Moder Elarka
Eirik
| Utskriftsvänlig sida |
Efter krigsrådet på Hjortsnäs utanför Järnforsa, i april 1149 (Draksådd). Domina Elarka Arnvidae, abbedissa vid Örnevalls kloster och en av ledarna för Nyckelns väktare, är på väg från härlägret vid Hjortsnäs tillbaka till klostret.
|
|
Moder Elarka |
Eirik |
Elarka höll på att lyfta in sin packning i sin paviljong, när allting skedde. Bortifrån köksplatsen skar ett genomträngande gällt skrik genom luften. I någon sekund reflekterade hon inte närmare över det; hon hade sett dem leda bort spädgrisen de fått skänkt av en gård, och visste att det skulle bli fläsk till middag. Så stelnade hon till, släppte packningen i snön och förbannade med slutna ögon sin dumhet.
Kvickt vred hon på huvudet och spanade. Det tog henne inte många sekunder att finna Eirik, som varit på väg med en hink vatten mot elden. Han hade stannat i steget. Elarka såg hinken glida ur plötsligt svaga fingrar, välta omkull och spilla sitt innehåll över mannens hosor och fötter utan att han reagerade. Ögonen var två svarta hål i ett ansikte vitt som lärft, när hans blick vändes inåt mot en scen ingen annan i lägret kunde se. Snabbt började hon gå mot honom, men innan abbedissan hann fram såg hon hur även en av köksorna oroligt närmade sig Eirik.
Inte bakifrån! Åh, dumma flicka, inte i ryggen! tänkte hon, och öppnade munnen för att hejda henne, men för sent. Den unga kvinnan kom upp bakom Eiriks rygg och lade handen på hans axel, skakade om honom. Ett snyftande andetag, inte helt olikt grisens slaktskrik, undslapp honom och han svängde runt med en krigares snabba reflexer, dock bara för att slå undan hennes hand. Oseende stirrade han på henne - så svängde han runt igen, och flydde.
"Vid Guillemos pung och Gunhilds utsugna tissar," muttrade Elarka tyst för sig själv och följde efter honom. Fem böner som botgöring. Nej ... åtta. Du svor när hästen trampade ned i leran också. Han borde inte ha sprungit långt, då skulle någon av vakterna stoppat honom. Och vore inte det precis vad som behövdes just nu, tänkte hon ironiskt. Pressa honom nu och han kommer ge sig på någon. Bäst att vara varlig. Försiktigt lyfte hon klänningsfållen och steg över ett tältrep, tittade runt tältet och såg vart han hade tagit sin tillflykt. Hopkrupen mellan ett vagnshjul och några säckar satt den långe mannen, ryggen pressad mot hjulet och huvudet hopsjunket, dolt av armar och knän. Det värkte i hennes hjärta när hon såg honom. Så mycket smärta; det var som att dränera ett sår det gått röta i, först måste allt det stinkande ut innan det kunde börja läka. Den kortväxta kvinnan harklade sig och gjorde sin närvaro känd.
"Goddag, Eirik. Jag kommer och sätter mig hos dig. Du vet vem jag är, att jag är Elarka. Du vet att jag kommer hjälpa dig."
Det såg ut som om han drog sig ännu någon handsbredd längre bort, men han försökte i alla fall inte springa igen. Med bestämda steg gick Elarka fram och sjönk ned så hon satt på knä mitt emot honom.
"Jag tänker hålla om dig nu, Eirik," sade hon, och sträckte försiktigt fram en hand som hon lade på hans axel, mjukt men bestämt. Hans muskler var spända som harposträngar under hennes fingrar, men han drog sig inte undan ytterligare. Uppmuntrad av framgången makade hon sig närmare och lade den andra armen om hans knän, höll om vad hon nådde och gjorde sitt bästa för att bara låta honom känna sig omhållen och innesluten.
Köksan som först försökt se hur det var med Eirik kom även hon runt tältet, men Elarka fångade hennes blick och skakade på huvudet. Rytmiskt kramade hon åt och knådade hans spända axel, försökte massera liv i de knutna musklerna. Så sköt hans ena hand upp och tog tag om hennes. Hon kände igen greppet, som en drunknande som söker ett sista halmstrå att hålla fast vid. Hårt kramade hon tillbaka, utan att säga något.
De satt under tystnad en stund. Vätan från marken blötte igenom kläderna, men det var av föga intresse för någon av dem. Till sist blev Eiriks andhämtning djupare, inte fullt så grund och skälvande. Elarka kramade om hans hand igen, väntade.
"Hon hade blå ögon."
Hans röst var skrovlig och så låg att hon nästan inte hörde vad han sade, men han återtog snart igen:
"Hon hade blå ögon. En gammal kvinna ... vi var i en by, Rödkåporna, och de ... vi ..."
Skälvande drog han ett darrande andetag igen. Elarka makade sig närmare, smekte hans kind med tummen och strök handen över hans huvud. Den andra armen höll hon kvar om hans knän. Det är lättare att hålla dem när de är små, reflekterade hon för sig själv. Mjukt och stilla manade hon på honom.
"Ni var i en by, du och Rödkåporna. Berätta för mig om den gamla kvinnan."
Han tvekade. Så tumlade orden över varandra.
"Hon försökte inte gömma sig. De andra, de flydde. Sprang ut i skogen. In i husen. Inte hon, hon stod kvar när jag kom. Bara ... bara tittade på mig."
Hans axlar skakade av undertryckt gråt. Plötsligt lyfte han huvudet. Handen som inte höll hårt i hennes sköt fram - så snabb! tänkte hon - och hejdade sig precis bredvid hennes kind. Han stirrade henne i ögonen, men hon visste att det inte var henne han såg. Lugnt lyfte hon sin egen fria hand och lade den över hans, höll dem mot sin kind.
"Hon hade en schal. Lite hår syntes ... grått. Hennes ögon var så blå. Sedan ..."
Han bet ihop, blottade tänderna i en grimas. Elarka kände hur han var på väg att dra sig undan igen, men höll kvar hans hand. Hon fäste blicken i hans utan att låta honom vika undan. Han blundade, lutade huvudet bakåt; så öppnade han ögonen igen och såg på henne.
"Jag dödade henne. Andra också. Vi brände byn. Män, kvinnor ... barn ... alla."
Elarka satt tyst en stund, strök honom över huvudet och såg bort över hans axel medan hon samlade sina tankar. Förste och Ende, vägled mig nu - hur svarar jag på detta? Vad är Din vilja i detta? Så mycket meningslös ondska i världen, och Eirik hade tagit del av den. Frivilligt eller inte, hans händer hade hållit i vapnet. Men hon hade en övertygelse, en stark känsla djupt rotad i någon odefinierbar instinkt, av att han inte var färdig än. Det fanns fortfarande en uppgift för Eirik att slutföra, och hennes uppgift var att göra honom redo för den. Sakta förde hon ned hans hand från hennes kind, höll om den med båda sina.
"En del frågar mig hur den Första kan vara god, när hennes värld är fylld med så mycken ondska. Hur kan någon som vill oss väl låta oss göra onda val och låta oss riskera Dunklet och Mörkret?"
Hon sökte hans blick igen, harklade sig och fortsatte:
"Utan fria val skulle vår godhet vara meningslös. Vi skulle vara som barn, och vår levnad utan värde. Först när möjligheten finns att göra fel, kan det finnas mening i att göra rätt. Därför kunde Diz vända sig mot den Första, och därför finns giftet han andades ut kvar i världen att förvända människors sinne mot Mörkret."
Det värkte och pirrade i hennes fötter som sedan länge skurits av från blodomloppet. Elarka ändrade ställning och tvingade sig själv att inte grimasera när blodet rusade fram genom stumma leder igen.
"Tyngd av själssvärta var det lätt för Diz onda gift att få inflytande över dig, genom de fördärvade rödkåpornas handlingar. Du syndade när du dräpte byborna, och jag ålägger dig att varje kväll be en bön till Sankta Iaga om förlåtelse, och till Sankt Ahrik att ledsaga deras själar genom Dunklet. Men den fria viljan gör att du kan vända dig till Ljuset, likväl som ifrån det. Genom din uppriktiga ånger kan du finna vägen till rening och förlåtelse. Det är ett val du gör varje dag, Eirik, och jag vet att du kommer välja rätt. Jag litar på dig."
Hon kramade om hans hand igen med sina, och tog sedan stöd mot hans knän för att mödosamt resa sig upp. Väl på fötter sträckte hon handen mot honom.
"Låt mig hjälpa dig upp nu, så kan vi äta kvällsvard. Kom här."
Han reste sig upp, sakta och nästan lika mödosamt som hon. Hon kramade om honom och klappade honom på ryggen. Så gick de sakta tillbaka genom lägret till lägerelden.
Ännu en dag, ännu ett steg. Hon kunde bara hoppas och be till den Ende att det var ett steg åt rätt håll.