Friherre Peder |
Silvertuna |
Riddar |
Theoderik |
Skiöld |
September - december 1148 |
Theo Axner
Med hjälp, idéer och inspiration av
Henrik Hoffström |
Frida Pihl |
| Daniel Staberg |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under hösten och början av vintern 1148. För tidigare händelser, se:
|
|
||||||
|
|
||||||
|
|
Den gedansk-sunnanslättska armén började samlas vid Geda i slutet av augusti och blev slutligen marschklar någon vecka in i september. De satte sig i rörelse norrut, men efter någon dags marsch upptäckte deras spejare och förridare till sin förvåning att den stora Furstliga armén inte var kvar där längre; den hade ett par dagar tidigare tågat iväg åt sydväst längs Sunnarån – i riktning mot Stenkärna och Arosia. När de gett sig av hade bönderna så fort skörden var avklarad rest sig mot de mindre trupper som lämnats kvar, och norra Gedanien befann sig nu i fullt uppror.
De allierade stod inför ett dilemma – de kunde inte gärna varken svika sina arosiska allierade eller de ockuperade gedanier som de lovat hjälp. Man beslöt att dela upp sig; gedanierna under friherre Peder Silvertuna (drygt 4 000 stridande) fortsatte norrut för att säkra territoriet, medan sunnanslättarna under riksföreståndaren Theoderik Skiöld (närmare 5 000 stridande) återtågade till Geda för att därifrån gå mot Salfors och undsätta Arosia.
Den gedanska härsmakten grep sig an med att belägra Vidmarkshus - den enda starka borgen i norra Gedaniens inland och den Furstliga ockupationsmaktens främsta bas - och avdelade mindre styrkor för att i samarbete med bönderna betvinga de andra Furstliga utposterna i norra Gedanien. De mindre, isolerade utposterna föll snabbt efter mer eller mindre hårda strider. Man fick dock också en del besvär med mer onaturliga hot; Furstliga blodsmagiker hade lagt förbannelser över somliga platser som fick de som dog där att vakna på nytt, tydligen med hjälp av upptäckterna de gjort året före.
Kartor över höstfälttågets två första veckor - klicka för större! |
|
 |
 |
| Andra veckan i september | Tredje veckan i september |
 |
 |
 |
 |
||||||||
|
|
|
|
||||||||
 |
 |
 |
 |
Greve Peder Orm höll gränsen mot norra Gedanien med en truppstyrka på drygt 400 man vid Stenkärna, och hans spejare upptäckte snart den jättelika Furstliga hären - ungefär lika talrik som de gedanska och sunnanslättska härstyrkorna tillsammans - som var i antågande. Han lät genast sända bud till prins Vilhelm, som låg vid Järneskans med huvuddelen av de redan mobiliserade styrkorna (ca 2 000 stridande, varav 300 ryttare), och kung Angantyr som vid tillfället vistades i Högmark med 200 ryttare i följe. Prins Vilhelm samlade snabbt sina trupper och gick för att möta upp med Peder. Kung Angantyr, som varit helt inställd på att möta ett Furstligt anfall från Strand, tog sina ryttare och genomförde själv en snabb spaningsräd in i de angränsande delarna av Margholien innan han förenade sig med de andra.
Under tiden hade Voorlaugrs armé tagit sig fram till Salfors och, efter att ha sinkats ett par dagar av greve Peders trupper, lyckats ta sig över Silverån och in i Arosia. Mellersta Arosia låg nu öppet för dem; sunnanslättarna hade inte anlänt än och prins Vilhelms och kung Angantyrs styrkor var för svaga för att ensamma kunna möta de långt manstarkare Furstliga rakt på. Medan arosierna och så småningom sunnanslättarna samlade sig i norr gick Voorlaugrs armé härjande söderut ned till Arosia stad, som de stormade och brände. (De gav sig dock inte på Lejonnästet som var starkare befäst.)
Läs mer: Stormningen av Arosia stad
När arosierna och sunnanslättarna till slut mötts upp och skyndat ned till Arosia stad hade de Furstliga hunnit återsamla sig efter ett par dagars kaotisk plundring, men i stället för att bjuda strid fortsatte de att gå västerut längs Almarsjön. De allierade gjorde vad de kunde för de överlevande och mötte upp med drottning Katarina och några av Nyckelns Väktare som befann sig i Lejonnästet. Nu fick man också kontakt med budbärare från den gedanska armén i norr och nyheterna om hur det gått för dem.
Så snart man kommit i nog ordning började de allierade förfölja de Furstliga västerut. Som man misstänkt gick de så långt som till Linna bergslag innan de vände norrut på den västra skogsvägen upp till Järnforsa bergslag och Högmark.
Högmark hotas på nyttI Högmark, under tiden, hade drottning Astrid samlat de styrkor hon kunde båda upp, men var tvungen att hålla dem samlade nära Ranheda då en ganska stark Furstlig reservarmé under generalmajor Severa låg vid Strand. Den gick snart in i Högmark och ställde sig vid Stengårds färja, på motsatt sida av Högälven från Ranheda, än så länge utan att anfalla men de började bygga flottar och en flytbro för att kunna korsa senare. Tack vare kontakter och samarbete med Drakfåglarna, som infiltrerat Severas armés läger, hade högmarkarna goda underrättelser om vad de Furstliga gjorde. Men läget såg mörkt ut; när man fick buden från söder såg det mer och mer ut som om planen var att efter den stora uppvisningen i Arosia klämma Högmark mellan två arméer. Drottning Astrids folk började bistert låta evakuera Ranheda.
|
||||||||||||||||
 |
|
|
|
 |
Gedanierna fortsatte oktober igenom en intensiv belägring av Vidmarkshus, men friherre Peder bedömde sin position som tillräckligt stark för att i början av oktober våga sända en mindre styrka under riddar Akvin Akvinsson Örnkloo som förstärkning till Högmark som svar på drottning Astrids begäran om understöd.
Samtidigt marscherade Voorlaugrs armé norrut genom Tolvmilaskogen, förföljda av den arosisk-sunnanslättska hären. I de västra skogarna överfölls och sinkades de Furstliga av alver, men dessa var för få för att lyckas hejda deras framryckning. Fortfarande med de allierade – nu förstärkta av alverna – i hälarna slog de Furstliga sig förbi en bråte försvarad av lokala uppbåd vid Järnforsa och var därmed inne i Högmark.
Karta - klicka för större |
 |
| Andra veckan i oktober |
Drottning Astrid lyckades under tiden genom en djärv fint lura Severas armé att de dragit sig tillbaka från Högälven och bara lämnat en svag utpost, vilket lockade de Furstliga att korsa älven själva. Högmarkarna, som lyckats smyga sig tillbaka i skydd av skog och mörker, anföll överraskande när bara den Furstliga förtruppen kommit över älven. Förtruppen tog svåra förluster och de Furstliga fick ge upp sitt brohuvud; när deras spanare sedan upptäckte att en gedansk styrka av okänd storlek - de förstärkningar som herr Peder sänt - var på väg från söder föll de skyndsamt tillbaka ett bra stycke mot Strand. Segern köpte högmarkarna några värdefulla dagar att fullborda evakueringen av Ranheda, men att hålla staden i längden skulle inte gå.
 |
| Högmarks bondesoldater gick överraskande till anfall |
Voorlaugr hade marscherat sin armé mot Ranheda längs den östligaste av skogsvägarna genom södra Högmark, men nu var han tvungen att göra något åt den allierade armé som förföljde honom, helst som han ännu inte visste hur det gått för Severa. Han lät slå läger vid Källhyttan, en dryg halvmil väster om Ranheda och just i gränslandet mellan skogsmarkerna och den öppna Högälvdalen, och började förbereda försvarsställningar.
När de nu till slut möttes var båda härarna trötta och slitna, men de Furstliga hade viss fördel av terrängen och sin försvarsposition, och sunnanslättarnas stridsmoral föll drastiskt då deras riksföreståndare och anförare Theoderik Skiöld oväntat stupade i en inledande ryttarstrid.
Bistert tvingades de återstående allierade befälhavarna konstatera att det var tveksamt om man kunde samla sig till ett nytt anfall, och Voorlaugrs ställning skulle bara bli starkare. Dessutom hade man inte nåtts av några underrättelser från Astrid, och de lokala bönder man mött visste bara att Ranheda varit hotat österifrån. Den trötta och demoraliserade allierade hären tvingades avbryta anfallet och retirera till norra Arosia.
Karta - klicka för större |
 |
| Operationerna i Högmark i oktober |
Voorlaugrs armé var sliten och medfaren och tvingades vila en och en halv dag vid Källhyttan, vilket köpte drottning Astrids folk ytterligare lite dyrbar tid till att fortsätta evakuera Ranheda. Klämda mellan Voorlaugrs och Severas arméer, som båda snart skulle vara på frammarsch på nytt, hade drottningen tvingats inse att det inte skulle gå att hålla den klent befästa huvudstaden mot så starka anfall från två håll. Hon, hennes här och de evakuerade var tvungna att dra sig tillbaka till skogsmarkerna vid Järnforsa bergslag i sydväst (via Röda Dalen i väster) och söka skydd där.
Nu låg Högmark till synes öppet för de Furstliga. Under senare delen av oktober och november ockuperade de metodiskt strategiska punkter i landet, främst längs Högälven och jordbruksbygden i sydost. Starka garnisoner posterades ut, och därtill inkvarterades huvuddelen av Voorlaugrs armé i landet över vintern. Endast Järnforsa med omnejd - och vildmarkerna emellan - och de avlägsna skogsbygderna långt i väster låg nu utom de Furstligas välde. Var Högmark slutligen kuvat?
Karta - klicka för större |
 |
| Södra Högmark under ockupation |
 |
 |
| Friherre Arald Eldstierna | |
I slutet av oktober föll Vidmarkshus och frigjorde den gedanska huvudarmén, men det skedde för sent för att undsätta Högmark. Gedanierna fortsatte norrut mot Högälven och tog sig till och med över vid Vigbro där de upprättade ett brohuvud under en kort tid. När Severas armé, som nu inte behövdes i Högmark längre, kom dem till mötes beslöt herr Peder dock att det skulle kosta mer än det smakade att hålla brohuvudet på margholisk mark, och gedanierna föll tillbaka till sin sida av vadställena som de nu befäst väl.
Hela Gedanien, utom de rätt små områden som kunde kontrolleras från Strand och Tornholm, var slutligen befriat. Vidmarkshus' slott och län överlämnades formellt till sin tidigare läntagare, friherre Arald Magnusson Eldstierna som numera var rikets drots och en av de främsta i riksrådet. Herr Arald hade i flera års tid varit baserad i Geda och valde också att sätta in en ställföreträdande hövitsman på Vidmarkshus. Under vintern inledde hans folk en energisk räfst efter förrädare och medlöpare i de tidigare ockuperade områdena.
Borta i Österlandet hade kriget mellan riddarordnarna malt vidare, och Ahriksriddarna blev mer och mer trängda. Ljusholm hade fallit i händerna på Yrkij och även Ingridsborg, deras nordligaste fäste, tvingades ge upp framåt vintern. S:t Ahriks riddare hade nu förlorat det mesta av sina besittningar, utom det starka Svaleborg som ännu var under belägring.
 |
| Länderna kring talviska viken, hösten/vintern 1148 |
Under vintern höll de allierade nya rådslag och kunde konstatera att trots framgångarna i Gedanien var läget allvarligt. De Furstliga hade lämnat stora truppstyrkor att övervintra i Högmark, och mycket pekade på att de tänkte följa upp med nya anfall söderut nästa år. Somliga bland de allierade menade att anfall vore bästa försvar och att man borde söka följa upp framgångarna i Gedanien för att på nytt tvinga de Furstliga till försvar, men å andra sidan kunde man inte lämna det utsatta Arosia svagt försvarat. Även Fursten hade å andra sidan nu fått en lång och utdragen gränslinje att hålla.
Hitintills oförmögna att enas om en samlad offensiv – om en sådan ens vore genomförbar, vilket det rådde delade meningar om – gjorde sig de allierade redo att inta försvarsställningar till att börja med. Man räknade med att Arosia troligen var Furstens nästa mål och redan under vintern började man förlägga truppstyrkor kring stödjepunkterna vid gränsen mot Högmark, redo att förstärkas med uppbådade trupper. I Gedanien mobiliserades likaså trupper i norr för att hålla de återerövrade besittningarna och stå redo att undsätta Arosia. Sunnanslätt bidrog med hjälptrupper till båda rikena, men de flesta av dessa hade ännu inte hunnit komma på plats vid början av det nya året.
Man nåddes också av ett mer uppmuntrande bud om att Drakfåglarna, den margholiska motståndsrörelsen mot Fursten, nått mer spektakulära framgångar längre norrut – de hade lyckats driva bort de Furstliga och ta makten i de oländiga bygderna i Ravnsmark norr om Högmark, där ett uppror mot Fursten slagits ned några år tidigare. Den avlägsna Lodalen i väster, som formellt lydde under dvärgriket Steinheim, hade redan tjänat som tillflyktsort för motståndskämparna men nu var även Ljotvellir i deras händer. Frågan var hur länge de skulle kunna hålla det, men det ryktades också att de fått hjälp av några av de landsflyktiga dvärgarna med att förskansa sig.
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till Theo på theo_axner [at] yahoo.se.
