Våren 1147 - sommaren 1148 |
Theo Axner
Med hjälp, idéer och inspiration av
Henrik Hoffström |
Frida Pihl |
| Daniel Staberg |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under slutet av 1143 och hela 1144. För tidigare händelser, se:
|
Ordo Alemandi hade belägrat dubbelstaden Orlinn-Ahriksborg hela vintern förstärkta av Furstliga stödtrupper som avdelats efter att den allierade expeditionsarmén seglat hem till Thule i oktober.
Vintern övergick i vår och då ingen undsättning såg ut att vara på väg – de allierade hade inte möjlighet att rusta en tillräckligt stark sjöburen här för att kunna häva belägringen – beslöt Orlinns demoraliserade borgare att gå till dagtingan och kapitulerade under villkor. Ahriksborg, vars stadsdel är avskild med murar och kan försvaras för sig själv, fortsatte dock sitt motstånd men blev nu snabbt tätare inneslutet. OMDL började aggressivt bombardera murarna med kastmaskiner, och de dvärgingenjörer som åtföljde den Furstliga kontingenten bidrog också med sin expertis för att reducera befästningsverken.
I början av maj kom de allierades motdrag. Att häva belägringen var inte möjligt, men en snabbrörlig allierad flotta – gedanska, arosiska och sunnanslättska skepp samt de Fria Skepparna – lyckades med en djärv operation och avledningar ta sig in och evakuera många av riddarna och folket som höll borgen, samt även ordens kassa. Det evakuerade ordensfolket fördes till Thule och inkvarterades först och främst i Gedanien.
Förargade över att bytet slunkit dem ur händerna men nöjda över att motståndet upphört intog Feuerschilds trupper nu Ahriksborg. Hela Virland, utom Iseborg, låg nu under deras ockupation.
Ahriksriddarna insåg att Iseborg inte heller skulle gå att försvara mot övermakten i längden och tog till en smått desperat åtgärd: i samråd med stadens råd – borgarna i Iseborg är huvudsakligen av svijaslavsk börd - förpantades staden och dess slott till republiken Yrkij i förhoppning att OMDL skulle dra sig för att gå i krig mot den mäktiga grannen i öster. Så blev det också; OMDL lät saken bero och Iseborg förblev tills vidare i yrkijska händer.
 |
I Thule förblev även våren, sommaren och hösten relativt lugna; båda sidorna bidade sin tid och byggde upp sina styrkor, och Arosia hade fullt upp med att konsolidera de återerövrade områdena och bistå Högmark. Endast mindre räder slogs ut fram och tillbaka. Det skedde mest intensivt i Högmark längs Högälven som nu de facto utgjorde en gräns för de ockuperade landsdelarna, men inte i närheten av de storskaliga härjningarna året före.
En ovanligt lång solförmörkelse under augusti togs av vidskepligt folk för ett olyckstecken medan andra menade att tidpunkten hade magisk signifikans.
 |
||||
|
I slutet av sommaren invaderades Keriland, Ahriksriddarnas återstående fäste, av en här från Ordo Alemandi under riddarbroder Wölker Stahlfaust och den östra Furstliga armén under general Felicia samtidigt.
Angriparna gick metodiskt tillväga; den första attacken riktade sig mot Svaleborg, men de nöjde sig med att lägga dess hamn under blockad och hålla staden avskuren och under öppen belägring av en del av OMDLs styrkor. Båda huvudstyrkorna avancerade sedan mot sitt verkliga första mål, den mindre borgen Ingridsborg i norr. Tappert motstånd och störattacker från de skogsvana keri sinkade fiendens framryckning och tillfogade dem en del förluster men inte nog för att hejda dem, och Ingridsborg lades under en intensiv belägring.
De styrande i republiken Yrkij, båda riddarordnarnas östliga granne och inte på särskilt vänskaplig fot med någon av dem, hade sett möjligheter i fejden helst som båda ordnarna ovetande om varandra sökt samarbete med sin fiendes fiende. Nästan samtidigt som belägringen av Ingridsborg inleddes angrep en här från Yrkij opportunistiskt Keriland österifrån och belägrade Ljusholm, den tredje stora borgen i landet.
Dvärgkungariket Steinheim hade sedan kung Grunnirs död 1143 stått neutralt i kriget (något som fått många alliansvänliga dvärgar att gå i frivillig landsflykt). Under hösten slöt det styrande rådet ett nytt handelsavtal med Fursten, vilket väckte en hel del oro i de Norra Kungarikena. Såvitt man kan avgöra är själva avtalets innehåll inte av överdriven betydelse, men många tolkade det som ett tecken på att Steinheim gradvis närmade sig Fursten på nytt.
I Furstendömet Margholien pågick under tiden intensiv magisk forskning, bl a stimulerad av upptäckterna som gjorts i Talvala föregående år. Särskilt i gränstrakterna mellan Högmark och Margholien började det också spridas allt fler rykten om att vålnader och gastar skymtats i utmarkerna.
Sent på hösten hölls ett stort symposium vid Högmyren i västra Arilda för att demonstrera de genombrott som den magiska forskningen uppnått. Tillställningen var givetvis hemlig, men ett par ögonvittnen bland Furstens fiender lyckades komma undan och så småningom berätta om vad de sett. Det verkar som om de Furstliga, med hjälp av bl a Koutas amulett som de kom över i Naari, funnit ett sätt att styra och återskapa de effekter som hemsökt delar av Österlandet: förbanna ett område så att de som dör där inte får vila utan vaknar till liv som vandöda som hungrar efter de levandes kött och blod. Fokus för nekromantin är något som kallas ’den blå lågan’ och tycks binda de dödas själar i köttet. Dessa nya vandöda, vars talviska benämning kalmo – ’kadaver’ – fastnat även i Thule, är inte till skillnad från de döda i Månhella förslavade utan följer sina egna drifter sådana de är.
De Furstliga tycks ha nått sina genombrott genom att förena och syntetisera element från sina olika disparata magiska traditioner – arcurisk jordmagi, blodsmagi, shamanism, mm – och med anspelning på Nyckeln som också skapats med en kombination av krafter och traditioner har det talats om detta som den ”svarta Nyckeln”. Vid ritualen på Högmyren användes just en svart järnkittel med detta smeknamn som käril för den blå elden, men det är oklart om kitteln i sig själv har en egen signifikans.
Läs mer:
 |
Klicka för större karta! |
Vid den här tiden hade de allierade kommit fram till att tiden äntligen var mogen för att med full styrka slå till mot de delar av Gedanien som ännu hölls av de Furstliga. Tre starka borgar i norr – Strand, Tornholm och Vidmarkshus – var ännu i Furstliga händer och från dem kontrollerade de Furstliga norra delen av landet och slog ut ideliga räder och härjningståg mot det fria Gedanien. Under vintern smeds krigsplaner i Geda och Spegelhamn på en samlad attack med syfte att återta åtminstone en av de starka borgarna och befria de ockuperade bygderna.
I än större tysthet rådgjorde man med sändebud från Drakfåglarna, den margholiska motståndsrörelsen mot Fursten, och lokala gedanska motståndskämpar. Partisanerna skulle förbereda för uppror och sabotage bakom fiendens linjer, och om tillfälle gavs resa sig mot ockupationsarmén lagom till det gedanska anfallet och fånga den mellan två eldar.
Det var också vid det här laget fråga om en veritabel ockupationsarmé snarare än bara garnisoner. Under vintern hade fler och fler Furstliga trupper börjat förflyttas söderut och kvarteras i norra Gedanien. Allt pekade på att även Fursten förberedde sig för en ny större offensiv.
 |
 |
||||
|
|
Under våren blev det än klarare att båda sidor förberedde sig för en samlad kraftansträngning i Gedanien. Frampå våren och sommaren hade de Furstliga trupperna i norra Gedanien vuxit och samlats till en stor fältarmé under general Voorlaugr och generalmajor Järv kring Vidmarkshus – enligt somliga men kanske överdrivna uppgifter närmare tio tusen man stark.
Under tiden hade f r a Gedanien och Sunnanslätt mönstrat och rustat sina styrkor inför fälttåget och planerat vidare. Naturligtvis sökte man hålla detaljerna hemliga, men det gick inte att dölja att något stort var på färde. Så blev också entusiasmen i riket stor – många av frälset erbjöd sig självmant att tjäna utan ersättning, och även böndernas tingsmenigheter åtog sig som en röst att ställa upp med goda styrkor. Även Sunnanslätt slöt upp med gott om frivilligt manskap, och båda rikena skrapade sina kistor för att värva legoknektar till förstärkning.
Kung Imrar insjuknarKung Imrar IX av Gedanien insjuknade under senvintern och våren i en elakartad feber som i långa perioder gjorde honom sängbunden. Sjukdomen tycks inte livshotande, men han skulle definitivt inte klara av att leda sin här i fält. Operationerna skulle i stället komma att ledas hans marsk, friherre Peder Silvertuna, och Sunnanslätts riksföreståndare riddar Theoderik Skiöld.
|
 |
 |
 |
 |
||||||||
|
|
|
|
||||||||
 |
 |
 |
 |
Arosia och Högmark var för hårt pressade för att kunna delta i fälttåget med full styrka, men båda mobiliserade fältarméer för att vara redo efter skörden och kunna gardera de västra flankerna. Kung Angantyr (som ju är gift med drottning Astrid av Högmark) tillbringade sommaren i Högmark med ett par hundra ryttare, bl a för att hålla ett extra nära öga på de Furstliga gränserna; prins Vilhelm låg med huvuddelen av de fasta styrkorna vid Järneskans, där frälsetrupperna och häradsfänikorna också skulle samlas till hösten. Greve Peder Orm hade en mindre styrka vid Stenkärna och Arosia stad försvarades av Skeppsfänikan, stadens egen milis och Lejonnästets garnison. Kung Angantyr var helt inställd på att ett Furstligt anfall mot Arosia skulle komma från Strand, direkt mot Järneskans eller via Högmark.
I det ockuperade norra Gedanien rådde under tiden spänd förväntan och oro. Den stadigt växande arméns närvaro satte en hård ekonomisk press på provinsen och många förråd barskrapades för att föda trupperna. På papperet försörjdes de dels genom centrala Furstliga depåer och dels, i stor utsträckning, genom att köpa vad de behövde lokalt. Det saknades dock ofta tillräckligt med reda pengar och många bönder tvingades nöja sig med skuldväxlar och löfte om senare inlösen (en ersättning som garanterat aldrig skulle komma om de Furstliga skulle förlora makten över området…). Det förekom också en hel del oreglerad gästning och andra disciplinbrott som det Furstliga befälet till stor del såg genom fingrarna med så länge det inte ledde till ur deras synvinkel allvarligare brott.
I all tysthet började nu små grupper av gedanska och margholiska motståndskämpar försiktigt knyta kontakter med upprorsvilliga bofasta. Att bygden nu svämmade över av Furstliga soldater gjorde visserligen att de fick ligga mycket lågt, men å andra sidan medförde de uttråkade soldaternas belastning på landet ett stadigt växande missnöje som gav dem vind i seglen. Nya vapengömmor förbereddes och gamla oupptäckta grävdes fram. Några sympatisörer och informatörer inom de Furstligas egna led hjälpte till med att i tysthet smuggla information och förnödenheter åt de upproriska. Många av de bofasta själva hade nu i hemlighet börjat ta en drivande del i förberedelserna, medan Drakfåglarna bidrog med erfarenhet och samordningshjälp.
Efter slåttern och höskörden i juli började de Furstliga trupperna dra ihop sig till först några få och så småningom en samlingsplats, vid Vidmarkshus. Samtidigt hade den gedansk-sunnanslättska härsmakten samlats vid Almarsjöns stränder och stod redo att dra norrut. Stridens och, förhoppningsvis, frihetens dag var nära.
Fortsättning: Nyhetsbrev XVII
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till Theo på theo_axner [at] yahoo.se.
