Theo Axner
Med hjälp, idéer och inspiration av
|
Henrik Hoffström |
|
|
|
|
|
Daniel Staberg |
|
Anders Törlind |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under sommaren och hösten 1141. För händelserna fram till vintern 1140-41 hänvisas till översiktsartikeln ”Krigsförloppet i stort” och den mer ingående ”Alliansen inför Ljusets År 1141”; händelserna fram till april 1141 beskrivs i Nyhetsbrev I och fram till mitten av maj i Nyhetsbrev II.
Det är också främst de jordnära, öppna krigshändelserna som behandlas. Viktiga skeenden är också i rörelse på de mer övernaturliga områdena, men deras följder är ännu inte synliga och de kommer att tas upp för sig längre fram.
Den 11 maj höll den allierade belägringshären sitt segerintåg i Draakhem. Staden hade erövrats med storm efter en flera månader lång belägring, men de Furstliga höll ännu slottet. Det skulle bli en hård nöt att knäcka. Och i Sunnanslätt härjade en stor Furstlig armé ledd av general Voorlaugr, nu tätt skuggad av en mindre allierad styrka under Henricus Ioanni, den stridbare patriarken av Spegelhamn.
Till mångas förvåning hade de Furstligas befälhavare på Draakhems slott, Crépin de Veeres, låtit erbjuda dagtingan. Om ingen undsättning skulle ha kommit inom en månads tid skulle han ge upp slottet, utan strid, i utbyte mot fritt avtåg för sig och sina män
Krigsråd hölls i all hast. Det var inte många som trodde att de Veeres’ förslag var uppriktigt menat, men man fann ändå för gott att gå in på förslaget – båda sidor var betjänta av en tidsfrist. Efter ett visst parlamenterande vid slottets murar kom man överens om att slottet skulle lämnas över om fyra veckor om ingen undsättning kommit; garnisonen skulle få fritt avtåg men eventuella gedanska förrädare som vistades i slottet skulle lämnas över med det.
Nu gällde det att sätta den plötsligt överflödigt stora belägringsarmén – efter stormningen räknade den ännu närmare 5 500 stridande – till bättre nytta. Att ha så mycket folk liggande stilla vid Draakhem i månader hade varit ohyggligt kostsamt och krävt en stor och sårbar apparat av proviantskeppningar.
Den här gången gick det ganska snabbt att komma till beslut. En styrka om knappt 1 000 man skulle stanna i Draakhem och belägra slottet – många nog för att avskräcka från improviserade undsättningsförsök. Resten av hären skulle skeppas ombord och gå till sjöss; av dessa skulle några hundraden stanna till sjöss och förstärka flottan, medan återstoden – omkring 4 000 man – skulle skeppas ned till Långviken och landstiga i Sunnanslätt.
Belägringsstyrkan kom till huvuddelen att utgöras av folk från Högmark – stads- och bergslagskontingenterna med sina krigsmaskiner, samt ungefär hälften av bondesoldaterna – och Gedanien – Gedas kontingent och en del frälsetrupper. Greve Vilhelm Draakwinge fick det formella befälet över belägringen av sitt eget slott.
Under den närmast följande veckan rådde en febril aktivitet med ivägskeppningen av styrkorna.
Under tiden cirklade de två härarna i Sunnanslätt runt varandra; den nästan tredubbelt starkare Furstliga armén under Voorlaugr sträckte sig gång på gång efter den lilla, snabba allierade styrkan som en hund slår efter en fluga. Ständiga störräder och skärmytslingar utspelades mellan de båda härsmakternas spejare och förtrupper, utan att de Furstliga lyckades få sin svagare fiende på kornet.
En gång blev det mycket nära ögat. De allierade blev kringrända och nästintill omringade av de Furstligas lätta trupper och intog en försvarsställning för att slå tillbaka anfallet, när de alviska spejarna återvände med budet att fiendens huvudstyrka var på väg i ilmarsch, och mycket närmare än man trott. De allierade lyckades slå och skjuta sig ut och utkämpade en stridande reträtt tills de satt sig i säkerhet. Det skedde inte utan kostnad – flera riddare och många okända krigare stupade under träffningen – men de tog minst lika många av de Furstliga med sig.
De Furstliga provade nu på en ny metod: de lät sända bud med utmaningar till strid, och hotade att annars döda de fångar de tagit under sin plundring av landet. Det var en svår utmaning att svälja för de allierade riddarna, men patriark Henricus var benhård: en strid på de Furstligas villkor vore ett säkert nederlag och skulle inte rädda en enda fånge.
De Furstliga började nu retirera söderut, tillbaka mot Gotmar men på nya – och oplundrade – vägar. De allierade följde dem i spåren, ett spår som nu varje dag kantades av några dräpta bönder och andra fångar. Mot slutet av maj närmade sig de Furstliga Långviken – den vik som bildade en del av gränsen mellan Sunnanslätt och Gotmar – ännu med fienden i hälarna. Där väntade emellertid en mindre angenäm överraskning: en allierad här om över 4 000 man stod i stark försvarsställning vid vikens västra ände och blockerade den enklaste vägen till Gotmar.
Under den föregående veckan hade stora delar av den allierade flottan seglat in i Långviken och landstigit. Den arosiska Skeppsfänikan hade snabbt överfallit och förstört vad Furstliga depåer som återstod vid stränderna. En ”diplomatisk” beskickning med Skeppsfänikans hövitsman, riddar Dag Röde, i spetsen hade tillsänts drottning Ulvhild med en skarpt hållen förlaring av planerna och varning för att lägga hinder i vägen. Drottningen visade sig oväntat samarbetsvillig, även om hon uttryckte bittert missnöje med att på detta sätt ställas inför fullbordat faktum. Hon hade inget att invända mot att slippa att än en gång agera värdinna åt de Furstliga.
De allierade hade nu fritt herravälde över Långviken. De Furstetrogna galärerna och piraterna vågade sig inte på att försöka utmana dem utan nöjde sig med att härja längs Sunnanslätts och det fria Gedaniens kuster.
Den Furstliga fältarmén i Sunnanslätt, som ännu inte kände till flottan i Långviken, såg snabbt över sina möjligheter. De två allierade fältarméerna var var och en mindre än den Furstliga, och även sammantagna var deras övertag i antal ganska obetydligt. Dessutom var de allierades bästa trupper med all sannolikhet utspridda på båda härarna.
Voorlaugr gjorde först upp en djärv plan. En eftertrupp – kanske upp till 1 000 man – skulle ta upp försvarspositioner och hålla stånd mot den förföljande allierade armén medan huvudstyrkan genomförde en ilmarsch – antingen för att överraskande anfalla den större allierade hären, eller göra en lång kringgående rörelse ner i Gotmar
Men bäst som planerna gjordes klara att verkställas upptäckte de Furstligas spanare att Långviken var full av allierade skepp. Det vore med andra ord föga vunnet på att slå eller manövrera sig tillbaka in i Gotmar – det skulle ändå bli minst sagt besvärligt att skeppa sig därifrån. Voorlaugr lät göra helt om och marscherade abrupt norrut.
I Draakhem väntade belägrarna otåligt. Dagen då slottet skulle ges upp närmade sig och ingen undsättning hade synts till. Däremot hade de Furstetrogna piraterna blivit allt fräckare och mer besvärliga, och deras ständiga räder kring kusterna och försörjningslederna började bli bekymmersamma.
I slutet av maj och början av juni nådde dessa störningar något av en höjdpunkt. Förutom att försöka överfalla transportskepp – vilket lyckades då och då, även om de för det mesta var tillräckligt väl försvarade – gjorde sjörövarna flera brutala strandhugg längs Sunnanslätts nordöstra kust. Medan sunnanslättarna gjorde vad de kunde för att stärka beredskapen och försvara kusten anade belägrarna i Draakhem ugglor i mossen; det vore typiskt för de Furstliga att iscensätta något dylikt som en avledande manöver. I samarbete med det folk man hade på det gedanska fastlandet skärpte man vakthållningen norrut.
Och mycket riktigt: natten till den 8 juni kom en rad långbåtar tyst seglande söderut från Norholmen, till synes lastade med tungt rustade krigare. De allierades vaksamhet betalade sig och man kunde göra sig beredda på det kommande anfallet genom att flytta folk och krigsmaskiner till vad som återstod av befästningsverken på nordsidan.
Anfallet kom i gryningen. Stormstyrkan visade sig vara mindre än väntat: ett par hundra tungt beväpnade orcher, anförda av en handfull krigare ur Furstens fruktade hird, Domedagsgardet, skräckinjagande utstyrda i groteskt dekorerade rustningar. Anfallsstyrkan inte var stor nog att verkligen försöka inta staden; antagligen var tanken att överraska de allierade och antingen störta dem i panik eller åtminstone vinna tid till att tillåta slottsgarnisonen att göra en utbrytning och rädda sig ut ur staden. Men man var beredda; garnisonen försökte ett utfall samtidigt, men det slogs tillbaka.
Striden på resterna av murarna på nordsidan blev hård och de Furstliga var faktiskt nära att bryta igenom på ett par ställen – Domedagsgardisterna stred som demoner – men till slut gav de vika, avbröt anfallet och slog till reträtt; antagligen hade de fått reda på att utfallet misslyckats.
Undsättningen hade misslyckats och belägrarna började äntligen skönja slutet på kampen. Det misslyckade försöket måste ha gjort slut på det mesta av vad som återstod av försvararnas stridsmoral. Men skulle de Veeres hålla sitt ord och lämna över slottet, eller skulle man bli tvingade till en kostsam och blodig stormning? Missmodigt lutade de allierade åt det senare.
På morgonen den 8 juni stod de allierade framför portarna och väntade på att den Furstlige befälhavaren skulle antingen komma ut eller, troligare, uppenbara sig på bröstvärnet och uttala sitt trots. Men ingendera hände. Inte en själ syntes till. Flera timmar gick och belägrarna blev allt oroligare. Till slut, fram på eftermiddagen, uppträdde en liten grupp officerare under vit flagg och begärde att få tala med de allierades ledare. De Veeres var inte bland dem.
Greve Vilhelm lät dem komma ut, obeväpnade, och hörde vad de hade att säga. Deras ledare, en kapten Elise Ulfstand, förklarade att de ville hedra den överenskommelse som slutits och lämna över slottet.
”Överste de Veeres ville bryta överenskommelsen och hålla slottet in i det sista,” muttrade hon, ”men han har inte befälet längre. Undsättningen kom och misslyckades. Vi såg ingen mening i att dö allihop till ingen nytta. Ge oss fritt avtåg och ett skepp att segla söderut på, så är slottet ert.”
Efter en snabb överläggning godtogs kapitulationen. I fulla vapen och under trumvirvlar marscherade de trådslitna resterna av den Furstliga garnisonen ut genom portarna och ned till hamnen, där de fick gå ombord på ett skepp till Halbeck – de hade begripligt nog inget större intresse av att återvända till Furstendömet. De ledande gedanska högförrädarna i Draakhem, herr Erik Draakwinge och Rikhild Enriksdotter guldsmed, som båda uppehållit sig i slottet, lämnades över och fängslades. Vid en snabb genomsökning av slottet hittades de Veeres död, uppenbarligen mördad, tillsammans med några andra officerare – däribland tre rödklädda signiferi - och soldater. Myteriet hade besparat de allierade ytterligare månader av belägring och en blodig stormning.
Under tiden hade Voorlaugrs expeditionsarmé i Sunnanslätt, som funnit sig avskurna från Gotmar, vänt om och gått norrut. De gick förbi Örnevall och plundrade vad de kom över på landsbygden, men bytet blev magert – vägen gick genom greve Birger Sol och Månes ägor, och han hade redan låtit skala av och tömma sina egna domäner för att inte låta fienden leva på landet.
Den 12 juni gick de Furstliga över gränsen till Arosia och började rycka norrut på vägen genom Tolvmilaskogen mot de ockuperade bergslagerna i norra delarna av riket. Ingen arosisk här sökte blockera deras inmarsch i landet.
Arosierna hade förvisso skrapat ihop en ny här av de reserver som fanns kvar i riket – närmare 1 000 man, anförda av prins Vilhelm Ladislaus Svärd. De hade också fått förstärkning av de omkring sexhundra dvärgkrigare som till slut anlänt från Steinheim. Men man ansåg sig alltför fåtaliga för att försöka hejda de Furstliga på öppen mark. I stället beslöt man att försöka fånga dem i ett bakhåll under marschen genom Tolvmilaskogen. Här fick man på nytt hjälp av alverna, som sände ett par hundra dödliga skyttar till hjälp.
Några dagar efter att de Furstliga passerat gränsen upptäckte deras spejare en bråte som blockerade vägen. Bråten verkade vara försvarad; kanske ett par hundra bondesoldater trängdes bakom den. Okänt om fler gömde sig i skogen på endera eller båda sidor om vägen.
Det var dåliga nyheter men inte oväntade. Voorlaugr hade räknat med minst ett större bakhållsförsök under återmarschen, och det här såg ut som ett troligt tillfälle för det. Att forcera en försvarad bråte i skogsterräng var drygt nog och kunde leda till rejält manfall. Fanns det sedan fler fiender gömda i skogen kunde det bli riktigt besvärligt. Och bakhåll eller ej; blev man tillräckligt sinkade vid bråten fanns det risk att Henricus Ioannis snabbare här hann upp. Fångade vid en bråte i skogen skulle de Furstligas överlägsenhet i antal vara till föga nytta.
Alltså gällde det att handla snabbt. Bråten måste stormas; det var enda vägen vidare om man inte skulle ut på de smalaste skogsstigar och verkligen be om ett förödande bakhåll. Och väl förbi den var det bara ett par dagsmarscher till Aagrans bergslag och säkerhet. Voorlaugr och hans stab gjorde i all hast upp en stridsplan. Spejarna – vargryttare och vildmän – skulle först skickas ut i skogen på sidorna om vägen för att spana efter gömda fiender. Under tiden skulle huvudstyrkan rycka fram på vägen. Förtruppen – Svartstenslegionen och veteranerna ur Östra Legionen – skulle storma bråten; orcherna och vättarna skulle försöka ta sig runt bråten genom skogen, alternativt anfalla eventuella fiender som gömde sig där. Resten av legionärerna skulle förstärka där det behövdes; göra motattacker åt sidorna i händelse av bakhåll och annars förstärka stormningen. Kavalleriet – utom vargryttarna – och de rätt fåtaliga armborstskyttarna fick bilda eftertrupp som skydd mot förföljarna.
Mycket riktigt doldes det mer än vad som mötte ögat. I skogen på västra sidan om bråten gömde sig dvärgkrigarna, på östra sidan alverna sida vid sida med arosiska avsuttna riddare och fotfolk. Alverna och de arosiska skogsbönderna hade gillrat fällor i skogen längs vägen, vilket sinkade de Furstliga spejarnas framryckning rejält. När stormkolonnerna närmade sig bråten slogs de först tillbaka under ett dödligt hagel av pilar och skäktor från tre håll – dvärgarna hade dessutom monterat upp ett par av sina spjutslungare bakom bråten – men legionärerna bildade sköldpaddsformering och ryckte framåt på nytt. Medan de stångade mot bråten utbröt en serie korta men blodiga strider i skogsbrynen på båda sidor, när kompanier och bataljoner av orcher, vättar och legionärer föll ut på flankerna för att anfalla skyttarna i skogen, slogs tillbaka i den ovana terrängen – speciellt alverna fredade sig utan problem i den täta skogen – föll tillbaka, återsamlade sig och anföll på nytt. Anfallna från tre håll led de Furstliga tunga förluster men gjorde så gott bruk de kunde av sitt massiva numerära övertag. Vargryttarna snodde runt mellan skogsdungarna och försökte utflankera dvärgarna och alverna; det kom de inte riktigt åt men försöken tvingade de allierade att dra tillbaka sina ”flyglar” för att inte bli kringrända, vilket i sin tur minskade pressen på de Furstligas mitt. Några gånger bröt enstaka legionärer igenom vid bråten, men arosierna kämpade med förtvivlans mod och slöt leden på nytt. Prins Vilhelm hade nu själv anslutit sig till bönderna som försvarade bråten och kämpade i deras mitt.
Striden – eller striderna - rasade på i ryckiga omgångar utan att se ut att nå något avgörande, då Voorlaugr nåddes av budet att patriark Henricus’ ryttararmé var i antågande. Nu var det ingen tid att förlora. Eftertruppen befalldes att hålla dem på avstånd så länge som möjligt och sedan rida i kapp; all kraft koncentrerades till att bryta igenom vid bråten. Voorlaugr gick nu själv i spetsen för anfallet med svärdet Smärta draget. Striden förblev hård och desperat, men till slut måste arosierna vika. De flydde åt båda sidor in i skogen medan de Furstliga kolonnerna vällde över bråten och vidare norrut längs vägen; striderna i skogen fortsatte på sidorna tills huvudstyrkan och det de fick med sig av trosståget räddat sig över. Flanktrupperna föll tillbaka mot vägen och retirerade norrut, nu rejält decimerade.
När de allierade riddarna och svennerna i täten för Henricus’ här kom stormande kort därefter satte den Furstliga eftertruppen, som lämnats kvar för att hålla dem stångna, upp ett bistert motstånd – de trodde sig inte ha någon nåd att vänta. Efter en hård och kaotisk ryttarstrid längs vägen hotades eftertruppen att bli omringade; de av de Furstliga ryttarna som kunde bröt sig ut och galopperade norrut längs vägen. Armborstskyttarna till fots, och de ryttare som kastats av, hade inte samma tur; de omringades och nedgjordes nära på till sista man.
Den Furstliga huvudstyrkan hade hunnit undan. Kvar på vägen och i skogsdungarna låg över tusentalet sårade eller döda Furstliga soldater – sida vid sida med ett par hundra allierade.
När Voorlaugrs armé till slut räddade sig in i Aagrans bergslag ett par dagar senare var den fortfarande intakt och i god ordning, men den hade tagit avsevärda förluster, inte bara i bråtstriden utan även under den ständiga åderlåtning som de tidigare marscherna medfört. Omkring en tredjedel av hären hade gått åt under fälttåget. Furstens underskattning av sina fiender hade visat sig kostsam.
Midsommaren firades i de Norra Kungarikena under muntrare festligheter än på länge. De segrar alliansen vunnit under våren och försommaren, efter att allt sett som svartast ut, gjorde mycket för att stärka modet och beslutsamheten inför framtiden.
Givetvis, konstaterade rikenas härskare, var segern långtifrån vunnen. Fursten stod ännu stark, och hans här hade ställt till med svår skada i Sunnanslätt – i den meningen hade plundringståget fyllt sin funktion, det snöpliga återtåget till trots. Men viktiga framgångar hade vunnits. Draakhem var återerövrat och Almarsjön helt i alliansens händer på nytt. Och fienden hade fått en skarp varning för att i fortsättningen underskatta alliansen. Viktigast av allt var kanske den moraliska effekten – trots allt ont Sunnanslätt och Gedanien fått lida under året framstod de allierade tydligt som den här rondens segrare. Nu var frågan bara vad Fursten skulle svara med…
Motdraget uteblev dock till att börja med. De Furstliga tycktes nöja sig med att slicka sina sår och koncentrera sig på att reparera sina förluster och konsolidera sina ockuperade områden. Det var också tur, för de allierade var tvungna att så snart de kunde undvaras skicka hem det mesta av sina kostsamma inhyrda skepp och krigsfolk. Under sensommaren och hösten gick man åter i försvarsställning.
Mycket av de allierades ansträngningar under resten av året gick till att dels reparera de ekonomiska skadorna – särskilt Sunnanslätt hade ju drabbats hårt, både av kostnaderna för belägringen och av de Furstligas härjningar – dels stärka försvarsverken och försöka finna ut mer om fiendens förehavanden. Kung Imrar av Gedanien lät sända ett antal spejargrupper in i de ockuperade landsdelarna, och man försökte även förbättra sina kontakter med Drakfåglarna, den mytomspunna margholiska motståndsrörelsen. Visst utbyte förekom redan, särskilt genom Nyckelns Väktare; under sommaren tillsändes motståndskämparna - förutom en oerhört värdefull samling helande örter - ett föremål som Nyckelns Väktare framställt för att sabotera Furstens tjänares blodsmagi. Än så länge har man inte fått tillbaka några pålitliga rapporter om huruvida detta fungerade eller ej. (Utposten.)
Draakhem lämnades efter en del dividerande i gedanska händer; den till stora delar avfolkade staden kom att främst fungera som en militär flottbas för alliansen.
Här sammanfattas det viktigaste av vad alliansens spioner och underrättelseverksamhet lyckats få reda på om förhållanden på mer avlägset håll, och som inte redan framgått i den tidigare texten. Det här är förstås inte helt allmän kännedom nu, men det skadar ingen spelare att veta om det.
Relationerna med Gotmar förblev spända. Många inom alliansen såg mycket snett på att drottning Ulvhild tillåtit de Furstliga att landstiga i Långviken; hon lät upprepa sin tidigare utsago att hon knappast haft något val - alternativet hade varit att se sitt eget land förhärjat – och att hon gjort vad hon kunnat för att gottgöra skadan genom att låta de allierade skära av de Furstligas återtåg (något som tydligen i sin tur föranlett mycket upprörda protester från de Furstliga sändebud som vistades i Gotmar).
Tillståndet inom landet verkade också förbli oroligt. Ryktena om Markulf Ragvaldsson Lejons, den landsflyktige tronpretendentens, återkomst fortsatte att surra utan att slutgiltigt bekräftas förrän sent på hösten. Då kom bud att Ranulf Gamle, Lejonättens åldrige huvudman, på sin dödsbädd tagit Markulf till nåder på nytt och givit honom sin välsignelse. Skulle han nu försöka gripa kronan? Stod ett gotmaritiskt inbördeskrig för dörren? Tiden fick utvisa.
I det ockuperade Gedanien fortsatte de Furstliga att koncentrera ansträngningarna på att få fart på den löpande verksamheten och effektivisera jordbruket – särskilt efter att vårfälttågen avslutats kring midsommar. De spejare och kunskapare som sändes ut under sommaren kunde rapportera att de Furstliga röjt nya transportleder längs flera av de mindre vattendragen, förbättrat vägarna och på andra sätt arbetat på att förbättra kommunikationerna. (Utposten.) Detta oroade kung Imrar och hans allierade, som misstänkte att det här arbetet var förberedelser för en större militär framryckning – men en sådan var i vilket fall som helst väntad, förr eller senare.
Under senhösten beslöt man att göra upp planer för sabotage bakom fiendens linjer, när och om denna framryckning mot Geda blev verklighet. Spioner skickades ut till samma områden som tidigare med uppdrag att försöka engagera de lokala böndernas hjälp för sabotage mot de nya transportlederna och utposterna. De mötte med blandad framgång, men på flera håll lovade bönderna att göra vad de kunde mot sina hatade nya herrar. (Lugnet efter stormen.)
Isfästningen vid Månhella som upptäcktes i våras har stått oförändrad över sommar och höst, och en del av spanarna i norra Gedanien rapporterade att de Furstliga tycktes ha sysslat med svartkonster på en del platser i samband med transportarbetet.
Spridda rapporter från Gautrike i sydvästra Thule gjorde under senhösten gällande att Grimer Prästhatare, den hedniske kung som gripit makten i landet för ett par år sedan, plötsligt dött. Hans dotter Yrja har bestigit tronen och svurit att återupprätta kyrkans ställning och styra landet som en god Ljustrogen drottning.
Fortsättning: Nyhetsbrev IV (hösten 1141 - februari 1142)