| Utskriftsvänlig sida |
Talvi-, suosti- och kerifolkens klädstil är främst inspirerad av finskt dräktskick under sen vikingatid och tidig medeltid.
Det som är typiskt för talviskt dräktmode och skiljer det från andra folks dräktskick kan sammanfattas som följer:
Saker att undvika:
Det råder inga avgörande skillnader i dräktsnitt mellan hur de olika fria samhällsklasserna klär sig, utan skillnaden handlar mer om kvalitet på kläder och tillgång på smycken och andra dyrbara dekorationer.
De högättades kläder är förstås av högre kvalitet än övriga stånds; dels är de ofta skräddarsydda för sin ägare och dels är valet av material också dyrbarare. Ylle- och linnetyger är vanligast även för de högvälborna, men de allra rikaste kan även använda dyra importerade tyger som siden. Tyg och färg är dyrt och färgprakt är därför en viktig statusmarkör; man har gärna rika, starka färger. Mönstrade tyger, t ex rutiga, förekommer ibland.
Den typiska högreståndsdräkten består av en löst sittande, långärmad kjortel - vanligen antingen knälång (eller ibland kortare) eller fotsid - samt något ytterplagg. Till en fotsid kjortel bärs gärna traditionella talviska överplagg som peplos eller hängselkjol; till en knälång är det vanligare att helt enkelt bära en ytterligare kjortel. Man bär också gärna mantel, och en knälång kjortel kombineras med långbyxor eller ibland andra benkläder.
De högättades kläder är nästan alltid rikt dekorerade; kläderna pryds gärna av vävda kantband, broderier och/eller applikationer och spiralbårder av metalltråd är populärt. Man bär också gärna mycket av sin rikedom på sig i form av smycken.
|
|
|
|
 |
 |
 |
|||
 |
 |
 |
|||
 |
 |
 |
 |
||
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Fria bönder och annat "vanligt folk" bär kläder av samma grundläggande snitt som de högättade, men i enklare material, färger och ibland enklare och mer praktiskt skurna. Tygerna tillverkas och färgas ofta hemma; hur starka och dyrbara färgerna är beror på vad man har råd med. De rikaste bönderna och handelsmännen kan klä sig lika praktfullt och färggrant som hövdingar; även de fattigares kläder kan ha många olika färger men har oftast ganska dämpade nyanser; man har heller ofta inte råd att färga om kläder så ofta utan de bleks med tiden.
Vanliga färger på kläder bland enklare folk är t ex alla nyanser av brunt, grått och beige samt mer dämpade eller bleka nyanser av gult, gulgrönt, rött, blågrått, laxrosa och orange. De som har råd föredrar starkare nyanser av blått, grönt, rött, gyllenbrunt, rödbrunt och grått. Riktigt kolsvart är dyrt att färga och därför ovanligt, men blekare nyanser av gråsvart är hyfsat vanliga. Mönstrade tyger, t ex rutiga, förekommer ibland.
Dräktsnittet liknar i stort sett det som beskrivs för de högättade ovan.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
||
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
 |
 |
 |
|
 |
|
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
|
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Trälar får kläder av sin ägare, och hur försedda de blir beror mycket dels på husbondens rikedom och dels på hur mycket hen bryr sig om att lägga på sina trälars utstyrsel. De mest välförsedda trälarna kan vara klädda som bönder (ofta i slitna avlagda kläder från husbondens familj), de sämst utstyrda har kanske bara ett grovt tygstycke med hål för huvudet som "kjortel", fäst i midjan med ett rep. Trälar har ofta ofärgade kläder även ytterst. På sommaren går de ofta barbenta och/eller barfota.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
Shamaner och trollkunniga klär sig enligt sin samhällsklass - vanligen fria - men bär ofta dekorationer av ben, djurskinn och liknande. Dessa kan ibland också vara magiska amuletter eller talismaner - i alla fall såvitt de vanliga dödliga vet.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
I de följande avsnitten finns länkar till tillverkningstips och -beskrivningar som normalt placerats i anslutning till det de beskriver. Först har vi dock en klump länkar som inte passade in under någon mer specifik rubrik.
De vanligaste materialen är ylle – från grov vadmal till tunt, mjukt, fint vävt kläde - och linne. Siden förekommer också, men är mycket dyrbart. Läder är naturligtvis vanligt i skor, bälten, väskor osv, men mindre vanligt som material för kläder – det kan dock förekomma i ytterplagg, och/eller som foder. Päls och skinn är också populära material för foder av ytterplagg eller kantningar.
Allra bäst är naturligtvis om man kan använda helt autentiska material, men det är inte alltid genomförbart – rent ylle kan t ex lätt bli dyrt. Blandtyger av t ex ylle och olika syntetmaterial fungerar om de åtminstone liknar ylle. Blandtyger av linne och bomull är ett helt OK surrogat för linne, och bomull är också OK i underplagg.
Underplagg som skjortor, särkar och brokor är i allmänhet i vitt eller ofärgat linne. Ytterplagg däremot är oftast färgade, i så glada färger och starka nyanser som man har råd med. Tyg och färg är dyrt och därför är tygkvalitet och färgprakt en viktig statusmarkör. Även enkelt folks kläder – bönder och husfolk t ex – går gärna i flera färger men ofta i blekare, mer dämpade nyanser. Det är dock något vanligare i Talvala än på andra håll att även mellan- eller ytterplagg är vita eller naturfärgade.
De billigaste färgerna (eller brist på sådana) är alltså beige, gräddvitt, brunt i allehanda nyanser och grått. Något dyrare färger är t ex gult, gulgrönt, blekgrönt, tegelrött/klarrött, brandgult, laxrosa, blekt vitt (för linne) och blå till blågrå, samt blandfärger som t ex lila (av blått och rött), blågrönt eller svart. Allmänt gäller att ju dyrbarare plagget ska föreställa, desto starkare och djupare färgnyans passar.
Tvåfärgade kläder i mi-parti (ena halvan av plagget i en färg, andra i en annan) förekommer inte, men däremot är det mycket vanligt med kantband och bårder i kontrasterande färger eller mönster, och kilar i avvikande färg kan förekomma. Randiga och ibland rentav rutmönstrade tyger förekommer av och till.
Här följer beskrivningar av de olika plagg som brukar förekomma i dräkten. För varje avsnitt finns länkar till tillverkningsbeskrivningar på nätet.
Helt rätt: Under eventuella byxor eller hosor bär man brokor, ett par enkla, ofta mycket vida och bylsiga byxor av vitt eller naturfärgat linne som hålls ihop med dragsnodd eller bälte i midjan. Förutom att hålla uppe brokorna tjänar brokbältet till att fästa hosor i, och man kan ibland bära en börs i det. Brokorna bör nå till knäna eller längre – hellånga brokor är lämpligt om man bär korta hosor.
Det troligen mest autentiska bh-surrogatet är att bära ett snävt linne (alltså en kortare eller längre särk utan ärmar), så tight att man nätt och jämnt kan åla sig i det, närmast kroppen, eventuellt med ett band under bysten som extra stöd. Ett annat lajvvänligt surrogat är det s k barmklädet, se länken för ett exempel.
OK: Man kan bära moderna underkläder under eller i stället för brokor och/eller barmkläde om man föredrar det, så länge de inte syns.
Inte OK: Synliga moderna underkläder.
|
|
 |
|
Skjorta |
Särk
|
Helt rätt: Skjortan eller särken (särken är lång, skjortan kort) räknas också som underkläder. Den liknar en kjortel (se nedan) till formen men är oftast av vitt eller naturfärgat linne. Den är normalt långärmad och dras över huvudet. Halslinningen kan vara vid och oval men är oftast rund och smal med en slits, som kan hållas ihop med en brosch eller ett ringspänne - s k nyckelhålslinning. Ibland kan särken vara plisserad (veckad) som en pösskjorta genom s k rynkveckning (se länklistan för en beskrivning), men det är ovanligt och bärs bara vid festliga tillfällen utom av de rikaste.
Den syns normalt inte när man har kjortel på sig; alltså bör den vara kortare än den. Kvinnosärkar når normalt till vristerna, skjortan oftast inte längre än till halva låret; halsöppningen kan också gärna vara vidare. Om skjortan är kort behöver den inte ha kilar utan man kan nöja sig med att slitsa den en bit i sidorna.
Skjortor är nästan alltid långärmade; särkar är det oftast, men kan vara kortärmade eller rentav ärmlösa - särskilt om man bär en eller flera kjortlar med snäva ärmar över.
Eftersom skjortan eller särken för det mesta inte syns kan man hoppa över den om det är varmt, särskilt om man har en kjortel av linne. Skjorta, särk och brokor betraktas normalt som underkläder; vid hett sommararbete eller arbete i hemmet kan de bäras utan ytterplagg men normalt betraktas man som halvklädd i dem.
OK: Skjortor som syns under kjorteln (pga längre längd, längre ärmar och/eller smalare halslinning) är OK även om det är bättre om den inte syns. Har man en rynkveckad särk är det helt OK om t ex en bit av ärmarna syns, annars är det ju inte någon större idé att ha den. :-)
Inte OK: Pösig skjorta eller särk av 15-1600-talsmodell (om den inte helt döljs av överplaggen). Enbart vit eller ofärgad skjorta/särk utan någonting över (utom för trälar om sommaren).
|
|
 |
|
Raka
byxor
|
Påsbyxor
med benlindor
|
Helt rätt: De vanligaste benkläderna som bärs i kombination med knälång eller kortare kjortel är enkla, raka långbyxor. De kan vara av linne eller ylle och hålls ihop med ett bälte eller en dragsnodd i midjan. De kan vara åtsittande men sitter oftast ganska löst.
Bland de som är rika nog att slösa med dyrbart tyg, främst hövdingar och lyckosamma krigare och handelsmän, är knälånga påsbyxor mycket populära.
Ibland bär man korta hosor av tyg (stickade eller vävda), päls eller skinn utanpå byxorna (knästrumpor, i praktiken). Sådana korta hosor bärs ofta även till långa klänningar. De hålls uppe med strumpeband eller benlindor. Långa hosor av medeltida modell brukar däremot inte bäras av talvifolken.
Byxor och korta hosor kombineras mycket ofta med benlindor. Lindningen börjar vid vristen och går sedan uppåt för att fästas strax under knäet med snörning eller ett litet ringspänne. Benlindorna kan bäras i eleganta korssnörda mönster eller bara vara enkelt ”surrade”.
Fötterna kan täckas på olika sätt; hosor har ofta inbyggda fötter. Nålbundna sockor eller fotlappar är också mycket rätt.
OK: Långa hosor är OK om man har en tillräckligt lång kjortel över för att de inte ska gå att skilja från byxor.
Diskreta raggsockor eller andra moderna, enfärgade strumpor eller sockor är OK, men de bör synas så lite som möjligt och helst vara helt dolda.
Inte OK: Hosor i olika färger, alltså med ett ben i varje färg. Synliga moderna sockor/strumpor.
|
 |
Helt rätt: Det mest väsentliga grundplagget är den enkla kjorteln eller tunikan. Kjorteln bärs över en skjorta eller särk och ofta med en överkjortel eller annat ytterplagg utanpå. Normalt skulle den vara av ylle; ibland görs kjortlar i linne. Utanpå kjorteln bär man ett bälte. Kjorteln kan vara fodrad om man vill, gärna i en kontrasterande färg. Den kan gärna kantas i en avvikande färg runt handleder, halsöppning och/eller fåll; det är också mycket vanligt att kanterna pryds med vävda band eller broderier.
Kjorteln är långärmad, färgad och tas på genom att dras över huvudet. Längden på kjorteln kan variera från ner till halva låren till fotsid - det vanligaste är antingen knä- eller ankellängd. Kjorteln liknar skjortan och särken till skärningen; den sitter rätt löst och ledigt över bålen och överarmarna – men underärmarna kan ibland vara trånga - och får extra vidd nedtill genom kilar i sidorna samt fram och bak. Den dekoreras vanligen med kantband eller bårder av olika slag – t ex brickvävda band eller applicerade slingor – längs hals- och ärmlinningar, ibland också längs nederfållen. (Långa kjortlar brukar dock ofta vara sparsamt utsmyckade; dekorationerna brukar då koncentreras till ytterplaggen.) Hals- och ärmlinningar kan ibland också hållas ihop med spännen eller knappar; vanligare är dock att halslinningen är oval och vid nog att dra över huvudet.
Över kjorteln bär man ofta en överkjortel eller annat ytterplagg. Till fotsid kjortel är de typiska överplaggen peplos eller hängselkjol.
OK: Kilar i avvikande färg (däremot bör man undvika det om man tänkt använda kjorteln i mer historiska sammanhang). Kjortlar med kortare ärmar är OK.
Mer åtsittande kjortlar med snörning är OK, särskilt om man bär ett ytterplagg över.
Inte OK: Enbart vit/naturfärgad skjorta eller särk utan någonting över, om man inte spelar träl.
Ytterplagg: överkjortel, peplos, etc.Helt rätt: Över kjorteln bär man ofta ett, eller ibland flera, ytterplagg. Det kan helt enkelt - vilket är det vanligaste om underkjorteln är kort, men det kan även förekomma till lång dräkt - röra sig om ytterligare en kjortel. Den är då vanligtvis knälång, ibland lång - vadlång eller fotsid - om den bärs över en lång klänning, och kan ibland ha kortare, vidare ärmar än underkjorteln. Överkjorteln kan ibland vara öppen från halsen och ett stycke nedåt, som längst ned till midjan. I så fall fästs öppningen vanligen med några spännen. Det mest distinka ytterplagget till lång klänning är peplosen, ett ålderdomligt plagg som består av ett eller två fyrkantiga tygstycken som sveps runt kroppen till en rörformad övertunika och fästs med ett par broscher vid axlarna. Peplosen når oftast till halva vaden men kan ibland vara fotsid. En variant med axelremmar, en s k hängselkjol av den sort som är vanlig i Gautrike och Nifelheim, förekommer också som överplagg till lång kjortel men är mindre vanlig. Hängselkjolar är i typiska fall vadlång men kan ibland vara kortare. Ett alternativt ytterplagg, omtyckt bland rika talvi, är kaftanen eller livrocken som är öppen framtill med två raka eller oftare snett, omlott liggande framstycken, ibland fäst med spännen eller knappar från hals till midja. Kaftanen kan vara pälskantad, fodrad med silke eller dekorerad med broderier. Kappor som är öppna fram och hålls ihop med ett eller flera spännen förekommer också emellanåt. Mindre välbärgade talvi bär ibland en enkel jacka eller väst, gärna i skinn, av liknande modell utanpå kjorteln. Oavsett snitt dekoreras ytterplagget nästan alltid med kantband eller bårder, gärna brickvävda. Som alternativ kan man ha andra applikationer, gärna drakslingor och liknande mönster. I Talvala och Österlandet är det mycket populärt med s k spiralbårder av brons-, koppar- eller mässingstråd. Metalltråden lindas runt en ten till rörformiga pärlor som sedan sys fast på tyget i olika, oftast geometriska, mönster. Päls- och skinnjackor kan också förekomma i kyligt väder. Det är vanligast i kombination med ”manlig dräkt”, alltså kortare kjortlar och byxor.
OK: Enkla ärmlösa överkjortlar är OK till långa klänningar; man kan med fördel bära dem med ett par stora broscher vid axlarna för att ge ett mer hängselkjolsliknande intryck. Överplagg som blottar hela eller delar av armarna direkt över en vit särk är OK men rekommenderas inte; bättre att i så fall ha en underkjortel i färgat linne eller tunt ylle och skippa särken. Skjortärmarna ska helst inte synas. Inte OK: Figursydda juponer med knäppning. Ärmlösa surcoter med djupa "helvetesfönster". |
||||||||||||||||||||||||
|
|
 |
|
Fyrkantsmantel
|
Halvcirkelmantel
|
Helt rätt: Manteln är det vanligaste ytterplagget men också ett statusbärande plagg; den kan vara allt ifrån en enkel filt slängd över axeln till en fodrad, pälsbrämad och broderad praktmantel.
Den vanligaste formen är fyrkantsmanteln, helt enkelt ett stort rektangulärt tygstycke. Den andra vanliga mantelformen är halvcirkelmanteln, som just är formad som en halvcirkel (trekvarts- eller rentav helcirkelskurna mantlar kan också förekomma men är ovanliga). Mantelns längd varierar oftast mellan till mitt på vaden och till vristen, men kortare mantlar kan också förekomma.
Manteln fästs vanligtvis med en eller två broscher eller ringspännen. Fästanordningen bärs ofta mitt fram, men bär man vapen är det vanligt att man i stället har spännet på svärdsarmens axel - detta för att man ska ha handen fri och lätt komma åt att dra sitt svärd även om man bär manteln på sig. En annan variant är att ha manteln fäst under svärdsarmen så att den är fri - det ger ett lätt togaliknande intryck.
Eftersom manteln är ett ytterplagg bör den vara i ylle, gärna kraftigt, och den kan gärna vara fodrad. Manteln kan rentav kantas och/eller fodras med päls. Den kan också gärna dekoreras med kantband.
Talviska mantlar vävs ibland i rutmönstrade tyger.
En kort mantel eller schal bärs ibland för att värma axlarna och överkroppen.
OK: Vådsydda mantlar. Mantlar med huva.
Inte OK: Rena fantasy-mantlar med t ex höga ståkragar.
 |
 |
 |
||||||
Pannband |
Rund
mössa |
Toppig
mössa |
||||||
 |
 |
 |
||||||
|
|
|
||||||
 |
 |
 |
||||||
| Kraghuva | Huvudduk | Slöja |
Helt rätt: Till skillnad från i större delen av Thule går inte gift och respektabelt folk nödvändigtvis med håret täckt. När det är varmt går både gifta och ogifta män och kvinnor ofta barhuvade. Har man långt hår bär man dock gärna praktfulla håruppsättningar.
Likväl är det förknippat med värdighet och status att pryda eller täcka huvudet på något sätt. Pannband, helst brickvävda men ibland i läder, är vanliga som huvudbonader, och små runda eller toppiga mössor är mycket populära. På resa eller i kallt väder används luvor eller ibland kraghuvor – alltså ungefär som en struthätta men utan strut. Struthättor med tamp förekommer alltså inte (men man kan lätt fixa till en sådan genom att peta in tampen).
Ett alternativ till de varianter på huvudbonad som nämns ovan är olika former av huvudlin. Vanligast är i så fall att man sveper in håret i en enkel huvudduk (enklast i form av en vanlig schalett med två snibbar som knyts i nacken), och bland Ljustrogna har det börjat bli vanligare att bära slöja eller dok (haklin däremot är mycket ovanligt): ett (oftast) fyrkantigt vitt tygstycke av linne eller siden som draperas över huvudet. Slöjan hålls på plats med hårnålar.
 |
 |
 |
|
Kveif
|
Läderhuva
|
Slokhatt
|
OK: Coif eller kveif, den lilla tyghättan som är mycket vanlig bland svioner är ovanlig bland talvi men förekommer ibland, särskilt bland krigare..
Läderhuvor av olika slag fungerar också, liksom enkla slokhattar.
Vanliga struthättor funkar om man petar in tampen.
Inte OK: Struthätta med tamp. Barett. Andra hattar och mössor av senmedeltida eller renässansmodell.
 |
 |
 |
| Broderier | Vävda kantband | Spiralbård |
Helt rätt: Som framgått ovan är talviska dräkter ofta rikt dekorerade. Särskilt ytterplaggen pryds nästan alltid med kantband eller bårder, gärna brickvävda. Som alternativ kan man ha andra applikationer, gärna drakslingor och liknande mönster. I Talvala och Österlandet är det mycket populärt med s k spiralbårder av brons-, koppar- eller mässingstråd. Metalltråden lindas runt en ten till rörformiga pärlor som sedan sys fast på tyget i olika, oftast geometriska, mönster. Utsmyckningar i form av broderier är också rätt vanligt förekommande.
I övrigt kan plagg gärna vara kantade eller fodrade, oftast med linne eller ylle men om man har råd med det dyrbarare material som silke eller päls. Fodret ska gärna kontrastera färgmässigt.
Helt rätt: Allra bäst är handsydda läderskor, -kängor eller –stövlar av autentisk vikinga- eller medeltida modell, t ex s k remkängor. Barfota fungerar förstås också för de roller som det passar för, dvs de fattigaste.
De flesta bär mjuka, platta skor. Höga stövlar är främst för jakt-, rese- och stridsbruk och ovanliga annars.
OK: Ridstövlar. Odekorerade kängor och skor av läder eller mocka. Repsulade tygskor. Neutrala sandaler. Militärkängor av äldre typ.
Inte OK: Tydligt moderna skodon som gymnastikskor, gummistövlar, Doc Martens och liknande.
 |
 |
Helt rätt: Ett läderbälte med kraftigt metallspänne, och/eller en gördel av vävda (gärna brickvävda) band som knyts ihop, håller ihop kjorteln. Bältet är oftast ganska smalt och kan ibland vara dekorerat på olika sätt. Har man mycket att bära på bär man ibland två bälten eller ett bälte och en tyggördel.
OK: Breda bälten med långa hängande tampar är OK även om det inte är helt rätt.
Helt rätt: Enkla bältesbörsar och –väskor av tyg eller mjukt läder; axelväskor.
OK: Väskor och börsar av styvt läder, med eller utan dekorationer. Neutrala väskor och ryggsäckar i tyg och/eller läder.
Helt rätt: Vintertid bärs ofta nålbundna vantar för värme. Handskar är annars inget vanligt prydnads- eller modeplagg i Talvala, men det händer att krigare bär rejäla läderhandskar i strid för att skydda händerna. Om man ändå bär läderhandskar kan de vara praktfullt dekorerade.
OK: Moderna handskar eller vantar, av skinn, tyg eller stickade, är OK så länge de är enfärgade och diskreta.
Inte OK: Mönstrade moderna vantar.
Smycken
Helt rätt: Smycken av olika slag är omtyckta bland de som har råd med det; en peplos eller hängselkjol hålls som sagt uppe med ett par stora, ovala eller runda broscher eller ibland ringspännen, liksom mantlar och överkjortlar gärna pryds med praktfulla broscher eller ringspännen. Halsband av pärlor, bärnsten och annat dyrbart är också mycket typiskt för dem som har råd med det. Pärlhalsbanden hängs gärna upp på spännena. Även mindre redskap, som nycklar, saxar och liknande, hängs gärna i trådar eller kedjor från spännbucklorna. I övrigt är halskedjor och -smycken populära, gärna små amuletter och medaljonger, ibland i kombination med pärlor eller bärnstenar. Stenar med magiska eller gudomliga symboler är vanliga. Armlänkar eller kraftiga armringar är också omtyckt. Enklare folk bär ofta imitationer av dyrare smycken i form av t ex ringar och broscher i oädla metaller.
Inte OK: Lätt igenkännliga symboler för verkliga/historiska religioner, som krucifix eller torshammare. |
| Minimum / obligatoriskt | Rekommenderas starkt | Valfritt tillval | |||||||||||||||||||||||
|
|
|
