| Utskriftsvänlig sida |
| Henrik Hoffström, Theo Axner och Frida Pihl |
| 2003, lätt reviderad 2010 |
Det här är ett litet kompendium om det margholiska vildfolket Skymningsstammen, eller de Hungriga som de ibland kallar sig själva. Detta är egentligen en beteckning som kan användas även på andra nomadiska folk; de bofasta brukar betecknas som de Mätta. Eftersom vildfolket inte har något riktigt begrepp om fast egendom tolkar de skillnaden mellan sig själva och de bofasta att de senare har sin föda nära till hands och inte behöver jaga den – alltså är de Mätta.
|
Margholien och södra Nordanlanden har så länge någon kan minnas varit hemvist för ett seminomadiskt människofolk. Då de saknar skriftlig tradition finns deras äldre historia endast bevarad i mytform, men då vi tyvärr inte har möjlighet att utveckla alla dessa myter följer här en mer sammanfattad version. Notera att detta är hur Skymningsstammen själva ser på sin historia - det är alltså en ytterst subjektiv sanning.
Enligt vildfolkets skapelsemyt skapades de och världen ur ett våldsamt blixtnedslag. Under lång tid levde de i den skog (den skog civiliserade människor kallar Margholerskogen eller Mörkaskog) som omgav platsen där blixten träffade marken. Så småningom började små mängder nattfolk - orcher, vättar och troll - att slå sig ner i vildfolkets skog. Detta var dock inget problem - skogen var stor och nattfolken var få.
Problemen började när en grupp alver slog sig ner och började bygga ett rike i skogen. I början gick det bra, men alverna började kräva mer och mer plats och såg vildfolket som ociviliserade vildar som utan vidare kunde flyttas på. Alverna började kräva mer och mer plats och så småningom utbröt ett krig med dem på ena sidan och en allians av nattfolk och vildfolk på den andra.
Med tiden blev situationen desperat för vildfolket och Åskfågel, deras främste shaman, gav sig till den plats där ur-blixten en gång träffat marken för att be själva blixtens ande om kraft mot inkräktarna. Platsen för blixtnedslaget, en flera hundra meter stor cirkelrund sänka där själva stenen var förbränd och svartnad, hade alltid varit tabu då de som besökt platsen alltid dött snart därefter.
Åskfågel återvände svårt sargad från sin kamp. Men med sig bar hon/han (legenderna är inte entydiga) ett spjut vars spets bestod av en ytterst märklig sten, och i den stenen hade hen fängslat själva blixtens ande.
Med detta väldiga vapen ledde Åskfågel de Hungriga till seger över alverna. Olyckligtvis gav inte spjutet någon skydd mot förräderi. Tack vare svek från en vildman, vars minne sedermera utplånats, lyckades alvernas shamaner överfalla Åskfågel i sömmen och lägga beslag på spjutet.
När alverna vände vildfolket kraften från vildfolkets starkaste ande mot dem bröt stridsvilja samman och de gav upp striden och drog sig undan till de ogästvänliga delarna av skogen.
Nu inleddes en eländig tid för de Hungriga. Inträngda på litet område hemsöktes de av svält och sjukdomar, de få resurserna räckte inte till att föda alla och de minskade kraftig i antal.
Så en dag uppenbarade sig en mäktig ande för flera av vildfolkets främsta shamaner och krigare. hans ord finns fortfarande bevarade i myterna:
”Mina barn, ni har bestulits på ert ljus och lever i skuggan. Men förtvivla inte längre, ty i skuggan bor kraft- Den är mer än frånvaron av ljus, den är dess motsats och like. Den kraft ni tidigare drog ur ljuset ger jag er nu från skuggan, ty jag är Skuggans Hjärta. Sök mig vid den Svarta Stenen.”
Skugghjärta hölls sitt löfte. Vildfolket fick kraft, mer kraft än de någonsin haft tidigare. Genom sitt språkrör Äldst ledde han dem och nattfolken i strid mot alverna. De en gång så självsäkra alverna smulades sönder av Skugghjärtas makt, och de Hungriga var där och åt deras hjärtan. Med tiden växte Skugghjärtas välde ut utanför skogen. De Hungrigas tid var inne.
Många år gick, men så drabbades vildfolket av svek igen. Med hjälp av några av de sista alverna lyckades en av de Mätta (vildfolkets namn på de bofasta människorna som levde söder om skogen) lömskt fördriva Skugghjärta. Men därmed var folkets olyckor inte slut. En ond ande uppenbarade sig för dem och förvred sinnet för många av dem och de avsade sig rätten till styrkan. De Förvridna spred sedan sin smitta till fler och fler av folket och till sist fanns inget annat val. Folket tog till vapen mot sina egna. Följden blev ett blodigt krig. Länge såg det ut som de Förvridna skulle avgå med segern, men så plötsligt lämnade de skogen. Anledningen till att de bara gav upp är ett av de stora mysterierna i Skymningsstammens historia.
Så gick århundradena...Året då Skugghjärta återvände (1134 enligt de bofastas tideräkning). Flera av Skymningsstammens mäktiga får en uppenbarelse av Skugghjärta och ger sig av till den Svarta Stenen. Där finner de att Skugghjärta besegrat själva Döden och återvänt. De svär honom trohet.
Året då kraften kom (1135). Vildfolkets shamaner börjar återfå sina förlorade krafter. Fler och fler shamaner börjar uppvisa förmågan att direkt och konkret påverka verkligheten - en förmåga som varit mycket sällsynt tidigare och i stort sett bara innehafts av medlemmarna i Shamanernas Råd.
Hämndens år (1138). Äldst återvänder för att leda de Hungriga i krig mot den äldsta fienden, alverna, och den yngre fienden, de Mätta. Tiden att hämnas sveken var inne.
Farsotens år (1140). En farsot plågar norra och mellersta Margholien och drabbar i viss mån även skymningsstammen.
Ulvryttarkrigets år (1141). De Furstliga utposterna flyttas så långt fram som till Uma älv i norr. En serie räder från Nordanlandsorcherna mot kustbygden slås tillbaka av en Furstlig styrka där flera av skymingsstammen deltar.
Översvämningens år (1145). Ovanligt kraftiga vårfloder leder till översvämningar.
Mörksolens år (1147). En ovanligt lång solförmörkelse i slutet av sommaren. Detta ses som ett mycket gott omen.
 |
| I och med Furstens återkomst har Skymningsstammen också återfått sin profet Äldst |
Det margholiska vildfolket tillhör alla samma stam. Skymningstammen omfattar åtminstone ca 3 000 individer och är i sin tur är indelad i flockar om vardera 20-100 personer. Varje flock styrs av en hövding med hjälp av en shaman. Det finns inget som hindrar shamaner från att bli hövdingar, så i en del flockar är shamanen och hövdingen samma person. Detta är något som blivit vanligare efter Skugghjärtas återkomst. Med hjälp av sina ökade krafter har flera shamaner lyckats göra sig till hövdingar över sin flock. Stammen som helhet saknar organiserad ledning. Det närmaste man kommer är Shamanernas Råd, som är sammansatt av de mäktigaste av vildfolkets shamaner. Skymningstammen var inte heller enad innan Äldst återkom, och inte sällan urartade rivaliteten mellan de olika flockarna till blodspillan.
Vildfolket värderar inte nödvändigtvis rent fysisk styrka högst. Alla måste klara av vissa grundkrav. De som blir gamla eller kroniskt sjuka lämnas att dö. För de som inte kan hålla tempot under stammens vandringar finns ingen nåd. Men framstående helare, jägare, shamaner och hantverkare har lika hög status som starka kämpar. När det gäller vem som ska vara hövding har vildfolket en i princip pragmatisk inställning. Hövding är den som gjort störst nytta för stammen. Detta är dock inte så lätt att tillämpa i praktiken; en helare och en krigares insatser är ju svåra att jämföra. Detta leder till att det, när en ny hövding ska utses (vilket görs när den gamle hövdingen dör eller på något sätt, t.ex. genom att begå ett brott, gör sig olämplig), ofta blir en turbulent tid för flocken då vilda och ibland våldsamma maktkamper utbryter.
Efter som vildfolket lever ett så pass hårt och våldsamt liv (förutom inbördes strider konkurrerade de före Skugghjärtas återkomst om levnadsutrymme med nattfolk, enstaka alver och de margholiska bönderna och nu, efter Skugghjärtas återkomst, slåss de i Hans krig) slits de ut fort. En vildman som uppnår 40 års ålder betraktas som gammal och vis och de som lyckas uppleva sin 50-årsdag och fortfarande kan hålla takten med flocken på dess vandringar är sällsynta.
Det hårda livet och att de ofta dör så pass unga har lett till att de är extremt viktigt att födelsetalen hålls höga. En kvinnas status stiger därför för varje barn hon föder. (Notera att det inte innebär att män får någon status av att vara fäder till många barn - det är ju inte de som tar de stora riskerna) Så fort en mor slutat att amma sitt barn har föräldrarna inte längre något särskilt ansvar för det, utan barnet uppfostras från den punkten gemensamt av flocken. Detta är ett rent pragmatiskt arrangemang då inte är ovanligt att någon eller t o m båda föräldrarna dör innan barnen når vuxen ålder.
Det faktum att så pass stor vikt läggs vid barnafödande gör också att det är lätta att upphäva ett äktenskap. Om någon tröttat på sin man/hustru är det bara att gå och tala om det för hövdingen och shamanen, så är äktenskapet upphävt och det är sedan fritt fram att söka sig en ny man/hustru. (Det bör kanske också sägas att om ett äktenskap förblir barnlöst en längre tid förväntas de inblandade dela på sig och söka en ny partner.) Enda undantaget från detta är att det inte är tillåtet att dela på sig om kvinna har barn som ännu inte slutat amma.
När barn kommer i puberteten måste de genomgå en invigningsritual för att bli fullvärdiga, vuxna medlemmar i klanen. Detta sker vid ca 12 års ålder. Shamanen förbereder dem, skickar ut dem ensamma i vildmarken för att där klara sig själva och bli funna av sitt totemdjur. Detta är svåra dygn både för kroppen och för själen. Inte alla återvänder till sin klan. Under fastan, meditationen osv kommer det totemdjur som själen är länkad till sedan själen föddes för första gången visa sig och ge en råd och styrka inför vuxenlivet. De barn som kommer tillbaka hyllas av klanen vid en stor fest, där man får sitt nya vuxennamn. Detta har ingenting med totemdjuret att göra. Det är personligt, bara gruppens shaman vet dess namn. |
| Shaman av Skymningsstammen |
Vildfolket har en animistisk världssyn, vilket innebär att allt ses som besjälat. Djur, träd, stenar, stormar, eld, köld, årstider o.s.v. har en ande som man måste besegra för att eller blidka för att dess kraft inte ska vändas mot en. En vildman ser t.ex. tändandet av eld som ett försöka att tvinga fram lydnad från eldens ande. Lyckas man börjar det brinna, misslyckas tar det sig inte, och ve den som förolämpar en ande. Då lämnar den sin avsedda boning, vilket i värsta fall leder till omfattande förödelse av så väl läger som omliggande jaktmarker. En speciell status har andarna i bytesdjur och ätbara växter. Att avtvinga dem deras kraft, d.v.s. äta upp dem, är helt essentiellt för fortsatt existens.
Ju högre upp i näringskedjan en art finns desto större anses dess värde som föda vara. Rovdjuren i toppen av näringskedjan har ju redan ätit andra djur som i sin tur har ätit växter. Den allra förnämsta delen av ett djur är hjärtat där anden anses bo.
Den allra förnämsta födan anses dock vara köttet från dödade fiender. Att äta deras hjärtan är att ta tillbaka vad de stulit. Det är dock tabu att äta varelser som dött av annan orsak än fysiskt våld (t ex ålder eller sjukdom). Deras andar anses vara försvagade och tar, snarare än ger, kraft.
Mäktiga andar behöver inte bara vara djur eller människor. Blixten är ju den absolut mäktigaste av dem alla. Men man kan lyckas ta hjälp av andarna i stormen för att ta sig fram fort, vattenandarna för att paddla fortare, eller för att dra ner andra i vattnet, kontrollera regnet så det regnar på fiende och inte på oss osv.
Det är inget konstigt att det finns andar, det är vardagen. Ett träd är inte ett träd plus en ande, utan anden och trädet är ett och samma. Det man ser är "skalet", vildmän som är tränade med andar ser kanske djupare in till "andedimensionen", kan se hur anden "mår", höra kommunikationen i skogen t.ex. osv. Och dra nytta av det.
Vildfolket vet att bilder har makt. Vill man ha något eller om man vill att något ska ske målar man en bild av det Fiskaren som vill ha en rik fångst målar fiskar på något lämpligt ställen nära sjön, jägaren målar bytesdjur på platsen han brukar sitta på pass. Vill man ha seger över fiender målar man flyende fiender. Det förekommer också att man avbildar mer konkreta saker så som redskap och handelsvaror. I förhoppning om att man ska kunna tillverka/komma över mer av de varorna i framtiden. Dessa bilder utförs i en stil som är mycket lik den som i verkligheten förekommer på gamla bronsåldersristningar. (http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4llristning )
Shamanen innehar en speciell status i vildfolkets samhälle, då denne har uppgift att veta hur man handskas med andarna: att leda riterna som blidkar de mäktiga och kuvar de svaga, att avtvinga de andarna information om framtiden osv.
Bland shamanens uppgifter ingår också att handskas med en grupp ytterst farliga och illistiga andar.
De flesta andar är immateriella till sin natur, men det händer att en ande lyckas manifestera sig i världen. Dessa manifesterade andar är ytterst farliga och har stor makt över naturen. De kan få bytesdjuren att försvinna, vattendrag att svämma över, människor att drabbas av mardrömmar och till råga på allt så anser vissa av dem att de Hungrigas kött är en delikatess. För alla utom shamaner är det tabu att ha att göra med dessa varelser, och även shamanerna undviker dem så ofta det bara går, ty det har visat sig att de varken kan bindas eller dödas utan endast kan betvingas med list. (Not: dessa varelser är identiska med de som de bofasta kallar oknytt, dvs varulvar , älvor, maror, skogsrån etc.) På senare tid har dock Skugghjärta lyckat binda en del av dessa andar till sin vilja. En del av dessa tjänar nu som en sorts personliga tjänsteandar hos vildfolkets allra mäktigaste shamaner.
Att någon föds under ett åskväder är ett tecken på att denne är ämnad att bli shaman.
 |
| Rustad krigare av Skymningsstammen |
Sedan Skugghjärtas – d.v.s. Furstens - återkomst är i princip hela Skymningsstammen engagerad i Hans krigsmakt, undantaget barnen och de vuxna som tas ut att sköta dem. Dessa försörjs nu genom Furstens försorg och Skymningsstammen behöver inte längre jaga och samla föda för att överleva. Fursten har lovat stammen att, när hans seger är vunnen, skänka dem ett förlovat land som ska vara deras för alltid.
Se till att börja med: Furstens krigsmakt
Vildmanssoldaterna räknas som en del av Furstens Auxilia eller hjälptrupper, sida vid sida med hans orcher, vättar och olika mänskliga specialister (spejare, kastmaskinister etc). De organiseras inte på samma sätt som Legionerna utan bara i mindre hopar om 20-60 krigare, i princip bestående av krigarna från en och samma flock och anförda av flockens hövding. Några sådana hopar ställs vanligtvis under befäl av en Furstlig officer och knyts temporärt till en bataljon eller ett kompani i någon av Legionerna. Mindre grupper om 4-10 krigare kan avdelas från hoparna.
Vildmännen har fyllt flera funktioner i Furstens krigsmakt. De är utmärkta spejare och oöverträffade i skogsterräng, och de har många skickliga bågskyttar. Även i närstrid kan de vara mycket farliga – och framför allt skrämmande – med sitt dödsföraktande bärsärkaraseri. Men att använda dem på det sättet är lite av en chansning, för det är allt eller inget – kastar de inte fienden över ända med sitt första anfall blir de snabbt splittrade och demoraliserade. De Furstliga befälhavarna har därför föredragit att använda dem som spejare, störtrupper och bågskyttar.
Vildfolkskrigarna är vanligtvis beväpnade med en blandning av spjut (oftast lätta kastspjut), yxor och pilbågar. Somliga bär läderrustningar men många har ingen rustning alls; små runda träsköldar är också rätt vanliga.
Ett stort antal vildmän, ett tiotal hopar, deltog i slaget vid Månhella; många vildmän har också tjänat i de Furstliga garnisonerna i det skogklädda norra Arosia. Mindre grupper finns utspridda över ockupationsstyrkorna i norra Gedanien, där de främst fungerar som spejare.
Skymningsstammen har talande namn, ofta efter rovdjur, giftiga växter, naturföreteelser (gärna destruktiva) och liknande. Det görs ingen skillnad på mans- och kvinnonamn.
Exempel på namn: Bålgeting, Etter, Flugsvamp, Glada, Hagel, Huggtand, Iller, Järv, Klo, Korpnäbb, Odört, Ormbär, Ormörn, Spindel, Stormhatt, Tibast, Tistel, Varghjärta, Vindil, Åskvigg, Äsping.
Som synes står alla namn i obestämd form. Detta för att de annars skulle bli alltför indianskklingande – något vi vill undvika.
Skymningsstammen klär sig ungefär som sina västliga släktingar.
Skymningsstammen, de margholiska vildmännen, klär sig ungefär som sina västliga släktingar. Några egenheter är dock speciella och noteras här:
Ansikts- och kroppsmålning: Svart, Skugghjärtas heliga färg, dominerar helt. Åtminstone alla krigare och shamaner bär Hans märke, det sexuddiga korset (Stamfolkets tecken för "dött träd") målat i svart över ansiktet.
Smycken: Förutom vad som räknats upp ovan är Skymningsstammens krigare förtjusta i att bära troféer från fällda fiender - t ex tänder, hårflätor eller t o m öron - som smycken och amuletter.
Skymningsstammen - teckningar och foton (klicka på bilderna för förstoring)
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |