Ett samtal på Järneskans

Järneskans om senvintern

Trots att solen just gått ner och den kalla vårvintervinden friskat i myllrade Järneskans fortfarande av liv. Runt den nyligen befriade borgen bredde härlägret ut sig åt alla håll. Den norra arosiska häravdelningen, som varit förlagd här sedan flera månader tillbaka, hade i dagarna fått förstärkning av de arosiska och gedanska trupperna som eskorterat det kungliga följet från Hjortsnäs, och soldater gick fortfarande från eld till eld, återupptog gamla bekantskaper från tidigare kampanjer eller stiftade nya. Man delade med sig av såväl historier som öl, och överlag var stämningen i lägret hoppfull, även om rykten om vandöda gick genom leden. När någon nämnde hur såväl soldater som ortsbefolkning setts återvända från graven var det endast nyligen värvade mannar som inte spottade över axeln och gjorde ljustecknet. Veteraner visste bättre än att avfärda sådana rykten utan vidare.

I borgen hade prins Vilhelm, drottning Katarinas äldste son som förde befäl över norra arosiska häravdelningen, inkvarterat sig och sin stab i relativ bekvämlighet, även om Järneskans var byggd som försvarsverk snarare än med komfort i åtanke. När sällskapet från Hjortsnäs hade kommit hade de största rummen snabbt utrymts för att inhysa kungligheterna och frälset, men eftersom stora delar av följet skulle dra vidare söderut mot Geda och Arosia stad inom ett par dagar, stod Järneskans' befälhavare ut med att tränga ihop sig, även om det glunkades lite när prinsen inte hörde på.

Riddar Akvin Örnklo	Prins Vilhelm
Grevinna Johanna Månstierna	Riddar Kettil Dufwa

I den forna bankettsalen, numera prydd med kartor över norra Arosia och Högmark snarare än banér och vapensköldar, satt riddar Akvin Akvinsson Örnkloo i muntert samspråk med prins Vilhelm, de arosiska hövitsmännen Kettil Birgersson Dufwa och Johanna Pedersdotter Månstierna och deras närmaste mannar. Planerna för avresan norrut nästa dag hade lagts, förberedelser hade beordrats och nu återstod bara att vänta in uppbrottet på trevligast möjliga vis. Akvin hade precis sträckt sig efter ett av de fjolårsäpplen som låg i en skål på bordet när en småsven dök upp vid prinsens stol och nervöst harklade sig.

”Tillgift, herre. Kronprinsessan bad mig frambära hennes hälsning och fråga om riddar Akvin skulle ha möjlighet att möta henne i det lilla biblioteket i Östra Tornet.”

Vilhelm höjde förvånat ögonbrynen åt Akvins håll.

”Jaså? Så här dags? Några sista direktiv innan du ger dig av, kanske?”

”Kanske det,” sade Akvin och reste sig hastigt. ”Om prinsen ursäktar?”

Vilhelm viftade med handen.

”Vi var väl klara med allt av vikt ändå. Ge Adriana mina välgångsönskningar, ifall jag inte hinner prata med henne igen innan vi ger oss av.”

Akvin bugade lätt och skyndade ut.

Prinsessan Adriana	Jungfru Miranda

”Men sätt dig då ner!” utbrast Miranda Akvinsdotter Örnkloo med otålighet i rösten. ”Du får bara sammandragningar om du rusar omkring så där!”
”Jag vet inte om jag skulle kalla det här vaggandet att rusa, direkt,” sade Adriana självironiskt, men saktade in på stegen. ”Och jag är för nervös för att sitta still.”

Hon gick bort till fönstergluggen och tittade ut över lägret. I skenet från de många lägereldarna kunde hon se hur soldaterna gick omkring, samlade ihop sin packning och utbytte kommentarer. I morgon bitti skulle många av dem ge sig av mot Högmark och strid, och Ljuset visste hur många som skulle återvända. Själv skulle hon styra kosan mot Geda och sin far, där hon skulle förbli tills barnet var fött, och förmodligen längre ändå. En del av henne avundades fotfolket där nere. Ingen sade åt dem att sitta ner och ta det lugnt, och de var säkert mindre nervösa än hon var i detta nu.

”Titta!” sade hon. ”Mina händer skakar!”

Hon höll upp en hand som synligt darrade. Miranda gick fram till henne, tog hennes händer mellan sina och klappade dem vänligt.

”Det kommer att bli bra. Men sätt dig nu. Varför fortsätter du inte skriva det där brevet till Moder Elarka? Då får du dessutom något att göra med händerna.”

Vänligt, men väldigt bestämt, ledde hon prinsessan till en av stolarna vid fönstret och tryckte ner henne. Bredvid henne på det lilla bordet låg det övergivna brevet och såg förebrående oavslutat ut. Adriana plockade upp det och slängde ett öga på de skrivna raderna.

”Borde han inte komma snart?” frågade hon.

Miranda, som återvänt till sin bekväma plats vid eldstaden, plockade lugnt upp sin nålbindning och började mäta upp en ny bit garn.

”Så fort han kan. Det är ju ändå Akvin vi pratar om. Han drar inte fötterna efter sig.”

Adriana drog ett djupt andetag och tvingade ner axlarna. Hon lyfte brevet och började läsa igenom det utan att egentligen se vad det stod.

Det dröjde inte länge innan det knackade på dörren. Adriana såg på Miranda, som nickade uppmuntrande, och harklade sig innan hon ropade: ”Stig in.”

Riddar Akvin

Dörren öppnades och Akvin steg in i rummet. Han stod kvar i dörröppningen en stund för att låta ögonen vänja sig vid det skumma ljuset i rummet innan han stängde dörren efter sig och gick fram mot sin syster och prinsessan.

”Min prinsessa, Miranda,” sade han och nickade till dem.

”Riddar Akvin,” sade Adriana leende och lade ifrån sig brevet. ”Vad bra att du kunde komma. Jag hoppas att jag inte stör dig mitt i något viktigt.”

”Inte alls, inte alls,” svarade han.

Han öppnade munnen, som för att säga något mer, men dröjde för att låta prinsessan tala vidare.

”Slå dig ner,” sade Adriana och visade på stolen på andra sidan det lilla bordet. ”Vill du ha lite vin?”

Utan att vänta på svar hällde hon vin i en bägare och räckte över den till Akvin innan hon fyllde på Mirandas och sin egen bägare. Prinsessans händer darrade fortfarande, och när hon räckte över bägaren kunde Miranda se hur nervös hon var. Miranda kastade en blick på sin bror.

Se så, Akvin, tänkte hon. Var inte så allvarlig. Ge henne ett leende, annars kommer hon aldrig att våga säga något.

Akvin gav prinsessan en fundersam blick, som för att försöka bedöma vad hon kunde ha på hjärtat.

”Prinsessa, är allt som det ska vara?” frågade han.

Adriana gav honom ett svagt leende.

”Det tror jag, om inte du vet annat. Har dina samtal med de andra härförarna gått bra?”

Miranda suckade inombords och lutade sig tillbaka i sin stol. Det här kunde ta tid.

Akvin drack en klunk vin och en fundersam min kom, som så ofta, över hans ansikte. Hans ton var eftertänksam när han svarade.

”Det har väl gått bra. Arosierna tycks vara vid gott mod, kanske mer så än vad deras situation befogar, men oavsett tror jag deras optimism är en god sak... det brukar smitta av sig på fotfolket. De verkar alla överens om att det är dags att utkräva hämnd på Fursten för förra årets händelser och bara några av dem har pikat mig för vad de ser som vårt svikande stöd.”

Adriana nickade.

”Det var väl bara att vänta att de skulle ha lite syrliga kommentarer att komma med. Men det glädjer mig att höra att de håller fanorna högt bildligt så väl som bokstavligt.”

Hon sneglade åt Miranda, som gav henne en uppmuntrande blick, drog ett djupt andetag och fortsatte:

”Men nog om det. Du undrar säkert varför jag bad dig komma.”

Akvin kastade även han en blick på sin syster, som för att se om hennes ansiktsuttryck skulle kunna ge honom någon föraning om det som komma skulle. Där fanns det dock ingen större hjälp att få, och istället nickade han kort.

”Ja, så klart.”

Adriana öppnade munnen för att säga något, men slöt den genast igen. Hon vände sig mot fönstergluggen och snurrade bägaren mellan fingrarna medan hon febrilt försökte hitta rätt ord. Akvin satt tålmodigt och väntade på att hon skulle vara redo att tala. Något framåtlutad med armbågarna på knäna visade han med hela sitt kroppspråk att han fokuserade på det hon skulle säga.

Till sist sade hon: ”Jag har länge funderat på vem jag ska be stå som fadder åt mitt barn. Nu har jag slutligen bestämt mig för att be drottning Katarina. Jag vet inte om hon kommer att gå med på det, med tanke på... omständigheterna, men jag ska i alla fall be henne.”

Akvin nickade kort.

”Hursomhelst,” fortsatte hon, ”när jag funderade över den saken så slog det mig att det finns en sak som mitt barn kommer att behöva mer än en fadder.”

Hon vände sig mot Akvin och såg honom i ögonen. Han såg lätt förbryllad ut.

”Mitt barn kommer att behöva en far, så väl som syskon. En familj, kort sagt.”

Adriana svalde och slog ner blicken, tydligt obekväm. Miranda, å sin sida, lutade sig framåt, förväntansfull.

”Jag antar att det jag försöker säga, på mitt mycket klumpiga sätt, är att...”

Hon avbröt sig igen och började om.

”Jag vet att traditionen bjuder att mina föräldrar först talar med dina föräldrar, men med tanke på omständigheterna – kriget, min faders hälsa, och så vidare – tänkte jag att det var bäst att tala med dig direkt först. Akvin, jag vill be dig fundera på att bli min make.”

Hon tystnade. Hennes kinder blossade röda och det var tydligt att hon inte riktigt visste var hon skulle titta. Hennes blick flackar mellan Akvins ansikte och hennes egna händer som greppar bägaren krampaktigt.

Akvins anlete blev fullständigt uttryckslöst för ett par sekunder. Tusentals tankar tycktes susa genom hans huvud på en gång. Mycket hade han kunnat förvänta sig av det här mötet, men aldrig, aldrig detta. Han förblev tyst en kort stund medan han febrilt försökte komma fram till hur han skulle formulera sig.

”Jag... Om du... Eh, ursäkta mig.”

Han tog ett djupt andetag och fortsatte:

”Om du finner att det är det bästa för dig, så ser jag inte hur jag skulle kunna misstycka.”

Han stelnade till och tystnade, men hans ansiktsuttryck speglade det som han nästan lika väl kunde ha lagt till - han fann det tveksamt om han verkligen var lämpad för detta. Tystnaden bredde ut sig i rummet. Prinsessans blick var nu fastnaglad på händerna och hennes röst var lågmäld när hon till slut tog till orda igen.

”Jag vet att det här kommer som en överraskning, och för det ber jag om ursäkt. Hade tiderna varit andra hade jag varit mindre direkt, och gett dig mer förvarning. Jag vet även att det här inte är något som jag kan be dig besluta om i en handvändning. Om du skulle tacka ja innebär det en stor förändring i ditt liv. Jag förstår om du behöver tid att tänka igenom det hela. Men låt mig bara säga det här:

”Jag har alltid vetat om att mitt äktenskap skulle bli ett resonemangsäktenskap. Min mor förberedde mig på den saken redan när jag var ett barn. Jag har alltid motsatt mig det, och det är delvis därför jag aldrig har tackat ja till någon av de friare som kommit för att göra mig sin kur. Jag kunde inte förlika mig med tanken på att binda mitt liv till någon som jag inte visste om jag kunde älska.

”Nu känner jag mer än någonsin att tiden har kommit för mig att gifta mig, av flera skäl – inte minst politiska. Och under de senaste dagarna har jag kommit att inse att jag i dig skulle få en make som jag kan både högakta och respektera; en make jag kan vända mig till i osäkra tider och som kan hjälpa mig bära den börda som regentskapet innebär.”

Hennes kinder blev, om möjligt, ännu rödare, och rösten sjönk till en viskning.

”En make jag skulle kunna älska.”

Hon såg upp på honom.

”Men jag vill inte att du tackar ja om du inte inser vad detta innebär, och absolut inte om du inte känner att du kan... respektera mig som jag respekterar dig. Om du inte känner att detta är något du önskar, kommer jag aldrig att nämna det igen, och vi kan återgå till att vara vänner. För det hoppas jag innerligt att du fortfarande kommer att vilja vara: min nära vän.”

Akvin skakade lätt på huvudet, för att visa att Adriana inte alls behövde be om ursäkt.  Hans ansikte hade även det antagit en röd ton även om han kände sig lite mer förmögen att resonera nu.

”Jag förstår,” sade han med något skakig röst. ”Jo, jag får erkänna att jag känner mig något överraskad och jag kan inte säga att jag förstår helt vad det skulle innebära. Men, jag respekterar dig djupt och håller av dig mycket, och jag vill för allt jag är värd bistå dig i det du kämpar för. Om det bästa sättet för mig att göra det på vore att... bli din make, skulle det vara hedrande men också, ehm, glädjande för mig. Jag vet inte om jag verkligen är lämpad för det och jag tar tacksamt mot erbjudandet om betänketid, bara så att jag kan känna mig säker på att jag faktiskt skulle kunna klara av det med allt vad det skulle innebära.”

En lättad min spred sig över Adrianas ansikte när hon insåg att han i alla fall inte avfärdat henne genast.

”Självklart,” sade hon. ”All den tid du behöver. Och naturligtvis är det mycket vi skulle behöva diskutera. Ja, om du skulle tacka ja, naturligtvis,” tillade hon hastigt och rodnade på nytt.

Med en lätt skakande hand greppade Akvin om bägaren och svalde snabbt en klunk vin. Han nickade kort åt Adriana och skulle precis tillägga något när det knackade på dörren. Adriana ryckte till, som om hon ertappats med att göra något förbjudet.

”Miranda,” sade hon efter ett ögonblicks chockad tystnad. ”Kan du se vem det är?”

Akvin gjorde en tydlig ansträngning att andas långsamt och se ut som att han och kronprinsessan varit inbegripna i ett alldeles vardagligt samtal, något som deras ännu röda ansikten gjorde föga trovärdigt.  Miranda lade ifrån sig den sedan länge bortglömda nålbindningen och gick fram till dörren. Hon öppnade den försiktigt och tittade ut. Utanför stod en ung småsven klädd i prins Vilhelms fäger, blått och vitt, med en stor kanna öl i händerna. Han bugade lätt och förklarade att Prins Vilhelm lät hälsa att om de skulle hållas uppe i tornet för sig själva var det bäst att de hade något att dricka.

Adriana brast ut i lättat skratt, och Akvin,  nästan lite lättad över den distraktion som småsvennen erbjöd, gav denne ett leende.

När hon slutat skratta sade Adriana: ”Tacka prinsen så hjärtligt från oss. Det var väldigt omtänksamt av honom.”

Ynglingen tittade från den ena till den andra, och verkade plötsligt inse att han trampat rakt in i någonting som inte angick honom. Han ställde hastigt ner ölkannan på närmaste bord och ursäktade sig snabbt med en hastig bugning.

Miranda stängde dörren efter honom, och tog med sig kannan tillbaka till bordet.

”Lite påfyllning?” frågade hon.

Adriana vände sig mot Akvin med ett leende som var i det närmaste spjuveraktigt, som om det korta avbrottet varit nog för att ge henne lite mod åter.

”Tja, det vore väl skamligt att låta ölet förfaras?”

Akvin besvarade hennes leende och nickade instämmande. Miranda lutade sig över bordet och fyllde deras bägare med det skummande ölet innan hon åter drog sig tillbaka till sin stol vid elden. Stämningen hade lyfts markant; inte minst Akvin verkade sakta vara på väg tillbaka till sitt vanliga, resonerande jag. Genom fönstret trängde ljuden från härlägret åter in i deras medvetande, och i den relativt mer bekväma tystnad som rådde hörde de hur en grupp soldater börjat sjunga Hjärtats Fågel, den populära sången till Drottning Katarinas ära:

Adriana sträckte sig impulsivt över bordet och lade en hand över Akvins där den vilade. Med den andra handen höjde hon sin bägare i en skål.

”Skål, min vän. Jag önskar dig all välgång på din färd. Kom tillbaka till Geda helskinnad.”

Tillbaka till mig, tänkte hon tyst, men vågade inte säga det.

Akvin stelnade till när kronprinsessans hand lades på hans, men när han såg henne i ögonen var hans blick stadig. Han höjde sin egen bägare och sade med sitt sedvanliga lugn: ”Skål, och tack. Jag hoppas att din fortsatta färd till Geda blir trygg.”

De drack varandra till. Miranda satt och smuttade på sitt eget öl under tystnad. När Akvin tog till orda igen var det dock med ökat allvar.

”Men alldeles oavsett måste vi ju förbli väldigt tysta om detta. Skulle det vara så att jag inte återvänder helskinnad, så vore det ju väldigt... onödigt om detta blev känt.”

”Jag hade inga planer på att basunera ut det från Geda stadsmur i dagsläget. Men du får helt enkelt se till att återvända helskinnad, Riddar Akvin. Och det kan du betrakta som ett kungligt påbud.”

Hon log för att ta udden av sina ord, och Akvin böjde lätt på nacken, även han med ett leende.

”Jag förstår,” sade han. ”Jag ska agera enligt ditt påbud, efter min förmåga.”

En tanke slog honom, och han sneglade åt sin systers håll. Hon måste ju ha känt till detta sedan innan; hon och kronprinsessan talade ju om allt med varandra. Om hon ändå hade kunnat ge honom lite förvarning! Men nu var det för sent för sådant. Det såg ut som att han redan var på väg in i något vars vidd han än inte riktigt kunnat begripa. Miranda måtte ha haft svårt att hålla sig för skratt när hon sett hans ansiktsuttryck. Tanken på det fick honom att le lätt för sig själv också.

När hon såg hans blick log Miranda skälmskt mot honom med en tydlig glimt i ögat, som om hon kunnat läsa hans tankar.

Adriana reste sig upp, fortfarande med Akvins hand i sin. Akvin kom skyndsamt på fötter även han, med blicken fäst på kronprinsessans ansikte.

”Jag ska inte hålla kvar dig längre, Akvin,” sade Adriana. ”Vi kan väl tala vidare om det här när du återkommer till Geda? Tills dess vill jag tacka dig för att du var villig att lyssna, och för att du ger mig hopp.”

Hennes fingrar kramade hans hand, och lättnaden stod tydlig att se på hennes ansikte när Akvins fingrar besvarade hennes gest och försiktigt kramade tillbaka. Han lät nästan utmattad när han svarade henne  – han var inte van vid att få så här mycket att tänka på på en gång.

”Du har gett mig och så många andra så mycket hopp, att om jag kan ge lite tillbaka så glädjer det mig. Jag hoppas att jag återser er båda snart.”

Han nickade åt dem båda och gick mot dörren.

”Ta hand om dig, bror,” suckade Miranda och han gav henne ett leende innan han lämnade rummet.

Adriana drog en suck av lättnad och sjönk tillbaka i stolen.

”Tja,” sade hon till Miranda. ”Det där kunde kanske ha gjorts smidigare.”

Miranda slog sig ner på den stol som hennes bror så nyligen lämnat och log stort mot sin vän.

”Nej, det där var bra gjort.”

Adriana gav ifrån sig ett skeptiskt ljud.

”Hellre möter jag en hord med furstelegionärer. Jag har aldrig känt mig så sårbar som alldeles nyss! Men nu är det väl bara att vänta, antar jag. Vänta och be.”

”Ja, och nog ska vi be. Vi har så mycket annat att stå i att väntan inte lär bli lång. Både det ena och det andra,” sade hon och klappade menande på prinsessans mage.

Adriana log ett trött leende.

“Säg mig sanningen, Miranda. Tror du att det finns en chans att han säger ja?”

“Det vet du att jag tror. Annars hade jag aldrig låtit dig gå igenom det här.”

Adriana nickade och reste sig mödosamt igen.

“Tack, min vän. Nåväl. Om du ursäktar så tänker jag dra mig tillbaka nu. Den senaste timmen tog de sista av mina krafter.”

“Som du vill. God natt, och sov gott.”

“Detsamma.”

De omfamnade varandra, och Adriana lämnade rummet.

Adriana gick med lugna steg längs de mörka korridorerna på Järneskans. Hon log och nickade vänligt åt tjänstefolket när de passerade henne och önskade henne en god natt, och även om hon inte drog fötterna efter sig kunde ingen anklaga henne för att jäkta. När hon slutligen nådde det rum i vilket hon inkvarterats, steg hon in, stängde tyst dörren efter sig och reglade den. I samma ögonblick som regeln skjutits på plats föll den lugna masken och hon begravde ansiktet i händerna. Ett lågt stönande trängde ut genom fingrarna och hon föll bakåt på sängen och blev liggande.

Hon låg stilla ett tag medan tankarna flög tillbaka till biblioteket och mötet med Akvin. Hon spelade upp hela mötet igen för sin inre syn och grimaserade när hon mindes vad hon sagt, hur han reagerat, vad han svarat.

Det skötte du just snyggt, Adriana, tänkte hon. Mycket finkänsligt. Höjden av romantik och diplomati. Jajamen. Hur skulle han någonsin kunna tacka nej?

Om hon fått välja hade hon mött honom klädd i silke och sammet, med håret uppsatt och i en trygg, bekant miljö – Tempellunden i Geda, kanske – en försommarkväll, när syrenerna blommade och koltrasten sjöng. Om hon fått välja hade hon inte skyndat till den avgörande frågan, utan långsamt, över flera veckor, låtit honom förstå vad hon ville fråga, och gett honom tillfällen att låta henne förstå huruvida hennes närmanden var välkomna eller inte.
Istället hade hon mött honom i en ylledräkt (som dessutom sett bättre dagar), i ett kargt slott långt hemifrån, med soldater skränande utanför fönstret istället för koltrastsång, när hans tankar redan var – måste vara – på den kampanj som väntade honom, och överrumplat honom med den sista fråga han väntat sig. Och med en annan mans barn i mitt sköte, tillade hon bittert. Blod och skugga! Kunde jag ha gjort något mer för att fullständigt skrämma bort honom?

Hon stönade in i händerna. Och medan hon hade stammat fram sina tafatta meningar hade han bara suttit där, förvånad, allvarsam, fundersam.
Och stilig, tvingade hon sig att tillägga. Glöm inte det. Du är fåfäng nog att tycka att det spelar in.

Miranda hade förstås tyckt att det hela var en fantastisk idé så fort Adriana fört det på tal. Hennes bror och hennes bästa vän - hur kunde det bli bättre? Och i ärlighetens namn hade Adriana länge tyckt att Akvin var speciell, och inte bara för att han var Mirandas bror och hon hade känt honom så länge hon kunde minnas. Där hon låg på sin säng, djupt i hjärtat av Järneskans, med kinder som blossade av skam, mindes hon en bankett, många år tidigare, då hon för första gången tillåtit sig själv att se honom som mer än en vän.

De hade båda druckit mer än de borde, och efter att de hade dansat sig yra hade de begett sig på ostadiga ben mot borggården för att ta lite frisk luft. Hon hade lutat sig mot hans axel i skrattparoxymer efter något särdeles roligt skämt någon av dem hade sagt, och plötsligt sett upp på hans profil och insett att hon ville ge honom en kyss. Och inte bara en vänlig puss på kinden. Hon ville trycka upp honom mot väggen och ta hans ansikte mellan sina händer och kyssa honom, länge och hett och intensivt. Hon skulle förmodligen ha gjort det också, om inte ett dussin berusade soldater hade kommit runt hörnet just då och tvingat dem att stiga bort från varandra för att inte bli nertrampade. När soldaterna försvunnit utom synhåll var ögonblicket borta, och bara hon visste att det någonsin varit där.

Nästa dag hade ruset och huvudvärken sakta ersatts av insikten att hur förtjust hon än var i Akvin tillät det politiska läget inte att hon gifte sig inom den gedanska adeln. Hennes far hade siktet inställt på att stärka Gedaniens allianser utåt, så det var ingen idé att ens fundera över om det någonsin kunde bli de två. Men nu, när hon hade återvänt till Geda efter tre år utomlands och insett att hennes ställning i hemlandet inte var lika stark som när hon gett sig av, var tanken på ett inhemskt äktenskap plötsligt inte bara möjlig, utan till och med ett politiskt sunt beslut. Och just när hon börjat förstå att hon borde gifta sig så snart som möjligt, var Akvin där bredvid henne, lika lugn och klok (Och stilig!) som vanligt. Hur skulle hon kunna låta honom ge sig av på ännu ett uppdrag, från vilket det var fullt möjligt att han inte skulle återvända, utan att åtminstone försöka berätta om sina känslor?
Inte för att hon hade lyckats särskilt väl. Vad var det han hade sagt? Om du finner att det är det bästa för dig, så ser jag inte hur jag skulle kunna misstycka.

Med andra ord: Han hade känt sig tvingad att tacka ja.

Hon bet sig i fingret för att inte stöna högt igen. Så klart att han hade det! Vad hade hon gett honom för val? Hon var hans framtida drottning, och om Akvin var något så var han plikttrogen. Hon hade tänkt igenom det hela noggrant, hur det än månde tyckas för utomstående, och Akvin var det bästa valet, både för Gedanien och för henne själv. Frågan var om Gedaniens och dess kronprinsessas bästa var nog för att uppväga det hemska i att tvinga en rättrådig man att gifta sig, mer eller mindre mot sin vilja.

Eller var det mot hans vilja? Han hade sagt att han höll av henne. Men på vilket sätt? Som en vän? Som en syster? Som en potentiell maka? Kunde hon hoppas på det sistnämnda? Vågade hon det? Tänk om han bara sagt det för att försöka göra henne till lags. 

Hon hade inte ens någon aning om vad han fann tilldragande, slog det henne plötsligt, och kinderna började hetta igen. Bara för att hon var dragen till honom var det inte självklart att han kände likadant för henne, trots allt. Det var inte alls ovanligt att soldater ville lugna, fridsamma makar, som kunde förse dem med det som deras liv annars saknade: en trygg plats i vardagen, där de kunde glömma stridens hetta. Tänk om Akvin ville ha vän liten varelse som var nöjd med att sitta på Örnnästet och brodera kuddar med mjölkvita händer som aldrig svingat något farligare än en synål. Inte för att det är något fel med det, tillade hon hastigt, och skämdes för den bittra tanken, men det är långt ifrån vad jag kan erbjuda honom.

Nu började tårar att bränna bakom ögonlocken, och Adriana tvingade sig att sluta. De här tankarna kunde bara leda till olycka. Sanningen var att hon inte visste vad Akvin tyckte och tänkte. Vad var det för mening med att spekulera?

Hon tog ett djupt andetag och och blinkade bort tårarna innan hon kämpade sig upp på fötter igen. Det var lika bra att försöka sova. Kanske kunde hon hitta något sätt att få honom att förstå att han verkligen var fri att tacka nej, utan att hon skulle ta illa upp. Imorgon, i så fall, innan han gav sig av. Hon kunde be Miranda prata med honom. En liten röst inom henne påpekade att det var fusk att be vännen gå hennes ärenden åt henne, men hon kontrade med att alla hade rätt att fuska ibland, till och med kungligheter.