| Utskriftsvänlig sida |
Namngivning i de Norra Kungarikena varierar en del mellan olika trakter och samhällsklass. Det följande kan dock tjäna som allmänna riktlinjer. I allmänhet kan sägas att namnskicket är inspirerat av svenskt namnskick under medeltiden. Allt är dock inte “korrekt“, det gör vi heller inga som helst anspråk på.
De flesta vanliga människor har ett förnamn och ett tillnamn - ett beskrivande epitet.
Bland vanligt folk är fortfarande gamla nordiska namn vanliga. Sådana går i fornsvensk eller fornnordisk stil.
Exempel på urnordiska kvinnonamn: Arna, Astrid, Bothild, Embla, Gudrun, Gunhild, Hulda, Inga, Liv, Nanna, Ragnhild, Sigrid, Tora, Torun, Tova, Ulvhild, Viborg, Åsa.
Exempel på urnordiska mansnamn: Alf, Anund, Birger, Björn, Botulf, Dag, Elof, Erik, Folke, Grim, Gunnar, Hallvard, Helge, Ingvar, Jon, Karl, Olof, Ragnar, Sigurd, Sten, Sverker, Torvald, Ulf, Vimund, Östen.
Som framgår nedan är importerade namn, hämtade från utländska kungar, helgon m fl berömdheter samt namn ur den Heliga Boken, populära bland de högre stånden. En del sådana namn förekommer också bland bönder:
Exempel (kvinnonamn): Agnes, Anna, Brigida, Cecilia, Helena, Magdalena, Sara, Susanna.
Exempel (mansnamn): Andreas, Jakob, Johannes, Magnus, Roland, Samuel, Tobias.
Vanligare är emellertid att sådana utländska namn “nordiserats“.
Exempel (kvinnonamn): Barbro (Barbara); Elin (Helena); Elsa, Lisen (Elisabet); Karin (Katarina), Kerstin (Kristina), Maja (Maria).
Exempel (mansnamn): Anders (Andreas); Jeppe (Jakob); Lars (Laurens); Nils, Klas (Nikolaus); Per, Peder (Petrus); Pål (Paulus); Tönne (Antonius); Örjan (Georg).
Tillnamnen kan ta många olika former.
Patronymikon: Ida Pålsdotter; Mats Arvidsson. Det absolut vanligaste är att man helt enkelt bär sin fars namn + "son" respektive "dotter" som tillnamn. Matronymikon, dvs moderns namn, kan också förekomma, men det är mindre vanligt. Det används antingen om fadern är okänd, eller om modern är mer namnkunnig.
Andra tänkbara källor för tillnamn kan vara:
Hemort: Nils i Svängen; Lindtuna-Sigyn; Ynnar på Midingsbråte. Orts och gårdsnamn är de vanligaste tillnamnen bland landsbygdsbor näst efter patronymikon.
Yrke: Lena Smed; Elis Kvarnman; Kolare-Sven. Bärs av de som, till skillnad från de flesta på landet, ägnar sig åt en specifik syssla.
Bedrifter: Mickel Femstop (efter en ölhävarbragd); Ragna Björnbane.
Utseende: Rolf Rödskägg; Lukas Brede.
Egenskaper: Kvick-Franses; Klara Stålmage; Kloka Siv.
Ägodelar: Arngerd med Bågen; Slägg-Ola. Ganska ovanligt och används mest om folk med avvikande sysslor (en jägare resp en smed, i exemplen).
Symboliska epitet/smeknamn: Torsten Vargtass, Heidrun Korp.
Ibland kan en och samma person bära flera tillnamn, men ett av dessa är så gott som alltid antingen patronymikon eller orts eller gårdsnamn. (Ex.: Gerd Stensdotter på Näset, Lång-Enar Bosson.)
Dessutom händer det förstås att tillnamn byts ut, tillkommer eller avläggs.
I de flesta adelsätter förekommer ett par förnamn som traditionella “arvnamn“. Dessa brukar ges till de äldsta barnen och bärs således ofta av släktens överhuvud. Dessa namn brukar vara gamla. Här gäller samma förnamn som för bönder (se ovan).
Det är dock betydligt vanligare än bland allmogen att använda utländska namn (ofta latinskt eller bibliskt klingande). Det kan röra sig om namn efter kungar eller helgon, efter personer ur de Heliga Skrifterna, etc. Sådana här namn ges oftast till de yngre barnen.
Exempel på inlånade kvinnonamn: Agnes, Anna, Beata, Birgitta, Cecilia, Eufemia, Helena, Johanna, Lucia, Katarina, Kristina, Magdalena, Margareta, Petronilla, Sunniva, Ursula, Vendela.
Exempel på inlånande mansnamn: Andreas, Anselm, Edvard, Filip, Gabriel, Gregers, Jakob, Johannes, Klemens, Ludvig, Matteus, Mikael, Nikolaus, Rikard, Salmon, Severin, Simon, Tomas, Valdemar.
“Nordiserade“ inlånade namn förekommer också bland adelsmän, men inte lika vanligt som hos bönder.
Adelsmän använder genomgående patronymikon, och många har dessutom släktnamn, speciellt inom de högre adelsskikten. Detta släktnamn är vanligtvis uppkallat efter ättens vapensköld, men undantag förekommer.
I princip är namnskicket i städerna detsamma som bland vanligt folk på landet. Ett par skillnader finns dock.
Gamla nordiska förnamn är vanliga bland stadsbor (se “Vanligt folk“ ovan). Emellertid är också namn av almadianskt (tyskklingande) ursprung mycket vanliga, pga det traditionellt starka inslaget av köpmän från Storkungadömet. Dessa namn bärs oftare av män än av kvinnor.
Exempel (kvinnonamn): Gertrud, Hedvig, Mekthild, Metta, Rikhild, Valborg.
Exempel (mansnamn): Albrekt, Bernhard, Didrik, Engelbert, Ernst, Gerhard, Hans, Henrik, Kaspar, Konrad, Lambrekt, Markvard, Otto, Sigfrid, Valter, Vilhelm.
Se avsnittet om tillnamn bland bönder ovan.
Bland egentliga borgare, dvs besuttna köpmän och hantverkare, är yrkesnamn den avgjort vanligaste formen av tillnamn. Eftersom yrket ofta går i arv har dessa namn i somliga fall börjat anta karaktär av släktnamn.
Patronymikon är också ganska vanligt, men inte alls lika dominerande som bland bönder och frälse. Förutom yrkesnamnen förekommer alla nämnda typer av tillnamn.
Präster och lärda män/kvinnor brukar ofta helt sonika "översätta" sina namn till Forntunga, dvs latin. Så blir t ex fader Björn Emundsson till Ursus Emundi och Karin Persdotter till Catarina Petri. Präster som reser mycket, t ex pilgrimer, eller som under en längre tid tjänar eller studerar utomlands tar ofta namn efter sitt hemland eller hemort. Fader Johan från Arosia kan t ex kalla sig Johannes Arosius eller kanske, om han verkar nere på kontinenten, Johannes Aureliensis ('Johannes från norden').