|
 |
Sofia Björnäng |
Moder Elarka |
”God natt själv, moder Elarka”. Sofia såg fundersamt efter abbedissan som med lugna steg gick längs korridoren mot sitt rum. Vem kunde ana att en kvinna som på ytan var så värdig och kraftfull kunde vara så tramsig? Sofia tyckte faktiskt att det var lite osmakligt hur hon och änkedrottning Katarina skämtade med folk. Till och med kung Angantyr hade de blandat in i det hela!
Sofia kastade en argsint blick efter Moder Elarka. ’Viktiga och mäktiga människor skall vara allvarliga och sansade’, tänkte hon, ’de skall inte ägna sin tid åt att driva med folk! Ett sådant beteende är helt enkelt ovärdigt!'
|
|
Men visst, på sätt och vis var det ju ett rätt roligt skämt. Åtminstone så länge det rörde sig om att Sofia tyckte att hon hört att hon förväntades bära med sig ett kloster till Margholien. Och under tiden som änkedrottningen och moder Elarka hade förbundit Sofias infekterade sår så var det ju helt i sin ordning att skämta om idén om ett kloster i Margholien. Men sedan hade Elarka och änkedrottningen dragit det hela till sin spets och dragit in de andra regenterna i tramserierna. När Angantyr försökte sätta i Sofia att de hade avsatt en förmögenhet för att bygga ’Sofiaklostret’ i Margholien, så hade de faktiskt gått för långt. Sådant beteende passar sig inte för en kung!
Men ändå. Sofia kunde inte låta bli att skratta lite. ’Vänta bara’, tänkte hon. ’En vacker dag kommer ni att få äta upp det här. Och om det ger mig några läkekunniga präster till Ravnsmark, så får ni driva med mig hur mycket ni vill.’
Sofia lutade sig tillbaka i stolen och satte upp stövlarna på bänken framför henne. Av
gammal vana lyssnade hon sig igenom alla nattens små ljud efter oegentligheter, men allt var lugnt. Från Eiriks rum hördes ingenting, vilket inte förvånade Sofia ett dugg. När han gick till sängs hade hans blick varit lugn och trygg. Han var redan starkare och skulle inte tappa greppet. Och Sofia skulle inte behöva leva upp till sitt hemska löfte om att döda honom ifall han gjorde det. |
 |
 |
| Lin |
Elin |
Från rummet där Drakfåglarna sov syntes ett svagt ljussken. 'Undrar om Lin ens har märkt att hon nästan alltid sover med ett tänt ljus nuförtiden' tänkte Sofia. 'Det är som hon vet att någonting svårt skall komma och vill hålla mörkret borta så länge som möjligt. Må Ljuset beskydda henne. Vad ska jag göra utan henne, när hon lämnar mig? Vem skall vara mitt ankare när det stormar för mycket?'
Sofia suckade. Hon var väl så illa tvungen att klara det själv, på ett eller annat sätt. Fast kanske Björn skulle hjälpa. Han som höll Sofia i sina starka armar och inte lät henne falla när världen rände så att hon tappade fotfästet under krigsrådet. När Angantyr, Astrid och Adriana med några välformulerade och högtidliga ord i en handvändning hade gjort det omöjliga möjligt. 1 000 man för att rädda enklaven i Ravnsmark. Ett sommarfälttåg som de kunde vinna mark på. Ett löfte om en fritt vald hövitsman av Margholien. När kronprinsessan avsvor sig sin margholska arvstitel förstod till och med lilla Elin hur stort det här ögonblicket var. Naiva och tappra Elin, med en blick som för ett ögonblick hade varit vuxen.
13 års strider och försakande. 13 år och en förlorad familj. Och plötsligt så var det bara där. Början på slutet. Moder Elarka hade rätt i att Sofia sällan sov en hel natt. Men just den här natten var det inte vaksamhet eller drömmar som höll henne vaken. I natt ville hon inte sova. Nästa morgon skulle tveksamheterna säkert infinna sig. Problemen skulle återigen hopa sig. Kanske skulle hela korthuset rasa? Oavsett vad så skulle verkligheten finna vägen tillbaka till deras liv. Men denna natt skulle Sofia inte ge efter för tvivel och trötthet. Denna natt var hon fylld av hopp, lugn och styrka. Denna natt fanns det inget utrymme för vrede och misstro i Sofias hjärta. |
