Svioner

I forntiden var svionerna ett antal närbesläktade stammar som levde i småriken och hövdingadömen. Ett spår av dessa syns idag i de s k folklanden som de nuvarande rikena ofta utgörs av ett eller flera av.

Den första som gjorde anspråk på att härska över flertalet svioner var häxmästaren Gholan som regerade över norra Thule fram till omkring Ljusets År 450. Svionen Imrar den Gode som besegrade honom grundade det så kallade Gedariket som med åren kom att ha såväl de flesta svioner som andra folk till undersåtar. Gedariket kunde dock i längden inte hållas samman utan knoppades över århundradena av i flera småriken. Dess kärnland blev det nuvarande Gedanien.

• Läs mer: Gedaniens och de Norra Kungarikenas historia

Gedanska kungligheter i typisk högfrälsedräkt

Den svionska kulturen är i första hand inspirerad av det högmedeltida Sverige.

Levnadssätt: Huvuddelen av befolkningen är bofasta bönder som lever på jordbruk kombinerat med varierande inslag av boskapsskötsel, jakt och fiske.

Det finns en del städer och köpingar i svionernas länder, men de allra flesta bor på landet. De största svionska städerna som Geda, Spegelhamn och Griftedal har en bit under 10 000 invånare och de flesta är mycket mindre.

Samhällsordning och politisk kultur:  Svionernas samhällen – återigen med visst undantag för Furstendömet Margholien– är ”feodala” i den meningen att all makt och alla institutioner ytterst är byggda på personliga lojalitetsband och ömsesidiga, men oftast ojämlika förpliktelser.

Bönderna har i allmänhet en ganska fri och självständig ställning med mycket att säga till om lokalt. Det är bara i Furstendömet Margholien det förekommer livegenskap och det är en ny ordning där. Frälset är en ganska fåtalig och jordnära krigaradel som till största delen lever som militariserade storbönder.

Träldomen är avskaffad i de flesta svionska riken, men bland svioner i Österlandet kan det förekomma trälar. I Margholien har man också kvar träldomen och den har ökat i betydelse under Fursten.

• Läs mer: Samhälle och politisk kultur i de Norra Kungarikena

Seder och ideal: Ideal som hålls högt bland alla svioner – och många andra folk – är t ex:

• Gästfrihet: Förhållandet mellan värd och gäst är, när det väl ingåtts frivilligt, närmast heligt och att missbruka det är oförlåtligt. Ingen får göra något ont mot vare sig sin värd eller sin gäst.
• Släktband: Lojalitet och kärlek till sin familj och släkt är ett självklart ideal.
• Trohet: Hela samhället är som sagt uppbyggt av lojalitetsband, även om de kan riktas och tolkas på olika sätt. Det skapar inte sällan problem när olika lojaliteter kommer i konflikt med varandra.
• Heder: Särskilt svionernas frälse har en utpräglad hederskultur. Det du gör ”färgar av sig” på de grupperingar du identifieras med. Ohedersamt uppträdande vanhedrar inte bara dig själv utan också t ex din familj eller den herre du tjänar.

Lärdom: Bildningsnivån är i allmänhet låg och läskunnighet är inte särskilt spridd. Alla präster, många men långtifrån alla av frälset och ganska många borgare är läskunniga. Ordnad skolundervisning sker främst  i städerna, särskilt vid de s k tempelskolorna i stiftsstäderna, och leds ofta av ordenssyskon, men på landet ger ofta sockenprästerna viss informell undervisning. Mycket av den lärdom som finns samlas i klostren.

Det finns inga universitet eller högre läroverk i svionernas riken. Rikemansbarn som ämnas för en högre utbildning skickas till universitet utomlands; det närmaste ligger i Lindbjærg i Eormenland.

Svionernas teknologi är huvudsakligen på högmedeltida nordisk nivå.

Dräktskick, vapen- och rustningsteknik varierar lite från land till land men motsvarar i allmänhet 1100- till 1300-tal. Se de olika länderna för detaljer.

Teknologi som inte fanns i Norden på högmedeltiden som förekommer hos svionerna är till exempel:

• Glasögon
• Kaffe
• Örter och droger med skapligt pålitlig preventiv verkan

Svionska skogsbönder

Se Språk i Thule-kampanjen för mer om språken och hur de gestaltas.

Svionerna talar Nordtunga, som motsvaras av svenska.  De lärdas och kyrkans gemensamma språk i alla Ljustrogna länder är Forntunga (ofta benämnt just ’kyrkospråket’), som motsvaras av latin.  Många stadsbor talar också lite almandiska och svioner i Österlandet talar ofta talviska eller andra lokala språk.

Namnskicket är inspirerat av svenskt namnskick under medeltiden och 1500-talet. Man har vanligtvis ett förnamn och ett eller flera tillnamn. Förnamn går oftast i svensk eller fornnordisk stil men ”importerade” namn är också rätt vanliga särskilt bland högre stånd.

Tillnamnet är ofta ett patronymikon/matronymikon (”Ida Pålsdotter”, ”Mats Arnasson”) men kan också syfta på t ex hemort, yrke, bedrifter, utseende etc. Frälset brukar ofta använda namnet på sitt vapen som släktnamn.

• Läs mer: Namnskick i de Norra Kungarikena

Två arosiska handelsmän

Relationerna till andra mänskliga folk är snarare politiska och beskrivs därför under respektive land.

Alver: Många svioner misstror och fruktar alver, som har trotts vara onda och farliga och har hållit sig för sig själva. Relationerna har börjat förändrats då alverna i Thule allierat sig med flera människoriken mot Fursten av Margholien, men man kommer fortfarande inte alltid väl överens. Alverna har blivit mycket synligare för svionerna sedan kriget började; innan dess hade de flesta aldrig sett en alv.

Dvärgar: Dvärgarna har haft en betydligt högre profil. Förutom att flera riken handlat med Steinheim lever många dvärgar sedan länge i människorikena, ofta som ingenjörer, hantverkare och bergsmän. Under kriget har också många landsflyktiga dvärgar slagit sig ned i människorikena och bildat militära frikårer. Dvärgarna har mycket gott rykte för kunnighet på sina specialområden, men anses också som giriga, snarstuckna och besvärliga att ha att göra med.

Nattfolk: Orcher och vättar i Thule lever främst i Nordanlanden, Vildlandet och Margholien. De har ibland handlat med sina grannar men lika ofta plundrat sig till vad de behöver. Fursten av Margholien har värvat tusentals orcher till sin armé; även i Österlandet är det inte helt ovanligt att krigsherrar sluter allianser med nattfolksstammar eller värvar dem som legosoldater.

Nattfolken har mycket dåligt rykte: de anses som grymma och blodtörstiga men fega om de inte är i överläge. Själva namnet syftar både på deras förkärlek för nattens mörker och deras mottaglighet för ondska.

Sedan flera hundra år tillhör i stort sett alla svioner Ljusets lära. Mycket vidskepelse och folktro som är äldre än så lever dock kvar.