Theo
Axner
Med hjälp, idéer och inspiration av
| Henrik Hoffström |
| Ylva Brandt |
|
Andreas Dilot |
| Evelina Kjellberg |
| Ernst-Filiph Knutson |
| Sara Lilja |
| Daniel Staberg |
| Catharina Tengblad |
| Jon Thorvaldson |
|
Anders Törlind |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under senvåren 1141 fram till slutet av maj. För händelserna fram till vintern 1140-41 hänvisas till översiktsartikeln ”Krigsförloppet i stort” och den mer ingående ”Alliansen inför Ljusets År 1141”; händelserna under våren 1141 beskrivs i Nyhetsbrev I.
Det är också främst de jordnära, öppna krigshändelserna som behandlas. Viktiga skeenden är också i rörelse på de mer övernaturliga områdena, men deras följder är ännu inte synliga och de kommer att tas upp för sig längre fram.
Samma natt som nyheten om de Furstligas landstigning i Sunnanslätt nått de allierade vid Draakhem, natten mellan den 23 och 24 april, höll de ett gemensamt krigsråd. (Betydligt mer om krigsrådet och händelserna däromkring finns att läsa i novellen "Vägval vid Draakhem".)
Efter åtskilliga timmars rådslag kom man överens om en plan. Belägringshären skulle delas upp i två delar: medan huvuddelen av styrkan skulle förbli vid Draakhem för att slutföra belägringen av staden, skulle en mindre men snabb här sändas in i Sunnanslätt för att skugga de Furstliga, störa och sinka dem, tvinga dem att hålla sig samlade och därigenom minimera den skada de kunde göra på landet.
Den senare styrkan bestämdes till omkring hälften av ryttarna från Sunnanslätt, Gedanien och Arosia, förstärkta med det gedanska Rännebanéret samt de allierade ryttarna från Volska och S:t Ahriks Orden. Dessa skulle åtföljas av en del av fotfolket: några av de medföljande stormännens hirder, gedanska och arosiska flyktingsoldater, en del av legoknektarna och de mest skogsvana och härdiga av bondesoldaterna från Sunnanslätt. Alla fotsoldaterna skulle förses med billiga hästar för att hela styrkan skulle kunna röra sig fort. Totalt skulle den avdelade hären räkna 12 banér och 14 hopar, eller omkring 800 ryttare och 1 300 fotsoldater – förvisso ingen match för hela den Furstliga invasionsarmén, men stark nog för sina syften. Till befälhavare för fältarmén sattes Henricus Ioanni, den stridbare patriarken av Spegelhamn.
Det blev naturligtvis långa diskussioner om vilka av de olika rikenas stormän och –kvinnor som skulle inta de ledande platserna i fältstyrkan, men till sist fastställdes listan över banérherrar till grevinna Anna Silwerkrantz, friherrinna Vilhelmina Gyllenvåg och friherre Erik Gripenskiöld för Sunnanslätt; riddarna Emund Kärve, Akvin Örnkloo den yngre (äldste son till friherre Akvin Örnkloo) och Brigitta Korp för Gedanien; samt friherrinna Margreta Tre Rosor för Arosia. Ahriksriddarna leddes av sin prior, den gedanskfödde riddarbroder Matteus Ormhane, och de tre baneren från Volska av sina egna banerherrar: riddarna Jan Ticza (halvbror till Arosias volskfödda drottning Katarina), Alexandra Karziecki och Stefan Grondirz.
Det beslutades också att man skulle utnyttja sitt övertag till sjöss genom att förstärka flottan med så mycket krigsfolk man kunde avvara och gå till anfall mot de Furstliga skeppen, om de fortfarande låg för ankar vid Långviken. Om det inte skulle gå att fånga och bryta upp den Furstliga flottan borde man åtminstone kunna jaga den ur vägen så att den inte utgjorde något hot mot alliansens egna transporter.
Kvar vid Draakhem fanns huvudstyrkan, drygt sex tusen stridande minus de som skulle sändas ut till sjöss. Dessa skulle nu med alla krafter forcera belägringen, bombardera murarna och försöka slå upp en bräsch för att möjliggöra en stormning utan för stora risker. Så snart en sådan bedömdes ha utsikter att lyckas skulle man samla allt tillgängligt folk – och även återkalla dem som sänts ut till flottan – och ta staden med storm.
Naturligtvis blev det första steget av allt att sända ut spejare och kunskapare för att ta reda på så mycket som möjligt om de Furstligas styrkor och rörelser till lands och till sjöss. De av alverna som fanns med vid Draakhem åtog sig att genast organisera spaningsexpeditionerna till lands. Likaledes skulle några utvalda skepp segla söderut för att försöka spana ut fiendeflottans rörelser.
Medan man ännu rustade och förberedde styrkan som skulle bege sig till Sunnanslätt, redan ett par dagar efter krigsrådet, kom de alviska kunskaparna tillbaka med de första rapporterna om de Furstligas framfart. Det var ingen munter historia: invasionsarmén hade redan börjat att systematiskt förhärja landsbygden i södra Sunnanslätt. De hade plundrat vad de kunde komma över, bränt allt de inte kunde få med sig och dödat de bönder som inte hunnit fly ur deras väg. Oxehus stad hade stuckits i brand, men det verkade lyckligtvis som om borgarna lyckats rädda det mesta av värde in i slottet och de Furstliga hade inte inlett någon belägring utan dragit vidare.
Alverna uppskattade invasionshärens storlek till omkring 6 000 man, till största delen fotfolk men kanske ¼ ryttare, dels rustade legionärer till häst och dels vättar på margholiska ulvar. Också fotfolket var till större delen – drygt hälften, åtminstone - svartklädda legionärer, men innehöll också närmare tusentalet orcher och vättar och några hundra margholiska vildmän. En del av orcherna och vättarna bar inte Furstliga fanor utan egna fälttecken; alverna kände igen en del av dem som tillhöriga stammar från södra Thule. Hären hade nu sakta börjat dra vidare norrut, fortfarande ivrigt brännande och plundrande. I dess spår följde vad som verkade vara några rövarband, antagligen från Gotmar, som passade på att plundra där de kom åt i invasionsarméns kölvatten.
Ytterligare ett par dagar senare hade den allierade fältarmén skeppats över och landstigit i Tälje. De avancerade försiktigt ned genom landet, marscherande på nätterna och på omvägar för att inte förråda sin närvaro för tidigt. Alverna hade särskilt varnat dem för de margholiska ulvryttarna, som såg som katter i mörkret och rörde sig snabbt som vinden.
Men de allierades försiktighet betalade sig; de lyckades avancera om inte oupptäckta så utan att de Furstliga fick deras positioner helt klara för sig, och tidigt på morgonen den 4 maj kunde deras förtrupp överraskande överfalla och slå ut en utkommenderad avdelning som kommit för långt bort från huvudstyrkan och dessutom var tungt lastade med byte.
Den första sammanstötningen var en småskalig skärmytsling, men nu hade de Furstliga klart för sig att de hade en fientlig här i närheten. De drog sig samman och föll tillbaka ett stycke söderut, och när de allierades förridare närmade sig dem dagen därpå fann de att hela den Furstliga armén ställt upp i slagordning på en höjd inte långt från sitt läger. De Furstliga hade valt en stark försvarsposition och hoppades antagligen på ett dumdristigt frontalanfall, men den mycket mindre allierade armén gick inte i den fällan utan drog sig tillbaka i väntan på att fienden åter skulle sätta sig i rörelse.
Nu slog de Furstliga om kursen. De följande dagarna började de sakta marschera västerut. De allierade följde dem tålmodigt i hälarna på avstånd; liksom man planerat kunde de störa fiendens marsch, anfalla spejare och furageringspatruller när tillfälle gavs, och framför allt tvinga dem att avancera långsamt och tätt sammanhållna. Man kunde fortfarande inte hindra dem från att förstöra vad som kom i deras väg, men de hade nu avsevärt mindre möjligheter att sprida ut sig och härja vitt och brett, och deras långsamma framryckning borde ge bönderna mer tid att fly med sina tillgångar. De allierade kunde också utan större problem fånga in och utplåna flera av marodörerna som följde armén i spåren men inte skyddades av den.
De första spaningsskepp som sändes ut kunde snart rapportera att de Furstliga verkade ligga lågt till havs. Ingen stor koncentration av fiendeskepp fanns i närheten av de Norra Kungarikenas kuster. Det mesta tydde på att de Furstliga galärerna till största delen rott söderut längs Gotmars kustremsa och höll sig undan tills vidare. Å andra sidan kunde enstaka grupper av skepp dölja sig på många ställen i skärgårdarna.
Inte heller under de veckor som följde lyckades det för alliansen att bringa de undflyende Furstliga eller deras allierade pirater till någon avgörande strid. Enstaka skärmytslingar utspelades mellan Furstetrogna pirater och utkommenderade allierade skepp (inte minst kaparna från Örike) men fienden var uppenbarligen obenägen att ta några risker. Å andra sidan innebar denna försiktighet inför alliansens sjöoffensiv att den press som Furstens pirater fruktats sätta på mattransporterna över Innanhavet inte blev så allvarlig som väntat. Det finns nu också goda utsikter att, om det skulle behövas, avskära de Furstliga skeppen från Långviken och Sunnanslätt om man koncentrerar allierade fartyg där – galärflottan har som synes dragit sig längre söderut för att undvika att fångas i en fälla. Det skulle dock inte gå att åstadkomma något avgörande ännu – de soldater som bemannat skeppen behövdes för en insats vid Draakhem.
Under tiden hade nämligen belägringsarmén fortsatt att med alla krafter forcera belägringen och försvagandet av murarna. Ytterligare ett par kastmaskiner och mycket annan belägringsutrustning byggdes, och ett par dagar in i maj lyckades man erövra en yttre utpost söder om staden som erbjöd ett brohuvud för framryckning mot murarna
Inte långt därefter fick man till slut verklig nytta av försöken till infiltration i staden. Ett par stadsbor som lyckats rymma och som tidigare varit i kontakt med belägrarna avslöjade att en till synes väl försvarad del av murarna, nära sydöstra hörnet av staden, i själva verket dolde en svag punkt.
Med hjälp av det erövrade brohuvudet koncentrerade de allierade nu sitt bombardemang mot murarnas sydostligaste delar och den närmaste porten, medan man gjorde sig redo för att gå till storms så snart en bräsch kunnat slås upp. De Furstliga svarade med att flytta det mesta av sina kastmaskiner till södra muren och regna stenar och lod över belägrarna, men det hjälpte inte: strax efter middagstid den 10 maj lyckades man slå upp en vid bräsch i murarna.
Så snart detta skett inleddes stormningen av Draakhem. Den allierade huvudstyrkan var koncentrerad mot platsen man bombarderat, på syd-sydostsidan. Man anföll i tunga kolonner i tre bataljer mot varsin punkt: den mittersta, med det avsuttna rytteriet – inklusive ett band meroviska riddare – anföll bräschen som öppnats i muren. Väster om dem gick legoknektarna till storms mot den redan försvagade porten och muren, medan en tredje styrka av alliansens fotfolk anföll österifrån. Stormningen blev en hård strid; de Furstliga försvarade sig tappert och ett tag såg det ut som om anfallsvågen skulle mattas och vackla. Legoknektarna som stormade porten tog svåra förluster av pilar, sten och eld på nära håll. Men avgörandet fälldes av att alliansen förmådde utnyttja sitt övertag i antal: när vad som måste vara större delen av hela den Furstliga garnisonen kämpade hårt för att försvara södra porten skickades flera mindre styrkor, som ännu inte satts in i den första stormattacken, mot helt andra delar av murarna som nu var alldeles för svagt försvarade. Några av dessa slogs tillbaka, men de alltför hårt pressade Furstliga kunde inte hejda alla och snart hade allierade fotsoldater tagit sig in på Draakhems gator.
Den Furstlige kommendanten insåg att striden om bröstvärnen var förlorad och blåste till reträtt. De överlevande Furstliga – och de hade inte tagit så svåra förluster vid södra porten – slöt sig tätt samman och retirerade genom staden. En liten eftertrupp lämnades kvar att försvara bräschen så länge det gick, men blev till slut omringade och nerhuggna. Södra porten var nu inslagen och de allierade vällde in i staden, i hälarna på de retirerande Furstliga. Självmordsstyrkan vid bräschen hade dock vunnit garnisonen den tid de behövde; de hade lyckats ta sig tillbaka till slottet och barrikadera sig där.
Nu hotade kaos att bryta ut. Delar av staden brann; sannolikt hade de Furstliga satt eld på husen för att täcka sin reträtt. Legoknektarna i belägringshären ville plundra staden och det krävdes en kraftansträngning av de allierade hövitsmännen för att hålla dem i styr. Lyckligtvis släcktes eldsvådan inom någon timme av ett slagregn, som också något dämpade landsknektarnas humör. Dessutom fanns det, visade sig snart, inte mycket att plundra. Draakhem befann sig i ett bedrövligt skick. Staden var till stor del avfolkad. Stenhusen var rivna för att stärka befästningarna. Den befolkning som fanns kvar var apatisk, uthungrad och gömde sig skräckslaget för de allierade.
Riksföreståndare Theoderik Skiöld och de andra allierade befälhavarna lät så snart det var möjligt samla och ordna hela styrkan och höll sitt segerintåg i den utbrända staden. De segerrusiga allierade soldaternas hurrarop steg mot himlen och överröstade det smattrande regnet.
De allierade befälhavarna mönstrade på nytt sin härsmakt och dess tillstånd. Förlusterna under stormningen hade på det hela taget inte varit så allvarliga; totalt sett hade bara en tiondel av styrkan sårats eller stupat. De tyngsta förlusterna hade lidits av de legoknektarna som Sunnanslätt hyrt in via Nordenbund; de hade förlorat närapå var fjärde man i anfallet mot porten. Ännu hade man alltså kvar en slagkraftig här, särskilt om den skulle återförenas med expeditionsstyrkan i Sunnanslätt. Nu var frågan vad som skulle bli nästa steg, och hur detta skulle planläggas. Slottet var ännu inte erövrat och torde även det kräva en utdragen och slitsam belägring, om än inte på långa vägar lika resurskrävande som inneslutningen av staden.
Bäst som man börjat dryfta dessa frågor anlände ett oväntat bud: den Furstlige kommendanten på slottet, Crépin de Veeres, ville dagtinga med stadens erövrare. I sitt brev erbjöd han sig att, om garnisonen inte skulle få undsättning inom en månads tid, vid denna tid lämna över slottet utan strid i utbyte mot fritt avtåg för sig och sina män. Utan att skriva det rent ut i brevet antydde han också beredvillighet att om de allierade så önskade utlämna den förrädiske herr Erik Draakwinge, som ännu vistades på slottet, till gedanierna.
Budet väckte en hel del överraskning. Var erbjudandet allvarligt menat, eller en krigslist för att vinna tid? Det var ännu en fråga att ta ställning till vid nästa krigsråd.
Här sammanfattas det viktigaste av vad alliansens spioner och underrättelseverksamhet lyckats få reda på om förhållanden på mer avlägset håll, och som inte redan framgått i den tidigare texten. Det här är förstås inte helt allmän kännedom nu, men det skadar ingen spelare att veta om det.
Kort efter att det första budet om invasionen kommit mottog riksföreståndare Theoderik av Sunnanslätt ett brev från drottning Ulvhild av Gotmar, där hon förklarade att det varit hennes önskan att förbli neutral i kriget men att hon mot sin vilja nödgats gå de Furstliga till mötes och låta dem landstiga i Långviken. (Om dessa händelser och deras upprinnelser kan man läsa i novellerna ”Tre audienser i Tallvide” och ”Landstigningen”.)
Ungefär samtidigt med Draakhems fall anlände också nya rapporter från de gedanska och sunnanslättska kunskaparna i Gotmar. De berättade att tillståndet i landet var spänt och missnöjet kraftigt på många håll, något som ställts på sin spets i och med de Furstligas närvaro. Å andra sidan verkade många gotmariter, inte minst bland stormännen, fortfarande se Sunnanslätt som sin huvudfiende snarare än Fursten.
Ett rykte som på nytt rapporterades var att Markulf Ragvaldsson Lejon, en landsflyktig frände till den nästan utdöda Lejonätten som varit Ulvhilds ätt, Drakarnas, rival om kronan i tidigare generationer, återvänt till landet och sökt försoning med ättens döende huvudman. Ingen av kunskaparna hade själv mött denne Markulf men flera kunde återge mer eller mindre trovärdiga berättelser om att han fått huvudmannens välsignelse och nu väntade på ett lägligt tillfälle att söka vinna kronan.
I Gedanien har läget varit förhållandevis stabilt under senvåren. Stora delar av riket är fortfarande ockuperade, men de Furstliga har inte företagit några nya belägringar eller större räder utan till synes koncentrerat sig på att få den dagliga verksamheten i de ockuperade områdena på fötter.
Emellertid rapporteras märkliga ting från platsen för den numera till största delen förstörda staden Månhella, där de Furstliga upprättat en stark fästning på det gamla slottets ruiner. Tydligen har Månhella slott med omnejd sedan i vintras förblivit i ett tillstånd av ständig vinter: snö och frost har inte smält inom en halvmils omkrets från slottet, och det Furstliga fortet och höjden det står på sägs ha börjat ta formen av en veritabel isfästning. Många förknippar dessa händelser med berättelserna om den ohygglige Nidvinter, avguden som S:t Ahrik fördrev från Månhella, och hur han sägs ha väckts upp ur sin dvala av de Furstliga. (Se texterna från S:t Ahriks gille.)
Fortsättning: Nyhetsbrev III (sommaren-hösten 1141)