September 1150 - januari 1151 |
Theo Axner |
Med hjälp, idéer och inspiration av
| Henrik Hoffström |
| Frida Pihl |
| Fritjof Nilsson |
| Daniel Staberg |
Det här nyhetsbrevet behandlar händelseutvecklingen under sommaren och hösten 1149. För tidigare händelser, se:
I början av hösten höll det gedanska riksrådet, som styr riket under kung Imrars långvariga och troligen obotliga sjukdom, ett möte på gården Edsätra i norra Gedanien med rikets fruktade drots, friherre Arald Eldstierna, som värd. Mötet gästades också av sändebud från Drakfåglarna och alvriket Ilyrana. En del beslut med betydelse för rikets fortsatta politik togs: rådsregeringen förblev oförändrad; det vakanta Månhella slott förlänades på fem år till de landsflyktiga Ahriksriddarna; riddar Lukas Drakvinge valdes till ny marsk i den stupade Peder Silvertunas ställe; och ett starkare gedanskt bidrag än tidigare tänkt till undsättningen av Ilyrana planerades.
En expedition från Nyckelns Väktare anlände också till platsen i egna ärenden och råkade, inte för första gången, i konflikt med drotsens folk. En rättegång mot en av Väktarnas utsända som tidigare gripits på drotsens mark utmynnade i en överenskommelse om att Nyckelns Väktare, vars rättsliga och organisatoriska status hittills varit oklar, i fortsättningen skulle lyda direkt under ett råd av de allierade rikenas och folkens regenter som skulle inrättas mer formellt. Efter en del ytterligare gnissel stannade domina Elarka Arnvidae, abbedissa vid Örnevalls kloster, frivilligt som gisslan hos drotsen.
De allierade hade under sommaren börjat förbereda en undsättningsmanöver som svar på alvernas vädjan om stöd; vid Edsätra beslöt gedanierna att bidra med en större styrka än tidigare och deras kontingent anfördes av prins Imrar själv. Undsättningsstyrkan var betydligt mindre än den som gått in i Högmark året före men alla de allierade folken bidrog till den. De allierade lyckades utmanövrera de Furstliga och tvinga dem att överge belägringen av Tirniant, avbryta offensiven mot Ilyrana för vintern och falla tillbaka från sina mest framskjutna positioner.
Under tiden började folklandet Ravnsmark, som sedan knappt två år hölls av Drakfåglarna med allierat stöd och hjälptrupper, utsättas för småskaliga men sakta tilltagande Furstliga räder och störattacker.
Framåt vintern möttes de allierade rikenas och folkens regenter eller representanter i Arosia stad, höll rådslag och upprättade mer formellt det omtalade regentrådet. Företrädare för Nyckelns Väktare, som till stor del varit upptagna med att omorganisera sig under hösten, närvarade också och gav regentrådet sin trohetsed. Även en del andra högt uppsatta gäster, såsom de yngre gedanska kungabarnen och Parzifal av Eltz, närvarade.
Ungefär samtidigt gick de Furstliga plötsligt till ett större samlat anfall mot Ravnsmark från två håll. Efter hårda strider lyckades en av huvudstyrkorna slå sig igenom gränsförsvaren, bryta in i Ravnsmark och bränna Ljotvellir innan den drevs på flykten på nytt. Anfallet hade slagits tillbaka men Drakfåglarnas och deras allierades seger hade inte varit lättköpt.
I slutet
av januari svarade Drakfåglarna och de allierade i Ravnsmark med att göra en
överraskande räd mot Griftedal, Furstens huvudstad. De kom över en del mat,
vapen och andra resurser och plundrade delar av Ministeriets högkvarter, varvid
ett antal hemligstämplade dokument antingen erövrades eller förstördes.
I februari
undersökte de Furstliga en tidigare sinad gruva där man gjort nya fynd av
meteoritjärn. En del komplikationer tillstötte men gruvan ställdes under
Furstlig kontroll och en större utgrävning är planerad.
I augusti, efter att marsken friherre Peder Silvertuna och den unge greve Lindorm Silfverspenne begravts i Geda, begav sig delar av det gedanska riksrådet, som styr riket under kung Imrars långvariga och troligen obotliga sjukdom, på en rundresa i riket med sina följen.
De riksråd som deltog eller anslöt under resan var friherre Arald Eldstierna, rikets fruktade drots; kronprinsessan Adriana och hennes yngre syskon Ilda och Imrar, grevinna Eleonora Drakvinge, hennes faster ärkematriark Cordelia Petri och Nordralands lagmästare herr Henning Stierna. Kronprinsessans gemål riddar Akvin Örnklo d y förde också sin åldrade fars, friherre Akvin Örnklo d ä, talan i rådet.
Vid slutet av månaden gästade sällskapet herr Arald på hans återerövrade borg Vidmarkshus i norra Gedanien. I samband med en utflykt till jaktgården Edsätra höll rådet ett par rådslag för att försöka nå lösningar på flera olösta konflikter och problem; mötet gästades också av sändebud från Drakfåglarna, den margholiska motståndsrörelsen mot Fursten, och alverna i Ilyrana.
Alla frågor blev inte lösta men en del viktiga beslut för framtiden togs.
En expedition från Nyckelns Väktare anlände också till platsen i egna ärenden och råkade, inte för första gången, i konflikt med drotsens folk. En rättegång mot broder Asulf, en av Väktarnas utsända som tidigare gripits på drotsens mark, utmynnade i en överenskommelse om att Nyckelns Väktare, vars rättsliga och organisatoriska status hittills varit oklar, i fortsättningen skulle lyda direkt under ett råd av de allierade rikenas och folkens regenter som skulle inrättas mer formellt.
Misstron mellan Väktarna och drotsens folk förblev stark, och dagen efter mötet gav Väktarnas utsända sig av inklusive broder Asulf som drotsen förklarat att han tänkte behålla som gisslan tills regentrådet var instiftat. Efter en del ytterligare dramatiska turer, som lyckligtvis inte ledde till någon blodspillan, gick drotsen med på att domina Elarka Arnvidae, abbedissa vid Örnevalls kloster och en av ledarna för Nyckelns väktare, frivilligt stannade som gisslan i Asulfs ställe.
|
|
| Några av besökarna på Edsätra |
 |
 |
| Prins Vilhelm | Prins Imrar |
 |
 |
De allierade hade under sommaren börjat förbereda en gemensam undsättningsmanöver som svar på alvernas vädjan om stöd. Under rådsmötet vid Edsätra beslöt gedanierna att stärka sin insats i företaget och kom att bidra med en större styrka än vad som först tänkts, anförd av prins Imrar själv. Därtill började man rusta skepp för att hota om ett nytt anfall till sjöss
Undsättningsstyrkan var betydligt mindre än den som gått in i Högmark året före men alla de allierade folken bidrog till den. Det övergripande befälet fördes av prins Vilhelm Svärd, Arosias riksmarsk.
De allierade lyckades genom en kombination av hot om nytt sjöanfall (något sådant genomfördes aldrig, men de Furstliga uppehölls med att gardera sig mot det) och en kraftfull räd till lands mot det ockuperade Högmark tvinga delar av den Furstliga fältarmé som invaderade Ilyrana att återvända till Högmark för att förstärka ockupationstrupperna där och skydda sina försörjningslinjer. Efter en del manöverkrig och mindre skärmytslingar, men inga stora fältslag eller belägringar, avbröts fälttåget då snön föll. De Furstliga har inte avancerat längre in i Ilyrana sedan i höstas men har grävt ned sig och befäst ordentliga utposter längs de sträckor mark de tagit. Offensiven är avbruten över vintern men det är troligt att den fortsätter nästa år.
Prins Imrar och trupperna han förde med sig deltog i den ovannämnda attacken mot det ockuperade Högmark.
Det upproriska Ravnsmark, som sedan vintern 1148-49 hölls av Drakfåglarna med allierat stöd och hjälptrupper, hade hittills fått vara mer eller mindre ifred för de Furstliga som hade sin uppmärksamhet fäst på annat håll och nöjde sig med att bevaka gränserna och patrullera vägar för att göra det svårare för motståndskämparna att röra sig in på Furstliga territorier.
Under början av hösten började de Furstliga stärka sin gränsnärvaro och slå ut en del räder mot Ravnsmark. Det såg ut som om man byggde upp till ett större angrepp, men det kom av sig då hotet om sjöinvasionen gjorde att Ravnsmark åter blev nedprioriterat.
Det dröjde till början av december innan det riktiga anfallet kom. Det kom från två håll: den större Furstliga huvudstyrkan gick längs Mörknan mot Baggvallen och den dvärgbyggda "Ravnsmarksmuren" som spärrar av ett trångt pass längs vägen, medan en mindre styrka tog omvägen mot Orrdalen i nordost och det barrikaderade bergspasset där. Sammantaget omfattade anfallsstyrkorna kanske ett par tusen stridande.
Anfallet mot Orrdalen slogs tillbaka snabbt och övertygande, men striderna kring Baggvallen och Ravnsmarksmuren blev desto hårdare och tog formen av en regelrätt belägring, där de Furstliga bombarderade vallarna med sina krigsmaskiner och lätta trupper på båda sidor skärmytslade i den täta skogen norr om passet.
Båda följdes av lättrörligare auxiliatrupper som stod redo att i svärmar ta sig igenom de klippiga skogarna vid sidorna om vägarna, medan kärntruppen bestod av tungt beväpnade legionärer förstärkta med fältartilleri. Efter någon veckas strider slutade det Furstliga generalstormförsöket i ett blodigt nederlag och de tvingades slå till reträtt mot Griftedal.
Det blev en kort frist för Drakfåglarna och deras allierade; snart upptäckte man att en tredje Furstlig styrka var på väg norrut från Högmark. Den tredje anfallsvågen, som var förstärkt med såväl märkliga dvärgbyggda krigsmaskiner som svartkonster - de blå eldarna som brukade åtfölja de vandrande döda brann i skogen - lyckades gå över Mörknan och slå sig in i Ravnsmark. Medan Drakfåglarnas huvudstyrka retirerade brände de Furstliga Ljotvellir och avancerade härjande in i Ravnsmark, men mellan Högsätern och Mon gick de i ett bakhåll vid en bråte och tog nog svåra förluster för att de överlevande måste retirera skyndsamt ur landet. Ravnsmark stod fortfarande fritt och okuvat, men segern hade inte varit billig.
Regentmötet i Arosia stad
Efter att Drakfåglarna av de allierade redan förra året erkänts som en fullvärdig del av Alliansen mot Fursten och även som rättmätiga regenter över Margholien bjöds även deras överkapten Arna lagkvinna in till regentrådet. Rådet höll sitt konstituerande möte i början av december, efter att höstens fälttåg avslutats, på slottet Lejonnästet i Arosia. Det hela var mer av en invigning än av ett rådslag även om det förstås kom att diskuteras en del efter ceremonierna. Regenterna eller språkrören på plats var:
(Naturligtvis var många andra högre och lägre uppsatta personer från de olika folken också på plats.) Regenter och språkrör för stora och små riken, folk och grupperingar möttes och intygade högtidligt sitt ömsesidiga stöd och vänskap och sin beslutenhet att stå enade tills Fursten var besegrad och störtad. Åtskilliga av Nyckelns väktare, som själva sammanstrålat i närheten inte långt tidigare, var också närvarande och med änkedrottning Katarina i spetsen lovade de regentrådet sin tro och lojalitet. Tanken är att regentrådet ska sammanträda regelbundet, om än ofta via ombud, framöver. Ett första rådslag är planerat till senare under vintern. Även det kommer att hållas i Arosia som har ett centralt läge. |
I slutet av januari gick
Drakfåglarna och deras allierade i Ravnsmark till motattack. En styrka på
omkring 1 000 man – till största delen allierade trupper från
Högmark
och
Arosia
– samlades vid gränsfästningen Baggvallen och ryckte över gränsen och in i det
Furstliga Margholien. De Furstliga gränsposterna undvek strid och fördröjde
medan generalmajor Severa, Furstens befälhavare i centrala Margholien, drog
samman sina styrkor.
Ett par nätter efter att de allierade gått över gränsen slog
en grupp Drakfåglar ut en överraskande räd mot Griftedal, Furstens huvudstad.
Angriparna lyckades oupptäckta ta sig in i staden och när larmet gick utbröt
kaotiska strider mot stadens garnison. Rebellerna plundrade framgångsrikt flera
förråd och – fr a - en del av Ministeriets lokaler. Flera av inkräktarna dödades
eller tillfångatogs, men många lyckades ta sig ut och fly till skogs. Elden kom
lös under oredan och flera boningskvarter brann ned.
Förlusten av liv och egendom blev inte alltför omfattande,
men allvarligast var just anfallet på Ministeriet. Ett betydande antal viktiga
och hemligstämplade dokument saknades efteråt och det var omöjligt att veta
vilka som fallit i Drakfåglarnas händer och vilka som förstörts i eldsvådan och
oredan. Det hela kastade allvarligt grus i maskineriet, alldeles i synnerhet som
man fruktade att delar av krigsplanerna kunnat komma i fiendehänder.
Under tiden höll Severa och de andra Furstliga befälhavarna huvudet kallt. Medan lättare auxiliaförband förföljde de flyende rebellerna i skogen hoppades huvudstyrkan dra ut den allierade truppen från Ravnsmark längre in i Margholien och längre från sin bas. De allierade svarade med att retirera tillbaka till Ravnsmark.
Under de följande veckorna patrullerade de Furstliga
intensivt i Höghede för att fånga upp gömda och eftersläntrande rebeller. Några
kunde gripas men fler kom undan.
Tiden närmast före räden mot Griftedal hade olika grenar av
den Furstliga Hierarkin fattat intresse för Gravberget, ett gammalt järnberg i
centrala Margholien som sinat sedan länge men där man nyss gjort nya upptäckter.
Bland de nya fyndigheterna fanns meteoritjärn, ett tacksamt material med magiska
egenskaper, och det ryktades också att de kusliga fenomen som en gång gav berget
dess namn börjat på nytt. När bergets ägare, den Furstetrogne stormannen Magnus
Gadd, i februari bjöd in diverse dignitärer för att fira och förevisa sina fynd
svarade åtskilliga på inbjudan trots oron efter räden.
En grupp av de retirerande Drakfåglarna visade sig också ha
gömt sig i närheten – oklart om det var av en tillfällighet eller om de också
hade ärende till berget – men drevs bort efter några skärmytslingar med lokala
Furstliga trupper.
Fortsättning följer!
Är du intresserad av att blanda dig i vad som sker i Thule i framtiden? Hör av dig till arrangörerna på thulekampanjen [at] gmail.com.
