Magister Gabriels reflektioner
Kristoffer Forslund, 2013-04-21, upplagd 2013-08
|
Magister Gabriel Magnamontanus, en kraftfull och högt betrodd magiker i Furstlig tjänst, tillfångatogs av Nyckelns väktare i Talvala hösten 1144 och följde mer eller mindre frivilligt med dem till Arosia. Där förklarade han sig villig att hjälpa de allierade med sina ansenliga kunskaper och insikter om Furstendömet och dess magi, och har tillbringat de senaste fem åren i husarrest på Lejonnästet.
I april 1149 fördes han därifrån till krigsådet på Hjortsnäs i sydvästra Högmark (Draksådd) för att bidra med sina kunskaper. Här möter vi honom på kvällen under en paus i det andra rådslaget. |
Månskenet kastades över snön och över trädtopparna. Från sin position på farstubron till den lilla jaktstugan undrade Gabriel förstrött över varför han inte kände någon doft från det kringliggande härlägrets kokeldar. “Vinden kommer från fel riktning, dumma dödlige,” viskade något av de små osynliga andeväsen som kringgärdade honom som malar, och som kanske livnärde sig på hans tankar och fantasier. En förmåga att se in i själen, och livnära sig på den, en avatarernas natur och begåvning...
Åsryggens topp som skansen på fartyget. Bakom honom fanns fortfarande rådslaget. Gabriel räknade till fyra kungligheter, i den mån något i storlek av ett hertigdöme verkligen kunde kallas ett kungarike. Samtidigt föraktade han dem kanske inte så mycket som han gjort, insåg magistern med viss förvåning. Det var nog Katarinas fel eller förtjänst, tänkte han. Vid sitt avhopp i Talvala hade Gabriel inte brytt sig särskilt mycket om vart han skulle hamna – ett magiskt laddat beslut sätter igång en magiskt laddad händelsekedja, och det var alltså inget att oroa sig över. De hade fört honom till Lejonnästet, änkedrottningens borg. Naturligtvis såg de honom som deras fånge snarare än en gäst eller en allierad. Inte förrän han börjat inse djupet av Katarinas egentliga natur och kapacitet hade Gabriel börjat dela deras uppfattning i den frågan, och vid den punkten var han motvilligt alltför imponerad för att grämas över sin situation.
Kanske är den här alliansen faktiskt ett värdigt uppsåt bortom något slags möjlighet till mekanisk botgöring, tänkte han. Det kan komma att bli möjligt att bygga något värdefullt i Thule, något civiliserat, annat än ett rike av lydiga tjänare inför den där vandöda tingesten i Svartstenstornet. Fursten är för stark, för kompetent, men kanske finns det här åtminstone några härskare som inte å sin sida är för svaga och odugliga. Då vore det å andra sidan användbart att få dem att lita på honom, att få dem benägna att lyssna och lära. Kvällen hade gått förvånansvärt väl i det hänseendet. Någon knekt hade nästan brusat upp och förlorat kontrollen när Gabriel i förbifarten nämnt – inte utan viss stolthet, för ett djärvt arbete väl utfört – hur han varit den som planlagt och utfört mycket av den magiska belägringen av Geda. Väl disciplinerad soldat dock; mannen hade hållit sin ilska i schack och riktat den åt andra håll. Hade han kunnat vara lika återhållsam ifall han förstått hur mycket njutning hans ilska och vanmakt skänkt Gabriel? Frågor, så många frågor, och så många individer att – bildligt eller i bästa fall även bokstavligt – smaka på.
Fem års avskildhet är en lång tid, även i en stimulerande miljö, tänkte Gabriel. Ifall jag kan få dem att acceptera min person som något de inte med självklarhet utmanar, då kommer Katarina att vara mer benägen att våga använda mig utåt – hon kommer att lyssna till deras åsikter. Då återkommer möjligheten att bedriva krigföring, att åter få känna den vänstra vägens spänningar och styrkor, på den här sidan. Gabriel hade spekulerat vilt inför den säregna alvmannen, runmagikern och de kungliga, kring hur han skulle vilja besvärja den märkliga artefakt de namngav sitt sällskap efter, för att längs hemliga vägar åsamka Furstens planer så mycket skada som möjligt. Alven – Helcaril – var högst tilltalande att vila ögonen på, och tycktes dessutom hålla tillbaka något slags känsla som också den lockade Gabriel – den omtalade härsklystnaden? Möjligheter torde dyka upp att få erbjuda dem sina tjänster mer tydligt. Det skulle visserligen innebära en ökad exponering, risk – Furstens folk hade redan sänt flera mördare efter magisterns huvud, och utanför de skyddande slottsmurarna och säkerhetsrutinerna, även tänkta för att skydda borgsfolket från Gabriel själv – var den faran onekligen större...
Sedan var där den säregna, säregna intensiva varelsen som sade sig kunna förnimma Gabriels känslor, likaväl som de hos andra på platsen, däribland alvmannens och det där patraskets som Gabriel senast sett som dräng åt Sarian i Furstendömet... Eirik, kanske han hette? Oviktigt. Kvinnan kunde tydligen länka samman tänkande varelsers inre, och hade erbjudit honom att få ta del av hennes upplevelse av välvilja, omtanke, samvetsömnad... alla dessa ting som Gabriel visste att frambesvärja i andra med magiska tvångsmedel, men själv bara förnam otydligt eller inte alls. Maktmedel också dessa, men möjligen även viktiga nycklar för att passera vissa magiska portar. Tanken frestade – ibland måste man tillfälligt göra sig svag för att därefter kunna bli ännu starkare, men han var ändå inte övertygad om att detta var den väg till makt som det Högsta stakat ut åt honom.
Att dela känslomässiga och kroppsliga förnimmelser dessutom... en sådan otrolig begåvning att besitta, tänkte Gabriel. Ifall han hade den, vad kunde han inte göra, både i att bemästra andra och i att njuta av dem, till kropp såväl som själ? Detta var givetvis varför änkedrottningen hade hållit den märkliga kvinnan så långt borta från honom under tiden på Lejonnästet, när han bara skymtat henne avlägset från gallerierna där han brukat sitta och betrakta besökares samtal.
Magistern noterade bakom sig hur ett par personer kommit ut på verandan och samtalade lågmält en bit bort. Ingen av hans vaktande soldater dock. För första gången på fem års tid var Gabriel ensam någonstans där främlingar skulle kunna komma åt honom. Flera av de närvarande hade under de gångna dagarna varit i kontakt med Furstliga magiker, inte minst det där alvspöket som frisatts ur sin magiska fångenskap när Nyckeln renades, och som sedan tagit sig nytt kött, liksom nytt kött till sitt vidunder till drake. Vem som helst av de nyanlända skulle ha kunnat bära dolda men tvingande magiska instruktioner att sätta stål i avhopparens rygg vid ett sådant här tillfälle, eller kunde kanske rentav vara någon helt annan egentligen, bara iklädda ett för alliansen välbekant skinn. Gabriel skulle behöva återgå till en långt mer försiktigt och planerande livsföring ifall de lät honom också fortsatt lämna Lejonnästet i syften likt detta, att bära mer av värjande förtrollningar, att vara mer vaksam på vart han gick och med vem i sällskap. Att återigen vara en varg bland vargar snarare än en katt i ett hönshus. Ett pris värt att betala? Möjligen. Magistern log för sig själv och återvände in till rådslaget.
