Österlandet - klicka på kartan för en något större version!
| Utskriftsvänlig sida |
Österlandet är en samlande benämning på områdena öster om Innanhavet. Det är ett vidsträckt och rätt kaotiskt område om vilket ganska mycket är okänt; det har varit bland de sista hedniska utposterna i västra Terra Cognita, bebott av mänskliga barbarer och nattfolk. Under de senaste tre-fyra seklerna har det varit föremål för en omfattande kolonisation västerifrån, främst från Storkungadömet men även från andra håll.
Ett antal olika stater och grupperingar gör anspråk på större eller mindre delar av Österlandet och försöker för det mesta flytta fram sina positioner på bekostnad av såväl urbefolkningen som varandra. Dessa är främst Ordo Alemandi (känd som "Slagbjörnsorden" i Thule), Nordenbund, den svijaslavska republiken Yrkij, konungariket Volska och S:t Ahriks Orden samt, de senaste sju åren, Furstendömet Margholien. Nordenbunds inblandning är dock något av ett specialfall då den helt koncentrerats på handel och etablerande av städer vid kusterna.
Österlandet är ett komplicerat lapptäcke av stater och territorier, och det blir inte bättre av att det i flera fall finns två områden med samma namn men olika styre. Den här kortfattade översiktsartikeln är tänkt att förtydliga kartorna.
|
Österlandet - klicka på kartan för en något större version! |
 |
Begreppet ’Talvala’ är mångtydigt; det kan syfta på hela det vidsträckta området norr om Talviska viken och väster om Darijasjön, folklandet i områdets sydvästra hörn, eller den stora Furstliga provins som omfattar västra delen av regionen. Det sistnämnda brukar benämnas som ’det Furstliga Talvala’.
Det Furstliga Talvala är en till ytan vidsträckt provins under Furstendömet Margholien, som gradvis håller på att bli en mer integrerad del av Furstens rike. Det Furstliga Talvala omfattar fem gamla folkland: (Egentliga) Talvala, Kihlakunta, Ranikka, Suostila och Österstrand.
Storprovinsen Talvala styrs i Furstens namn av prefekten Simon Ormhane som residerar i Klippeport, den enda större staden. Ju längre bort man kommer från Klippeport, desto mer av makten ligger fortfarande i händerna på lokala stormän och hövdingar.
Läs mer:
 |
 |
S:t Ahriks Orden, eller Consortis Militae Luci (“syskonen i Ljusets armé”), är den enda kyrkliga riddarorden som har nordiskt ursprung. Orden grundades under den gedanska Ljushärnaden till Talvala omkring LjÅ 825, som blev inledningen till en gedansk kolonisering av delar av landet. St Ahriks Orden hade inledningsvis till uppgift att skydda missionärer och pilgrimer och var inofficiellt knutna till Gedas ärkestift. Efter det Lilla Mörkret, då det direkta gedanska väldet i Talvala revs upp och övergavs, förblev Ahriksriddarna i Österlandet och löstes från sina direkta band till Gedanien. De byggde så småningom upp en egen ordensstat i Keriland och Virland. Ahriksriddarna har dock fortfarande starka band till Gedanien och övriga Thule. Riddarbröderna rekryteras främst från det gedanskättade frälset i ordenslandet samt i andra hand från själva Gedanien, men flera kommer också från andra länder i Thule.
Fast Ahriksriddarna inte varit främmande för att bekämpa hedningar med svärdet har de inte farit fullt så hänsynslöst fram som Slagbjörnsriddarna; deras ömtåligare samveten och mer begränsade resurser har också hindrat dem från att nå jämförbara framgångar. Orden är föga känd på kontinenten, men i sitt område utgör de en faktor att räkna med.
Territoriell konkurrens och ideologiska motsättningar har gjort att de båda ordensstaterna oftast är ovänner. Slagbjörnsorden är starkt överlägsen i resurser, men deras krafter är utspridda och Ahriksorden har ofta kunnat få stöd av tillfälliga allianser med Slagbjörnarnas talrika övriga ovänner.
Ordens nuvarande Stormästare är Ingemar Pålsson Torn. Ordensstaten består av följande folkland:
Virland är landet söder om Talviska viken och är med sin bördiga jord och rika handelsstäder Ordens ekonomiska kärnland. Mycket av marken lyder dock under ordens vasaller; världsliga riddare av gedansk, eormisk i några fall inhemsk virländsk börd som inte är skyldiga mer än att bistå med krigstjänst och betala tionde. (De flesta av riddarsyskonen rekryteras dock från yngre barn i dessa familjer.) De viktigaste orterna i Virland är:
Keriland: Keriland är Ahriksriddarnas gamla kärnland, vidsträckt men glesbefolkat och skogigt. Stora delar av de inre områdena lyder under de av kerifolkets hövdingar som är lojala vasaller sedan lång tid tillbaka. Den enda egentliga staden i Keriland är Svaleborg, som vuxit upp kring Ahriksriddarnas äldsta borg med samma namn. De två andra borgarna är Ingridsborg, som är rest för att kontrollera delar av sjösystemen i inlandet, och Ljusholm som är en utpost mot Yrkij.
Dortu: Ett särfall utgörs av staden Dortu, som ligger mitt i den självständiga kyrkoprovinsen med samma namn (se nedan). Matriarken av Dortu, som också är världslig länsherre över provinsen, har dock inte världslig myndighet över själva staden med omedelbara omgivningar. Den ingår i stället i Ordo Alemandis välde, men sedan ungefär ett sekel hålls staden och dess borg av Ahriksriddarna som förläning under OMDL. I samband med krigsförklaringen våren 1146 förklarade OMDLs högmästare förläningen som indragen med omedelbar verkan, men den hålls ännu.
 |
 |
Ordo Militae Divinae Lux, nationale Alemandi, eller bara Ordo Alemandi – i Thule ofta känd under öknamnet Slagbjörnsorden - är en mäktig riddarorden av almandiskt ursprung, som under tre sekler bedrivit mission med ord och svärd - oftare det senare - i Österlandet och därvid grundat en expansiv kolonistat. Denna täcker en betydande del av kustlandet längs Innanhavet och sträcker sig även ganska långt in i landet.
Under de senaste seklerna har Orden fortsatt sina uppdrag och i processen grundat en egen stat. Orden själv utgör ledningen - man kan rentav säga att Orden är staten. Utöver bondebefolkningen, som är en blandning av det infödda folket och invandrade kolonister västerifrån, finns en världslig feodal lantadel - så gott som helt almadiansk - som håller land av Orden men är politiskt distinkt underordnad. Ordensstaten har nästan konstant varit engagerad i korståg mot hedningarna och nattfolken i öster - men mellan varven har de inte dragit sig för att hävda sina ställningar på de Ljustrogna grannarnas bekostnad, även om man formellt är varandras allierade i strävan att lägga Österlandet under Ljuset. Det har ofta uppstått mindre gränsbråk eller rentav krig om territorier.
Orden är på många håll högt ansedd för sin framgångsrika svärdsmission, men deras metoder har ådragit sig hård kritik från lika många håll, även inom kyrkan. Deras kamp mot hedningarna har skett under synnerligen brutala former och i omgångar tangerat gränsen till folkmord, och de har ofta anklagats för att bry sig mer om att exploatera sina nya undersåtar än att undervisa dem ordentligt i Ljusets lära. Slagbjörnsriddarna har med åren blivit mer och mer upptagna av sin roll som världsliga makthavare. Under sin nye högmästare Hedricht Brügler Feuerschild har Ordens politik radikaliserats; med hänvisning till anklagelser om kätteri har de gått i krig mot S:t Ahriks Orden och slutit en allians med Fursten av Margholien.
Läs mer: Ordo Alemandi
Ordenslandet är indelat i tre stora provinser under varsin landmästare.
Thulm är ordens kärnland och den äldsta provinsen. Här finns bl a ordens huvudstad Gretelsburg och flera ytterligare städer, främst hamnstäderna Frauenburg och Iormhafen. Befolkningen är till stor del – till skillnad från vad som är fallet i de andra provinserna - almandiserad, genom en kombination av inflyttade kolonister och assimilering. Thulm har ingen egen landmästare utan styrs av högmästaren.
Ordensland Ost, också benämnt Ostland, är gränsprovinsen mot norr och öster. Det är härifrån de flesta av Ordens krigiska företag utgår och landmästarna har traditionellt haft stor rörelsefrihet. Feuerschild var tidigare landmästare i Ordensland Ost; han har efterträtts av Dietlieb von Bock. Landet är mycket rikt på borgar; de tre största och mäktigaste borgarna ligger i landets tre främsta städer, Goldiga (som är landmästarens högkvarter), Grünnas och Breschau. Alla dessa tre städer är också befästa med ringmurar. Utöver dessa innehåller Ordensland Ost ett par mindre städer, däribland Elke och Uldrich, och ett tiotal mindre borgar. Det gamla namnet på landet är Urland.
Victland är den tredje provinsen och ligger mellan de två förstnämnda. Som namnet antyder är det ett betydligt bördigare jordbruksland än Ordensland Ost och tjänar som något av en kornbod för Orden. Landmästaren residerar i hamnstaden Starkenberg som också har en mäktig borg. Victlands landmästare är Vera Eisenhammer.
Ett udda inslag i Österlandet är de mer eller mindre självständiga kyrkliga furstendömen som var och en lyder under en patriark. Dessa prelater är alltså både kyrkliga överhuvuden över en provins och världsliga länsherrar. Som framgår sammanfaller inte kyrkoprovinserna och de världsliga patriarksdömena helt – t ex saknar patriarken ofta världslig myndighet i just den stad som är kärnan i hans kyrkoprovins.
 |
Ärkepatriark Octavius av Goldiga är i kyrkligt hänseende överhuvud över Goldigas stift, som omfattar ungefär Ordensland Ost, och primas (överordnad) för patriarkerna av Ursul, Victland och Dortu. Han är också världslig länsherre över ett stort stycke land på gränsen mellan Ordensland Ost och Victland; dock har han inte världslig myndighet över själva staden Goldiga med omgivningar. Teoretiskt håller han sina land med full självständighet och svarar bara under den Högste Uttolkaren; i praktiken står han liksom de andra furstepatriarkerna i området i ett visst, fr a militärt, beroende till Ordo Alemandi.
Octavius har tidigare ofta varit i konflikt med Ordo Alemandi av territoriella och ekonomiska skäl, men de senaste åren tycks han och Orden ha försonats. Han är också angelägen om att infoga Virland, som nu i kyrkligt hänseende lyder under Geda, i sitt ärkestift. I den kommande konflikten kommer han antagligen att vara en stark men oberäknelig allierad för OMDL.
 |
Matriarksdömet Dortu ligger i nordöstra Ordensland Ost, närmast väster om sjön Nepos som utgör gränsen till republiken Yrkij. Det sammanfaller ungefär med Dortus stift, med undantag för själva staden Dortu med omnejd. Staden lyder formellt under Ordo Alemandi, men hålls sedan ungefär ett sekel som län av S:t Ahriks riddare. I och med krigsförklaringen har högmästare Feuerschild förklarat länet indraget med omedelbar verkan, men Ahriksriddarna håller ännu staden.
Matriark Irmgard av Dortu har ofta haft ett spänt förhållande till Ahriksriddarna, men överraskande nog har hon öppet visat sympati för deras sida i den nya konflikten. Det återstår att se om hon kommer att vara beredd att gå direkt emot Ordo Alemandi med vapenmakt eller om hennes stöd kommer att förbli mer passivt.
 |
Matriarksdömet Ursul omfattar de stora öarna Ursul och Ogö samt en del av fastlandet väster om Virland; det motsvarar Rakelas stift. Templet och tempelkapitlet är också kvar i staden Rakela, medan matriarken numera residerar på sin borg i Orinsburg på Ursul. Ordo Alemandi håller närmare halva Ursul som län under matriarken; Ahriksriddarna håller en del av Ogö som län men har inga befästningar där.
Matriark Erlein av Ursul är nära knuten till kretsen kring högmästare Feuerschild och är en pålitlig allierad för OMDL.
 |
Patriarksdömet Victland är det minsta av de världsliga patriarksdömena och omfattar bara några stycken land i västra Victland; patriark Burckhardt av Wilten har dock kyrklig myndighet över hela OMDL-provinsen Victland. Patriarksdömet är en svag stat och lyder i praktiken under OMDL.
 |
Yrkij är det största av de svijaslavska furstendömena och det som har mest kontakt med länderna kring Innanhavet. Det omfattar på papperet ett ofantligt men glesbefolkat område mellan Talviska viken i väster och Kharakbergen i öster. Det kan dock knappast beskrivas som ett sammanhållet rike. Kärnan är just stadsstaten Yrkij, vars makt och betydelse bygger helt på dess handel – främst dess stora export av pälsverk.
Stadsstaten Yrkij styrs av ett råd (veche) av de rikaste och mäktigaste familjerna; dess ordförande bär titeln posadnik (ung. ”borgmästare”). Man har också en knez (furste) som väljs av rådet bland den krigiska adeln på landsbygden; furstens främsta funktion är som militär ledare. Teoretiskt kan rådet tillsätta och avsätta fursten som det vill; i praktiken beror maktförhållandet mycket på hur stark furstens egen maktbas och prestige är. Den nuvarande furstinnan Irinija har en ganska stark ställning; hon sägs också vara en kunnig magiker.
De vidsträckta men glest befolkade landen i norr och nordöst är av stor ekonomisk betydelse för Yrkij, som får mycket av sina exportvaror som pälsar, salt mm därifrån. De norra utmarkerna bebos av en mängd olika folk och stammar, bofasta och nomadiska människor och även orcher, vättar och troll. De flesta av dessa stammar är mer eller mindre underordnade republiken och bidrar ofta med tributer och ibland militärt stöd.
Själva staden Yrkij ligger omgiven av träsk och lever helt på sin handel; den måste importera spannmål för att kunna livnära sin befolkning. Importen sker huvudsakligen från de svijaslavska furstendömena längre österut.
Pleska är den största av städerna under Yrkijs överhöghet, och dess territorium, öster om sjön Nepos, har ofta i praktiken haft en betydande självständighet och mer eller mindre fört sin egen politik. Pleska ligger till skillnad från Yrkij omgiven av bördig jordbruksmark.
Tarnland är ett fattigt och glesbefolkat land, huvudsakligen täckt av lövskog, som utgör en buffertzon mellan Yrkij i öster och Ahriksriddarnas land i väster. Det är dock strategiskt viktigt då det innehåller Yrkijs enda öppningar mot Innanhavet. Landet har inga egentliga städer; den största bosättningen Danya är en köping med färre än 1 000 invånare. Det yrkijska styret är koncentrerat kring borgarna Goprek, Danya och Vorodin.
Tarnland är till största delen täckt av lövskog; de vidsträckta skogarna är hem för flera orch- och vättestammar som från tid till annan varit till stort besvär för grannarna.
Detta vidsträckta rike är en märklig sammansättning av länder. Kärnan i det är två riken, kungariket Volska och storfurstendömet Gorodek, som sedan ett par generationer befinner sig i personalunion. Härtill kommer flera mindre svijaslavska furstendömen och mer eller mindre civiliserade stammar som av olika skäl underställt sig Gorodeks överhöghet. Följaktligen är det mycket stora landområden som formellt lyder under Volska-Gorodek, men monarkens kontroll är sällan särskilt stark. Även kärnländerna domineras av en talrik, stark och egensinnig adel. Gorodek antog först sent Ljusets lära och flera av de mer barbariska folk och stammar som lyder under det är fortfarande hedningar. Unionens nuvarande monark är drottning Zofia.
Volska och Gorodek har bara varsin kort kustremsa mot Innanhavet och deras kontakter med Thule har varit begränsade; det har huvudsakligen rört sig om personförbindelser då änkedrottning Katarina av Arosia är dotter till den volske hertigen Kasimir Tisza. Under 1141-42 bidrog denne med några hundra ryttare som utmärkte sig i fälttågen mot Fursten.Volska-Gorodek har f ö vid många tillfällen varit i konflikt med Ordo Alemandi.
 |
||
|
Längre i öster och sydöst ligger fler av de många mindre furstendömen det forna riket Svijaslav fallit sönder i under de senaste seklerna. De flesta av dessa, som inte gett sig under Gorodeks överhöghet, är mer eller mindre självständiga tributriken under khanen av Haigar-Shan i sydost.
Slokov är det närmast belägna och gränsar till såväl Ordensland Ost som Gorodek. Prins Gleb var för ett par år sedan på väg att bli ett allvarligt problem i regionen med sin aggressiva framfart mot grannländerna, men efter att en här från Ordo Alemandi med Furstliga hjälptrupper invaderat Slokov och tillfogat hans styrkor ett svidande nederlag har han legat mycket lågt.