanhavet men har haft förbindelser med Thule genom personliga band; änkedrottning Katarina av Arosia är dotter till en volsk hertig och även kung Angantyr har vissa volska släktband. Mindre volska trupper har stridit för Arosia i tidigare skeden av kriget.