Moder Elarka
| Utskriftsvänlig sida |
En episod från natten efter krigsrådet på Hjortsnäs utanför Järnforsa, i april 1149 (Draksådd).
|
Moder Elarka |
Det glödde i askan på härden. Moder Elarka böjde sig fram och makade in ett vedträ, innan hon stänkte några droppar vatten på sina fingrar och gjorde piltecknet framför nattljuset som brann i sin nisch. Vid det här laget var gesten knappt ens medveten, men det skulle känts fel för henne att göra sin nattvandring utan den inledande lilla ritualen.
Först såg hon sig om i sovsalen där hon själv sov. Allt var tyst och stilla. Så tog hon på sig skorna och vandrade tyst som en skugga ut ur rummet och vidare genom huset. Hade det varit på klostret skulle hon rört sig genom novisernas salar och försäkrat sig om att allt var väl; kanske stannat till hos någon ung skyddsling gråtandes efter ett saknat hem, eller kanske hon skulle gett en reprimand till någon som inte befann sig i säng som de borde. Sedan skulle hon rört sig genom någon av de korridorer där systrarna eller bröderna hade sina celler, innan hon slutligen återvänt till sitt eget rum. Nu var natten omkring henne fylld av andra ljud och människor, men en halv livstids vana var svår att bryta och således gjorde Elarka sin nattvandring ändå.
Lågmälda röster samtalade bakom en dörr. Bakom en annan hördes en ljuv suck och knarrandet från en bädd – där skyndade abbedissan på stegen en smula, medan hon drog på smilbanden. Till sist fann hon den sovplats som hon halvt medvetet ämnat uppsöka när hon först gick ut i natten.
 |
 |
||
Eirik |
|
Eirik såg mer avslappnad ut i sömnen än hon hittills någonsin sett honom i vaket tillstånd. Det verkade som om Madras gåva av drömlös vila fungerade som avsett. Elarka steg på tysta fötter närmare bädden, rättade tankspritt till ljuset som brann på ett bord bredvid, och lyfte upp en av filtarna som glidit ned på golvet. Försiktigt vek hon den och lade den över bäddens fotända, gjorde piltecknet över den sovande mannen och rörde sig så tyst hon kunde mot dörren igen. Vid dörröppningen stannade hon till och såg tillbaka på honom.
Förr eller senare skulle drömmarna komma tillbaka, det visste hon. Nog många själar ärrade av kriget hade besökt Örnevall för att hon skulle veta hur mardrömmar lät. För den delen besöktes hon fortfarande själv ibland av minnen och drömmar från tiden innan klostret. Men inte just nu. Om den Förste var nådig skulle Madras gåva stanna och Eirik få en tid att börja läka sina sår. Förste och Ende, var barmhärtig, giv oss vila i natt – läpparna rörde sig knappt i bönen, och så stängde hon försiktigt dörren bakom sig.
 |
||
|
När den kortväxta kvinnan vände sig om i korridoren såg hon drakfågeln Sofia sitta på en stol och betrakta henne. Drakfågeln lyfte på ögonbrynen och såg menande mot dörren.
"Allt väl?"
"Allt är väl. Du behöver inte oroa dig för ditt löfte. Borde du inte sova nu?"
"Jag kunde säga samma till dig, moder."
Elarka drog på munnen igen. Hon gick vidare genom korridoren.
"Lönlöst att lära gamla hyndor sitta. Vi sover nog inte hela nätter varken du eller jag," svarade hon och kvävde en gäspning. "Men nu ska jag återvända till min varma bädd. Gå med Ljuset, Sofia. Sov gott."
Försjunken i tankar återvände hon till sin sovplats, kastade en sista blick på ljuset som brann i väggnischen, och slöt ögonen. Utanför väggarna var det snö och mörker, men här inne brann Ljuset i natten. Och våren hade kommit till världen.
För den som vill veta mer om vad Sofia tänkte om saken följer berättelsen Vaknatt.