| Utskriftsvänlig sida |
Daniel Staberg och Theo Axner, 2006, 2009
S:t Ahriks Orden eller Consortis militae Luci (”syskonen i Ljusets armé”) är den enda kyrkliga riddarorden som har nordiskt ursprung.
Orden instiftades LjÅ 825 på initiativ av ärkematriark Johanna av Geda i samband med den gedanske kung Ermunds Ljushärnad till sydvästra Talvala, som blev början till en kraftfull gedansk expansion i öster. Orden tog sitt namn efter S:t Ahrik, Gedaniens skyddshelgon och Thules störste missionär, och såg som sin uppgift att fortsätta hans verk i öster. Inledningsvis tog orden som sin främsta uppgift att skydda, härbärgera och vårda Ljustrogna missionärer och pilgrimer i Talvala. Dess stormästare lydde inledningsvis under Gedas ärkestift.
Under 800-talet blev södra och sydvästra Talvala en gedansk koloni och kustbefolkningen omvändes till stor del till Ljusets lära. Flera borgar och fästen byggdes. S:t Ahriks Orden spelade en central roll i Ljushärnaden och dess efterföljd; de väpnade styrkor Orden byggde upp var de mest välorganiserade och varaktiga som fanns att tillgå. Ahriksriddarna höll den östligaste av borgarna, Svaleborg.
Under 800-talet uppger Ahriksriddarnas krönikor att de vid flera tillfällen stridit mot alver, som ibland tycks ha uppträtt allierade med mänskliga hedningar och ibland på egen hand. De Odödliga tycks dock vara fåtaliga och på väg att dra sig undan och efter den här tiden nämns de inte.
Åren 904-905 skakades Thule och Österlandet av det som i efterhand kallats det Lilla Mörkret; en jättelik stamfederation av orcher, vättar och troll från Nordanlanden slöt sig samman och drog härjande söderut. Södra Talvala överrändes och förhärjades och det gedanska väldet, som redan en tid varit ansträngt, revs upp helt. Ahriksriddarna förmådde med knapp nöd hålla Svaleborg och sina domäner omkring det.
När orchhorderna till slut skingrats hade drottning Ilda av Gedanien fullt upp med att bygga upp sitt eget land på nytt och nödgades låta resterna av sina kolonier i öster klara sig själva. Hon erbjöd Ahriksriddarna ett nytt hem i Gedanien, men de menade att deras plikt mot pilgrimer och missionärer i öster var angelägnare än någonsin. Resultatet blev att orden löstes från sina direkta band till Gedas ärkestift.
S:t Ahriks Orden hade nu blivit en självständig och likt Ordo Alemandi statsbildande orden. Omkring Svaleborg och den nya Ahriksborgen i Virland, söder om Talviska viken, byggde de under 900-talet upp en egen ordensstat. Under seklets mitt erövrade eormerna en del land i Virland och en del territoriella konflikter följde, likväl som man ibland allierade sig. På 960-talet tvingades dock den eormiske kung Erik avyttra land för att köpa sig fri ur fångenskap, och delar av hans marker i Österlandet styckades upp av nordalmandiska furstar och Nordenbundsstäder; åtskilliga av de eormiska vasallerna i Virland valde dock att svära trohet åt Ahriksriddarna i stället, vilket ledde till att Orden utvidgade sina territorier västerut.
Situationen i Talvala hade under tiden återgått till hur det såg ut före den gedanska kolonisationen. Gedanska härskare gjorde då och då strandhugg och utkrävde tribut men någon samlad kolonisation återupptogs inte.
I slutet av 900-talet återupptogs samarbetet med Gedanien, vars drottning Katarina I Imrarsdotter ledde en ny serie Ljushärnader mot hedningarna i Talvala och Virland. Då drottningen var nöjd med tribut, krigsbyte och omvända hedningar blev det Ahriksriddarna, som också utgjort en stöttepelare i hans styrkor, som så småningom skördade de mer långsiktiga frukterna genom att utöka sina territorier.
I början av 1000-talet hade Ahriksriddarnas ordensstat nått sin största utsträckning. Utöver de nuvarande territorierna omfattade den då också de stora öarna Ogö och Ursul och de befästa städerna/borgarna Grünnas och Dortu i söder - territoriet sträckte sig ungefär ner till nederkanten av kartan nedan. De södra fästena hölls dock främst genom ett komplicerat nätverk av inhemska vasaller och allianser. Det överutsträckta imperiet kollapsade under en serie stora hednauppror under 1010-talet; öarna, Grünnas och Dortu med omnejd gick förlorade och orden tvingades tillbaka till de mer stabila delarna av sina domäner.
Från 1018 anlände Ordo Alemandi i området och inledde en serie långa fälttåg mot norra Österlandets hedningar och orcher med stöd av de försvagade Ahriksriddarna. Inspirerade av den nya oredan kom också de eormiska regenterna under de närmaste årtiondena att återuppta sina ambitioner Under 1000-talet återupptog de eormiska regenterna sina ambitioner i Österlandet och började försöka utöka sina besittningar på nytt. En serie mestadels lågintensiva krig mellan eormer, gedanier och ordensriddare följde, med talvi och virer som mer eller mindre villiga allierade till olika sidor. Varken gedanier eller eormer fick ordentligt fotfäste i trakterna. Mot mitten av seklet dominerade eormerna de västliga öarna, medan Ahriksriddarna och Ordo Alemandi efter en serie skiljedomar fördelat de återerövrade ägorna på fastlandet. Grünnas har sedan dess stabilt tillhört Ordo Alemandi, medan Ahriksriddarna har hållit Dortu med omnejd som ett län under den mäktigare orden.
År 1100 nådde den långa kampen om Innanhavet sin urladdning i ett stort sjökrig mellan Gedanien och Eormenland. Eormerna segrade och vann herraväldet på sjön medan gedanierna för en tid gav upp sina ambitioner i öster. Eormernas seger bar dock föga frukt för dem, då landet snart lamslogs av politiska och ekonomiska problem. Ahriks- och Slagbjörnsriddarna kom i stället att expandera ytterligare i öster på eormernas bekostnad och södra och västra Talvala förblev ett maktvakuum. Öarna tillhör nu Ordo Alemandi; Ahriksriddarna håller Ogö och ett par mindre utposter på Ursul som län under dem. Ogö saknar dock befästningar och därmed egentligt militärt värde.
Några årtionden senare tycktes man än en gång stå inför en framstöt från Thule; i Strandsfördraget 1137 beslutade det nygrundade Furstendömet Margholien, Gedanien, Arosia och Högmark om ett nytt gemensamt heligt fälttåg till Talvala i syfte att definitivt bringa landet under Ljuset. S:t Ahriks Orden var självskrivna deltagare, men Ljushärnaden visade sig vara en fint från Furstens sida – hans syfte var att etablera ett starkt brohuvud i Talvala och att ta grannrikena på sängen med sitt plötsliga anfall på Gedanien och Arosia samma år. I skuggan av kriget i Thule lade de Furstliga under 1139-40 under sig flera viktiga strategiska punkter i de delar av Talvala som Ahriksriddarna inte kontrollerade och grundlade sin koloni.
S:t Ahriks Orden har formellt befunnit sig i krig med Fursten sedan kriget började, men de öppna fientligheterna har varit få och småskaliga. Ordens resurser är så pass begränsade att man inte har möjlighet att genomföra några större offensiva operationer på egen hand; samtidigt som det finns starka exilgedanska röster inom Orden för ett mycket aktivt krigsdeltagande.
Förutom de hjälpstyrkor som sänts till Gedanien så torde ordens stöd i mångt och mycket bestå av att man tillhanda håller baser för de allierade skeppen i österled samt försöker hålla rent på sin sida av havet. I övrigt har ordensriddarna hållit ett mycket vakande öga över Furstens göranden i Talvala för att få en förvarning om ett ev angrepp därifrån på Orden.
Vintern 1145-46 anklagade Hedricht Brügler Feuerschild, Ordo Alemandis nye stormästare, Ahriksriddarna för kätteri, svartkonster och samröre med onda väsen. Han krävde att ordens ledare frivilligt skulle underkasta sig en inkvisitionsdomstol för att utröna anklagelserna. Ahriksriddarnas stormästare, Ingemar Pålsson Torn, vägrade blankt så länge Feuerschild och hans orden hade något med det hela att göra. Feuerschild – som nog inte blev överraskad av genmälet – svarade med att det i så fall var hans plikt att med vapenmakt tvinga Ahriksriddarna att stå till svars. Det första öppna kriget mellan de heliga ordnarna – en skandal som lär få svallvågor långt söderut - var ett faktum. Det hela trappades snabbt upp ytterligare då Fursten av Margholien lät förstå att han kommer att stödja Slagbjörnsriddarna i konflikten.
Under våren och större delen av sommaren hände inte mycket synligt, men i slutet av sommaren – lagom till skörden – invaderade Ordo Alemandi Virland från söder samtidigt som en Furstlig styrka rörde sig mot Keriland. En blandad allierad här seglade till Österlandet för att förstärka Ahriksriddarna medan de styrkor som blivit kvar i Thule höll vakt mot Margholien.
Trots en djärv motattack mot den Furstliga fältarmén i Talvala hade undsättningen inte framgång, och Ordo Alemandi kunde efter att ha intagit borgen Videsten under hösten ockupera betydande delar av södra eller mellersta Virland. Efter att de Furstliga slagit tillbaka det allierade angreppet skeppade de också, i stället för att gå in i Keriland, över en stor del av sina styrkor till Virland och anslöt sig till Ordo Alemandis huvudstyrka. De båda härarna har under senhösten och vintern lagt Orlinn-Ahriksborg under belägring. Staden har goda förråd och kan säkert hålla ut över vintern, men Virlands öde tycks hänga i vågskålen inför år 1147.
|
S:t Ahriks Ordens domäner utgörs i princip av två 'folkland' på båda sidor om Talviska viken: Keriland i norr och Virland i söder. De främsta baserna är de tre stora borgarna Ahriksborg, Izborsk och det gamla Svaleborg. Andra viktiga fästen är det starka Ingridsborg, som låter Orden behärska delar av sjösystemen i östra Talvala, och Ljusholm som är en utpost mot öster. Tidigare har man haft en del mindre stödjepunkter längs Talvalas sydkust men de flesta av dessa har övergivits pga de Furstligas dominans i området.
Orden har dock inte direkt kontroll över allt land. Mycket lyder, särskilt i Virland, under ordens vasaller, världsliga riddare av gedansk, eormisk och i några fall inhemsk virländsk börd som inte är skyldiga mer än att bistå militärt och betala tionde. I Keriland lyder stora delar av de inre områdena under de av kerifolkets hövdingar som är lojala vasaller sedan århundraden tillbaka. Orden har även betydande jordegendomar och flera borgar inom Ordo Alemandis välde. Dortu med omnejd samt öarna i Goldigabukten ägs till största delen av Ahriksorden och Ahriksriddarnas förpliktelser och rättigheter inom dessa områden regleras av flera komplicerade avtal och skiljedomar mellan de två ordnarna.
Orden äger också en del land i Thule, fr a i Gedanien, delvis som en följd av testamenten och donationer.
Ordenslanden lever mycket på handel; man exporterar timmer och pälsverk och har god vinst av sitt läge som till en del tillåter kontroll över handeln mellan Yrkij och de västliga länderna.
Ordens krigsmakt räknar följande ungefärliga styrkor:
Siffrorna kan tyckas höga, men den största delen av styrkorna är uppbundna som garnisoner eller är svårmobiliserade. Ordens fälthärar räkar sällan över 500-600 man krigsfolk utan "utrikes" stöd ifrom av legosoldater och "korsfarare". De uppbådade stykorna är i praktiken av mycket blandad kvalitet och utgör först och främst ett lokalförsvar, även om både de väpnade borgarna och de inhemska vasallerna kan utgöra viktiga delar i fälthären.
Mycket av ordens strategi och taktik kretsar kring byggande och försvaret av befästningar. Grunden i varje "missionstation" brukar vara en befäst kyrka/tempel, helst av sten, omgärdad med en så avancerad jord- och träförskansning som möjligt. I Keriland har man gärna lagt missonstemplen på öar i de stora sjöarna, halvöar är andra populära platser för att anlägg missonsstationerna på. Dels får man skydd av vattnet, dels underlättar vattendragen transporterna året om.
Ordensborgarna anläggs som välförsvarade stödjepunkter varifrån undsättningsstyrkor kan utgå till hotade områden eller fälthären kan samalas inför ett angrepp. Skulle läget bli väldigt hotande så överger man de yttre missonstationerna och drar sig tillbaka till borgarna eller de starkast missonsstationerna.
Både borgarna och missionstationerna är centrala i ordens mission.Missionärerna utgår ifrån dem och predikar i byarna, där kan de rättrogna samlas till bön och andakt och där kan de även söka skydd och hjälp vid ofred. Borgarnas tempel ligger dock alltid i det yttre befästningverket/förborgen så att inga svekfulla skall kunna ta sig in i huvudborgen under falsk flagg.
Armborstet spelar en central roll i försvaret av de olika befästningarna och alla ordensmedlemmar oavsett rang lär sig bruka armborstet. T o m präster och lekmän lär sig skjuta så att de i yttersta nödfall kan försvara tron med vapen i hand, detta är minst sagt oorthodoxt men Ahriksorden anser att här på gränsen mellan Ljuset och det hedna mörkret finns det inget val. Alla måste kunna strida för den rätta lära om så krävs. Armborst och skäktor finns lagrade i stora mängder över allt på ordens domäner.
Rent millitärt så har orden råkat in i något av ett dödläge, även om man inte är så militärt expansiva som Slagbjörnsorden så har man nått en punkt då så stora stykor går åt att försvara den mark orden äger eller ger sitt beskydd att det finns rätt små möjligheter till större fältåg utan stöd utifrån. Detta gjorde det tex svårt att rå på de krigiska stammarna i västra och mellersta Talvala utan en tillförsel av nya trupper. Tankarna om en Ljushärnad mot Talvala fick därför starkt stöd av Ahriksorden.
Ahriksorden styrs av en stormästare som väljs på livstid till sitt ämbete av riddarsyskonen. Under sig har han marsken som ansvarar för ordens väpnade styrkor, amiralen som svarar för flottan, kanslern som svarar för administration och tygmästaren som svarar för underhåll och förnödenheter.
Ordenslandet är indelat i två provinser: Virland, som lyder direkt under stormästaren, och Keriland som styrs av Svaleborgs Mästare. Ordens ägor inom provinserna är i sin tur indelade i priorat som styrs av en prior som har till hjälp minst en underprior. En prior eller underprior som dessutom är borgherre på en ordensborg kallas just borgherre eller kastellan.
Ordens medlemmar indelas i fyra grupper:
Riddarsyskonen utgör ordens spjutspets, män och kvinnor som vigt sina liv åt att med världslig och andlig kamp sprida Ljuset där mörker råder. Endast de av ädel börd kan ansöka om att antas till denna utvalda skara. Efter fullbordad prövotid, som vanligen bland annat innebär en tids tjänst som tjänande syskon, svär novisen klosterlöftet och ikläder sig Ahriksriddarens heliga skrud.
Världsliga frälsemän och –kvinnor som sökt inträde i orden på deltid som medbröder och medsystrar.
Som sådana avlägger de inte klosterlöften, men de svär en ed där de förbinder sig till samma lydnad som övriga ordensmedlemar när de är i ordens tjänst. De svär också att leva sina liv på ett sätt som ”icke drar skam, löje eller vanära över S:t Ahriks helga orden”. De är förbundna att tjäna orden när den kallar på dem och de år de inte varit i aktiv tjänst avlägger de en ”sköldepenning”. De äger rätt och skyldighet att bevista ordens preceptorier minst en gång om året för vapensyn, bön och andakt.
S:t Ahriks Orden har sitt eget prästerskap som sörjer för det andliga livet i ordens domäner. Dessutom ansvarar prästsyskonen för den missionsverksamhet som är en av ordens främsta uppgifter. Prästbröderna och -systrarna avlägger fulla klosterlöften och förväntas alltså att leva i celibat, till skillnad från präster som inte är medlemar av Orden. Då det ständigt råder en viss brist på präster inom Orden förvaltas en rad församlingar av världsliga präster så att ordens prästerskap kan koncentera sig på missionsverksamheten.
De ofrälse som önskar inträda i orden gör det som tjänande bröder och systrar eller serjeanter. De tjänande syskonen är på många sätt Ordens ryggrad om riddarsyskonen utgör spjutspetsen. De som har stridande uppgifter tjänar som ryttare, fotsoldater och lägre befäl, medans andra sköter om de vardagssysslor som krävs för att klosterlivet och ordenslandet skall fungera till fullo. De svarar för såväl administration som enklare sysslor, var och en efter sin gåva och förmåga. Det är också vanligt att blivande riddarsyskon tjänar en tid som serjeanter som en del av sin prövotid.
Ett tjänande syskon kan tjäna på livstid eller för en begränsad tid; det sistnämnda är särskilt vanligt när det gäller tjänst som botgöring. Under tjänstetiden lyder de oavsett under fulla klosterlöften.
 |
Ordens vapen är en silverne (vit) Ljuspil på en blå sköld, omgiven av en silverne bård.
De kläder som bärs av ordens medlemmar indelas grovt i två kategorier: härdräkt (för bruk i fält) och klosterdräkt (för övriga tider och platser).
Riddarsyskonens härdräkt består av en vit vapenskjorta med ordens vapensköld på bröstet. Utanpå vapenskjortan bär de blå mantlar och ibland huvor/hättor. Deras sköldar är blå med vit Ljuspil och vit bård. Vapenskjortan kan vara fodrad i blått.
Medsyskonens härdräkt är en likadan vit vapenskjorta med ordens vapensköld på bröstet. De bär egna mantlar, som inte får vara blå eller vita. Mantlarna bör inte heller vara pråliga eller på annat sätt flärdfulla. De bär sina egna vapenmärken på sköldar och fanor.
Tjänande syskon bär en enklare härdräkt som består av en blå vapenskjorta med en enkel vit Ljuspil, ibland fodrad i vitt. Till vapenskjortan bärs en mantel och huva i brunt eller grått. De bär likadana sköldar som riddarsyskonen.
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
De värvade soldater som är i ordens tjänst bär endast en fältbindel i blått med vit Ljuspil och/eller en blå Ljuspil sydda direkt på utrustningen.
Ordens medlemmar förser gärna sina mantlar och/eller hättor med en eller flera Ljuspilar i vitt, det är dock inget som styrs av reglerna.
Till härdräkten bärs ibland den långa rock som kallas för kappa clausa (se nedan), denna bärs då som ett extra plagg över rustning och vapenskjorta vid tex dåligt väder. Kappan är i samma färg som bärarens mantel.
Stridsklubban, S:t Ahriks attribut, är traditionell som befälstecken och också ett populärt sidovapen bland riddarna, som dock huvudsakligen strider med lans och svärd.
 |
 |
||||
|
|
Klosterdräkten är den dräkt som bärs vid all de tillfällen då härdräkten inte är passande och lämplig. Den bärs bara av de som är andliga medlemmar av orden - riddarsyskon, prästsyskon, tjänande syskon. Medsyskon och liknande bär sina vanliga kläder.
Klosterdräkten består av:
Till klosterdräkten räknas också kappa clausa, en nästan fotsid rock i ylle som är försedd med en huva. Kappa utgjorde den ursprungliga ordensdräkten och bars av de första väpnade syskonen över sina världsliga kläder eller över rustningen i strid. Med tiden ersattes den av en formell ordensdräkt för dagligt bruk i kloster och borg och av en vapenskjorta för bruk på slagfältet. Kappa finns dock kvar i ordensdräkten, dels som ett förstärkningsplagg vid dåligt väder, dels som det plagg som bärs av ordens världsliga riddare då de befiner sig på klosterområden och är i aktiv tjänst. Kappan har samma färg som manteln.