| Utskriftsvänlig sida |
Theo Axner, 2012-07-22
Det nuvarande konungariket Gedanien har utvecklats ur det större, men lösare sammanhållna, välde som kallades Gedariket.
Vid tiden för det Stora Mörket beboddes slättbygderna omkring Almarsjön av flera närbesläktade stammar, som de arantiska lärde gemensamt kallade svioner. De hade ingen högre organisation än mindre hövdingadömen och bygdegemenskaper. Under de första århundrade av vår tideräkning, efter det Stora Mörkret, uppstod småriken och hövdingadömen här och var i Thule. Man tror att de s k folklanden (ungefär som landskap) som finns kvar än idag går tillbaka till den här tiden.
De starkaste statena i Thule vid den här tiden var grundade av icke-mänskliga folk: dvärgriket Steinheim i Nifelbergen och alvriket Oriani i nuvarande Margholien.
Ett av de mer udda småkungariken som uppstod under den här tiden var Stendhel i nuvarande nordöstra Gedanien. Stendhelfolket, som kom till Thule sjövägen någon gång under 200-talet, var ett krigiskt ryttarfolk, ättlingar till legosoldater från många länder som vandrat vitt och brett i söder men av dunkla skäl dragit norrut och sökt sig ett nytt hem i Norden. Stendhelfolket, som var de första i Thule som stred till häst, brukar traditionellt framställas som mörkhyade och svarthåriga, fastän somliga källor antyder att de hade sina rötter i Norden.
Omkring LjÅ 300 (men man vet inte riktigt när, det kan också ha varit tidigare) kom häxmästaren Gholan den Ogudaktige till Thule. Hans ankomst är lika höljd i dunkel som hans ursprung; ingen tycks veta vem han ursprungligen var eller varifrån han kom. Klart är i alla fall att han förfogade över stora maktmedel, både världsliga och överjordiska; mänskliga legoknektar från nära och fjärran såväl som vildmännen, orcherna, vättarna och trollen i norr slöt sig snart till hans banér, och han var redan då den mäktigaste svartkonstnär Norden känt. Han utsträckte med hjälp av svartkonster sitt liv till en orimlig längd; han sägs ha härskat över sitt rike i minst 150 år.
Gholan etablerade sig snart som härskare över norra Thule och inledde ett skräckvälde. Han krossade Oriani och sägs ha inlett en systematisk utrotning av alvfolket i sitt rike, som nu kom att kallas Margholien. De alver som överlevde flydde västerut och söderut i Thule. Med dvärgriket Steinheim i nordvästra Thule upprättade han däremot goda förbindelser; dvärgarna handlade med Margholien och det sägs att några av Furstens dyrbaraste klenoder tillverkades av dvärgar.
Allt större områden lades under Gholan och införlivades med Margholien, och de bygder som låg utanför hans direkta välde utsattes för förhärjande plundringsräder. Somliga hövdingar och stormän i utkantsområdena blev lydkungar under honom; Stendhel blev till exempel ett sådant lydrike.
Imrarskvädet, Gedaniens ofullständigt bevarade nationalepos, berättar om slutet på Gholans rike. Kvädet är svårtolkat och rikt på mångtydiga anspelningar och kenningar, men det nedanstående är en sammanfattning i stora drag av händelseförloppet det tycks skildra. Hur mycket som är historisk sanning och vad som är legend i det är svårt att veta.
Imrar från Geda, då en obetydlig fiskeby vid gränsen mellan Nordraland och Sundraland, blev den som började samla folken i de svionska folklanden omkring sig och organisera ett motstånd mot de styrkor Gholan rustade för att lägga under sig landet. Kampen tog många år och tycktes länge hopplös, men Imrar och hans anhängare var oförtröttliga och byggde sakta upp nya allianser. Han sökte tidigt hjälp hos den mystiske och trollkunnige kung Vite i Västmarkerna, en gestalt som många lärde nu identifierar med alvfursten Silcarindril. Vite stödde Imrar med kunskaper och information, men det tog många år innan han blev beredd att ställa upp med väpnad hjälp. Under de här åren tycks Imrar och en del av hans anhängare ha färdats till många olika platser runtom i Thule och längre bort sökande efter kunskaper eller annan hjälp under Vites vägledning.
En vändpunkt i kampen kom när Imrar förmådde Stendhelfolket att bryta med Gholan och sluta sig till hans sida. Med deras hjälp vann hans folk sin första stora seger över en här som Gholan sänt ut för att förhärja landet, vilket i sin tur till slut övertygade kung Vite om att ge Imrar sitt fulla stöd.
På Vites inrådan begav sig Imrar nu till Världens Ände för att få råd av några mystiska väsen som kallades De Trenne. Rana, som Gholan sänt för att hindra honom, lyckades nästan förleda honom från den rätta vägen, men han överlistade henne och med de Trennes hjälp lyckades han skapa det mystiska föremål som kallas Nyckeln, och som skyddade honom mot Gholans svartkonst. Ranas trollkonster bet nu inte på honom längre och Imrar dräpte henne.
Gholan hade nu kallat ned en förbannelse över landet kring Geda, men med Nyckelns hjälp skingrade Imrar den. Gholans magiska makt tycktes ha fått ett avbräck, och Imrar beslöt att ge sig in i hjärtat av hans rike och konfrontera honom innan han hann bygga upp den på nytt. Medan hans folk inväntade Vites krigare för att tillsammans med dem hålla stånd mot Gholans armé så länge det gick för att vinna tid kämpade sig Imrar efter många strapatser fram till Svartstenstornet, där han mötte och besegrade Gholan själv. Tyvärr har bara början av berättelsen om slutstriden bevarats i kvädet, så vad som egentligen skedde är höljt i dunkel.
Klart är i alla fall att Imrar på något sätt lyckades bryta Gholans odödlighet och döda eller fördriva honom. Hans förtrollningar och svartkonster bröts, hans styrkor förlorade sin ledning och samtidigt som hans förslavade undersåtar reste sig vann Imrars folk en förkrossande seger över sin nu oordnade och panikslagna fiende. Orcherna och vättarna flydde till Nordanlanden och Gholans rike föll snabbt sönder.
Efter sin seger över Gholan hyllade folklanden i östra Thule Imrar som sin kung, och han blev härskare över ett rike som i själva varket snarast var en löst sammanhållen federation av folkland. Kärnlandet var landen Sundraland, Nordraland och Vestraland - inlandet i det nuvarande Gedanien - och Imrar lät bygga sitt högsäte vid sin hemby Geda. Även folklanden Skärland, Stendhel, Arosia, Sunnanslätt, Nedermark och de margholiska folklanden Arilda, Höghede och Ovanstig erkände Imrars överhöghet. (Nuvarande Nedomskog i södra Margholien var vid den här tiden en del av Nordraland och således en del av det gedanska kärnlandet.)
Det nya riket kallades Gedariket och dess härskare Gedakungen. Det dröjde innan man började använda Gedanien som ett samlande begrepp för dess kärnland.
Imrars regering blev lång och lyckosam. Efter hans död började landsförbundet snart bli spretigare på nytt och många av folklanden utanför kärnlandet fick egna småkungar eller jarlar på nytt, men Gedakungarna behöll en stark symbolisk prestige och räknades som deras överherrar. Även själva kärnlanden delades ibland upp under varsin regent, ofta syskon.
Imrars släkt blev talrik och vittförgrenad; även om riket inte var ett strikt arvrike var det allmänt vedertaget att en Gedakung eller -drottning skulle vara av Imrars ätt. Imrar själv gifte sig enligt sagorna med en prinsessa av Stendhelfolket. Stendhelriket absorberades, av allt att döma fredligt, i Nordraland någon gång under Gedarikets första århundraden.
Omkring hundra år efter Imrar, under andra hälften av 500-talet, fick Gedariket gradvis en fastare struktur. Den hänsynslösa Gedadrottningen Arnhild Varghjärta, som från början bara härskade direkt över Nordraland, enade med våld de gedanska folklanden och tvingade genom en serie fälttåg och räder även Arosia, Sunnanslätt och Nedermark fastare in i riket. Från och med nu lydde de direkt under Geda och ingick i kärnriket, medan de margholiska folklanden och Örike förblev löst anslutna.
Under Arnhild och hennes efterföljare blev Gedariket starkare och mer aggressivt inte minst till sjöss. Det var vid den här tiden man började dra på vikingatåg och utkräva tributer från länder även längre bort. Stora Havsö och Borgö blev skattländer under Gedariket och även Gautrike i sydvästra Thule gäldade för en tid tribut till Gedakungen, även om det aldrig blev fast inlemmat i riket.
Under 600-talet började Ljusets lära göra sitt intåg i Thule. Den mest berömde missionären i Thule, S:t Ahrik, verkade omkring 630 i Gedariket. Han drev bort avguden Nidvinter och dess tillbedjare från Månhella i Vestraland och grundade Månhella kloster på platsen, som för en tid var kyrkans nordligaste utpost. S:t Ahrik dog enligt legenden i något av de margholiska landen - olika traditioner är oense om vilket - efter att ha omvänt många hedningar.
Läs mer: Legenden om S:t Ahrik och Nidvinter
Det var dock i Sunnanslätt, det av folklanden som var mest öppet för nyare idéer och utvecklingar, som den nya tron blev fast etablerad först. Redan vid Ahriks tid blev många omvända, och under senare hälften av 600-talet inrättades Spegelhamns stift, då den nordligaste kyrkoprovinsen.
Det dröjde till en bit in på 700-talet innan kyrkan blev definitivt etablerad även norr om Almarsjön. Från och med mitten av seklet var dock alla Gedakungarna Ljustrogna, och Geda stift inrättades mot slutet av århundradet.
800-talet brukar räknas som Gedarikets storhetstid: det var då det var som störst och mäktigast, även om det fortfarande var ett löst sammanhållet överhöghetsvälde.
Gedakungarna hade redan långt tidigare tidvis krävt ut tributer av folken på andra sidan Innanhavet, i Talvala och Österlandet, och många svionska nybyggare hade utvandrat fredligt över havet sedan tidigare, men den nya Ljustrogna ivern skänkte en ny motivation till sjötågen. Den stora Ljushärnad som kung Ermund inledde år 825 blev inte bara ett strandhugg utan början på en veritabel erövring. Under de följande årtiondena blev södra och sydvästra Talvala en gedansk koloni och omvändes till stor del till Ljusets lära.
Ljushärnaden var till stor del inspirerad både av de stora Ljushärnaderna till Outremer i söder och till de som redan inletts i Österlandet från framför allt almandiskt håll. Den nybildade riddarorden som kallades S:t Ahriks orden spelade en central roll i Ljushärnaden: vid den här tiden var de löst knutna till Gedas ärkestift, hämtade rekryter bland Ljustrogna krigare från alla land under Gedakungen och hade som sin huvuduppgift att skydda missionärer och pilgrimer. Ahriksriddarna kom dock att bygga de första stenfästningarna i riket, vilket skulle visa sig betydelsefullt. I Thule var ännu alla borgar och fästen av trä.
Även i Thule tycktes Gedakungarna stå på höjden av sin makt. Förutom de tidigare nämnda landen tog man tributer längs Gotmars kustland. Det är också från den här tiden som bergsbruket i Högmark börjar bli känt.
Det skulle dock visa sig att det mäktiga Gedariket var en koloss på lerfötter.
Under de tidigare seklerna hade inte orcherna och vättarna i norra Thule utgjort något allvarligt hot då de sedan Gholans fall saknat en stark och enande ledare för de många stammarna utan nu istället ofta stred inbördes. Omkring år 900 började dock fler och fler orch- och vättestammar i norra Thule sluta sig samman i en allians under ledning av den numera utdöda Torra Benens stam och dess hövding Zemar Akhûl. Det verkar som om Zemar hade hjälp av minst en kraftfull magiker, men inget närmare är känt om denne.
Strax efter år 900 satte sig den jättelika stamfederationen från norr i rörelse och svepte ned över Thule. Med orcherna följde vättar, troll, odjur från Nordanlanden och t o m några jättar. De margholiska vildmännen och rövarband av utstötta och laglösa människor slöt sig till alliansen i hopp om plundring och hämnd på de bofasta som fördrivit dem.
Det här krigståget har gått till historien som det Lilla Mörkret, och det blev ett dråpslag mot Gedakungarnas maktställning. Zemar Akhûls armé överrände och förhärjade människobygderna i hela riket. Själva Geda brändes och plundrades, den gamla kungshallen, som stått sedan Imrars tid, förstördes och den heliga eken höggs ned. Ett viktigt skäl till att man inte förmådde bjuda effektivt motstånd var bristen på ordentliga befästningar; de gammalmodiga träborgarna var lätta att betvinga med eld.
Det tycktes som om människornas herravälde i Thule nått sitt slut och att orcherna var ohejdbara, men nästkommande vinter led de till slut nederlag i norra Almand mot en mäktig allians av Storkonungen och flera andra härskare. Torra Benens stam utplånades och resterna av orcharmén splittrades - många återvände till Thule i splittrade grupper, andra flydde åt andra håll och slog sig ned i de vidsträckta skogarna på kontinenten.
Ilda den Visa valdes till ny drottning i Nordraland och Sundraland och lyckades så småningom erkännas i större delen av det gamla riket, men det var ett rike i ruiner hon hade ärvt. Det mäktiga Gedariket hade fallit som ett korthus för anstormningen och inte förmått ge sina lydländer något skydd eller hjälp; trots den mystiska gloria som ännu till någon del vidlådde gedakronan stod dess prestige nu nära botten. De mer avlägsna skattländerna hade upphört med sina tributer, och Arosia i väster vägrade nu svära Ilda trohet och valde i stället stormannen Jarl Tveskägg till sin kung. Det enda som återstod av den gedanska makten i Talvala var stenborgarna som Ahriksriddarna byggt borta i Keriland.
Ilda grep sig dock målmedvetet och tålmodigt an med att konsolidera sitt hopkrympta rike snarare än att genast försöka hävda sin maktställning över haven på nytt. Hon gav i praktiken upp anspråken i Talvala och på öarna söderut. Arosia var hon däremot inte villig att ge upp utan vidare utan betraktade landet som i uppror. Under hela seklet utkämpades småskaliga krig, inte minst som arosierna tidvis gjorde försök att göra anspråk på Nedermark och Högmark, som vid den här tiden närmast hörde ihop med Sunnanslätt respektive Vestraland.
Ildas och hennes efterföljares främsta bekymmer var dock inte grannrikena utan maktställningen inom landet. Den faktiska kungamakten förblev länge mycket svag; i kölvattnet av det Lilla Mörkret hade lokala stormän och hövdingar fått eller tagit sig mycket makt och i somliga fall i praktiken bildat självständiga småriken. Kungarna arbetade sakta men säkert på att stärka sin ställning med omväxlande fredliga och våldsamma metoder, i ständigt skiftande allianser med olika stormän.
Under 900-talet började också de modernare stenborgarna snabbt vinna insteg. Snart sagt alla de stormän som hade råd byggde och upprätthöll borgar och stärkte därmed sina egna positioner, men kungarna byggde egna borgar och arbetade på att knyta fler av stormännens till sig. Än idag ser man spåren av detta i att Gedanien är rikare på stenborgar än något annat rike i Thule.
Det starkaste motståndsfästet mot Ildas ättlingars sakta tilltagande makt var Vestraland, som vid den här tiden omfattade även östra Arosia (inklusive nuvarande Arosia stad, som då kallades Västerhamn). En rivaliserande gren av Imrarsätten, och flera släktgrupper och politiska allierade som motsatte sig gedakungarnas växande anspråk, hade sina starkaste fästen där. Vestraland hade också en ekonomisk styrka då landet till stor del kontrollerade transportvägarna från de järntillverkande bygderna i Högmark, och man stod inte heller främmande för att alliera sig med det nya kungariket Arosia.
Slutet för Vestralands motstånd kom år 1008, då kung Imrar VII av Gedanien förmådde drottning Gudrun av Arosia att byta sida; i utbyte mot en allians där Gedanien och Arosia krossade Vestraland mellan sig fick Arosia Gedaniens erkännande som självständigt kungarike och dessutom behålla Vestraland väster om Silverån. Det var ett högt pris då det gav det expanderade Arosia Högmark och inkomsterna därifrån, men affären befanns god för båda sidor. De upproriska stormannagrupperna i Vestraland krossades snart, den västra halvan av Vestraland tillföll Arosia och Silverån blev ny gräns. Gudrun, som tidigare haft sitt säte i Skiöldenäs, gjorde Västerhamn till sin nya huvudstad och döpte rentav om den till Arosia stad. Sedan dess kallar sig Gedanien och Arosia för "brödrariken" och de har inte varit i öppet krig med varandra sedan dess, även om relationerna inte alltid varit så goda. Sedan dess syftar alltså Vestraland bara på den östra halvan av det gamla folklandet som fortfarande hör till Gedanien.
Under 1000-talet fortsatte konsolideringen av Gedaniens kärnland, med ett ökat självförtroende från kungamaktens sida efter segern över Vestraland. Gradvis knöts de mäktiga stormännen och borgherrarna till kronan; några underkuvades med våld men vanligare var att de övertygades att inta ett - ofta nominellt - tjänsteförhållande till kungamakten och fortsatte styra över sina områden. Sådana halvt självständiga borgherrar försågs med prestigefyllda ärftliga titlar som grevar och friherrar, som deras ättlingar bär än idag.
Under 1000-talets första årtionden blev Sunnanslätt och Nedermark en mer och mer upprorisk landsände. Den övermodige kung Erman den Hårde av Gedanien satte hårt mot hårt och slog ut brutala straffexpeditioner från sina borgar i Spegelhamn och Oxehus. De sunnanslättska stormännen sade upp sin trohet till Erman och beslöt att välja sin egen kung. Valet föll på en utlänning, Johann von Riefenthaal, son till den mycket rika och mäktiga hertiginnan Friedrike von Riefenthaal. Med legotrupper finansierade av Friedrike erövrade Johann fästningarna i Sunnanslätt och valdes till kung över det nya riket, som också kom att omfatta folklandet Nedermark, 1032. Drygt tio år av krig mot Gedanien följde innan de krigströtta rikena slöt fred och Sunnanslätt erkändes. Det var under dessa fälttåg som Holmehus och dess öar, som tidigare räknats till Sunnanslätt, erövrades av Gedanien och döptes om till Draakhem 1043.
Vid mitten av 1000-talet hade Gedanien krympt till i princip sina nuvarande gränser, samt Nedomskog som numera räknades som ett eget folkland. Delvis som en följd av den förlorade prestigen i och med förlusten av Sunnanslätt utbröt nya maktstrider mellan olika grenar av den gamla kungaätten och deras allierade. Ilda av den släktgrupp som brukar kallas Falkätten gick segrande ur kampen, inte minst genom att hon lyckades bygga en bred koalition av stöd bland både stormän, städer och bönder. Sedan dess har hennes ättlingar i rätt nedstigande led innehaft tronen.
Ilda II genomförde och stabiliserade också flera reformer under andra hälften av 1000-talet. De stående skatter som gradvis införts reglerades mer permanent, och det världsliga frälset - adeln - knöts mer definitivt till kronan genom den s k Ridarö stadga 1069, där frälsets skattefrihet knöts direkt till deras uppgift att tjäna kungamakten med rustade ryttare. Vid Ildas död 1083 var Gedanien visserligen till ytan betydligt mindre än det gamla Stor-Gedanien men mer sammanhållet och konsoliderat än någonsin tidigare.
Även om de stora gedanska besittningarna i Talvala gått förlorade i och med det Lilla Mörkret hade man aldrig helt gett upp sin närvaro i öster. Kustlanden var till stor del befolkade av svionska nybyggare och under hela 900- och 1000-talet gjorde gedanska flottor ofta räder och strandhugg i Talvala när det rådde tillräckligt lugn hemma. Från och med drottning Ilda II:s regering knöt också de gedanska härskarna närmare band till den nya stat som Ahriksriddarna upprättat i Keriland och Virland.
Gedanien var av gammalt en sjömakt och kunde utöva inflytande långt borta; Stora Havsö betalade till exempel för det mesta sedan mitten av 900-talet på nytt tribut till gedakungarna. Ett stort sjökrig mellan Gedanien och Eormenland omkring 1100 slutade dock med att eormerna tog över tributen från Havsö.
Under 1100-talets första fyra decennier rådde huvudsakligen fred och relativt välstånd i Gedanien.
Nedomskog i norr började under 1100-talets första decennier dra sig undan mer; de stormän som dominerade området var ofta på kant med Gedaniens kungar även om det inte kom till öppet uppror eller separation. Då en stor hord orcher och vättar invaderade norra Gedanien via Högmark på 1120-talet hörsammade herrarna av Nedomskog inte kung Imrar IX:s kallelse att komma till hjälp utan höll sig på sin kant med hänvisning till att de måste försvara sina egna hem.
Frågan blev mer akut under åren kring 1130 och framåt, då det stora rövarband som kallades Friskyttarna opererade med Nedomskog och södra Margholien som bas och därifrån slog ut talrika räder mot fr a norra Gedanien. Friskyttarna allierade sig så småningom med flera av de margholiska orchstammarna, däribland den tidigare nämnda Järnnävestammen, och svällde upp till något som mer var en armé än bara ett rövarband.
År 1133 sände
kung Imrar en här, förstärkt med S:t Ahriks riddare, mot Friskyttarna. De drev
Friskyttarna på flykten norrut. Herrarna i Nedomskog tvingades under vad de
ansåg som förödmjukande former erlägga tributer och skatter till Gedaniens
krona. Två år senare gjorde Friskyttarna, som legat lågt i norra Margholien en
tid, en ny serie snabba räder mot Gedanien. Sedan försvann de
norrut.
Ett nytt blad vändes i historieböckerna år 1137 då Furstendömet Margholien utropades på nytt och öppnade diplomatiska förbindelser med grannrikena. Kung Imrar var misstänksam men hans utsända lät vid det sedermera beryktade Strandsfördraget förmå sig att byta bort det upproriska Nedomskog mot Furstens andel i vinsterna från den gemensamma Ljushärnad som planerades mot Talvala.
Våren 1139 kastade Fursten vänskapens mask och invaderade Gedanien och Arosia. Det blev början på det krig som nu pågått i nära tio år. Gedanien har drabbats hårt av kriget mot Furstendömet. Under krigets första år lades 2/3 av landet under Furstlig ockupation, och själva Geda belägrades och var mycket nära att falla innan staden till slut undsattes.
Sedan belägringen av Geda hävdes hösten 1142 har man gradvis tagit tillbaka det ockuperade landet; hösten 1148 intogs Vidmarkshus och med det har hela Gedanien utom det land som kontrolleras från borgarna i Strand och Tornholm, som ännu är i Furstliga händer, återtagits.