| Ärkepatriark |
| Olaus |
Theo Axner
Henrik Hoffström
Med hjälp, idéer och inspiration av
| Alliansen | Furstendömet |
| Lennart Hamnelid |
Carl-Fredrik Andersson |
| Evelina Kjellberg |
Kristoffer Forslund |
|
Sara Lilja |
Anders Törlind |
| Camilla Mörn |
Martin Zetterman |
|
Daniel Staberg |
Helena Ängebrink |
|
Jessica Ström |
|
|
Jon Thorvaldson |
|
|
Markus Waltersten |
|
| Daniel Wisen |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen från början av augusti till början av september 1142. För tidigare händelser, se:
Efter att vädret i juni och juli varit varmt, soligt och torrt började det snabbt bli kallare och fuktigare i början av augusti. Det var inte samma ihållande regnperiod som under våren, men det blev ofta regn eller dimma och det blev snabbt kyligt och rått. Det såg ut att bli en tidig höst.
|
|
||
|
Den 1 augusti, några dagar före att kättingen lades, seglade ärkepatriark Olaus Ivari oanmäld in i Geda med bara ett litet följe. Patriarken hade hittills inte setts i Geda sedan i vintras, då han drog sig tillbaka till sin borg Almaresund efter att mötet med Nidvinter vid Väktarnatten allvarligt brutit ned hans hälsa.
Nu tycktes den vithårige patriarken emellertid pigg om än bräcklig. Han förklarade för kungen och hans hövitsmän att han inte ansåg sig vara till mycken krigisk nytta och därför lämnat försvaret av Almaresund till sin hird och dess hövitsman, riddar Magnus Arnvidsson Horn. Däremot hade han för avsikt att ta nya tag med sitt verkliga värv och från och med nästa dag hålla mässa varje dag för Gedas inbyggare och försvarare i Ljusets tempel.
Ärkepatriarkens första mässa var efterlängtad och blev mycket välbesökt - Templet var överfyllt av folk. Ett par smärre incidenter tillstötte - i slutet av mässan greps ett par lösdrivare som försökt skära loss ett stycke av gobelängerna långt bak i salen. Stadsvakten kände inte igen dem, misstänkte att de kunde vara spioner och har överlämnat dem till stadsfanans hövitsman Arve Erngilsson Oxe för vidare förhör.
I slutet av juli och början av augusti hade ett viktigt stycke territorium erövrats öster om Geda, som nu var helt omringat. Problemet för belägringarna var att detta stora område var svagt befäst och sårbart för motattacker. En stor andel av belägringsarmén behövde därför hållas stridsklar där medan läger, befästningar, skyddande diken och barrikader upprättades mellan nordöstra lägret och stranden. Dessutom behövdes utposter med kastmaskiner och annat vid stranden för att skydda kättingen och gardera mot attacker sjövägen. Allt det här skulle naturligtvis komma att ta ett tag, och ännu i slutet av augusti är östra sektorn den svagast befästa och skyddade i belägringsringen.
Första steget blev att snabbt resa en utpost med stockpalissad omkring fästet för kättingen på östra stranden. Själva fästet skulle med tiden komma att förstärkas av ingenjörerna, men det var inte genomförbart omedelbart pga brist på nödvändigt material. Ett utkikstorn restes också ett stycke söderut.
I början av månaden lyckades de Allierade dock forcera den ännu ofärdiga blockaden - en gång, och inte gratis.
 |
||||
|
Bara ett par dagar efter att de Furstliga dragit sin kätting över Gedaviken begav sig en grupp av de Fria Skepparna som befunnit sig i Draakhem, med deras hövitsman riddar Sulmari Aarvasti i spetsen, till Spegelhamn för att lägga fram en djärv plan: bryta igenom blockaden snabbt innan de Furstliga hunnit befästa den ordentligt, och så få in åtminstone en sändning förnödenheter eller annat väsentligt i staden.
Sunnanslätts riksföreståndare, Theoderik Skiöld, råkade befinna sig i Spegelhamn och tog emot kaparna; med honom var också ingen mindre än kronprinsessan Adriana av Gedanien, som kort tidigare rest till Sunnanslätt för att se hur dvärgsmeden Tirlaugs arbete fortgår. Båda gav entusiastiskt sitt stöd för planen, och Sulmari påpekade att man måste smida medan järnet är varmt: inom bara några dagar till kommer de Furstliga att ha befäst sina positioner så starkt att det blir omöjligt att klara ett anfall utan en mycket större styrka.
Även Spegelhamns borgmästare och råd invigdes snabbt i planen och stödde den: de har flera tungt lastade proviantskepp redo att skeppas över till Geda. Riksföreståndaren och borgarna rustade gemensamt ett följeskepp med soldater ur Spegelhamns slottsfänika och stadens milis.
Nästa natt, som till all lycka var mörk, dimmig och månlös, rodde kaparna i ett par långskepp och ett dussin mindre långbåtar mot Geda följda på avstånd av de sunnanslättska skeppen. Styrkan räknade omkring 160 kapare och 40 sunnanslättska soldater.
På vägen stötte de på ett av de Furstetrogna piratskepp som patrullerar vattnen, men de lyckades övermanna och ta skeppet utan att något larm slagits.
Viken är som bekant rätt bred och öppen, men på västra sidan är den sedan länge väl befäst och försedd med kastmaskiner och starka utposter. Man blev tvungen att hålla sig nära den än så länge svagt befästa och bevakade östra stranden.
Första anhalten blev ett utkikstorn som de Furstliga rest och bemannat ett bra stycke söder om kättingposten. Ett skeppslag sattes i land utom synhåll, smög upp till tornet landvägen i skydd av mörkret och dimman och lyckades övermanna garnisonen utan att de hann slå larm. Snabbt och tyst rodde kaparna vidare mot kättingen.
Runtom östra fästet för kättingen hade de Furstliga rest en än så länge hastigt improviserad utpost med en stockpalissad, bemannad av ett par dussin orcher. Tack vare dimman och mörkret - och att man lyckades slå ut vakttornet och patrullskeppet - lyckades angriparna ta sig nära utposten innan de blev upptäckta. Utposten stormades med änterhakar och stormstegar och efter en hård men kort strid (ett dussintal kapare och sunnanslättare stupade, och minst trettio sårades) utplånades garnisonen, men den här gången kunde man inte hindra att larmet gick. Nu gällde det att handla snabbt.
Som man misstänkte var själva kättingfästet inte särskilt starkt befäst ännu och man lyckades ganska snabbt gräva upp och lossa det. Det fanns inte tid till att försöka sabotera det mer permanent, men man lyckades åtminstone öppna en passage vid nog att få in proviantskeppen igenom. Signalen gick och proviantskeppen seglade snabbt in, eskorterade av några av kaparnas båtar.
Strax innanför kättingen visade det sig att de Furstliga gillrat en fälla. Några av de vandöda, som tydligen stått gömda i strandkanten, började klänga sig fast i följebåtarna och försöka ta sig upp i dem. Ytterligare några båtar tvingades ta sig in för att understödja kamraterna, men snart hade man lyckats övermanna de fåtaliga vandöda.
När proviantskeppen med eskort seglade in i Gedas hamn hälsades de entusiastiskt av de vaktposter och andra som var vakna. Hövitsmannen i hamnen lät snabbt samla och rusta de skepp och kastmaskiner som fanns att tillgå för att undsätta kaparna inför den oundvikliga Furstliga motattacken.
Den hade under tiden börjat bli verklighet. Långskepp och katapulter gjordes redo på västsidan och åtskilliga hundra fotsoldater avancerade från lägren österut. Värst var dock att järndraken snart lösgjorde sig ur dimman. Den spydde sin brinnande olja över kaparna och förvandlade flera av deras båtar till flytande bål. Det gedanska sjöutfallet distraherade de Furstliga nog för att låta runt hälften av kaparbåtarna rädda sig, de flesta söderut men ett par in i Geda i stället. De Furstliga drev in de brinnande, ännu flytande båtarna i hamnen och de hann sätta fyr på ett skepp till innan man lyckats släcka dem.
För kaparnas del måste attacken räknas som en Pyrrhusseger - åtminstone hälften av styrkan som deltog är stupade eller saknade, och de Furstliga kommer snart att ha reparerat kedjan och förstärkt blockaden så att en upprepning kommer att bli omöjlig. Men för Gedas räkning är det hela inte obetydligt. Införseln av proviant har förlängt tiden staden kan hålla ut och, fr a, hålla sina styrkor stridsdugliga. Med på skeppen fanns också en del stridsutrustning och dessutom en hel del ved, något som det annars varit på väg att bli brist på.
 |
||
|
Under resten av månaden fortsatte de Furstliga, som sagt, att befästa östra sektorn. Det gick långsamt framåt då försvararna naturligtvis gjorde vad de kunde för att störa arbetet, inte minst med oregelbundna utfall från Östra Porten (tills man grävt ned sig närmare porten har det ännu inte gått att, som med de andra portarna, effektivt blockera den med katapultstenar). Så småningom hade belägrarna dock fått upp ett anständigt befäst femte läger, ett antal befästa utposter och ett antal skyddande diken, vallar och barrikader även på östsidan. Det tidigare yttersta östra lägret, nordost om staden, verkade överges eller åtminstone nedrustas. Kättingen över Gedavikens inlopp befästes efter den första forceringen nu snabbt mycket starkt.
Ett stycke in i augusti fick belägringsarmén förstärkning: ett stort och ökänt fritt kompani från kontinenten under riddar Galienne-sans-Pitie, som tidigare i år gästat Slagbjörnsorden, hade nu sökt sig till Thule i hopp om sold och fr a rikligt byte. En överenskommelse hade nåtts med Slagbjörnsriddarna och kompaniet hade skeppats över till norra Gedanien i början av månaden. De anslöt sig till belägringsarmén under de närmaste veckorna. Kompaniet utgjordes av en blandning av tungt pansrade ryttare och fotgångare från Merovia, Altirien och nordalmadianska furstendömen, altiriska långbågskyttar och lätta trupper från bergiga gränsriken.
Och under tiden fortsatte det ursinniga bombardemanget av murarna omkring Västra Porten. Det följde i princip tidigare mönster: jämn och kontinuerlig beskjutning av jätteslungorna så ofta vädret tillät, punkterat med perioder av intensivt bombardemang från de mindre pjäserna, på nätterna ofta brandprojektiler som slungades över murarna. Med oregelbundna mellanrum slungade också draken sin eld och spred skräck omkring sig. Medan beskjutningen pågår har belägrarna fortsatt att slänga upp försvarsdiken som sakta kryper närmare murarna, och i de Furstliga lägren verkar omfattande byggnationer pågå - antagligen av murbräckor, belägringstorn och liknande.
Under veckornas gång började murarna visa tydliga tecken på försvagning trots att man gjorde vad man kunde för att reparera och förstärka dem. I mitten av månaden slogs den första verkliga bräschen upp, ett stenkast söder om Västra Porten. Ett första stormanlopp mot bräschen slogs tillbaka utan svårighet, men det var uppenbart att belägrarna inte satsade i närheten av sin fulla styrka på det - de tänkte inte riskera en fullskalig stormning förrän de försvagat murarna betydligt mer.
Under ledning av dvärgarna, som är väl förfarna i försvarsstrid i trånga utrymmen, har Gedaborna satt igång att förbereda innerförsvar bakom de punkter där fler bräscher troligtvis kan uppstå, och reträttvägar genom stadsbebyggelsen försedda med fällor och bakhållsplatser har förberetts för alla eventualiteter. Försvarsvapen och -utrustning av olika slag har förberetts och beredskapen stärkts.
Trots att det torra vädret upphört har flera eldsvådor drabbat staden även under augusti, och flera bland försvararna har börjat misstänka att åtminstone en del av bränderna varit anlagda. Inga mordbrännare har dock tagits på bar gärning ännu. Borgarna har ytterligare förstärkt brandvakten, som nu är fördubblad gentemot sin vanliga bemanning.
Mot slutet av månaden inträffade en eldsvåda som kunnat bli fullständigt katastrofal. Dörrarna till ett av förrådsmagasinen i östra delen av stad hade fattat eld, men elden upptäcktes och släcktes innan den hunnit ställa till någon skada. De som ansvarat för den har tagits in för förhör för att utreda om de visat brottslig oaktsamhet - själva har de ihärdigt svurit sig fria.
Under augusti fortsatte Alliansens förberedelser för undsättningen av Geda. De arosiska styrkorna var i det närmaste redo att marschera redan i början av månaden, medan Sunnanslätt hade drabbats av förseningar - fr a hade de skeppslaster med landsknektar man värvat via Tingsvide och Halbeck försenats upprepade gånger. Det ryktades att Furstliga ränker kunde ligga bakom åtminstone en del av svårigheterna.
Förseningarna beredde de allierade mycket bryderi särskilt när de Furstliga just helt lyckats skära av Geda och stadens livslängd nu blivit tydligt begränsad. De Fria Skepparnas insats köpte dock staden ytterligare några veckor, vilket Alliansen tacksamt utnyttjade till att förbereda undsättningen noggrannare.
I slutet av augusti skedde en del märkvärdiga ting i närheten av byn Vitehög i västra Arosia, där det berömda krigsrådet hållits tre år tidigare. Nyckelns Väktare genomförde en expedition dit i för de flesta än så länge okända ärenden, men gensköts av en liten Furstlig styrka som spårat dem dit. En häftig strid utbröt omkring värdshuset Jakthornet nära Vitehög, men trots att allt såg mörkt ut räddades Väktarna och de Furstliga slog till reträtt. Enligt lokala rykten ska kung Vite, sagokungen som ligger begravd i närheten, ha kommit till Väktarnas undsättning.
Tidigare lajv: Jakthornet
I början av september, kort efter ovannämnda händelser, samlas slutligen Alliansens ledare på Lejonnästet i Arosia för ett sista krigsråd. Geda måste undsättas snart, för tiden är knapp...
...och där gör vi halt för ögonblicket.
De fortsatta händelserna kommer att bli minst sagt dramatiska, och för att låta så många som möjligt följa med "på nära håll" i det som händer kommer vi att starta nya mailinglistor för de olika större grupperingarna: en eller två för de Furstliga styrkorna, en för Gedas försvarare och en för den Allierade undsättningen, där händelserna kommer att rapporteras fortlöpande. Om du är intresserad av detta, eller av att hjälpa till med planeringen på ett eller annat sätt, så skicka ett mail tillTheo.
Fortsättning: Nyhetsbrev VIII (början av september 1142)