Nyhetsbrev I

Theo Axner

Med hjälp, idéer och inspiration av

Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under vintern och våren 1141 fram till ungefär mitten av april. För händelserna fram till vintern 1140-41 hänvisas till översiktsartikeln ”Krigsförloppet i stort” och den mer ingående ”Alliansen inför Ljusets År 1141”.

Det är också främst de jordnära, öppna krigshändelserna som behandlas. Viktiga skeenden är också i rörelse på de mer övernaturliga områdena, men deras följder är ännu inte synliga och de kommer att tas upp för sig längre fram.

Händelseförloppet december 1140-mars 1141

Krigshändelser under vintern

Under vintern såg det ut att sakta fortsätta ljusna för alliansen. Mest uppmuntrande var kanske de i och för sig begränsade framgångar som gedanierna vann under vintern. Strax före Väktarnatten återtogs det lilla fästet Granehus norr om Geda i ett överraskningsanfall under ledning av riddar Brigitta Persdotter Korp. Nästan samtidigt gjorde en mindre Furstlig styrka en brutal räd in i det fria Gedanien och plundrade och ödelade några byar och en stormansgård, men det förmådde inte helt förta den moraliska effekten av segern vid Granehus. Mer betydelsefullt var det framgångsrika återerövrandet av öfästet Ildaholm nordväst om Draakhem, som föll i gedanska händer i februari efter en månadslång belägring. Företaget var förvisso riskfyllt – rapporter om starka Furstliga truppsamlingar vid Norholmen tvingade gedanierna att storma Ildaholm tidigare än man tänkt – men den försvagade fästningen intogs lyckosamt utan alltför svåra förluster. Återertagandet av Ildaholm innebär ett väsentligt starkare läge för den allierade belägringen av Draakhem; Ildaholm utgjorde en viktig länk mellan Draakhem och Norholmen (det närmaste kustfäste som är i Furstliga händer).

Under tiden, i januari, hade en arosisk styrka, förstärkt med en frivillig hjälpkontingent från Högmark och en del legoknektar, anfallit de Furstliga garnisonerna i norra Arosia i ett försök att återta Aagrans bergslag. Företaget nådde inga större framgångar men medförde också måttliga förluster.

Krigsförberedelser och diplomati inför våren

På flera håll sökte man knyta nya förbindelser och stärka gamla för att förstärka sina ställningar inför nästa krigssäsong. Sunnanslätt och även Arosia förberedde omfattande värvningar av skepp och krigsfolk via Nordenbunds hamnstäder. Arosierna förnyade även tidigare kontakter med drottningens och den framlidne kungens fränder och bundsförvanter i Volska och Nifelheim och sökte hjälp därifrån. Gedanien lät likaledes göra framställningar till S:t Ahriks Orden och till drottning Bothild av Eormenland, som är kusin till kung Imrars framlidna drottning Margrete. På gedanskt initiativ sände man också ett förslag till drottning Ulfhild av Gotmar om en icke-angreppspakt mellan Gotmar och alliansen.

Kung Sigtryggs av Högmark diplomatiska spel förbluffade och förskräckte många av de andra i alliansen. Han bibehöll nämligen under 1140 de i och för sig ansträngda diplomatiska förbindelserna med Furstendömet och gav utåt sken att acceptera fiktionen att Furstendömet och Högmark inte hade något otalt. Då de Furstliga visade sig obenägna att belöna detta med annat än sorgfälligt innehållslösa diplomatiska artigheter minskade Högmarks visade intresse för skendiplomatin under hösten och vintern. Under tiden hade man dock sett till att förbereda landet för försvarskrig för att vara beredd nästa gång de Furstliga slog till.

Inledningsvis syntes också Högmark något vacklande rörande sin inblandning i återerövringen av Draakhem. Kung Sigtryggs sändebud påminde om överenskommelsen vid Vitehög att Högmark främst skulle koncentrera sig på att försvara alliansens nordvästra flank. Man förberedde dock att samla och skicka en styrka av frivilliga till belägringsarmén till våren.

Under senhösten och vintern tog detta dock nya vändningar, då kung Imrar och kronprinsessa Adriana av Gedanien lät sända greve Vilhelm Draakwinge (den tidigare hövitsmannen på Draakhems slott, innan hans farbror Erik lämnade över slottet till de Furstliga, och därtill en nära vän till kung Sigtrygg) till Högmark för att söka väcka upp större entusiasm och stöd för krigståget till Gedaniens undsättning. Detta nådde oväntat stora framgångar; greve Vilhelms tal om gemenskap mellan broderfolken och stödet från kung Sigtrygg själv, som snabbt såg vartåt det blåste och mer öppet ställde sig bakom företaget, väckte en förvånansvärt stor entusiasm bland såväl bönderna som det fåtaliga frälset. Mängden frivilliga växte i rask takt under vintern och det såg ut som om Högmarks bidrag till belägringsarmén trots allt skulle kunna bli något att räkna med.

Belägringen av Draakhem

Under februari och mars började alliansen på allvar samla sina styrkor kring Draakhem och innesluta staden. Under hösten och vintern hade staden hållits nödtorftigt inringad av mindre styrkor förskansade på skärgårdsöar och holmar och de smalaste sunden hade blockerats. Nu samlar alliansen däremot den största armé som hittills skådats i kriget mot Fursten.[1]

Sunnanslätt, det rikaste och hitintills lindrigast drabbade riket, bidrar med den största kontingenten: när den är fulltalig kommer styrkan från själva Sunnanslätt att räkna drygt 2 000 man, varav 400 rustade ryttare. Styrkan har hämtats dels från riksföreståndarens gårds- och frälsehirder och värvade krigsfolk, dels från frälse-, stads- och bondeuppbådet. Dessutom har man låtit värva närmare 1 000 legoknektar via Nordenbundsstäderna, men dessa kommer att anlända först med skepp efter islossningen. Högsta befälet förs av riksföreståndaren, riddar Theoderik Skiöld, och riksmarsken riddar Helwig Berndtsdotter Wige.

Gedanien hade inte samma möjlighet att avdela en stor styrka till Draakhem. Deras kontingent blir därför ganska liten, men flera av rikets främsta riddare och stormän ingår i den – entusiasmen för företaget är mycket stor i Gedanien och har stärkts ytterligare av framgångarna under vintern. Kärnan i styrkan utgörs av folk från frälse- och gårdshirderna och några hundra värvade ”flyktingsoldater”; med förstärkning av det frivilliga frälseuppbådet, Gedas borgerskap och bönder från kustlandet kommer kontingenten att räkna drygt 600 man, varav knappt 250 rustade ryttare. Den gedanska kontingenten anförs av riksmarsken, friherre Peder Jakobsson Silvertuna – kung Imrar IX kommer att leda Gedas försvar in i det sista.

Den arosiska styrkan såg ut att få det mest brokiga och exotiska utseendet. Den bestod endast till en liten del av folk från själva Arosia; denna kärna utgjordes i likhet med den gedanska främst av folk från frälsehirden och frivilliga frälsetrupper samt ett mindre antal värvade flyktingsoldater – totalt omkring 800 man, varav 150 ryttare – samt naturligtvis, inte att förglömma, den kungliga Skeppsfänikan, det mest välorganiserade sjöstridsförband alliansen har att tillgå. Drottning Katarina och Skeppsfänikans hövitsman, riddar Dag Röde, hade också låtit värva flera skepp och omkring 500 legoknektar via Nordenbund. Kort efter att isarna gått upp anlände några långskepp med vikingar från Nifelheim, som hörsammat kallelsen om hjälp och löftena om goda förtjänster vid seger. De väntade förstärkningarna från drottning Katarinas fränder i Volska lät dock ännu vänta på sig. Skeppsfänikan anfördes som sagt av riddar Dag Röde och landstyrkorna av drottningens marsk, greve Angantyr Egilsson Jäärnskiöld.

Från Högmark blev det ganska tyst från januari, och när den allierade belägringsarmén började samla sig kring Draakhem syntes och hördes ingenting därifrån. Men i mars kom till slut det glädjande beskedet att kung Sigtrygg äntligen var på väg i spetsen för en manstark bondehär, kanske 2 000 man allt som allt. Då de marscherade till fots och därtill fick ta omvägen över Sunnanslätt dröjde det till början av april innan de till slut var på plats – de spelade följaktligen ingen roll i belägringens inledande skeden.

Den heterogena allierade belägringsarméns olika kontingenter förenades under gemensamt befäl; ledarna för kontingenterna samlades i ett krigsråd. Det nominella högsta befälet över hela härsmakten anförtroddes Sunnanslätts riksföreståndare Theoderik Skiöld, som dock i hög grad stödde sig på de erfarnare krigarnas råd. Under krigsrådet räknades var och en av landkontingenten som en här, i sin tur indelad i hopar och banér (se artikeln om Krigsväsen i de Norra Kungarikena).

Själva belägringen började odramatiskt – de allierade förskansade sig på holmar och skär kring staden och gjorde sitt bästa för att skära av dess förbindelser med omvärlden. Med hjälp av de dvärgar som fanns på plats – bara ett fåtal – började man också resa kastmaskiner för att försvaga stadens befästningsverk. Det skulle dock ta tid innan sådant fick någon märkbar effekt – huvudvapnet fick bli isoleringen och utsvältandet av staden. De allierade befälhavarna hade från första stund klart för sig att avgörandet inte fick sinkas – det var ett kolossalt företag att hålla den stora, otympliga belägringsarmén samlad och försörjd, och ju längre det skulle bestå desto värre. Belägringen kunde mycket väl bli en kapplöpning om vilken av styrkorna – den allierade belägringshären eller den Furstliga garnisonen i Draakhem – som först kollapsade under trycket.

Vädret

På det hela taget var det en mycket mild vinter, speciellt i början. Isarna lade sig inte slutgiltigt förrän i mitten av december. Därefter följde några veckors svår köld, men även större delen av januari och februari bjöd på milt väder. Med lite tur kunde isarna förväntas gå upp i slutet av mars.

Inkomna underrättelser under vintern

Här sammanfattas det viktigaste av vad alliansens spioner och underrättelseverksamhet lyckats få reda på om förhållanden på mer avlägset håll. Det här är förstås inte helt allmän kännedom nu, men det skadar ingen spelare att veta om det.

De Furstliga i Talvala

I december inkom till slut rapporter från de expeditioner som sändes till Österlandet under hösten. De Furstliga har intagit betydande delar av Talvalas kustland, där de upprättat hamnar och stora läger.  Det är tydligen hit som mycket av Furstendömets importvaror och nya rekryter skeppas inledningsvis. De Furstliga uppges också bygga stora antal galärer. Kanske är detta i syfte att rusta en flotta till Draakhems undsättning, kanske har de andra planer – galärerna är inte idealiska fartyg att segla över öppet hav med.

Draakhem

Under vintern 1140-41 kunde gedanska kunskapare i Draakhem meddela följande om situationen i staden:

•  De Furstligas ockupation av staden sensommaren 1139 skedde tämligen oblodigt. Delar av stadens råd stödde ockupationsmakten (antagligen hade de planterat in ”mullvadar” redan tidigare). En av dessa, rådkvinnan Rikhild Enriksdotter guldsmed, tillsattes som ny borgmästare.

• Den Furstliga garnisonen på Draakhems slott är stark – flera hundra man – och välutrustad. En stormning av slottet kan lyckas med tillräckliga styrkor om staden intagits, men kommer att bli kostsam och blodig.

• Fram till att belägringen började våren 1140 fortgick livet i Draakhem relativt oförändrat; det Furstliga styret var milt och handel och hantverk fick fortgå som tidigare. Befästningsverken började dock stärkas avsevärt från början, och skepp och arbetskraft rekvirerades vid behov.

•  Situationen och stämningen i Draakhem under det sista året kan jämföras med Geda. Stadsborna är demoraliserade och pessimistiska både inför möjligheten att resa sig mot ockupationsmakten och inför utsikten av en allierad intagning av staden; rykten går om att sunnanslättarna tänker jämna staden med marken, samt att alliansen tänker massakrera invånarna som hämnd för att staden så lätt gav sig under Fursten. Motpropaganda har förstås också spritts, men här har man behövt vara försiktig.

• Förstärkandet av befästningsverken har fortsatt och förbättrats kontinuerligt, trots brist på material. För att få tag på sten till torn och viktiga förstärkningspunkter har man rivit flera av stenhusen i staden.

• Staden har tydligen tillräckliga förråd för att klara vintern men kommer att behöva nya leveranser frampå våren. Med en så stor belägringsstyrka som är planerad borde man klara att innesluta staden fullständigt, särskilt som man dessförinnan lyckats erövra ytterfästet Ildaholm norr om staden.

Gotmar

I mars kom den första rapporten från de gedanska spioner som följt fader Olaus Valdi i spåren till Gotmar.

• Ett par Furstliga diplomater vistas vid drottning Ulfhilds hov, och det är troligt att de knutit kontakter med flera av stormännen i riket. De Furstliga sätter en mild men konstant press på drottningen för att förena Gotmars intressen med Furstendömets, speciellt med avseende på Innanhavet.

• Mycket tyder på att drottningen personligen är ovillig att samarbeta med de Furstliga, men hennes ställning är bräcklig. Kanske vågar hon inte öppet gå emot dem, i fruktan för att de ska stötta ett stormansuppror mot hennes makt – något som lätt skulle kunna inträffa i det ögonblick kungamakten försvagas synligt.

• Obekräftade rykten säger att en tidigare landsflyktig, kanske förskjuten eller oäkta medlem av Lejonätten (den släkt som varit Drakättens främsta rival om kronan) har återvänt till riket och sökt försoning med den döende huvudmannen. Blir han åter upptagen i ätten har de kanske en ny kungakandidat i sin krafts dagar.

Händelseförloppet mars-april 1141

Belägringen fortsätter

När isarna gick upp i slutet av mars och Innanhavet åter blev farbart blev aktiviteten och oron genast större. De av Innanhavets pirater som ännu var Furstetrogna – och de är tydligen ännu talrika – gjorde flera försök att störa de allierades försörjningstransporter och även ta sig in mot Draakhem. Den här gången lyckades man dock med betydligt större framgång stämma sjörövarnas framfart i bäcken – förutom bättre sammanhållna och talrikare styrkor hade man också hjälp av de alliansvänliga fartyg som de Fria Skepparna på Örike kunnat uppbringa (inte så många, men skickliga) och vikingarna från Nifelheim.

Den allierade belägringsarmén började samtidigt dra åt snaran kring Draakhem. Lägren flyttades allt närmare staden, man byggde flottbommar och drog kedjor över farlederna. 

Draakhems Furstliga garnison visade ännu sitt trots mot de allierade, men de hade börjat vidta mer drastiska åtgärder för stadens försvar i väntan på den undsättning som syntes dröja. Stora mängder icke-stridande stadsbor, barn, mödrar och gamla, kastades oceremoniöst ut ur staden för att inte tära på förråden. De allierade visade nog barmhärtighet för att släppa flyktingarna genom sina linjer men kunde inte göra mycket för dem, annat än att låta dem ta sig till det sunnanslättska fastlandet. Stadens garnison fortsatte också febrilt att söka stärka befästningsverken – nästan alla stenhus i staden, utom själva slottet, troddes vara mer eller mindre nedrivna. Men situationen för de Furstliga i Draakhem började ändå verka desperat. Om inget inträffade för att vända utvecklingen skulle staden knappast kunna hålla stånd mer än någon månad till – och med staden i hand hade man goda möjligheter att helt avskära slottet.

Samtidigt trampade de allierade befälhavarna oroligt av och an, till viss del i spänd förväntan på att äntligen bringa Draakhem på knä och få slut på den kostsamma och påfrestande belägringen, men framför allt i väntan på de Furstligas motdrag. Ingen kunde tänka sig att Fursten stillatigande skulle låta Draakhems lås falla ur sina händer, men vad skulle han göra? Skulle han göra det uppenbara, sända en flotta för att undsätta staden? Eller skulle han utnyttja tillfället till att slunga sina styrkor mot det utsatta Geda?

Svarta segel

Ett par veckor in i april kom skepp från Örike inseglande i ilfart med det bud man väntat på: de Furstliga var i rörelse. Den galärflotta de Furstliga byggt i Österlandet hade satt segel och dragit ut på Innanhavet. När budet kom var det nästan en lättnad, och även om örikarna varnade för att fiendeflottan var skrämmande stor resonerade de allierade att det ändå kunde ha varit värre. En undsättning från sjösidan gick att möta, och man var ännu starka, talrika och väl förskansade – därtill hade man fördelen av försvarsställningar som skulle göra det svårt för de Furstliga att utnyttja sin fulla slagkraft. Och dessutom återstod det att se hur stora delar av deras flotta som klarade resan över Innanhavet, för det tycktes som ett övermodigt företag att ro bräckliga galärer över det stormiga och svårseglade havet.

Vid samma tid blev vädret uselt på nytt: regn och dimma om vartannat förmörkade skyarna i en veckas tid. Det borde vara ett gott tecken, för det skulle göra de Furstligas seglats än svårare och farligare; men det gjorde det naturligtvis också svårare att se vilken väg de närmade sig. Man väntade med stigande otålighet på att de svarta seglen skulle lösgöra sig ur dimman utanför Draakhems skär – men de kom inte.

Oroande tidender kom nu också från Arosia. Furstliga ryttarstyrkor hade siktats på marsch i rikets norra och västra delar, tydligen avancerande i en krokig bana åt sydväst. Vad var meningen med detta?

Så kom ett nytt ilbud, och det från oväntat håll – från Oxehus i södra Sunnanslätt. Den Furstliga armadan hade inte seglat rakt västerut utan mot sydväst, mot Sunnanslätt och Gotmar. De hade, till synes fulltaliga – de måtte antingen ha haft en fenomenal tur eller nyttjat svartkonster för att klara seglatsen - dragit in i Långviken mellan rikena och landsatt en här på den gotmaritiska sidan.

Krigsråd

Nyheten spred sig som en löpeld genom de allierades härläger på holmarna kring Draakhem och det gick som en jättelik skälvning genom hela belägringsarmén. Upprördast och oroligast var naturligtvis sunnanslättarna, och snart höjdes röster för att man måste möta anfallet mot hemlandet. Utan dröjsmål kallade man samman de ledande i härarna och inledde ett krigsråd. 

Stämningen bland alliansens hövitsmän var allvarsam, bister och spänd, men inte förtvivlad. De Furstliga hade, sin vana trogna, gjort ett oväntat motdrag och slagit till där man inte var redo. Men ännu var inte allt förlorat. Det var flera av de allierade ledarna som trodde sig kunna gissa vad tanken med anfallet mot Sunnanslätt var. De Furstliga ville antagligen slå in en kil mellan de allierade rikena. Genom att slå till mot Sunnanslätt tänkte de sig nog att dra undan det sunnanslättska stödet till belägringen, locka sunnanslättarna att hals över huvud och i oordning dra hemåt, och kanske förmå hela belägringen att falla i bitar.

Riksföreståndare Theoderik Skiöld av Sunnanslätt medgav att det inte var så illa uträknat. Det hade antagligen kunnat få en förödande framgångsrik verkan – om alliansen fortsatt att fungera lika dåligt som tidigare, före mötet i Hällbro och det som kom därefter. Men hade man nu inte visat sig stå enade? Var inte själva den nya belägringen av Draakhem ett bevis på att alliansen funnit styrka i enighet? Nu gällde det att inte tappa huvudet och ge upp den styrkan. Hotet måste mötas, men alliansen måste och kunde fortsätta agera som en kropp. Den hade en chans att undgå den fallgrop som de Furstliga gillrat – nu gällde det att ta den.

Den slutsatsen bifölls av alla de närvarande. Men nu gällde det att besluta sig för vad som skulle göras åt saken. Rådslaget såg ut att bli långvarigt...

...men där hejdar vi vår berättelse för den här gången. Det egentliga krigsrådet ska alltså just till att börja, och de allierade ska besluta om sina nästa drag. Vad dessa blir kommer att avgöra vart sagan tar vägen härnäst.

Fortsättning: Nyhetsbrev II