| Arosia stad |
| Riddar Gunhild |
| Eriksdotter Hök |
| Skeppsfänikan |
| Riddar Dag |
| Aronsson Röde |
| Utskriftsvänlig sida |
Förloppet beskrivs i korta drag i Nyhetsbrev XVII.
I september 1148 bröt en stor Furstlig fältarmé under general Voorlaugr, som dittills stått i norra Gedanien, överraskande in i Arosia och lyckades förbipassera de mobiliserade fältstyrkor som stod i norr beredda på ett anfall från Strand. De Furstliga marscherade nu raka vägen mot Arosia stad; de brände vad som kom i deras väg men spred inte ut sig för mer intensiv skövling.
Voorlaugrs armé räknade drygt 9 000 stridande, varav ett drygt 1 000-tal lätta till medeltunga ryttare (ungefär hälften av dessa var vättar beridna på margholiska ulvar). Fotfolket bestod till drygt hälften av legionärer, resten blandad auxilia (orcher, vättar och margholiska vildmän). De Furstliga hade med lättare fältartilleri men ingen tung belägringsutrustning, och trossen hade hållits till ett relativt minimum för att behålla rörlighet - kanske omkring 2 000 icke-stridande följde med hären.
|
|
||||
|
|
||||
|
|
||||
|
|
De Furstliga gjorde inget försök att dölja sin ankomst (och det hade ju ändå varit svårt) och Arosia stad fick ett par dagar på sig att förbereda sitt försvar. Försvaret leddes och organiserades av stadens fogde Gunhild Eriksdotter Hök samt riddar Dag Aronsson Röde, hövitsmannen för Kungliga Arosiska Skeppsfänikan som låg förlagd i staden och hade de flesta av sina skepp i hamnen.
Arosia stad saknar liksom nästan alla städer i Thule stadsmur, men omges av ett dike och vallar. Den starkaste befästningen, slottet Lejonnästet, ligger på Lenaberget väster om staden strax utanför vallarna. En mindre kastal, oftast helt enkelt kallad Vakttornet, ligger i sydvästra delen av staden nära hamnen och utgör högkvarter för fogden och stadens egen garnison.
Man började skyndsamt evakuera icke-stridande och "onödiga munnar" med hjälp av de skepp som fanns i staden. Det fanns naturligtvis inte tid att få ut alla, men Skeppsfänikan lyckades rädda ut åtskilliga på sina kölar och gjorde samtidigt vad de kunde för att båda upp förstärkningar från andra städer och borgar längs sjön.
När de Furstliga började närma sig staden hade man fått ihop en försvarsstyrka på omkring 2 000 beväpnade män och kvinnor under fru Gunhilds befäl - en blandning av stadens egen garnison och milis, uppbådade borgare och andra stadsbor samt vad frälse och bönder från stadens omedelbara omgivningar som i hast kunnat kallas samman. Härtill kom Skeppsfänikans 400 välutrustade veteraner, varav 300 förstärkte stadens försvar.
Lejonnästet hölls av drottning Katarinas hird och den del av prins Vilhelms som lämnats som garnison, förstärkta med 100 man ur Skeppsfänikan. Trupperna i Lejonnästet bildade också en reserv som skulle kunna göra utfall i rätt lägen, men deras viktigaste uppgift var att hålla slottet och skydda änkedrottningen och de delar av hennes familj som vistades där.
Voorlaugr inledde sitt anfall med att skicka ett starkt detachement på vad som först tycktes som ett dumdristigt anfall mot Lejonnästet. Snart nog visade det sig att det inte var ett allvarligt stormningsförsök utan syftade till att binda upp slottets försvarare och tvinga stadens garnison att bemanna även de västra vallarna.
Huvudanfallet sattes däremot in på andra sidan Vitån, mot stadens östra del från norr och öster. Till en början var motståndet hårt och den första anfallsvågen av den Furstliga auxilians stormtrupper tog kraftiga förluster.
Efter någon timmes strid lyckades ett par kompanier legionärer bryta igenom och ta sig in, och de grep sig snabbt an med att sätta eld på husen. Snart stod delar av den tättbebyggda staden i ljusan låga, och åtskilliga av borgarna övergav sina poster på vallen för att försöka släcka bränderna.
Dag Röde ledde Skeppsfänikan i ett motanfall mot de legionärer som tagit sig in i staden. Man hade först god framgång och legionärerna som redan kommit i oordning drevs tillbaka, men Dag sårades dödligt i närstriden och motattacken kom av sig medan han fördes mot Lejonnästet för att vårdas.
Under tiden hade den delvis övergivna vallen tillåtit de Furstliga att erövra stadens östra port och nu vällde de in mot rådhuset i stadens mitt. Paniken spred sig, och de Furstliga fick åter fotfäste där de förr kastats ut och tog sig över vallen på fler och fler ställen. Även fru Gunhild stupade troligen i det här skedet (hon hittades död efteråt nära porten).
Nu var sammanbrottet ett faktum. Folk flydde mot hamnen, mot institorieklostret på stadens södra holme, mot Vakttornet och mot Lejonnästet. Somliga lyckades rädda sig in i befästningarna, ut på sjön eller ut på holmarna utanför staden, men själva staden var prisgiven åt de Furstliga. Besättningen på Lejonnästet gjorde ett överraskande utfall och drev tillbaka den västra Furstliga avdelningen, men det var för sent att vända strömmen.
Skeppsfänikan föll tillbaka till Stortorget vid rådhuset, där de ställde upp i fyrkant för att söka möta anfallen från alla olika håll. In i det sista försvarade de riddar Dags kropp och fänikans fana, till slut med brutna vapen och bara nävarna.
Stora delar av staden brann ned och de segerrusiga Furstliga plundrade resterna med stor brutalitet. Lejonnästet stod orört, men Arosia stad led den dagen den kanske värsta förhärjningen med eld och järn i sin historia.