OBS: Denna artikel har några år på nacken och skildrar motståndsrörelsen i början av 1140-talet.
1135
Fursten inleder sin erövring av Margholerskogen (från Svartstenstornet och utåt) med en inledningsvis liten men snabbt växande här av orcher, mänskliga legosoldater och så småningom margholiska vildmän. Byarna gör motstånd men då de inte är organiserade kan de inte stå emot Furstens lilla men väl organiserade krigsmakt. Margholien faller gradvis i Furstens händer. De som gjort motstånd dödas eller sätts i arbetsläger. Furstens folk lycks dock inte få tag på alla
1136
Den som sedan blivit känd som Drakfågel drar runt i Margholerskogen och enar de motståndskämpar som lyckats hållas sig undan och vid liv till en effektiv motståndstyrka, som efter några inledande segrar vinner fler och fler anhängare. Det börjar verka möjligt att bryta tyrannens välde. Kulmen kommer vid det som bland motståndsrörelsen gått till historien som "Katastrofen vid Mid."
Ett rykte spred sig bland motståndskämparna att Fursten befann sig i den lilla byn Mid med bara en liten eskort och en svag lokal garnison. Misstänkarna om att Fursten fanns i byn stärktes då Drakfåglarna vid sin ankomst fann att vägen till byn spärrades av en ogenomtränglig dimbank. Hur de än försökte så kom de bara ut ur dimma på samma ställe. Morgonen efter hade dimman lättat och man beslöt att våga ett anfall förstärkt med några medlemmar ur en vättestam, som inte heller hade någon önskan att foga sig under Furstens styre. Detta var den största och mest komplicerade operation Drakfåglarna gett sig på. Planen var att anfalla byn från tre håll samtidigt och övermanna de i antal underlägsna Furstliga kämparna. Tyvärr visade sig planen vara för komplex för den i större operationer dåligt övade motståndsrörelsen – dessutom och istället för att anlända samtidigt kom attackerna med små men tillräckliga luckor. Följden blev att de Furstliga styrkorna kunde slå tillbaka en attack i taget, vilket omintetgjorde motståndsrörelsens fördel i antal. Förlusterna blev tunga på båda sidor men till slut tvingades motståndskämparna retirera.
Detta var den sista ”storskaliga offensiva operation” motståndsrörelsen genomförde. Detta av tre skäl.
1137
Vid den här tiden såg det mörkt ut. Furstendömets makt fortsätte växa och dessutom så lyckades Furstliga diplomater dupera granländerna till att ingå det beryktade Strandsfördraget om samarbete och handel. Motståndsrörelsen tvingades övergå till att försöka göra livet drägligare för bönderna genom att göra räder mot Furstliga transporter och dela ut bytet bland bönderna, rädda dömda brottslingar undan lagen, jaga upp och eliminera Furstliga kollaboratörer bland bönderna osv.
1139
På försommaren bryter kriget ut, vilket underlättar livet för motståndskämparna då en stor del av de Furstliga styrkorna lämnar Margholerskogen för att delta i kriget. Dessutom dyker det nu upp nya möjliga allierade. Motståndsrörelsen ändrar nu mål. I stället för att hjälpa bönderna går de in för att förstöra sabotera furstendömets krigsansträngningar. Sabotera transporter, förgifta mat, samla in militär information etc. (Detta har bieffekten att minska Drakfåglarnas popularitet bland bönderna. Dessa lider ju lika mycket som förut av Furstendömet återkommande razzior efter motståndsrörelsekollaboratörer men har inte alls samma nytta av motståndsrörelsen räder som tidigare.) Försök att ta kontakt med de personer i styrande ställning i de länder som ligger i krig med Fursten inleds, men blir till en början fruktlösa, då stora delar av Arosia och Gedanien faller under furstlig ockupation så i mitten av sommaren inträffar något nytt. För första gången lider de Furstliga ett nederlag och under hösten etableras viss kontakt med företrädare för de folk som slåss mot Fursten i söder.
1140
Detta år tog Drakfåglarnas kamp mot Furstendömet ännu en ny vändning. Tack vare ökade kontakter med den allians som nu existerade mot Furstens härjningar kunde de nu på allvar börja ställa till förtret för Furstendömet. Operationerna koncentrerades nu främst på spionage och räder mot särskilt viktiga mål. Efter att kontakt tagits med en gruppering som går under namnet Nyckelns Väktare har också en insikt nåtts om hur beroende Furstendömet är av diverse övernaturliga resurser och att dessa faktiskt, även om det är farligt och tidsödande, kan saboteras.
1141
Drakfågel blir tillfångatagen av prisjägare under hösten. De överlämnar henne till de furstliga och blir rikligt belönade.
1142
I början på året blir den första Drakfågel avrättad på ståthållargården Grapahus i centrala Margholien. En av köksträlarna flyr från gården och underrättar drakfåglarna.
Någon månad senare har motståndsrörelsen samlat sig nog för att kunna fatta beslutet om vem som ska efterträda Drakfågel som organisationens ledare. Efter diskussion enas man om att Arna Lagkvinna ska ta över ansvaret med Enar Svartskägg som närmaste man. I och med detta har man också beslutat att samarbeta mer med alliansen.
1144
Drakfåglarna börjar skapa ett fäste i Talvala även om det går långsamt och de har få medlemmar.
Motståndsrörelsens kärna, de egentliga Drakfåglarna – de som är fredlösa motståndskämpar på heltid och inte längre bor kvar i sina byar - består av ca 250 härdade gerillakrigare, näst intill uteslutande människor men även en handfull alver som lyckats undgå Furstens utresningar (sannolikt de främsta i hela Thule - de som överlevt så här långt är inga klåpare) spridda över hela Margholerskogen. Varje sådan grupp motståndsmän betecknas rote och leds av en rotmästare efter vad som är brukligt i de organiserade länderna i söder. Varje rote består av 3-40 (bara en är dock större än 20) motståndskämpar. För att undvika att hela motståndsrörelsen avslöjas i fall en rotmästare infångas så vet ingen med undantag för Hövitsmannen för hela motståndsrörelsen var alla Rotar befinner sig utan varje rotmästare vet hur man får tag i rotmästarna för 3-4 andra rotar. Denna något klumpiga struktur gör att information rör sig sakta nerifrån och upp i organisationen, vilket givetvis innebär problem men alternativet anses för riskabelt.
Drakfåglarna har också tillgång till ett nätverk av sympatisörer sprida bland folket och har dessutom lyckat smyga in några infiltratörer på låg och i sällsynta fall medelhög nivå i den militära och civila organisationen.
Drakfåglarna har brist på i stort sett allt utom de mest lättillverkade föremål, och är beroende av donationer från civilbefolkningen samt räder mot Furstliga förråd. Detta gör att tyngre vapen och rustningar är extremt ovanliga och att motståndsmän är extremt försiktiga med hur de använder sina resurser. T.ex. så är det inte bara att sätta en pil i ryggen på en förbipasserande legionär. pilspetsen går ju förlorad och måste ersättas.
Som framgår nedan är motståndsrörelsens förhållande till alliansen och de andra kungarikena tvetydigt. Före kriget och sedan urminnes tid har de margholiska bönderna teoretiskt erkänt den gedanske kungens överhöghet som ”Jarl av Margholien”, men det har alltid haft mycket ringa betydelse i praktiken. De stående skatter och andra uppbörder som kungarna lyckats införa i de Norra Kungarikena har aldrig genomförts norr om Högälven (utom i Högmark), vilket har inneburit att böndernas förpliktelser till kungen inskränkt sig till sådant som att underhålla honom och hans följe med gästning när han personligen infann sig i trakten. Eftersom kungarna ytterst sällan gjort sig omaket att resa i Margholien har det här förblivit ett rent teoretiskt förhållande.
Detta har dock blivit en aktuell fråga inom motståndsrörelsen nu. Flera har hävdat att man mer tydligt borde erkänna sin ”rättmätige” kung, alltså Imrar av Gedanien, i kontrast mot usurpatorn. Det skulle dels ge motståndsrörelsen en starkare legitimitet utåt (viktigt om man på sikt behöver knyta fler kontakter), dels göra det mer nödvändigt för alliansen att stötta rörelsen tillräckligt starkt. Å andra sidan är det flera som ryggar inför tanken på att entydigt ställa sig under någon främmande härskare; om kriget skulle vinnas vore det stor risk att den gedanske kungen eller hans efterträdare skulle utnyttja det till att lägga på margholierna samma tunga skatter och fordringar som på slättbönderna. Likväl, hävdar rojalisterna, vore det bättre än att försmäkta under Furstens tumme för tid och evighet.
Den smått legendariska grundaren av Drakfåglarna. Hennes riktiga namn och bakgrund före kriget är inte väl känt, men hon kommer från en margholisk bondby och är i medelåldern nu. Hon är en pragmatisk ledare men håller ändå hårt på sina och Drakfåglarnas, fr a moraliska, principer. Hon är en kraftfull och synnerligen karismatisk och populär ledare som förmått ena de annars kanske ostyriga upprorsmakarna till en samlad styrka.
Drakfågel led svårt av krämpor och när hon tillfångatogs av de Furstliga hade det redan börjat diskuteras om vem som var en lämplig efterträdare. Hon avrättades 1142 på ståthållargården Grapahus i centrala Margholien.
Arna Lagkvinna tog över befälet för drakfåglarna vid Drakfågels död. Hon är som tillnamnet antyder före detta lagkvinna och sin närmaste man Svartskäggs motsats i mycket. Hon är försiktig och principfast, och hon har sett det som viktigast att få och behålla befolkningens stöd – utan att det stryper motståndsrörelsen sig själv. Hon är en vältalig förespråkare av att knyta starkare band till alliansen eller kungen av Gedanien.
Arna Lagkvinnas närmaste man. En av Drakfågels tidigare underhövitsmän och en av dem som tippades som hennes efterträdare. Enar är en handlingskraftig och skicklig anförare, men han är hetsig och redo att segra till varje pris och med vilka metoder som än krävs. Det har ibland satt honom i ett spänt förhållande till de mer samvetsömma bland ledarna. Hans mer hårdhänta agerande anses av somliga ha skadat Drakfåglarnas anseende bland folket. Hans fördomsfrihet har dock gjort att han haft förvånansvärt lätt att samarbeta med de alver som sällat sig till Drakfåglarna.
En mycket gammal och lärd alv som är en av Drakfågels närmaste rådgivare. Han lär ha levt redan när Imrar den Gode första gången besegrade Gholan den Ogudaktige – men då var han bara ett barn och hans föräldrar levde landsflyktiga långt därifrån. Likväl har han levt i Margholerskogen som eremit i många sekler, och han lär ha mött Fursten själv precis efter dennes ankomst (eller återkomst) till Margholien. Mötet höll på att kosta alven livet – han har förlorat synförmågan och är inte alltid helt närvarande, och han tycks ha förlorat delar av minnet. De sinneskapaciteter han ännu kontrollerar är likväl mycket betydande och han är en stark källa till kunskap om landet och dess förflutna.
Alliansens är motståndsrörelsens enda hopp till seger och motståndsrörelsen gör sitt yttersta för att hjälpa dem så långt det går. Tyvärr verkar de inte förstå hur svåra och farliga motståndsrörelsen operationer är och bli alltför ofta otåliga över att allt motståndsrörelsen tar sig till tar så lång tid. Samarbetet har dock förbättrats de senaste åren och Drakfåglarna har erbjudits en del säkrare tillflyktsorter utanför Furstendömets gränser, till exempel i Högmark.
Nära vänner, alverna lider ännu hårdast av alla av furstens ockupation efter som fursten inte nöjer sig med att förslava dem utan vill se dem döda.
Ingan kontakt med dvärgar har förekommit men de lider också under furstens ok. Rykten har hörts om att dvärgar från en koloni i Björnramsbergen tvingas arbeta tills det stupar med att smida vapen åt Furstens
Nu ingår vildmännen, som dyrkar fursten (Som de kallar skugghjärta.) som en gud i furstens arme vilket i alla fall har haft den positiva effekten att räderna mot byar och gårdar upphört. uppenbarligen anser fursten att Margholiens kuvade befolkning gör bättre nytta som arbetes kraft än som mat åt Vildmännen.
På senare tid har det hörts rykten om att de i skogarna långt bort i väster bortom Arosia finns vildmän av en helt annan sort och att dessa vildmän nu hjälper alliansen.
Redan innan Furstens ankomst var nattfolken ett hot. då det hände att det gav sig på och plundrade enskilda gårdar och i vissa fall mindre byar. Inte bara tog de allt de kunde bära. oftast åt de upp gårdens innevånare. rester av gnagda människoben påträffades oftast vid gårdar som plundrat av svartfolk. Alla nattfolk var dock inte riktigt lika villiga att underordna sig Fursten som vildmännen var. detta ledde till att motståndsrörelsen den första tiden hade en lös allians med några mindre nattfolksgrupper. Detta upphörde dock efter katastrofen i Mid.
Fienden.
Det är dessa Drakfåglarna slåss för. Relationen till bönderna är dock allt annat än oproblematiskt. Bönderna är visserligen förtjusta när de får hjälp av motståndsrörelsen men är ovilliga att hjälpa till med operationer vars resultat inte gagnar dem direkt. Dessutom vet man aldrig vem som kan vara en Furstlig angivare.